Alla inlägg under mars 2013

Av AnonymQ - 31 mars 2013 23:04

Jag tror min familj och mina vänner var oroliga för mig ett tag.

Dom hade ju sett mig bräcklig efter vår döda klasskompis för att inte tala om englandsresan.

Och nu hade jag inte bara fått veta att jag mest troligt aldrig skulle kunna få egna barn, det hade tagit slut med Måns oxå.

Men jag förvånade dom (och mig själv) med att kunna hanter "mitt nya liv" rätt bra ändå.

Klart att nu var jag ju inte jätte jippi på en gång och det hade nog vart märkligt i så fall.

Jag sa upp mig från dagiset. Jag klarade inte av att se barnen springa till sina föräldrar och kasta sig i deras famn. Det gjorde på tok för ont.

Men jag hade min familj, mina underbara vänner och Lady L.

Och hon var mitt ljus.

Istället för dagiset fokuserade jag nu all min energi på mitt jobb som tecknare och mina tavlor.

Jag målade ur mig min sorg och min längtan och fick mig faktiskt inte bara mer jobb med mer inflytande (nu fick jag även börja skriva texter till bilderna oxå) men jag fick oxå en utställning på ett nyöppnat kafe alldeles i närheten av där jag bor.

Kanske låter lite fjantigt men min lägenhet är inte långt ifrån det område där jag växte upp som barn.

Jag har aldrig haft nåt större behov av att ge mig ut i den stora vida världen.

Jag trivs här..

Detta är hemma för mig och kommer alltid att vara det oxå.

Hur som helst.

En utställning på ett kafe hör ju inte direkt vanligheterna till men detta kafe var annorlunda på det sättet.

Det drevs av en mor och dotter och dom hade ofta utställningar av lokala förmågor både i tavlor, smycken och annat.. Dessutom hade hon en kväll i veckan där hon hade kvällsöppet och lokala band fick komma och visa upp sig.

Det blev snabbt en favorit ställe för oss kreativa själar och med den varma miljön kände jag mig genast som hemma.

När jag hade min utställnig där så gick jag omkring och tittade och fann några foton som ägaren satt upp på hennes familj.

Det var såna små detaljer som var hela charmen med hennes kafe.

Det var en jätte fin bild på henne och hennes dotter och barnbarn när dom hade inviging.

Nästa foto fick mig att nästan ramla baklänges.

Jag trodde först att jag sett fel så jag gick iväg.

Men jag var snart tillbaka igen..

Jag tittade och tittade och tittade.

Och jo.

Det var han.

Mannen som hade räddat mig på lekparken för så länge sen.

Men det var nåt som inte stämde.

Jag fick det inte att gå ihop.

Enligt vad som stod under fotot hade han dött för bara några få år sen.

Men han räddade mig när jag va typ tre.

Det måste ju vara fel person?

Det kunde ju inte vara han?

Så minndes jag vad Jens hade sagt engång när vi hade pratat.

Tiden betyder inte så mycket när man är död.

Men kunde det verkligen stämma?

Men jag var säker.

Det var han.

Vid ett tillfälle kom hon fram till mig.

Hans mor.

Hon hade sett mig titta på bilderna och undrade om jag kände nåt av hennes barn.

Jag rodnade lite när jag se nej.

Men vi började prata och jag fick henne att berätta om sin son.

Hon berättade hur vilsen hon hade varit efter hans död.

Hur mycket hon saknat honom.

En förälder ska aldrig behöva begrava sina barn sa hon.

Men en natt hade han kommit till henne i en dröm.

Han hade alltid vart lite "vilse" medan han levde sa hon.

Men nu verkade han ha funnit frid.

Han hade en sorts lugn i ansiktet som hon aldrig hade sett innan.

Och han hade sagt att han älskade henne och bett henne gå vidare med sitt liv och vara lycklig.

Och efter det sa hon. Då var det som om någon hade väckt henne ur en dvala.

Och hon hade börjat leva igen.

Och hittat kafet..

Jag tog hennes hand.

Tittade henne i ögonen och berättade min historia.

Jag berättade om olyckan, parken och om hur han hade hittat mig och följt mig till lasarettet där jag kunde gå tillbaka till min kropp och återförrenas med min familj.

Hon trodde mig konstigt direkt.

