Finns det nåt bättre än en riktigt härlig dag?

Solen skiner, vinden fläktar istället för kyler, fåglarna kvittrar och himlen är så där härligt blå?

Retas bara.

Jag SKA fortsätta min historia.

Ni blev rätt nyfikna va?

Det hade jag blivit iallafall.

Jag kan alltså se spöken.

Inte fullt så dramatiskt som ni kan tro.

Det är inte som att dom kommer till mig och vill ha hjälp med saker eller försöker skrämma mig eller så.

På ett sätt är dom bara som vem som helst annars som springer runt på stan som man inte känner eller lägger märke till.

Hm.. Dalade intresset nu? Sry om jag gjorde er besviken.

När jag var 4 eller 5, (eller så skulle jag precis fylla fem eller så hade jag just fyllt fem?) så rymde jag hemifrån.

Jag var dramatisk redan då. haha.

Jag hade iallafall fått en lillebror och tyckte att hela världen hade glömt bort att jag ens existerade.

Jag kände mig ensam, bortglömd och vääääldigt avundsjuk mot min bror..

Så pass att jag stal hans lilla nalle och kastade bort den.

Men sen blev jag förstås rädd att dom skulle bli arg på mig så jag rymde.

Jag gick till lekplatsen och sen minns jag inte exakt vad som hände. Man tror att jag klättrade på rutchkanan och halkade.

Hur som helst föll jag och blev medvetslös.

När dom hittade min kropp så var jag inte längre i den. När jag berättade för mina föräldrar så sa dom att det bara var en konstig dröm och jag trodde dom först.

Jag såg hur dom hittade min kropp och att dom bar iväg den. Jag ropade och ropade men det var ingen som såg mig.

Jag var så liten att hur fort jag än sprang så hann jag inte fram innan dom körde iväg.

Och jag blev kvar.

Jag kände mig så otroligt ensam.

Jag visste att jag på nåt sätt var tvungen att hitta min kropp igen men jag visste inte hur.

Jag hade ingen tidsuppfattning då men mina föräldrar har berättat att jag svävade mellan liv och död i över en vecka.

Men när jag var där på lekplatsen så kom en man.

Han var så snäll och han lyssnade på mig.. Han förklarade att mina föräldrar inte alls hade glömt bort mig. Och han sa att jag var ju stora syster nu så jag hade ett ansvar.

Jag glömmer aldrig hur han bar mig hela vägen till sjukhuset och hur trygg jag kände mig.

Han sa att jag var tvungen att gå tillbaka till min kropp nu.

Att jag var tvungen vakna.

Jag var ju stora syster nu, sa han. Och mina föräldrar saknade mig såååå mycket.

Så jag tog tag i mig själv och sa att nu måste jag vakna.

Och då vaknade jag.

Innan han lämnade mig så tog han min hand.. Han var så varm.

Och sen försvann han.

Jag och min lillebror kom varann väldigt nära efter det.

Vi pratar minst en gång i veckan och iregel oftare än så.

Annars var mitt liv rätt vanligt.

Dom vanliga upp och nedgångarna..

När jag var ungefär 13 så var jag och min klass på väg hem från ett studiebesök på ett museum..

Till vår stora förvåning så hamnade vi mitt i ett rån i en guldaffär.

Alltså vi var inte i affären vi var ju i bussen..

Men rånarna kom körande i sin flyktbil jagade av polisen precis när vi kom.

Rånarna förlorade kontrollen över bilen och körde rakt in i ett hus..

Bussen stannade förstås och vi fick stränga order om att sitta kvar medan dom hämtade rånarna och kunde få bort bilen som hade ställt till med endel skada.

Vi satt som klistrade och tittade på.

När vi sitter där och stirrar på vad som händer ser jag hur 4 personer liksom glider fram mot bilen där rånarna fortfarande satt fast..

Jag kunde se hur dom böjer sig fram och får ut en av rånarna.

Men han är liksom genomskinlig och stretar emot allt han kan.. Fullständigt skräckslagen.

Så ser jag till min stora förskräckelse hur munnen liksom suddas ut.. Och sen försvinner näsan. Och sen ögonen.

Ansiktet är bara en slät hudfärgad yta.

Utan att ha vart medveten om det så har jag satt handen mot fönstret i bussen, och det måste ha hörts.

För dom 4 personerna vänder sig alla om och tittar rakt på mig.

Och dom har inga ansikten heller...

Sen vände dom sig bort och gick iväg med rånaren.

När jag har hämtat mig från chocken så har jag fortfarande handen mot fönstret. Och på handen har jag ett märke. det ser ut som ett tumavtryck..  Och det var varmt.

Hm.

Hur börjar man nåt sånt här egentligen?

Hoppas ni har tålamod med mig för jag är ny på d här.

Jag är en rätt privat person av mig så att lämna ut mig på det här sättet kommer inte direkt naturligt.

Men hej på er iallafall.

Jag kan ju börja med att säga att jag är ingen Melinda Gordon.

Jag är ingen söt snäll som går om kring ständigt leende medan jag försöker göra världen bättre och få rastlösa andar att gå "in i ljuset".

Jag är inte heller nån sookie eller Elena som jagas/beskyddas av tokkära, tokkåta blodsugare som tappar kläderna i tid och otid..

Faaaast ser ni nån sexig vampyr som letar efter nån att bli kär i så skicka honom till mig.. Mums.

Skämt å sido.. Dom enda blodsugarna som surrar runt mig är mygg.. Och dom klarar jag mig utan.

Blev ni besvikna nu?

Tja, vad kan jag säga? Välkommen till mitt liv..Jag önskar det var mer sexigt osv men som singel är den enda jag har sex med mig själv.. Hm.. 2much information där tror jag.. Jaja,.. nu vet ni ytterligare en sak om mitt trissta liv..  Eller trissta liv.. Trissta sexliv iallafall.. Mitt vanliga liv är nog allt annat än tråkigt.

Sååå...

Jag är en rätt vanlig tjej.. Med tanke på att jag är konstnär alltså.

Nyfyllda 30.. (ni skulle ha vart med på festen.. jag lovar jag var bakis i 3 dagar.. huuuu)

Jag bor i en rätt trevlig 2a med min lilla blandras katt Lady L. Hon är en härlig pälsboll som är en korsning mellan ragdoll och nån gatumix.. Toksöt.

Egentligen skulle hon bara heta Liv eftersom dom trodde hon skulle dö när hon föddes,  men när jag badade henne första gången och hennes päls var alldeles slickad och stripig så blängde hon så snorkit på mig att från den dagen blev hon Lady L.. Eftersom jag bor i stan är hon innekatt så min inredning är katt anpassad. Jag har tom ett katthjul som jag köpte efter jag såg ett program på tv. Om ni inte vet vad ett katthjul är så tänk er ett hamster hjul, men större.. Hon älskar den. Med hjälp av mina bästa vänner har jag även ett stort "katt träd" åt henne.