Hon fick tårar i ögonen och strök mig över kinden.

Tiden betyder inte så mycket när man är död sa hon.

Jag gav henne en stor kram.

Utställningen i sig blev riktigt lyckad och fick oväntat bra kritik i dom tidningar som hade vart på plats.

Jag sålde alla utom en som jag skänkte till kafet.

Det var en tavla som föreställde lekparken.

Kändes som om det var här den hörde hemma.

Jag kände mig så lättad efter det.

Livet fylldes på nytt med glädje och en tro på framtiden.

Jo jag var ju fortfarande ledsen över att aldrig kunna få barn.

Den saknaden skulle jag nog alltid få leva med.

Men det finns ju så många andra barn där ute.

Så många barn som inte har någon som älskar dom, skyddar dom eller tar hand om dom.

Så varför kunde jag inte adoptera någon av dom när tiden var inne?

Jag log för mig själv.

Av AnonymQ - 29 mars 2013 18:29

Solen sken fåglarna kvittrade och himlen var underbart klarblå.

Det var ialla fall så jag kände.

Jag skuttade omkring på små rosa moln och var lyckligare än jag nånsin vart.

Jag och Måns blev allt mer seriösa och började prata både framtid och barn.

Vi skulle flytta ihop.

Jag hade aldrig bott med någon tidigare så det var en stor grejj för mig.

Så vi började ställa oss i bodstadskö.

Våra lägenheter låg båda i väldigt eftertraktade områden så vi hade beslutat oss för att inte sälja först vi hade hittat en lägenhet vi båda trivdes i.

Vi hade valt ut några områden som verkade lämpliga i förhållande till vart vi båda jobbade.

Jag drömde redan om att inreda och skaffa barn.

Kändes skönt att ha någon som ville bilda familj lika mycket som jag.

Jag kunde inte tänka mig en framtid utan barn.

Men efter ett rutin besök hos min gynekolog behövdes ytterligare prover.

En massa stick här.. Några nyp här.. Och några liter blod senare och sen kom beskedet.

Med största sannorlikhet skulle jag aldrig bli med barn.

Varken naturligväg eller via provrörs befruktning.

Det fanns ju förstås en liten chans..

Men tyvärr (använder mina egna ord nu) så var det större chans att en frisk kvinna skulle bli gravid av misstag trots att hon använder p-spruta och killen kondom..

Det var som en kalldusch.

Inte bara kall utan is kall.

Som att vakna upp en morgon och bli puttad i en isvak.

Vi var fullständigt förkrossade.

Jag hade alltid drömt om barn.

Och nu gick den drömmen i tusen bitar.

Jag bara satt och stirrade i väggen i flera dagar.

Min familj fanns där och försökte stötta mig.

Harriet och Hanna lämnade knappt min sida.

Måns var förstås oxå där.

Han var lika förstörd som jag.

Men ändå satt han där och försökte trösta mig.

Det fanns ju ändå en chans sa han även om den nu var mindre än att vinna på en trisslott utan att spela.

Och det gick ju alltid att adoptera.

Men när han nämnde adoption såg jag nåt i hans ögon.

Han skulle aldrig nöjja sig med en adoption.

Jag förstod honom.

Det var ju hanses dröm lika mycket som min.

Men det var MIG det var fel på.

Inte honom.

Han kunde fortfarande skaffa barn men inte med mig.

Min otroligt underbara lillebror gav mig Lady L.

Visst är han underbar?

Jag har världens underbaraste lillebror.

Han berättade att hon hade vart den minsta i kullen och att dom först inte trott att hon skulle klara sig.

-Så fort jag såg henne visste jag att hon var din, sa han när han gav henne till mig.

Han är så otroligt rar.

Och Lady L (då hette hon bara Liv) var så otroligt liten och söt.

Hon blev min bäbis på ett sätt.

Men Måns tyckte inte om henne.

Det visade sig att han var "allergisk".

Han tyckte jag skulle göra mig av med henne men jag vägrade.

Jag behövde henne.

Han skrek att jag älskade katten mer än honom.

Men vi visste båda vad det egentligen handlade om.

Han ville ha barn.

Han ville inte adoptera utan han ville ha barn som var hans eget kött och blod.

Jag förstod honom.

Jag var inte arg.

Men varken jag eller han kunde erkänna att det var över.

Att vi inte hade en framtid tillsammans.

Han ville ju inte vara den som övergav sin flickvän bara för att hon inte kunde få barn och hur mycket jag än förstod honom så kunde jag inte släppa honom.

Jag älskade honom och han älskade mig.

Men ibland räcker det inte.

Så vi använde Lady L som ursäkt.

Men när det var dags för oss att gå våra skilda vägar så gjorde vi det som vänner.

Han bad mig om och om igen att förlåta honom.

Men det fanns inget för mig att förlåta.

Så vi stod där och höll om varandra.

Länge.

Och sen sa vi hej då.


Av AnonymQ - 28 mars 2013 19:33

Som jag berättade tidigare så hade jag endel småjobb för olika förlag.

Vissa av dom var dock mer regelbunda så jag lärde känna några som jobbade där.

En dag när jag var på väg upp för ett möte så träffade jag Måns.

Det började med att vi åkte hiss tillsammans och jag var tvungen visa vägen eftersom det var hans första dag som vikarie.

Han skulle vara vikarie åt stackars Martin som hade vart med om en bizarr gym olycka (sjukt rolig om du frågar oss andra) så han skulle vara här i några veckor.

Stackars Martin gillade att hålla sig i form och hade vart på gymmet.

Han hade sprungit på ett löpband när han skulle ändra hastigheten.

Tyvärr så precis när han skulle trycka på knappen så fick han värsta nysningen och aningen tvärstannade maskinen eller tok ökade farten men hus som helst så hade stackars Martin flygit av med en sju jävla fart och ramlat i golvet och så olyckligt (men tack och lov inget allvarligt) skadat båda benen och ryggen och skulle därför vara sjukskriven några veckor.

Hade det bara gällt ena benet eller bara ryggen så hade han mest troligt kunnat fortsätta jobba men eftersom det var båda benen plus ryggen så fick han stränga order om att hålla sig hemma..

Stackarn.. (fniss)

Och det var så jag träffade Måns.

Måns.

Han är lång. (den längsta kille jag har dejtat faktiskt) isblå ögon och såg så där vuxen och mogen ut.

Jag vet faktiskt inte varför han föll för mig eftersom jag är så "tjejjig" istället för kvinnlig som verkade vara mer hans stil, iallafall om man gick på hans utseende.

Men han bjussade på en kaffe som tack för hjälpen med att hitta och vi började prata.

Och vi pratade och skrattade.

Sen blev det middag.

Bio.

Och hans kyss...

Den var varm.

Hans blick var varm.

Hela han var varm.

Han log.

Och jag blev kär.

Och han i mig.

Vi blev snabbt seriösa.

Mamma, pappa och lillbrorsan tyckte han var toppen.

Jag förstår dom.

Varken Harriet eller Hanna kunde riktigt förstå hur jag kunde falla så hårt för honom.

Men dom accepterade honom om än motvilligt.

Jamenar.. Det var ju inget fel på Måns.

Men han var på nåt sätt mer vuxen än vi var, trots att han faktiskt var tre år yngre än jag.

Och det var väl lite det jag kände att jag behövde.

Trygghet, stabilitet, närhet osv.

Dessutom var han väldigt snäll, kärleksfull och omtänksam.

Och väääldigt snygg.

Jag slappnade av för första gången på länge och njöt av livet.

Jag såg ett och annat spöke och en och annan hämtare.

Men iregel lämnade dom mig ifred och jag lät dom vara.

Jag såg Jens oxå.

Vi pratade ibland.

Utvecklade en sorts vänskap.

Men allt eftersom det blev allvar mellan mig och Måns så såg jag allt mindre av Jens och tillslut var han borta ur mitt liv.

Jag saknade honom.

Men jag och Måns var kära och lyckliga.

Han hade förstås slutat som vikarie för länge sen och jobbade nu på sin vanliga firma. (Alltså han och Martin kände varandra redan innan Martins olycka så Måns kom dit som en tjänst till Martin).

Tyvärr bodde Måns typ 10 mil bort och med våra arbetstider så var det inte så lätt att umgås.

Men vi hade helgerna, och det finns ju alltid telefon.

Dessutom gillade Måns att skriva brev.. Något som jag alltid har älskat.

Inget fel med ett romantiskt sms eller samtal eller mail. Men nog är det ändå nåt alldeles extra när man öppnar ett brev från den man älskar.