Min allra bästa vän Hanna är mångkonstnär så hon och hennes flickvän Harriet hjälpte mig att designa ett träd/bokhylla som står på var sin sida om soffan med grenar som möts över soffan och flera mysiga platser för Lady L att vila på. Jag önskar ni fick se den.. Hanna är otroligt påhittig.

Hanna och Harriet är som sagt mina absolut bästa vänner.. Har kännt dom i minst tusen år (+ - några hundra år kanske ;) )

Hanna är som sagt mångkonstnär och Harriet är trummis och frontfigur i industri/punkbandet don't shoot the rabbit.. Coolt namn va? Du har säkert inte hört dom men dom har släppt några hyffsat kända låtar. Ni har kanske hört "Raper ape" eller "kick the hate habit"? Hon är den absolut coolaste människa jag känner.. Ni ska bara se henne på scen. Nu kanske man inte ser en trummis särskilt bra men hon är hursom helst tok cool. Henne är det ingen som kaxar mot.

Hanna är en sån där person som man kan ringa mitt i natten om man behöver prata men samtidigt kan hon ge sina vänner en rejäl känga i arslet om hon tycker att det behövs.

Personligen är jag nog rätt vanlig.

Inte direkt lång men inte jätte kort heller.. Jag är varken mullig eller spe även om jag personligen inte skulle ha nåt emot att gå ner ett par fem kg kanske. Eller iallafall omfördela dom.. Men om jag ska vara ärlig.. Jag gillar god mat och snask på tok för mycket för att vara så smal som jag skulle önska..  Å andra sidan.. Var jag så smal som jag ville så skulle jag säkert hitta nåt annat att klaga på.. *S* Hopplös va?

Det är nu inte så att jag går omkring och trycker ner mig själv, men vill inte ni ska få fel bild i huvet.

Jag har märkt att även om ni bara ser mig i text format så verkar vissa tycka att man måste vara toksnygg för att man ska orka läsa.. Mysko va??

Nu är jag ju inte ful heller.. Med smink rätt frisyr osv.. så är jag inte så pjåkig.. Inte enligt min egen smak iallafall.

Men klart.. Om utseende feen kom och frågade om jag var nöjd så nog skulle jag be henne vifta med sitt trollspö.

Oj vad jag babblar nu.. Sry ska försöka skärpa mig..

Så vart var jag.. Hm... 30år.. men det har jag sagt. singel... hm.. Tja jag är konstnär.

Målar tavlor och frilansar hos olika förlag med att rita bilder till barnböcker..

Jag älskar barn. Men jag kan tyvärr inte få egna.. Snälla fråga inte.. Det är ett känsligt ämne och jag vill helst inte prata om det.

Men jag har mina vänner och Lady L. Hon är min bäbis.. *S*

Vad kan jag mer berätta om mig själv?

Visst ja...

Jag kan se spöken.

Jag hade inga problem att hitta tillbaka till vänthallen.

Jag hade en inre frid men jag visste fortfarande inte vad jag ska göra.

Hur går jag vidare?

Och till vad?

Men det kändes skönt att ha tagit farväl av mamma och att ha träffat min "baneman".

Jag satte mig på min vanliga plats och tittade mig omkring.

Den gamla damen var kvar och så var även mannen med tidningen.

Andra hade försvunnit och vissa tillkommit..

Jag kunde direkt se vilka som var "nya" för dom såg lika vilsna ut som jag hade gjort.

Den gamla damen gick fram mot mig.

Men gamla?

Med varje steg hon tog såg hon yngre ut.

Och när hon kom fram till mig var hon inte vilken kvinna som helst.

-MEN??? HUR??? VARFÖR??? visst hade jag lätt att få fram mina tankar???

-Jag har väntat på dig, sa hon.

-MEN HUR? Du lever ju?????

-Har du verkligen inte förstått det än?

-Jajaja.. Tid betyder inte så mycket här.... Jag vet..  Men ändå.. Jag såg ju dig nyss? Med din pappa.. Hur kan du då vara här som en ursäkta gammal tant?

Hon skrattade.

-Tiden här är tiden som den bör vara.. Inte tiden som som vi upplever den när vi lever. Tiden här är mer som årstider.. Eller som tidvattnet. Allt har sin egen tid... Och här har vi all tid i världen.

-Men vad gör du här?

-Jag har väntat på dig förstås.

-Men varför? Varför kom du inte fram när jag först kom? Varför har du väntat så länge?

-Du var inte redo när du först kom. Jag var tvungen att vänta tills du hade gjort det du kom för att göra. Jag kan ju inte tacka dig för nåt du inte har gjort än.

Okey.. Det förstår man ju.

-Min pappa berättade för mig när han vaknade på sjukhuset om vad som hade hänt. Han berättade att du inte bara hade förlåtit honom utan även hur du hade försvarat honom mot hämtarna och tillslut oxå räddat hans liv.

Jag trodde honom förstås inte först långt senare. Jag är ju inte direkt den som tror på "spöken" Hon log ironiskt.

Men det var nåt i hans historia ändå som jag inte kunde släppa. Och när jag var "gammal" nog att inse att han talat sanning så visste jag att jag var tvungen att få träffa dig. Få tacka dig för att du gav mig min far tillbaka. Han och jag,.... det var komplicerat när jag va liten.. Som du vet hade han problem med spriten.

-Jo han sa det.

-Så när jag var ung hade jag egentligen ingen pappa.. Ingen mamma heller för den delen.. Hon söp bort sig långt tidigare. Pappa försökte verkligen vara den far han visste jag behövde, men suget efter sprit var helt enkelt för starkt.

Jag nickade och tänkte på min egen pappa..

-När han körde över dig och du dog.. Det var som om nån tände lyset för honom... Han stod inte ut med tanken på vad han hade gjort.. Det hade ju lika gärna kunnat vara mig han hade kört på.. Så han tog sitt straff.. Han tog emot all hjälp han kunde få.. Och den hjälp han inte blev erbjuden letade han reda på själv...

Jag var förbluffad över hur stark han ändå måste ha varit.

-Jag var dock skeptisk. Jag hade ju hört alla löften förr. " jag ska aaaaaldrig dricka mer" och i nästa stund kom han i fyllan till min skolavslutning.. Men du gav mig en far.. Du kommer nog aldrig få veta hur mycket det betydde för mig. Jag fick min pappa tillbaka.. Hon hade tårar i ögonen. Så jag har suttit här och väntat på att du ska komma för att få säga TACK! Av hela mitt hjärta TACK.

Jag kände mig förlägen.. Det enda jag egentligen hade gjort var ju att dö liksom...

-Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag generat. Jag gjorde inget speciellt..

-Du kämpade för hans själ.. Och inte bara det. Du räddade hans liv.. Och med det oxå på ett sätt MITT liv. Min själ.

Hon gick tillbaka till sin vanliga skepnad av "gammal dam". Du är nåt som kallas själa finnare. Du har en förmåga att hitta trasiga själar. Inte bara min pappa.. Du fann den lilla flickan.. Du gav din mor ro att gå vidare. Du kan se in i människor och hjälpa dom. Det är en verklig gåva.

-Synd jag inte visste det tidigare. Min röst dröp av ironi.. Då kanske jag hade kunnat göra nåt vettigt av mitt liv.. Kanske blivit läkare eller nåt..

Hon log..

-Hur kunde du hitta någon innan du har hittat dig själv?

-Synd det är försent nu när jag är död.

Hon tittade på mig.

-Är det verkligen försent?

Tiden här betyder inte så mycket..

Jag kände orden inom mig.. Jag tittade mig omkring... Lyssnade. Plötsligt kunde jag se vänthallen mer tydlig, människorna där. Jag hade inte hört det tidigare, men nu kunde jag höra dom.

-Var är jag?

-Vart är mitt barn?

-Har nån sett min fru? Vart är min fru?

-Det var någon som gjorde illa mig.

Det var förvirrade röser, rädda, skäckslagna.

Tiden här betyder inte så mycket..

Jag tittade på dom. Alla vilsna själar. Rädda, ensamma, men andra var lugna, som om dom väntade på någon. Nu kunde jag oxå se att här fanns människor i alla åldrar. FRÅN alla åldrar.. Hur kunde jag ha vart så blind?

Tiden här betyder inte så mycket....

Jag letade i mitt minne.. Det känns som det fattas en bit.

-DEN LILLA FLICKAN! Hon fanns ju på min tid.. Jag minndes plötsligt hur mamma hade nästan låst in oss efter hon försvunnit och återfunnits i koma. Jag hade tyckt nåt inte riktigt stämde när jag hade hittat henne.. Kläderna, sjukhuset.. Men jag hade inte reflekterar över vad som var fel.. Jag antog bara att det var en sån där "du är död" grejj... Kan man få migrän när man är död? Jag hade aldrig någon medan jag levde men nu vette tusan..

-Hur kunde jag hjälpa nån som levde medan jag lever? Eller hon lever väl än? Hon kan väl inte vara så gammal???

-Det är inte så komplicerat som du tror. Du gick genom lekparken på väg till din mamma och du kände att hon behövde dig.. Varför skulle du inte hitta henne?

Nu börjar det verkligen bli för mycket...

Jag har nätt och jämt klarat av att hantera hämtarna, att jag har vart död i fem år när d knappt känns som fem dagar. Jag har mött mannen som orsakade allt.. OCH räddat honom.. Jag har sagt adjö till min mor..

Allt det kan jag acceptera om än motvilligt..

Men att upptäcka att jag har vart ett "spöke" medan jag fortfarande levde?? Nån måtta får det väl ändå vara...

Hon log åt min fundersamma min..

Jag vandrade fram och tillbaka en stund medan jag försökte få tankarna i ordning.. Testat att lätta ett 1000bitars puzzel nångång? i fyllan? i ett mörkt rum? utan att veta vad d ska föreställa??? Testa d så vet du ungefär hur virrig jag var...

-Så tid när du är död...

-Betyder inte mycket alls.. Inte på det sätt som "vanliga" människor tror iallafall.. Men även här "lever" man efter en sorts klocka.. När man har nått en viss "tid" så är det dags att gå vidare.

-Till vad?

-Alla människor styr sitt eget öde..

Orden kändes lite lika vaga längre. Jag började få en sorts insikt.

-Vet du, frågade jag osäkert, vad som hände med mig familj? Kan du berätta något om dom? Jag vill så gärna veta att dom har/hade what ever ett bra liv.

Hon log igen.

-Din pappa var på din begravning.. Han och din mor började prata och är nu vänner. Efter ditt besök så hämtade din mor sig från sorgen och tillsammans med din syster köpte hon fiket nere på hörnet.. Det är väldigt populärt. Din syster och hennes man flyttade isär. Han var otrogen och din syster sparkade ut honom omgående...

Härligt syrran tänkte jag för mig själv.

-När din pappa såg hur förkrossad hon blev så insåg han oxå all den smärta han hade orsakat.. Så han fanns där för henne och är nu en underbar morfar till sina barnbarn.. Men han är ju ändå din pappa med hans speciella sätt..

Jag himlade med ögonen.

-Din syster ryckte tack vara båda era föräldrar och din bor förstås upp sig rätt fort och hittade en underbar man som är snäll med både henne och barnen, men utan att ta ifrån dom deras riktiga pappa.. Dom är nästan vänner.

Din lillebror och hans flickvän fick 3 barn.. Första sonen döpte dom efter dig.. Dom höll i hop hela livet faktist.. Lite ovanligt i dessa tider. Men dom hade det inte alltid så lätt.. Deras andra barn en dotter föddes med ett hjärtfel och det var länge oklart om hon skulle klara sig..  Barn numer tre blev ytterligare en dotter och hon var alltid full i liv.

Jag hade svårt att smälta allt. Min familjs öde berättat medan dom fortfarande lever.. Eller... MIGRÄÄÄÄÄÄN.

Hon skrattade gott åt min min..

-Det var du som frågade, sa hon.

-Jag gjorde ju d, muttrade jag.. Men jag var så fylld av kärlek så fylld av hopp om framtiden..

Och sen..

-JAG VET VAD JAG SKA GÖRA NU!

-Jag vet, sa hon.. Jag har vetat det hela tiden.. Och med dom orden är det oxå dags för mig att gå vidare med mitt liv.

Jag tittade förbryllet på henne.

-Min tid i vänthallen är ju oxå slut nu.. Jag fick det jag har väntat på precis som du.. Och nu är jag redo att gå vidare jag oxå.

Hon gav mig en varm kram.

-Tack!, sa hon. Tack för att du gav mig min far tillbaka..

-Tack själv sa jag leende.. Tack för det du har berättat.. Tack för all din vägledning.

Hon gav mig ett varmt leende och gick bort mot dörrarna.

Jag vet vad jag ska göra nu! JAG VEEEEET....

 Jag skyndade bort till informationen och slet upp dörren..

-Jag vet vad jag vill nu, jag var nästan anfådd.

-Vi vet det, sa hon och pekade på den stora skylten. Texten vid mitt namn hade ändrats.

Jag skrattade.

-Hinner jag prata med en innan jag måste gå?

Hon tittade på mig.