Vi började prata om framtiden.

Att hoppa mellan började bli allt mer slitigt på vår relation för att inte tala om hur dyrt det blev.

Vi ville ju ungefär samma sak i livet.

Nåt som vi var fullkomligt överrens om var att vi båda ville ha barn. Och gärna mer än ett.

Måns hade vart ett ensamt barn och alltid önskat sig en bror eller syster så han hade alltid vetat att han ville bli pappa när tiden var inne.

Och jag har ju alltid älskat barn.

Så vi kände oss redo att ta klivet in i vuxen världen.

Det var dags att flytta ihop och skaffa familj.

Och jag var så lycklig.

Pusselbitarna verkade äntligen falla på plats.

Av AnonymQ - 27 mars 2013 14:39

Är ni besvikna på mig nu?

För att jag bara vill leva ett vanligt "svensson" liv?

Och inte ett liv fullt med spänning och döda?

Jag varnade er från början att jag inte är nån "Melinda Gordon" eller nån annan tv karaktär.

Innan ni dömmer mig allt för hårt så tänk efter.

Hur skulle jag få mitt liv att gå ihop?

Hur ska man orka vara med sina vänner när man ljuger för dom hela tiden?

För man kan ju inte berätta sanningen.

Det är inte rätt mot dom.

Alla vill inte veta vad som händer efter döden.

Och hur uppmuntrande är d egetligen att veta att när du dör så finns ansiktslösa människor där ute som väntar på dig?

För att inte tala om eventuella otrevliga spöken.

Jamenar.. Jag dog nästan.

Och Jens och "hans vänner" bara stod där och tittade på.

Detta är inte det liv jag vill ha.

Jag har aldrig drömt om spänning osv.

Inte på den nivån iallafall.

Men det innebär ju inte att jag förnekar mig själv eller det jag "kan".

Och om nån behöver min hjälp så självklart att jag ställer upp.

Det är ju sån jag är.

Det behöver jag inga krafter för.

Men jag tänker inte gå ut och leta efter äventyr..

Det är inte vem jag är.

Så livet gick vidare.

Harriet började skriva små artiklar och krönikor för offensiv.

Hon hamnade i hetluften mer än en gång på grund av hennes starka åsikter om framförallt feminsim och homofobi.

Hon har alltid haft starka åsikter och hon vägrar låta sig tystas.

Hanna började designa silversmycken.

Dom var mjuka i formen. Väldigt kvinnliga och kärleksfulla men hon hade även smycken för män som inte alls blev feminin trots hennes estetik.

Jag är såååå avundsjuk på henne.

När hon arbetar med ja.. egentligen oavsett vad hon arbetar med..

Det är som att se poesi.

Jag jobbade på dagiset och gjorde endel arbeten för olika förlag.

Mina tidigare småjobb hade gett resultat och jag började göra mig ett namn.

Jag var ju inte särskilt stor men det var en början.

Jag jobbade särskilt ofta för ett förlag.

Och det var där jag träffade Måns.


Av AnonymQ - 21 mars 2013 14:48

Natten var slut och en ny dag hade tagit sin början.

Och inte bara en ny dag.

Kanske oxå ett nytt liv.

Tack och lov var jag fortfarande sjukskriven så jag behövde inte ringa jobbet och säga att jag inte kunde komma..

Jag kunde ju inte vara på ett dagis med halsen full av strypmärken.

Dessutom behövde jag rensa mina tankar.

Jag var dels fortfarande rädd, arg och bitter över att ha blivit satt i den situationen och sen som jag kände det mer eller mindre övergiven.

Men det var bara en del av vad jag kände.

Jag kände mig STARK!

Jag hade hamnat i en ohygglig situation och inte nog med att jag hade klarat mig jag hade tagit kontroll över den.

Men den stora fråga är,.... Är detta det liv jag vill ha?

Har jag styrkan att gå igenom fler situationer där jag slits mellan dom levande och döda?

Orkar och framförallt VILL jag ljuga för mina vänner om hur jag mår och vad jag har upplevt?

Skulle jag kunna berätta sanningen för dom?

Skulle det ens vara rättvist mot dom? Förutsatt att dom trodde mig alltså och inte fick mig inspärrad.