Jag himlade med ögonen..

-Jaja,sa jag.. Tid här betyder inte så mycket.. Tack för allt sa jag och skyndade iväg.

Jag hittade dörren jag sökte utan problem

Jag gick in.

-Det vanliga? frågade bartendern.

-Japp.. Ett stort glas av er finaste obefintliga whisky, sa jag skrattande.

-Firar du nåt?

-Ja, det gör jag äntligen.

-Så du vet vad du ska göra nu?

-Japp.. Jag har bestämt mig..

-Så?

- Jag ska komma tillbaka som JESUS!

-Nu var du såååå rolig, sa han och himlade med ögonen.

-Du vet?

-Jag vet.

-Gör jag rätt val?

-Är det DITT val?

-Ja det är mitt val.

-Då är det rätt val för dig.

-Tack, sa jag och svepte den obefintliga whiskyn. Alltså whiskyn är ju inte en illusion ifall ni trodde det. men det är liksom inte whisky heller. Mer som vatten.. Men inte vatten.. hm.. Tänk dig sockervadd på en pinne.. Stor och fluffig.. men det är som inget att tugga på.. Nu kanske ni förstår..

-Jag ville bara säga tack. Tack för allt.

-Det är därför jag är här.

Jag reste mig och började gå..

Jag vände mig om..

-Är du Gud?

Han skrattade.

-Jag är vad du behöver.

Jag gick ut genom dörren och in genom en annan dörr.. En dörr som bara fanns där för mig.

Vi väljer alla våra egna öden.

Och nu har jag valt mitt.

Det tog en stund innan jag kunde slita mig från sjukhuset.

Det var en sån rörande scen att se.

Föräldrarna skrattade och grät om vart annat när den lilla flickan öppnade ögonen.

Det första hon frågade efter?

Lillebror förstås.

Jag kunde inte sluta le.

Att en sån liten flicka kan vara så stark och så full i liv.

För första gången förstod jag varför folk skaffar barn.

Jag kände mig nästan som en förälder själv där jag stod där brevid sängen och tittade på henne.

Hon stal mitt hjärta med sitt lilla leende.

Hon kommer göra nåt av sitt liv.

Hon kommer inte gå i skuggan som jag gjorde.

Hon kommer att gå i solen och solen kommer älska henne.

Jag smekte hennes hand innan jag gick.

Nu var det dags för mig att gå hem till min mamma.

Bilder av min barndom dök upp medan jag gick.

Jag har inte pratat så mycket om min pappa och det har sina orsaker.

Mina föräldrar hade tyvärr inte den dära lyckliga relationen man läser om eller ser på tv.

Jag vet att pappa älskar oss..

På sitt vis.

Men alla passar inte i relationer, och han var en av dom.

Mina föräldrar träffades när dom var unga, på tok för unga.

Blixtförälskade och vips fick dom barn. Min stora syster.

Mamma älskade att vara mamma, men min pappa kände sig instängd.

Det var ju inte så att han inte älskade min syster. Eller min mamma.

Men dom var båda så unga, vilket var väldigt ovanligt "på den tiden".

Det blev inte bättre när jag föddes bara två år senare.

Pappa drog sig undan.

Dom försökte att inte bråka så vi hörde.

Men vi visste.

Barn vet.

Pappa började titta efter andra kvinnor.. Jag vet inte om han var otrogen för det ville min mamma inte prata om. Hon förnekade att han skulle ha gått över den gränsen men jag tror han gjorde det.

Jag vet iallafall så mycket att han drog sig undan min mor och började glo på porr och flirta med tjejjerna på kiosken osv.

Han var inte direkt diskret.

Mamma försökte skratta bort det och sa att karlar är karlar.. Men både jag och min syster kunde se hur förnedrad hon blev.. Hur hon tappade tron på sig själv.

Jag vet inte hur hon orkade.

Min lillebror är en sladdis.. 5år yngre än jag.

Strax efter han var född tog det slut mellan mina föräldrar.

Jag önskar att jag kunde säga att mamma blev nog stark att kasta ut min pappa, men det var han som gick.

Även om min mamma var förkrossad så var hon stark. Hon har alltid varit stark.

Hon försökte aldrig hålla oss ifrån våran pappa, hon sa aldrig ett ont ord så vi hörde henne.. Men jag är säker på att hon tänkte destomer.

Men pappa var inte direkt intresserad.

Nu vill jag inte utmåla honom som nån hemsk person.

Han gjorde så gott han kunde.

Men det var mamma som alltid fanns där.

Det var hon som hjälpte oss med läxorna.

Det var hon som höll mig i handen efter jag slagit upp knät.. Ett tips.. bob och källartrapp.. ingen hit...

När det va dags var det hon som lärde mig om 6, kondomer, relationer och ansvar.

Hon fick mig aldrig att skämmas utan förklarade så jag förstod.

Mamma var en sån där som älskar livet.

Hon älskade att ha människor omkring sig.

Och hon älskade oss.

Hon hade alltid nära till skratt och alla våra vänner trivdes hos oss.

Det var mörkt när jag kom fram.

Jag kunde se att det lyste så hon var fortfarande vaken.

Jag satte mig i hamocken utanför som jag hade köpt några år tidigare. Den börjar se rätt sliten ut, men då har jag ju vart död i fem år oxå.

Ljuset släktes inne i huset.

Jag väntade en stund och sen gick jag in.

Det såg inte alls ut som jag mindes.

Det kändes livlöst på nåt sätt.

Allt var rent och prydligt.. Så typiskt mamma.. Men utan den kärlek som alltid brukar synas överallt. Kanske för att det är mörkt..

Jag gick in i sovrumet. Hon sov.

Jag satte mig på sängkanten och tittade på henne.

Min mamma.

Hon såg så fridfull ut där hon låg.

Äldre, lite sorgsen men ändå fridfull.

Jag visste inte vart jag skulle börja.

Jag vet inte hur jag började.

Men när jag väl hittade orden så pratade jag resten av natten.

Jag berättade om hur jag dog..

Jag sa atthon inte skulle sörja mig.

-Jag älskar dig mamma. Jag har det bra. Du behöver inte oroa mig. Jag vill att du ska vara lycklig mamma. Jag vill att du ska njuta av livet. Njut av dina barnbarn. Hitta kärleken igen. Jag har funnit frid. (jaja det kanske var en vit lögn men vad gör man inte för att ens mamma ska vara lycklig?) Du behöver inte oroa dig för mig mamma.

Jag såg hur solen började gå upp där ute.. Det är dags för mig att återvända till vänthallen.

-Jag älskar dig mamma.

-Jag älskar dig oxå lilla gubben mumlade hon i sömnen.

Lika tyst som jag kom gick jag igen.

Det var dags att återvända till vänthallen.