Det handlar ju inte bara om att jag ser döda eller folk som tar hand dom.

Det handlar ju om tro.

Liv efter döden.

Och det är väl inte rätt av mig att påtvinga dom vad jag vet?

Ändra deras syn på verkligheten?

Från tro till att veta är det ett stort steg.

Men det känns ju inte rätt att undanhålla vad jag vet heller.

Jag känner mig som en svikare och lögnare efter allt dom har gjort för mig.

Det är ju klart att vi har alla rätt till våran egna privata sfär och våra hemligheter.

Bara för att man har en hemlighet så innebär ju inte det nödvändigt vis att man på nåt sätt är oärlig.

Ibland kan ju en hemlighet oxå vara att hålla fast i nåt som gör en till en själv.

Förstår ni hur jag tänker?

Och även om jag tar bort mina vänner ur ekvationen.

Är det ett liv jag vill ha?

Självklart att bara för att man ser döda så behöver man ju inte engagera sig, men det hindrar ju inte dom från att engagera MIG vare sig jag vill eller inte som jag just har fått bevisat.

Jag är ingen hjältinna.

Jag har inga superkrafter.

Jag är ingen räddare i nöden eller spännings sökare.

Jag är bara alldagliga lilla jag.

Jag vill måla.

Kanske tom börja skriva.

Skaffa tonvis med barn. Nja men två iallafall..

Jag är vuxen nu.

Jag har min framtid att tänka på.

Ett jobb att gå till.

Räkningar att betala.

Och i den ingår inga spöken!

Eller?

Av AnonymQ - 20 mars 2013 10:29

Jag satta mig rätt upp i sängen, slog vilt omkring mig och lyckades nästan ramla ur sängen.

Jag flämtade efter luft.

Vilken fruktansvärd dröm.

Sen känner jag hur det fortfarande svider på benet.

Såret finns där och det sipprar lite blod.

Omtöcknat går jag ut i köket och plåstrar om mig.

På vägen passarar jag en spegel och ser till min stora förskräckelse hur jag har blåmärken runt halsen.

Förvirrad.

Rädd.

Och väldigt väldigt ARG!

Jag har inte bett om det här!

Jag gör en stor mugg snabbkaffe och går tillbaka till sängen.

Jag behöver fundera.

Jag behöver...

Jag vet inte vad jag behöver.

Men jag behöver nåt!

JAG KUNDE JU HA DÖTT!

Jag nästan ramlar ner i sängen och lyckas med nöd och näppa undvika att drälla ut kaffet som jag ställer på sängbordet.

Jag gömmer huvudet i händerna och snyftar till.

Jag känner en sval hand mot min kind.

Jason.

-Du är så stark, säger han.

-STARK???? JAG DOG NÄSTAN!

-Du är starkare än du tror, säger han. Hur många tror du skulle inse att det var en dröm som du gjorde och dessutom ta kontrollen?

-Fattar du hur rädd jag var?

-Ja, sa han.

-Varför gjorde ni inget? Ni bara lät han... Han... jag tog ett djupt andetag. Varför gjorde ni inget frågade jag tyst. Jag var rädd och ensam. Han kunde ha dödat mig.

-Vi kunde inte göra något förrän du hade släppt in oss. Vi har ingen kontroll över vad som händer i drömarnas värld.

-Så ni hade bara stått där och tittat på tills jag hade dött utan att lyfta ett finger? jag var bitter. jag var rädd. jag var förvirrad.

Han bara tittade på mig.

-Då vet man hur mycket man är värd sa jag med hård kall röst.

-Du är värd så mycket mer än du tror.. Och du är så mycket starkare än du tror.

-JAG VILL INTE VARA STARK, skrek jag. Jag har inte valt det här! Jag är ingen hjältinna i nån jävla bok!

Jag kunde ha dött på riktigt! Fattar du? Men det skiter väl du i.. Du är ju redan död. Nu var jag orättvis. Men jag hade fått hela mitt liv upp och nervänt och nästan dött. Och han hade bara stått där och tittat på.

Det fanns inget han kunde säga.

Allt jag hade sagt var sant.

Han tittade på mig.

Jag blängde på honom.

Han bara satt där och tog emot all "galla" jag hävde ur mig.

-Varför räddade du mig inte? frågade jag och titta ner i täcket.