Vilken grejj.

Jag bara går.

Jag är en sån som måste röra på mig när det är nåt.

Jag går.

Vilken sabla grejj.

Huvet är alldeles snurrigt.

HAN DOG.

Vi pratade.

Och nu lever han igen.

Tack vare mig?

Mannen som är orsaken till att jag är död lever tack vare mig.

Ska jag skratta eller gråta?

Men han hade verkligen tagit tag i sitt liv.

Många gör aldrig det.

Dom skyller sina "misstag" på andra.

Dom tar ut sin ilska på dom runt omkring sig.

Men den här mannen, min baneban, han tog tag i sitt liv och gjorde min död värd nåt.

Och på ett sätt för det mitt liv vidare oxå.

Alltså.. Mitt liv/död har gjort en skillnad för nån.

Kan man egentligen önska mer av sitt liv?

Vänthallen kallar på mig.

Men jag är inte klart här än känner jag.

Allt det här har fått mig att inse att det finns en sak kvar jag måste göra.

Nåt jag egentligen borde ha gjort direkt jag kom ut, men jag var för feg.

Jag måste hem.

Jag måste träffa mamma.

Jag måste veta att hon har det bra.

Jag måste säga hur mycket jag älskar henne.

Plötsligt hör jag hur nån gråter.

Det är ett barn.

Jag går in på den lilla lekparken jag själv har lekt på så många gånger när jag va liten.

Gömd under rutshkanan ser jag en liten flicka. Ett barn. (fråga mig nu inte hur gammal hon är.. jag är hopplös på sånt.. hon kan vara 3 eller 33.. nja.. nu överdrev jag kanske men ni fattar.)

-Hej, säger jag.

-Kan du se mig? hon gjorde stora ögon.

-Javisst, sa jag.

-Är du en ängel?

Jag skrattade.

-Nej då jag är ingen ängel.

-Är du djävulen, viskade hon.

-Nej jag är inte det heller.

-Men du kan se mig???

-Jag kan se dig.

-Är du död?

-Ja.. Är du död?

-Nej, inte än.

-Inte än?

-Dom tog mig. Hon snyftade.

Dom tog mig och jag vet inte vart jag är. Och snart dör jag. JAG VILL TILL MAMMA.

-Vet du vart dom tog dig?

Hon funderade.

-Ja, jag tror det. Hon sa namnet på samma sjukhus jag sydde mitt knä efter jag fått för mig att åka kälke ner för källar trappen.

-Jag vet vart det är. Jag kan följa dig dit.

-Jag är rädd.

-Varför är du rädd.. Jag är inte farlig.

-Inte för dig dummer. Mamma och pappa är arga på mig.

-Varför skulle dom vara det?

-Dom vill inte ha mig längre.

-Varför tror du det?

-Dom har en ny bäjbis nu.

Jag log

-Jag lovar att dom älskar dig lika mycket ändå.. Föräldrar är såna.. Hur många barn dom är får så älskar dom alla.

-Inte mig. Hon tittade trotsigt på mig.

-Varför skulle dom inte älska dig? frågade jag och lyfte upp henne i famnen och började gå mot sjukhuset.

-Jag var dum, sa hon och snyftade i min tröjja.

-Vad har du gjort som var så dumt?

-Jag tog bäjbisens nalle och kastade bort den.

-Och då tror du mamma och pappa inte vill ha dig längre.

-Jaaaaaa. Dom ser inte mig längre.. Det är bara bäjbisen. Alla vill bara vara med bäjbisen.

-Vet du, sa jag. Vuxna är så.. Vuxna är tokiga i bäjbisar.

Hon grät ännu mer..

-Men, sa jag.. Bäjbisar är rätt jobbiga.

-Jobbiga? Hon tittade storögt på mig.

-Jaaa, sa jag allvarligt.. Dom är så små att dom klarar inget själv.

-Jag kan klä mig själv.

Hon lät så stolt att jag var tvungen att le.

-Du ser, sa jag.. Du är mycket duktigare. Och så skriker dom hela tiden.. Och bajsar.. Och spyr, sa jag och rynkade på näsan..

Hon fnittrade så där gulligt som bara barn kan.

-JA, sa hon.. Bäjbisar kan inget alls!

-Och därför är vuxna så mycket för bäjbisar. Heeeeela tiden måste bäjbisen ha hjälp med nåt. Är det en lilla syster eller en lille bror?

-Lillebror.

-Jag har oxå en lillebror.

-Glömde din mamma bort dig oxå då?

-Nej, sa jag.. Mammor glömmer inte.. Men du vet såna där små kan inte göra nåt utan mamma och pappa.. Och ibland blir mamma och pappa trötta. Men dom älskar dig lika mycket ändå. Och du är ju stora syster nu.

-Jaaa.. Jag är jätte stor.

-Så på ett sätt är det ju din bäjbis oxå.. Eller hur?

-Jooo?

-Och du vill väl inte din lillebror ska gå med masas bajs och kräk överallt? Eller vara  hungrig och ensam?

-Nä! Han är min lillebror!

-Så du kanske kan hjälpa mamma och pappa? Så kanske dom inte är så trötta?

-Jaa, jag är stora syster nu.

-Du är stora syster nu. Hon såg så stolt ut. Det lilla livet.

-Men tänk om dom inte vill att jag ska vara stora syster? Jag var dum.

-Vet du sa jag.. Jag var oxå dum mot min lillebror.

-VAR DUUUUUU?

-Ja det var jag sa jag allvarligt.

-Men du är ju storebror? Han är mindre än dig.

-Jo sa jag.

-Man ska vara snäll mot dom som är mindre. Hennes röst var så allvarlig så jag måste le.

-Nu låter du som en stora syster, sa jag.

-Men tänk om dom inte vill ha mig? Jag rymde, viskade hon.

-Rymde du?

-Jaaaaa.

-Men vem ska vara stora syster då?

-JAG ÄR STORA SYSTER.

-Inte om du har rymt. Då får han ju ingen storasyster.

Hon funderade.

-Men om jag kommer hem får han en stora syster?

-Vet du, sa jag.. Jag är säkert på att när du kommer hem så blir dina föräldrar JÄTTE  glada att se dig..

Vi var framme vid sjukhuset. Genom nån sorts "spök" grejj var vi i hennes rum utan att jag visste hur.

Hon såg så liten ut där hon låg i sängen.

Två mycket bleka och härjade föräldrar satt brevid henne och höll henne i handen och strök henne över håret.

-Du måste vakna nu gumman, mamman lät så fruktansvärt förtvivlad. Du måste vakna nu.

Pappan som var lika förkrossad vaggade "lillebror" och försökte hålla tårarna tillbaka.

-Lillebror saknar dig, viskade han. Vi saknar dig, älskling.

-Dom gråter, viskade hon i min famn.

-Det är klart sa jag. Dom älskar dig så mycket.

-Jag vill inte att dom ska gråta. Hon snyftade.

JAG VILL TILL MIN MAMMA.

- Du vet vad du måste göra då?

-Jag måste vakna för jag ligger och sover.

-Så ska du vakna och vara med mamma pappa och lillebror?

-Jag är stora syster, viskade hon.

-Du är inte bara stora syster sa jag.. Du är deras lilla flicka oxå.. Jag pekade på hennes föräldrar. Ser du hur mycket dom saknar sin lilla lilla flicka?

-JAG VILL TILL MIN MAMMA!

-Då måste du vakna.. Kan du göra det?

-Jag måste vakna nu.

Jag lyfte ner henne i sängen..

Hon tittade på sig själv där hon låg och tog sig själv i handen.

-JAG MÅSTE VAKNA NU.

Den lilla flickan i sängen öppnade sina ögon och den andra lilla flickan bleknade bort med ett stort leende.

Jag hade inget speciellt mål med min promenad.

Jag bara gick och tittade mig omkring.

Fick syn på en dagstidning i ett fönster.

Jag kunde inte se vad den handlade om men jag kunde se ett datum. 2 oktober.

Det känns som om det är nåt speciellt med den dagen men jag kommer inte på vad.

Kanske nån på jobbet som fyller år?

Plötsligt får jag syn på nåt i ögonvrån.

Jag vänder mig om och kan inte tro mina ögon.

DET ÄR DEN!

Den röda bilen!

Den som körde på mig!

Hela orsaken till att jag är död kommer och körande som om inget har hänt.

Nu kanske ni tänker att det finns tusentals röda bilar... Hur är du säker på att det är just den?

Jag vet.

Fråga mig inte hur, men JAG VET.

Kanske är nån sån där spökgrejj.. Vad vet jag?

Utan att vara riktigt medveten om det så följer jag efter bilen.

Jag vet inte hur, men jag tappar den aldrig ur sikte.

Hjärtat bultar så hårt att jag tror jag ska dö.. (hm.. lite för sent för d nu kanske)

Han parkerar och går in i ett hyreshus.

Han ser helt vanlig ut.

Mannen som dödade mig.

Han som gjorde mig till ett spöke.

Det tänds i ett fönster och jag VET att det är där HAN bor.

Vad gör jag nu?

Ska jag konfrontera honom? (nja, det kanske blir lite svårt men ni vet hur jag menar.)

Vill jag verkligen veta nåt om honom?

Tiden tickar på.

Jag ryser till.. Det känns som nån gick på min grav. (låter mer dramatiskt nu va när jag är död, än om man hade sagt så annars?)

Jag får en obehaglig känsla av deja vú.

Som om jag har stått här förut.

Som att allt står och väger på ett sätt.

Jag skakar av mig den obehagliga känslan, tar ett djuuuupt andetag (eller så djupt man nu kan andas när man är död) och går in.

Spöke som jag är glider jag lätt igenom hans dörr.

Jag hittar honom sittandes vid köksbordet med ett tänt ljus och en flaska whisky stående.

Han tittar på ett tidningsurklipp.

På mig.

Han gråter.

Telefonen ringer och han harklar sig och torkar tårarna innan han svarar.

Jag kan höra dom båda.

-Hej pappa.

-Hej gumman.

-Hur mår du?

-Jag mår bra.

-Säker? Jag vet vilken dag det är. Jag kan komma över om du vill.

-Det behövs inte. Detta är nånting jag behöver gå igenom själv. Men oroa dig inte.

-Det är klart jag oroar mig.. Du är min pappa.

(Jag ser hur han ler)

-Oroa dig inte för mig gumman. Jag klarar mig. Jag lovar.

-Okey då. Men du vet vart jag finns.. Ring om det är nåt. lova det!

-Jag lovar.

-pappa.....

-Jag lovar vännen.. Oroa dig inte.

(jag hör hur hon suckar)

-Jag älskar dig pappa.

-Jag älskar dig oxå gumman.. Vi syns på söndag.. hej då.

-Hej då pappa.

Han lägger på luren och går tillbaka till bordet.

Jag tittar på sakerna han har på bordet och ser ett "diplom" från AA. 5 år nykter.

Han är alkis.

Eller nykter alkoholist säger man kanske.. OCH HAN SITTER MED EN WHISKY???

Han plockar upp min bild igen och börjar prata.

-Jag är så hemskt ledsen. Jag är så VÄLDIGT ledsen. Men jag är så tacksam oxå.

(vafan då för undrar jag)

-Du förlorade ditt liv den dagen.. Men jag gick mitt liv tillbaka. Jag är så ledsen att det behövde ske på din bekostnad.

Han plockar upp whisky flaskan.

Öppnar den..

Går fram till diskbänken och häller ut hela flaskan.

Han till och med sköljer ur den tomma flaskan så det inte blir en droppe alkohol kvar.

Plötsligt gör han det mest hemska ljud jag har hört från nån levande människa.

Flaskan åker i golvet och han faller ihop med händerna pressade mot magen.

Jag försöker rusa fram men jag kan inget göra..

Jag försöker hjälpa honom men jag kan inte få grepp om nånting.

Hjälplöst ser jag på hur han försöker krypa bort till telefonen.

När han har bara några få centimeter kvar ger kroppen upp.

Det hörs en djup rosslande suck och han ligger stilla.

Jag vet inte vad jag ska göra..

Vad jag ska känna.

Sen ser jag hur han sätter sig upp.

Han är förvirrad.

Han tittar på mig.

-Vem är du? Vad gör du här? Vad hände???

DET ÄR JU DU!

-Hej sa jag. (kom inte på nåt bättre)

-Är jag död?

-Ja.. Det verkar inte bättre.

-Vad gör du här? ska du ta mig till helvetet? DET VAR INTE MENINGEN! JAG SVÄR. FÖRLÅT.

(han bönar för sitt liv)

-Du var full, sa jag. Du var full.. Du beslöt dig för att köra bil. Och därför är jag död.

-Ja, sa han.. Hängde skamset med huvudet. Jag var full. Jag körde bil. Du dog. JAG VET!!!! Och jag har ångrat mig varje dag sen dess.

-Men det hjälper inte mig, sa jag.

-Nej, sa han.. Jag vet. Men det hjälpte mig.

-Hur menar du? jag var både arg men kände ändå medlidande med honom.. Jag kunde se att han var uppriktig.

-Jag tog mitt ansvar, sa han. För första gången på så länge jag kan minnas tog jag mitt ansvar. Jag stannade kvar.

Jag ringde ambulancen och polisen. Jag försökte verkligen hjälpa dig. JAG LOVAR. Och när polisen kom sa jag som det var. Jag var full. Alkis.