-Jag kunde inte, försökte han förklara.. Men det innebär inte att vi inte ville. Men du var tvungen att rädda dig själv. Du var tvungen öppna dörren för oss. Och vi var redo.

-Hade du verkligen inte gjort nåt om jag inte klarat det själv? Hade du bara låtit mig dö? HADE DU BARA LÅTIT MIG DÖ?????

-Vi får inte göra något, sa han. Det är ditt liv och bara du kan avgöra ditt öde.

-BRA! sa jag hårt.. Då vet jag xakt hur mycket man är värd! Följ reglerna.. Om nån dör på vägen så what ever. Dom får skylla sig själv när dom har valt att dö? Är det så? Blir du mördad är det ditt eget fel? Brottslingarnas nya försvar.. Men dommaren.. det var ju hennes eget fel.. hon valde ju själv att dö.....

Han bara tog emot.

-Jag förstår att du är arg, började han.

-FÖRSTÅR DU, men OJ så bra.. Verkligen underbart att höra.. DU förstår att jag är arg... WOW.

Han tog tag i mig.

Tvingade mig att möta "hans blick"

Plötsligt såg jag honom som han måste ha sett ut en gång.

Gråblå ögon, brunt hår med aningen självfall och en mun som såg ut att ha lätt för att le.

Men nu såg ögonen ut som en himmel just innan det börjar åska. Jag såg hur ledsen han var. Jag kunde se hur han led för min skull. Jag kunde se honom.

-Förstår du inte hur mycket jag hade velat hjälpa dig bara jag hade kunnat? hans röst var sorgsen.

Vi var tvungna stå där ute och titta på medan han plågade dig utan att kunna göra något.. Men dörren var stängd för oss.. Det var din dröm och bara du kunde släppa in oss.. Vi KAN inte tränga oss in i drömmar, du måste släppa in oss.. Ibland kan det ske omedvetet men just den natten var inte så.. Dörren var stäng tills du valde att öppna den.

Jag lyssnade.

Jag förstod.

Jag ville inte förstå men jag gjorde det.

Men hur skulle jag orka leva så här? Jag är ingen hjältinna i en bok som orkar hur mycket som helst. Jag är bara jag. Jag är människa! Kött och blod. Såra mig och jag gråter, stick mig med en kniv och jag blöder. Mörda mig och jag DÖR! Jag vill inte dö.  Jag vill bara leva, vara lycklig med mina vänner.. Hitta någon att älska som älskar mig.. Skaffa barn.. Måla och kanske tom skriva.. vem vet? Men att se spöken och onda andar som kan klampa in i mina drömmar hur som helst?

-Jag är ingen hjältinna, sa jag.

-Det är du för mig.

-Jag orkar inte det här.

-Du är så mycket starkare än du tror.

-Jag vet inte vem jag är längre.

-Du är precis den du ska vara. Det kan varken jag eller någon annan ändra på.

-Ska du gå nu?

Han tittade på mig. Nu var han ansiktslös igen.

-Du vet vart du hittar mig..

Förresten.. Jag heter Jens.

Av AnonymQ - 19 mars 2013 13:59

Jag låg i sängen och väntade på att sömntabletten skulle börja värka.

Sömntabletter har alltid gjort mig nervös så detta är allra första gången jag provar.

Jag tittade i taket och funderade hur lång tid det skulle ta innan jag somnade.

Skulle jag få vakna pigg och utvilad för första gången på månader?

Skulle jag få biverkningar.

Jag gäspade stort och fluffade till täcket och blundade.

När jag öppnade ögonen igen befann jag mig i en stuga jag aldrig sett tidigare.

Eller stuga och stuga.

Fyra timmerväggar och ett tak plus några fönster och en dörr.

Inga möbler, inget kök eller något annat som fick det att verka på nåt sätt bebott.

Plötsligt ser jag hur någon liksom sakta sakta kommer igenom väggen.

Det är HAN!

Han glider igenom väggen och tittar mot mig.

Han ler elakt.

I handen håller han en kniv.

Den blänker och ser väldigt vass ut.

Han kommer mot mig.

Viftar med kniven och skrattar rått.

Han njuter.

Jag bara stirrar.

Jag kastar mig mot dörren och öppnar den, men han hinner rispar mig och jag blöder.

Stugan är i en stor skog.

Det är vinter men det finns några gatulyktor så det är inte kolmörkt.

Till min stora förvåning finns det en telefonkiosk.

Jag lyfter luren men den fungerar naturligtvis inte.

Jag tittar på mitt ben och det ser inte så allvarligt ut som jag trodde.

Jag börjar inse att jag drömmer.

Detta måste vara en dröm.

Det finns ingen annan logisk förklaring.

Jag väntar.

Men jag vaknar inte.

Om det var en dröm borde jag inte vakna när jag inser det då?

Benet svider.

Varför vaknar jag inte?

Till min stora förvåning kommer det körande en buss längs skogsvägen.

Å nä..

Så dum är jag inte.

Jag har minsann sett skräckfilmer.

Och så fort hjältinnan tror hon har funnit en räddare i nöden så är det mördaren istället.

Bussen kommer körande mot mig i hög fart.

Jag kastar mig undan och den sladdar bort och till slut kraschar den i ett dike.

Det är alldeles tyst.

Jag funderar.

OM detta inte är en dröm så kanske det finns människor i bussen.

Skadade människor.

Men om det är en dröm och jag går fram då är ju mördaren där.

Hur ska jag göra?

Men detta MÅSTE vara en dröm.

Vad skulle jag göra mitt ute i skogen i en okänd stuga alldeles ensam om det inte var en dröm?

Med en död mördare dessutom.

Alltså måste detta vara en dröm och allt jag behövar göra är att vakna så är jag trygg hemma i min säng.

Jag ser hur det börjar röra sig kring bussen.

HAN är på väg.

Nu måste jag vakna.

-VAKNA, skriker jag åt mig själv.

VAKNA NU!

DU MÅSTE VAKNAAAAAAAAAAA.

Men inget händer.

Och nu är HAN ute ur bussen.

Vad ska jag göra?

Jag skriker om och om igen. VAKNA VAKNA VAKNA VAKNA DÅ!!!!!

Men jag är fast i drömmen.

Jag nyper mig i armen, det gör ont men jag är fortfarande i min dröm.

Jag gnuggar armarna med snön för att kylan ska få mig att vakna.

Fortfarande ingen reaktion.

Mördaren kommer allt närmare.

Tänk om jag inte drömmer.

Det måste vara en dröm.

Men tänk om?

Han grabbar tag runt min hals och börjar strypa mig.

Jag kraxar medan jag kämpar efter luft och försöker klösa mig lös.

Han bara skrattar och trycker hårdare.

Han tittar mig rakt i ögonen och jag ser ondskan i honom.

Han har ingen själ.

Ögonen är själens spegel och han har ingen själ.

Hans ögon är döda.

Jag känner hur jag börjar domna bort.

Jag är snart medvetslös.

Vad händer om man dör i en dröm?

Jag kan inte andas.

Jag börjar inse att jag ska dö och jag gråter.

Och ju mer jag gråter desto högre skrattar han.

Hans skratt ekar inom mig.

Men så inser jag.

OM detta är en dröm, då är det ju MIN dröm.

MIN fantasi. JAG som har kontrollen.

Det dryper ondska från honom.

Men så är det plötsligt JAG som har kontrollen.

Han ser förvånad ut.

Jag grabbar tag i honom och håller honom hårt.

Han kan inte röra sig.

Han väser åt mig.

-Du gjorde ett stooooort misstag, grabben, om du trodde Du skulle få övertaget på MIG i MIN värld. Jag blänger på honom.

Här är det JAG som bestämmer och du är INGENTING här.

Jag är så arg att jag kokar.

Precis som du var medan du levde!

Han kämpar men jag har honom fast.

Du är ett patetiskt litet virus och du är DÖD!

Och nu ska du försvinna för gott.

JASON skriker jag..

4 Hämtare inklusive "Jason" glider fram genom skogen.

Mördaren kämpar av alla sina krafter men jag släpper honom inte.

Hämtarna tar honom och försvinner.

I nästa stund ligger jag åter trygg i min säng.

Av AnonymQ - 18 mars 2013 14:50

Dagarna gick sin lilla gång.

Jag hörde av dom Engelska utredarna angående vad jag egentligen hade uppfattat inne på puben och ute på parkeringsplatsen angående det misstänkte försöktet till kidnappning och händelsen som slutligen tagit förövarens liv.

Jag sa som det var.