-Ja, sa jag.

-Jag har inte druckit en droppen sen den dagen. Jag tog emot all hjälp jag kunde få i fängelset. Jag har till och med lyckats få kontakt med min dotter igen efter alla år. Jag har verkligen försökt göra nåt av mitt liv för att din död inte skulle vara meninslös.

(jag funderade en stund. Spelar det verkligen nån roll hur mycket han än ångrar sig? Jag är ändå död.)

-Jag förlåter dig, sa jag och kände hur en stor vikt lyftes från mina axlar. Det var min tid. Du gjorde fel men det var ändå min tid. Hade d inte vart du så hade det vart nån annan.. Och du gjorde nåt av min död.. Nåt meninsfullt. Sååå ja.. Jag förlåter dig.

Han grät.

Plötsligt känner jag hur det blir ett tryck i rummet. Han känner det oxå och tittar på mig.

HÄMTARNA

Dom glider igenom dörren lika enkelt som jag gjorde.

Utan att jag tänker på det så rusar jag fram och ställer mig framför mannen.

-Stopp! Ni FÅR inte ta honom. JAG HAR FÖRLÅTIT HONOM.

Dom glider allt närmare med sina icke ansikten. Trycket är så tungt att jag orkar knappt stå upp.

-Ni får inte ta honom, jag skriker nu. HAN HAR JU FÖR GUDS SKULL ÄNDRATS SITT LIV!!!

Jag känner hur dom tittar på mig.

-Det är ingen fara, säger mannen och reser sig upp.. Jag förstår. Det ska vara så här.. Det är inte mer än rätt.

-NEJ! ,skriker jag.. DET ÄR ABSOLUT INTE RÄTT. DET ÄR FEL!

Hämtarna rör sig inte.

-GÅ HÄR IFRÅN, jag har en så befallande ton jag kan i rösten. HAN TILLHÖR INTE ER! Jag sliter ner telefonen och räcker den till mannens kropp.

-Du ska inte dö än, säger jag. Bönfaller jag.

Jag ser hur mannens avbild? börjar lösas upp och han glider tillbaka mot sin kropp. Den stönar.

Jag blänger mot hämtarna.

Trycket i rummet lättar och hämtarna glider lika tyst ut som dom kom.

På golvet ser jag hur mannen lyckas få tag i telefonen och knappar in ett numer.

-Hjälp mig gumman.

Jag stannar kvar tills ambulansen har hämtat honom.

Hans dotter stannar kvar ett ögonblick. Hon gråter. Jag lägger min arm på henne för att trösta henne.. Jag vet inte hur men hon verkar känna den.

-Tack viskar hon innan hon går.

Jag hade inget speciellt mål med min promenad.

Jag bara gick och tittade mig omkring.

Fick syn på en dagstidning i ett fönster.

Jag kunde inte se vad den handlade om men jag kunde se datumet. 2 oktober.

Det känns som om det är nåt speciellt med den dagen men jag kommer inte på vad.

Kanske nån på jobbet som fyller år?

Plötsligt får jag syn på nåt i ögonvrån.

Jag vänder mig om och kan inte tro mina ögon.

DET ÄR DEN!

Den röda bilen!

Den som körde på mig!

Hela orsaken till att jag är död kommer körande som om inget har hänt.

Nu kanske ni tänker att det finns tusentals röda bilar.. Hur är du säker på att det är just den?

Jag vet.

Fråga mig inte hur, men  JAG VET.

Kanske är nån sån där spökgrejj.. Vad vet jag?

Utan att vara riktigt medveten om det så följer jag efter bilen.

Jag vet inte hur men jag tappar den aldrig ur sikte.

Hjärtat bultar så hårt att jag tror jag ska dö.. (hm.. lite för sent för d nu kanske)

Han parkerar och går in i ett hyreshus.

Han ser helt vanlig ut.

Mannen som dödade mig.

Han som gjorde mig till ett spöke.

Det tänds i ett fönster och jag VET att det är där HAN bor.

Vad gör jag nu?

Ska jag konfrontera honom? (nja det kanske blir lite svårt men ni vet hur jag menar)

Vill jag verkligen veta nåt om honom?

Tiden tickar på.

Jag ryser till..  Det känns som nån gick på min grav. (låter mer dramatiskt nu va när jag är död än om man hade sagt så annars?)

Jag vet inte vad jag ska göra.

Ska jag gå in och se vem han är?

Vill jag veta vem han är?

Ska jag bara gå därifrån?

Men ska han bara få komma undan?

HAN DÖDADE MIG!

JAG ÄR DÖD PÅ GRUND AV HONOM.

Det var fint väder den dage.. Så mycket minns jag.

Jag kollade mig för innan jag gick över gatan och jag gick på ett övergångsställe.

DET VAR HANS FEL!

JAG ÄR DÖD! FATTAR DU?

Död, körd..

Jag får aldrig umgås med min familj igen!

Fatta hur det känns.

Alla dom där känslorna jag inte ens visste att jag kände kom bubblande på en gång..

Jag vandrade fram och tillbaka med händerna hårt knutna i mina fickor.

Jag blev bara argare och argare.

Sen gick jag upp.

Fördelen med att vara spöke är att det finns inga dörrar som kan hålla mig ute så jag klev bara in.

Det första jag känner är hur det stinker whisky.

Jag är död och han super????

Jag går in i köket och där ser jag whiskyflaskan på golvet.

På köksbordet står ett nedbrunnet ljus och det ligger några tidningsurklipp spridda.

På kylen är det ett upptejpat foto av vad jag antar är en bild på han och hand dotter.

Dom ser lyckliga ut.

MEN JAG ÄR FORTFARANDE DÖD.

När jag snokar vidare hittar jag papper från AA.

Den jäveln är alkis.

ALKIS.

Jag skriker ur min ilska och sopar grejjerna från bordet.

Till min förvåning rivs dom ner.

Jag går in till vardagsrummet.

Han ligger på golvet.

Säkert avsmullen den äcklige fan.

Svin.

Plötsligt sätter han sig upp.

Tittar sig omkring.

Och ser på mig.

-Vem är du? Vad gör du här? Vad har hänt? Varför ligger jag på golvet.

-Du är död din jävel. Känns så skööööönt att säga så.

-Död? men? va? HERRE GUD DET ÄR JU DU!!!!!!!!

Han reser sig.

-Jag är så hemskt ledsen.

Det var en olycka...

-OLYCKA????? skrek jag ..

DET ÄR INGEN OLYCKA NÄR MAN KÖR BIL FULL SOM ETT JÄVLA ÄGG.

-Jag vet.. JAG VET... Jag är så otroligt ledsen.

-LEDSEN?????   VA FAN HJÄLPER DET MIG???? JAG ÄR DÖD!

FATTAR DU???? DÖD!!!!

SÅ DET SPELAR INGEN JÄVLA ROLL HUR "LEDSEN" DU ÄR..

JAG ÄR DÖD.. FATTA!  jag spottar fram orden. så arg att jag känner hur blodet kokar.. "han är ledsen" jo säkert...

-Jag smet inte.. Jag stannade.. Jag ringde tom polisen själv... Han stammade nästan..

-Jaha? Vad fan hjälper d mig?

-Jag fick fängelse. Dom tog mitt körkort.

-Säkert.... Jag såg ju för fan hur du kom körande.. Eller kör du olåvandes oxå ditt satans fylle svin????

-Nej! Jag var tvungen ta om det....

-Jo säkert d går så fort.

-Men? Vet du inte hur länge du har varit död?

-En månad? kanske lite mer.

-Du har varit död i fem år. Det är din årsdag idag.. Min oxå. Den dagen du dog var den sista dagen jag drack en droppe.. Jag har varit nykter sen dess.. Jag lovar..

(Fem år.. jag visste på nåt sätt att det var sant.. Det var därför jag hade kännt igen datumet. Jag hade inte lagt märke till vilket år det var.. Men fem år???)

-Jag skiter väl i att du är nykter nu? Det spelar väl inte mig nånroll?.. JAG ÄR FORTFARANDE DÖD. OCH DET ÄR DITT FEL!

-Jag vet.. Jag är så ohyggligt ledsen.. Kunde jag göra det ogjort så skulle jag. Förlåt. Snälla.. Jag förstår att du är arg. Jag förstår att du hatar mig.. Men jag menar det verkligen.. Förlåt. När du dog.. Det väckte upp mig.. Jag fick hjälp i fängelset.. Jag har vart nykter sen dess.. jag ha...

-Jag skiter fullständigt i vad du har eller inte har.. (min röst var kall. Död. )

Det finns inget du kan säga eller göra för att göra mig mindre död.

OCH DET ÄR DITT FEL!

Plötsligt känner vi båda ett tryck..

Hämtarna kommer..Jag känner det i kroppen.

Nu ska dom ta honom och jag får upprättelse. Jag kanske får gå vidare nu.

Hämtarna gled igenom dören lika lätt som jag hade gjort.

Till skillnad från förra gången var jag glad att se dom..

Så jävla rätt åt honom...

-Nu ska du få betala ditt jävla fylle svin!

Han tittade på mig.

-Det är inte mig dom ska hämta......

Jag vet egentligen inte om jag ska kalla det upptäcksfärd, känns lite mer som en minnesresa.

Jag är tillbaka där jag växte upp.

Skolan jag gick i.

Backen där jag kraschade med cykeln när jag förskte mig på ett stundhopp jag hade sett på tv..  ( jag fick ett snyggt ärr som minne)

Stället där jag hånglade med vad jag tyckte var skolans snyggaste tjej. (Hon är gift med en kompis till mig och dom har två barn. )

Jag funderade flera gånger på att titta till mamma men jag vågade inte.

Jag hade världens bästa mamma.

Hon var en sån som ställde upp i alla väder.

Var det nåt kunde man alltid ringa henne.. Hon lyssnade alltid och förstod alltid.

Det var inte så lätt för henne.

Ensamstående mamma till 3 barn.

Jag är mellanbarn men det kanske ni redan har listat ut.

En överbeskyddande storasyster och en kaxig lillebror.

Jag har vart och tittat till dom..

Eller kollade lite så där på avstånd.

Dom verkar lyckliga och det känns bra.

Jag vill inte att dom ska sörja mig. Jag vill att dom ska vara lyckliga.

Kan inte fatta att dom är vuxna.

Har svårt att acceptera att jag är vuxen.

Jag känner mig inte vuxen.

När jag är på jobbet och hör dom andra prata om villa, barn, familjesemester, lån osv så blir jag alldeles yr i huvet.

Nu kanske ni undrar om jag inte ångrar mig.

Att jag inte har nåt av mig som lever vidare nu när jag är borta.

Nåt som visar att jag en gång fanns?

Ett " JAG WAS HERE" liksom. Men med tanke på hur många dass jag har klottrat på i mina dar så borde d finnas nåt kvar nånstans. Hehe

Alltså det är inte som att jag på nåt sätt ogillar barn eller familj.

Men när jag hela tiden har gått och kännt mig lite ur fas så kändes d aldrig rätt att skaffa barn.

Dessutom har syrran 2 busungar redan.. Och på ett sätt finns jag ju i dom.

Och det skulle inte förvåna mig om lillbrosan oxå sätter sina spår i världen..

Han är tok kär i sin tjej. Fatta att dom träffades i högstadiet.

Avundas honom på ett sätt.

Men tänk om jag nu hade haft fru och barn.

Då hade jag ju lämnat dom nu.

Och hur hade d kännts tror ni?

Både för dom och för mig.

Det är nog lika bra att det blev som det vart.

Dessutom har jag aldrig gillat att ha ansvar.

Det är nog därför jag trivs så bra på mitt jobb.

Man får veta vad man ska göra och så gör man det. (Iallafall på min plats)

Inget större ansvar och man behöver inte ta så många egna intitativ.

Jag har faktiskt kollat upp jobbet.

Det var sig likt.

Nästan iallafall.

Känns som vissa ser lite äldre ut men det kanske bara är dom konstiga färgerna som gör det?

Lite nytt folk och nån som hade slutat, men det är inget nytt.

Gänget är kvar iallafall.

Jag kan förresten meddela att åka hiss som död är ingen större hit ifall ni undrar.

Eftersom jag inte behöver tänka på vikten längre så tog jag hissen upp.

Jo, som död kan man gå genom stängda dörrar..

Vilket inte är så praktiskt när man ska in i en hiss.. Det gäller att va sabla säker på att det faktiskt finns en hiss på den våningen....

Du kan inte själv välja vilken våning du ska till. (fick åka fram och tillbaka en bra stund innan nån skulle till min avdelning)

Och du ska bara veta vad folk har för sig i hissen när dom tror dom är ensam.

Förresten är det lika bra du inte vet.

Världen känns annars så...

Jag vet inte.

På ett sätt så full i liv.

Så full i färg.

Så full i kärlek.

Men den känns oxå så grå.

Så kall.

Så ensam.

Jag känner mig lite vilse.

Jag vet inte vad det är jag ska göra..

Men det känns som det är nånting där ute som drar i mig.

Flera gånger tycker jag oxå att jag ser nåt skymta förbi när jag är ute och knallar runt.

Men jag lyckas aldrig titta i tid för att se vad d är..

Men det känns som det är nåt viktigt jag missar.