Jag tyckte flickan hade sett påverkad ut i puben och faktist vart på väg efter dom för att kolla så hon var ok när lamporna hade börjat explodera.

När jag väl kom till parkeringsplatsen var det svårt att få nåt riktigt grepp om vad som egentligen hände med tanke på alla chockerade människor och att jag själv var chockad.

Men så vitt jag hade uppfattat händelsen så hade han försökt få in henne i bilen och att hon gjort motstånd men vad som sen fick bilen att komma i rullning visste jag inte för vid det tillfället uppfattade jag det som att flickan låg på marken.

Med tanke på den bevisning som redan fanns ansåg dom att det inte fanns någon anledning för mig att åka ner till englad och hade dom fler frågor skulle dom höra av sig men det var inte troligt.

Utöver det så var det rätt mycket vardag.

Att jobba på dagiset var allt jag kunnat önska och lite till.

Xtra jobbet för förlaget gick utmärkt och jag fick allt fler kreativa uppdrag där så småningom oxå fick mer att säga till om.

Så kom huvudvärken.

Det var inte så mycket att prata om till en början..

Jamenar.. Lite huvudvärk har ju ingen dött av.

Men den ville inte släppa.

Både jag själv och min familj antog att det var sviterna efter hela englandsäventyret och att jag bara behövde komma tillbaka till fasta rutiner, dricka och sova ordentligt så skulle jag snart vara mitt vanliga själv igen.

Men trots det fortsatte den.

Och blev värre.

Jag fick börja ta tabletter för att orka igeom dagen.

Alltså inga tunga tabletter utan bara panodil.

Det hjälpte för stunden.

Men då började mardrömmarna.

Jag minndes dom sällan när jag vaknade utan det var små glimtar här och var jag minndes.

Skog.

Mörker.

En hemsk blick.

Och ibland kunde jag ha ett fruktansvärt skrik i öronen när jag vaknade.

Jag blev blek och gick ner i vikt.

Jag kände mig snäsig på jobbet vilket gav mig fruktansvärd ångest med tanke på att det är barn jag jobbar med.

Jag träffade Hanna och Harriet på fiket.

Jag berättade för dom vad jag "egentligen" hade upplevt när baren började brinna.

Varken Hanna eller Harriet visste vad jag hade sett.

Naturligtvis berättade jag inte ALLT som hade hänt.

Hanna tittade på mig och tyckte att det var ju en förklaring till min huvudvärk.

Dom tyckte jag skulle prata med någon om mina drömmar och vad som hade hänt.

Att se någon nästan bli bortförd, sen se en man dö som till råga på allt är en seriemördare samtidigt som en bar brinner..

Hallå liksom...

Jag var lite skeptisk men jag gjorde som dom sa.

Det var skönt att få prata av sig.

Jag berättade oxå att jag sett honom dö och inte kunnat röra mig. (Sa förstås inte att det var en av dom döda flickorna som hållit fast mig).

Hon förstod och kom med insiktsfulla kommentarer.

Jag började slappna av.

Verkade som om huvudvärken skulle ge med sig.

Men så en kväll när jag var med familjen på middag så svimmade jag.

Fullkomligt utmattad.

Jag fördes till sjukhus men dom kunde inte hitta något.

Jag blev sjukskriven en vecka och fick sömntabletter.

Jag har alltid avskytt tabletter.

Har jag inte väääldigt ont i huvudet eller ont i halsen så tar jag inte ens en panodil.

Men jag var så trött.

Både läkaren som skrev ut dom och hon som jobbade på apoteket försäkrade mig om att tabletterna var så ofarliga som det bara gick att få och att jag inte skulle åka på några större biverkningar.

Så den kvällen bet jag i det sura äpplet.

Jag tog en tablett till ett glas vatten och lade mig för att sova.

Förhoppningsvis skulle jag vara pigg och utvilad för första gången på länge.

Jag hade fel.


Presentation


Välkommen till 2Bcontinued. Här kommer jag lägga upp dikter, noveller, foton, tavlor och kanske lite annat.. Tyvärr kan det dröjja mellan uppdateringarna där av namnet.
Hoppas ni kommer att trivas

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18 19 20 21
22
23
24
25
26
27 28 29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Länkar

Senaste inläggen

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kategorier

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Arkiv

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards