Snön och vinden gjorde att han knappt kunde se Best längst fram i ledet.

Lyktorna gjorde att han kände sig mindre utsatt men tyvärr bättrade dom inte på sikten.

Han litade på Best.

Han hade aldrig förr litat på ett djur som han gjorde på honom.

Best hade satt sig i respekt hos dom andra hundarna direkt han hamnade i selen och inte ens hans vanliga ledar hund Gare hade opponerat sig på sin nya plats.

Hundarna verkade veta att dom måste sammarbeta.

Hagar behövde inte göra mycket annat än hålla släden balanserad medan hundarna hetsade fram.

Måtte dom bara hinna i tid.

Det var som om naturen själv motarbetade dom.

Hans ögon tårades, inte bara av den hårda vinden utan även av rädsla för att inte räcka till.

Hans fru, hans livspartner, hon var solen som gick upp varje morgon. Hon var regnet som svalkade den törstande jorden. Hur skulle han klara sig utan henne?

Han fick inte tänka så.

Liv hade sagt att Best skulle hitta.

I Samlingshuset var man nu färre än tidigare.

Alla familjer och äldre hade uppmanats att gå hem.

Det kunde bli farligt.

Liv hade tittat dom i ögonen.

-Det ligger en ondska i luften, sa hon. Det är inte naturen som styr nu. Jag vet inte varför, men dom är ute efter Ingbry och barnen och vi måste skydda henne tills Hagar är tillbaka med vattnet.

Men vi kan inte riskera familjer med barn eller äldre och sjuka.

Håll er inne tills Hagar är tillbaka.

Öppna inte dörren för någon okänd.

Lyssna inte på rösterna i vinden.

Vi kommer att bli prövade.

Vi måste sätta våran tillit på Hagar.

Familjerna som gick hem var rädda.

Man beslöt att sova flera familjer tillsammans för att känna sig tryggare.

Ingen hade tidigare varit med om något liknande.

Dom äldsta pratade och inte ens under hela deras livslängd hade dom hört talas om nåt liknande.

Inte sen slaget om Garr hade man upplevt något som ens kom i närheten.

Framtiden kändes oviss.

Och stormen ökade i styrka.

Samtidigt vid silversjön Ting hade den stora Älvmodern kallat till sig sitt råd.

Naturen var i uppror.

Sjöarna var på väg att frysa och det hade aldrig förr hänt.

Hon kände sig för första gången gammal.

Hon var guden och gudinnans första skapelse.

Hon var deras barn.

-Vi måste förbereda oss, sa hon och tittade ut över rådet.

Vi måste skicka bud till alla folken.

Det är ondska i luften.

Vi är alla hotade!

Det är dags för älvorna att förbereda för strid!

Det hördes skräckslagna rop i rådet.

Älvorna hade aldrig vart i strid förr.

Inte ens under slaget om Garr hade dom blandat sig i.

Dom hade gett råd men längre än så hade dom inte sträckt sig.

Men nu var hela naturen hotad.

Älvorna skulle ut i strid!

Best flämtade av ansträngning.

Pälsen var våt och han var hungrig som en varg..

Men Liv hade sagt det var bråttom.

Och han älskade Liv.

Han skulle göra allt för henne.

Och sjön kallade på honom.

Han var säker på tassen och lät sig ledas av lockropen.

Ingen tvekan.

Bara skynda, skynda, skynda.

Mörkret låg kompakt även när dagen skulle ha grytt.

Hemma i husen snyftade barnen av rädsla och pratade om röster som hade viskat elaka saker under natten.

Alla var sammanbitna.

Alla väntade.

Dom var rädda.

I samlingshuset låg Ingbry i plågor.

Ingen av kvinnorna som var kvar trodde att det var normala förlossnings plågor.

Detta var något annat.

Hon frös och svettades om vart annat.

Ibland verkade prata med någon men ingen hörde varken vad hon sa eller vad hon hörde.

Liv satte sig vid Ingbry.

Hon höll handen skyddande över hennes mage och sjöng för dom små liven där inne.

Hon sjöng även för Ingbry och för Hagar vart han nu var.

Hon sjöng för dom alla.

Måtte dom hinna i tid.

Trots hennes ansträningar blev Ingbry knappt bättre.

Hon orkade ge Liv ett blekt leende men det var allt.

Han orkade inte mer och kände hur benen vek sig i snön.

Dom andra hundarna kolapsade med honom.

Han flämtade som om bröstet skulle sprängas.

Han hade misslyckats.

Han tänkte på Liv och ylade.

Hagar gick fram till Best.

Dom behövde alla mat och vila.

Hagar själv hade varit nästan medvetslös en stund men vaknat till ljudet av sång.

Han hade genast förstått att det var Liv.

Snabbt gav han hundarna mat och vatten och strök deras såriga tassar med salva.

Dom hade bara en halv dag kvar sen skulle dom vara framme.

Hur han visste det kunde han inte svara på.

Men han kände det.

Hundarna blev stärkta av den lilla vilan dom fick.

Nu kunde dom alla känna hur sjön kallade.

Skynda, skynda, skynda...

På natten i samlingshuset skrek Ingbry.

Hon hade fått värkar.

Inne i dom djupa bergen satt dvärgarnas kung Lag på sin tron.

Hans hustru hade aldrig förr sett honom så här.

Budet från Älvorna hade gjort honom stum i flera minuter.

Han hade satt sig på sin tron och blivit ask grå i ansiktet.

Frånvarande hade han tagit sin hustrus hand och höll den i ett fast grepp.

Älvornas bud hade bara skickat en kort mening.

Rusta för krig.

Och det hade haft älvdrottninges personliga sigill.

Hur illa måste det inte vara om älvorna lägger sig i?

Efter slaget om Garr där så många dvärgar hade dött hade dvärg folken dragit sig undan konflikter.

Folken fick ha sina duster bäst dom ville.

Dvärgarna stannade i sina berg.

Nu kunde dom inte gömma sig längre.

Han ställde sig långsamt upp.

-TILLKALLA RÅDET, sa han med bestämd röst.

Ju närmare silversjön dom kom ju mildare blev vädret.

Det var som om stormen inte kunde nå ända fram.

Hundarna behövde inte slita lika illa.

Och där låg den.

Spegelbland med en dimmslöja som svävade ovanför.

Hagar hade aldrig sett nåt så respekt ingivande.

Han bar ned dom två stora krusen till sjön och fyllde dom med vatten.

När han tittade i den blanka sjön kunde han se Ingbry ligga på bädden och vrida sig i plågor.

Han såg hur Liv sjöng för henne medan kvinnorna sprang omkring och utförde olika sysslor.

Han såg hur Livs mun formade orden, hon har verkar.

Han kunde knappr röra sig.

Barnen var på väg.

Benen bar honom inte.

All kraft rann ur honom.

Det var försent.

Han kände hur kinden blev blöt och han förväntade sig tårar.

Men det var Best som slickade honom i ansiktet.

Spannet hade kommit ända till sjön.

-Vi måste skynda oss, sa han till Best.

Barnen är på väg.

Han lade i kärlen i släden och gjorde fast dom ordentligt.

Sen bar det av igen.

Skynda, skynda, skynda.

Liv och kvinnorna samlades kring Ingbry.

Dom hade mycket att prata om.

Tvillingar även om dom anses vara en gåva så innebär det oftast att riskerna blir fler, och nu med att Ingby hade hamnat i vaken och tillråga på allt fått veta att det vara fara inte bara för barnens liv utan även hennes så var det extra viktigt att dom inte missade nåt.

Hon bäddades ned ordentligt och blev undersökt.

Både hon och barnen verkade svaga på ett sätt som oroade både Liv och kvinnorna.

Enligt av Ingbry sa så var det vara omkring sju dagar innan barnen skulle födas.

Och tvillingar har en tendens att komma tidigare.

Allt som kunde förberedas ordnades med en väldig fart.

Elsbeth var väldigt bra på att organisera.

Men Liv var orolig.

Det var nåt som inte kändes rätt.

Dofterna var fel.

Hela Ingbry kändes fel.

Vad var det hon missade?

OM hon inte fann svaret snart så skulle dom förlora tre liv på en gång.

Liv tittade in i elden.

Hon ställde sig upp och vände sig mot kvinnorna.

-Alla föräldrar vet att det är både med sorg och stolthet man lämnar sina barn att bilda sina egna liv, rösten hon pratade var inte hennes egen och den lät som en porlande silver bäck.

Kvinnorna i rummet tittade på henne.

-När tiden var inne lämnade vi er, fortsatte rösten.

Jag lät mig gråta fem tårar av silver för mina barn.

Vi hade gjort allt vi kunde och nu måste ni finna styrkan i det vi lärt er och gåvorna ni har fått.

Men där det finns godhet finns också ondskan.

Och där det finns liv finns också död.

Rösten lämnade henne och Liv föll ihop på marken skakande.

Elba och Elsbeth rusade fram och hjälpte henne på fötter.

-Det är ingen fara, sa Liv.. Jag mår bra.

-Det var Gudinnan? frågade Elba.

-Jag tror det, sa Liv.

-Detta är inga vanliga barn? undrade Elsbeth.

-Det ligger något ont i luften, sa Liv. Barnen och föräldrarna MÅSTE få leva. Jag vet inte varför dom är så viktiga men jag känner det i varendra fiber i min kropp.

Vi måste hämta maken.. OMGÅENDE!

Kvinnorna rusade iväg och hämtade Hagar som kom skyndande.

-Vad kan jag göra? frågade han. Jag gör vad som helst.

-Gudinnan talade till oss, sa Liv. Så vitt jag vet har aldrig Gudinnan talat till någon tidigare.

Hagar flämtade.

-Det är något större som pågår här, sa Liv. Jag vet inte hur det hänger ihop men allt kommer att börja med era barn. Och både ni och barnen MÅSTE överleva. Det står och väger nu. Naturen känner det oxå.

Dom tittade ut genom fönstret. Det hade blåst upp till storm.

Liv tittade på Hagar.

-Gudinnan har gett oss den hjälp vi behöver. Jag vet vad som måste göras. MEN det vilar på DINA axlar Hagar. DU måste hjälpa din fru.

-Säg bara vad jag ska göra!

-Du måste fara redan ikväll. Du ska ta hundspannet och fara till Silversjön Signe och hämta två stora krus med vatten. Du måste vara tillbaka innan barnen föds. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra med vattnet med det är bråttom. Barnen kan komma fortare än vi tror och Signe är minst två dagars resa bort och nu är det storm ute.

-Jag vet inte hur vi ska kunna hitta, sa Hagar med panik i rösten. Jag har aldrig vart där tidigare och i stormen.. Han suckade uppgivet och slog ut med armarna.

-Du får sätta Best som ledar hund, sa Liv.

-Men, protesterade Tor. Han är inte ens ett år än. Han är på tok för liten och hur ska han kunna hitta?

-Vi kan lita på Best, sa Liv. Best fick magi i blodet när jag räddade honom. Best var en en gåva till mig för att hjälpa mig.

Best tittade allvarligt på henne. Han var ung men han var redan större än han skulle ha varit om han hade vart en renrasig varg. Även om hans muskler och kropp inte var fullt utvecklad så var inte hans roll så mycket att dra släden som att visa vägen.

Hagar tittade på Best.

-När ska vi åka, frågade han.

-Så fort vi har fått släden i ordning, sa Liv. Tiden rinner snart ut. Är du inte tillbaka innan barnen föds så kommer vi alla att drabbas.

-Då är det bäst att vi skyndar oss, sa Hagar och började förberda släden.

Alla hjälptes åt under tystnad.

Ingen sa något.

Men dom var rädda.

Så vitt man visste så hade aldrig Gudinnan pratat med någon tidigare.

Och nu när hon gjorde det så kom hon med en varning.

-Varför ska bara Hagar åka, frågade Bengt med låg röst.

-Han är make och barnens fader, sa Liv. Det faller på hans lott att visa mod och rädda sin familj. Vi kan bara hjälpa honom så gott vi kan.

Bengt såg nåt i Livs ögon som han aldrig hade sett förut.

Där fanns en hård blick.

Det var som något inom henne förberedde sig på strid.

-Vad kan jag göra för att hjälpa? frågade han.

Liv tittade sig omkring.

-Vi måste skydda byn mot vad det är som kommer. Alla barnfamiljer måste hålla sig här ifrån, sa hon och syftade på samlings huset. Så även gamla och sjuka. Men friska kvinnor och män som vill vara kvar får stanna. Jag vet inte vad som kommer att hända, sa hon och vände sig bort.

Bengt lade sina händer på hennes axlar men lät henne stå med ryggen mot honom. Han visste att hon var nära till gråten och han ville inte göra henne generad. Hon behövde sin självkontroll förstod han. OM hon gav efter för rädslan och tårarna så fanns risken att dom alla skulle gå förlorade.

-Vad kan jag gör för DIG?, frågade han.

Hon vände sig om och begravde ansiktet mot hans bröst.

-Bara håll om mig, sa hon. Jag behöver känna din värme. Jag fryser.

Dom stod så ett ögonblick men sen var den bistra verkligheten tillbaka.

Släden var packad och det var dags för Hagar att ge sig av.

Liv tog Best huvud mellan sina händer och tittade i hans ögon.

-Jag vet att du vet vad du ska göra, sa hon. Jag har inte haft dig så länge men du är en del av mig själv, sa hon. Var stark. Var säker på tassen. Låt dig ledas av kraften från sjön. Den vet att du är på väg och den kommer att kalla på dig. Hon strök hans tjocka päls och han slickade henne i ansiktet.

Det var dags.

Liv vände sig mot Hagar.

-Båda kärlen måste vara fyllda, sa hon. Och dom måste vara hela när du kommer tillbaka. Lita på Best. Han vet vart han ska.

-Jag ska lita på honom, sa Hagar.

Hagar kysste sin fru och tittade på henne.

-Jag är snart tillbaka, lovade han.

Han ställde sig på släden.

Stormen ven.

Och sen bar dom av ut i mörkret.

Resan hem gick snabbt och lätt.

Det ovanligt milda vädret höll i sig och inget dramatiskt skedde mer än att Stage råkade lägga bäddet i ett snår med brännässlor vilket fick Bengt och Mars att skratta så ögonen tårades.

Stage tyckte däremot inte att det var lika lustigt.

Väl hemma igen mottogs dom som hjältar.

Handeln hade gått över all förväntan och alla kände sig mer än redo för vintern.

Alla blickar vändes mot Liv när Mars berättade om dramat med orren och hjulet som hade gått sönder.

-Jag är visst skyldig dig min sons liv två gånger om nu, sa Elsbeth och gav Liv en varm kram.

-Jag är bara glad att han mindes min varning, sa Liv. Helst hade jag ju velat att jag hade haft fel.

-Nu ska vi inte prata om en massa olyckor som inte ens har hänt, sa Tor med hög glad röst. NU ska vi fira!

Lånborden stod framme på gården och det var dukat till fest.

Bengt gick fram till Liv.

-Här har du skrivboken du bad om. Hoppas du tycker om den.

-Bengt, den måste ha kostat mycket mer än det lilla jag skickade med.. Inte hade du behövt lägga ut för mig. Den är sååå vacker.. Tack!

-Äsch, om våran by ska ha en helare så självklart ska hon ha en värdig bok att skriva i. Han log nöjt.

Men jag har en annan sak åt dig. 

Han räckte fram ett omsorgsfullt inslaget paket.

Hon tittade förvånat på honom och öppnade paketet.

Hon drog efter andan.

-MEN??? Det är ju? 

-En Ametrin, fortsatte Bengt. Jag såg den när jag köpte boken. Precis när jag skulle gå såg jag hur den glimmade till i ögonvrån.

-Men inte kan jag ta emot nåt så värdefullt av dig, stammade Liv. 

-Du har räddat mitt liv två gånger nu. Jag hade kunnat ge dig ett helt berg med ametriner och det hade ändå inte varit tillräckligt. Dessutom sa den gamla gubben som sålde den att den var menad åt dig. 

-Men hur visste han vem jag var?

-Han bad om att få titta på linjerna i min hand.. Jag gissar att det va en spågubbe. HAN VISSTE DITT NAMN! Bengt tittade på henne.

Liv höll i ametrinen.

Hon funderade om den på nåt sätt gick att sätta ihop med hennes armband.. Men om hennes armband verkligen var en kraftledare kanske det skulle förtöra den? eller så skull armbandet helt enkelt inte acceptera stenen i sin närhet? Hon minndes fortfarande hur armbandet vägrat ge efter när Bengt hade försökt förstöra det. Men det fanns ett hål borrat igenom stenen så det gick kanske att trä igenom en rem och ha den runt halsen? prövande la hon stenen mot armbandet. Det skulle ha blivit så vackert. Plötsligt ryckte det till i rötterna och ametrinen gled på plats som om det hörde hemma där.

Bengt tittade på henne.

-Verkar som den gamla gubben hade rätt sa han. Stenen tillhör dig.

-Jaa, sa Liv tyst. Det verkar så.

När folket hade lugnat ner sig och alla varor hade delats ut satte man sig runt bordet som var fullt i mat.

Man skålade för dom tre hjältarna för deras första och väldigt lyckade handelsresa till staden. 

Följande morgon föll den första snön.

Vintern hade kommit.

På dagarna var dom flesta samlade i samlings huset och gjorde allt från att slipa yxor till att karda ullen och sticka strumpor.

Närheten gjorde att vintern kändes mindre mörk och isolerande.

För det var just den vintern innebar.

Man blev avskuren från omgivningen.

Liv och dom äldre satt ofta tillsammans för att diskutera kurer samtidigt medan dom pysslade.

Best låg som vanligt vid hennes fötter.

I början hade dom äldre vart rädd för honom. Även om han fortfarande bara vara några månader så var han nu nästan lika stor som en fullvuxen varg och med tanke på vilken ras hans hundmor hade haft så skulle han växa ytterligare. Och med det att Liv hade sjungit för honom som hade han nog lite magi i blodet dessutom gissade man.

Men när gammel Tyra (en äldre tunn dam) hade halkat på en isfläck så hade Best rusat fram så hon hade kunnat ta emot sig mot honom, och efter det var han lika välkommen som nån annan. 

Hundar i allmänhet var som regel välkommna både i husen men framförallt i samlings huset.

Dom var inte bara nytto djur som jakt och släd hundar. Men dom var oxå ett skydd mot rovdjuren som kom närmare på vintern och dessutom var deras tjocka pälsar värmande om dom satt nära så framförallt små barn och äldre uppskattade närheten av dom varma djuren.

Liv lyssnade och skrev det hon hörde dom äldra berätta.

Hon hade aldrig kunnat ana hur mycket kunskap som dolde sig hos dom.

Natruligtvis var vissa saker rena dumheter men hennes intuition visade henne vägen och hon tog tillvara på guldkornen.

Det var inte så lätt att skriva som hon först hade trott.

Hon var noga tvungen tänka igenom hur hon skulle ordna allt så det inte blev en endaste röra.

Med Livs allt större uppfattning om dom olika växterna så höll sig byn friskare än dom vart på många år.

Liv höll nu inte sina kunskaper för sig själv utan delade med sig det hon hade lärt sig åt alla som ville.

Det viktiga var ju inte att hon skulle få "makt" utan att byn skulle vara frisk och stark.

En solig och kall vinterdag gick Best ovanligt oroligt omkring i samlingshuset.

Han höll sig i närheten av dörren och gick av och an.

Liv kunde inte få honom att hålla sig till henne och hon visste att han inte behövde göra sina behov.

Tillslut blev han så orolig att att hon blev uppmanad att släppa ut honom.

Motvilligt öppnade hon dörren och Best rusade ut mot den stora sjön.

Liv sprang efter för hon förstod att Best måste ha uppfattat något som hon och dom andra hade missat.

Hon märkte inte att Bengt och hennes far hade följt efter henne.

Nästan mitt på sjön kunde dom se ett hundspann kämpa sig från att helt glida ner i en vak.

I släden som var delvis nere i vattnet redan kunde dom se en mann kämpa för att få lös en kvinna som låg nedbäddad.

Best kastade sig i vaken och  tog ta med sina tänder om en rem och slet till. Kvinnan var loss.

Best tog ett stadigt tag om kvinnas huva och drog henne mot kanten där hon med hjälp av sin man kunde ta sig upp. 

När Liv, Bengt och Tor äntligen hade hunnit fram stod alla på isen och Best skakade av sig det blöta kalla vattnet.

-Vilken tur att ni skickade hunden, flämtade mannen. Ett ögonblick senare och det hade varit för sent.

-Du får tacka honom själv, sa Liv. Det var han som visste att ni var här.

-Hur kommer det sig att ni är här vid den här tiden på året? frågade Tor. Det var inte vanligt att människorna reste mellan byarna innan man var säker på att isarna skulle hålla.

-Vi hade hört att ni har en helare, sa mannen. Jag heter förresten Hagar Sjösköld och det här är min hustru  Ingbry.

Blickarna vände sig till Ingbry som fortfarande inte hade sagt något.

Hon stod med armarna skyddande över magen.

Hon var gravid.

-Men du store tid, sa Liv. Inte kan vi ju stanna här ute i kylan. Vi måste ju in i värmen och få av er kläderna. Hur tänker vi egentligen?

dom skalade av dom blöta filtarna från släden så Ingbry kunde sitta på stommen och inte behöva gå den tunga vägen till byn.

Det blev stor uppståndelse i samlingshuset när dom kom in med dom nya gästerna och berättade om vad som hade hänt.

Några av männen gick ut och tog hand om släden och hundarna medan andra rusade hem för att hämta kläder åt dom blöta och väldigt frusna gäserna som satt under var sin filt vid den stora brasan.

Många gick fram till Best och klappade honom på huvudet.

Han log nöjt och rullade i hop sig vid Livs fötter där han somnade.

Ingbry drack en mugg med örtte som Liv hade gjort.

-Jag är med barn som ni kanske ser, sa hon med mjuk röst. Det är tvillingar, fortsatte hon.

Glada utrop hördes. Tvillingar är en gåva från gudarna sade man.

-Men jag har fått höra av siaren att inget av barnen skulle födas levande och att jag själv skulle få sätta livet till. Hon tittade i brasan med tårar i blicken. Jag bryr mig inte så mycket om mig själv, men jag vill så gärna att mina barn ska få leva.

Mödrarna i rummet nickade och förstod hennes smärta.

-Men jag vill att alla ska få leva, tillade Hagar och lade armen som sin hustru. Så när vi fick höra att ni har en helare så kom vi hit. För det närmar sig nu.

Liv tittade på honom.

-Det är jag som är helaren, sa hon. Men jag har just fått min förmåga och det allvarligaste jag har gjort är att hela en förkylning. Jag vet inget om barn eller barnafödande. Jag vet inte vad jag ska kunna göra. Hon kände sig förtvivlad. Det var precis det här hon hade fruktat. Att nån skulle behöva hennes hjälp och hon inte hade kunskapen för att hjälpa och bara vara tvungen att stå och se på medan tiden rann ut.

-Det var inte "bara" en förkylning, sa Elsbeth och tog ett stadigt tag i Livs hand. Och det vet du lika väl som jag! Du må kanske inte ha det kunnandet som en mor har men du har helandet. 

Dom andra mödrarna i rummet nickade.

-Med vår erfarenhet och din förmåga ska vi nog kunna hjälpa, sa en kvinna längre in i rummet.

Röster av medhåll hördes runt om i rummet.

Hagar och Ingby log försiktigt mot varandra. Detta var den gladaste nyhet dom hade fått sen dom fått veta att Inbry var havande.

-Då är det bäst vi börjar förbereda oss, sa Liv.

För det är säkert mycket jag skulle behöva lära mig.

När Liv kom hem till sina förädrar var hon utmattad men kände oxå ett inre lugn.

Hon kände att inte bara visste hon vem hon var utan oxå att hon funnit en vän i Bengt och hans familj.

För första gången i sitt liv kände hon att hon passade in.

Däremot var hon inte lika övertygad vad gällde hennes förmåga.

Helandet av Bengt kändes så osäkert.

Hon hade haft en instinkt om vad som behövde göras och vilka växter som gjorde vad, men instinkter kommer man bara så långt med.

För att verkligen kunna vara en bra helare så behövs inte bara instinkt utan även kunskap.

Hon behövde utbildning.

Hon pratade med sina föräldrar.

-Jag vill lära mig, sa hon. Jag vill kunna inte bara känna mig fram. Jag vill veta vad det är jag gör och varför jag gör det och varför det fungerar.

-Det är snart vinter, sa Tor. Skörden har varit oväntat lyckad i år. Trots det dåliga vädret har vi fått i ordning på husen så det kommer förhoppninsvis inte vara så mycket som behöver arbetas med det i kylan. Du borde kunna prata med dom äldre och få kunskap av dom i den utsträckning som är möjlig. Jag vet att dom flesta skulle känna sig hedrad över att kunna hjälpa och dom äldre vill ju även dom känna sig behövda så du skulle samtidigt göra dom en tjänst i att söka råd hos dom.

-Du skulle oxå behöva en bok, inflikade Elba. Så du kan skriva ner vilka växter som gör vad och dina egna recept.

-Bengt, Stage och Mars ska till staden om några veckor med bytesvaror, sa Liv. Tror ni jag kan be honom köpa en bok åt mig om jag ger honom en slant?

-För dig skulle han säkert tillverka boken själv, sa Elba leende. Jag är så glad att se att ni har blivit vänner.

-Bengt är en bra man, sa Tor. Han hjälper dig säkert.

Liv satt länge och tittade in i elden.

Hon började drömma sig bort.

Elden sprakade.

Hon såg en väg.

Hörde glada skratt och en häst som gnäggade nöjt.

Lågorna från elden dansade framför henne.

Hon såg djupare.

En fågel flög plötsligt upp från snåren och skrämde hästen som stegrade sig och skenade iväg.

Ett av bakhjulen måste ha vart skadat för det gick sönder och vagnen kastades åt sidan.

Dom tre personerna kastades av.

Det var tyst.

Hjulet på vagnen snurrade.

Männen rörde sig inte.

Den ena låg med tomt stirrande ögon med huvudet på en blodröd sten.

En annan låg fastklämd under ett hjul och flämtade efter luft.

Den tredje låg med ryggen i en onaturlig vinkel mot ett omkullfallet träd.

Hon ryckte till och vaknade ut trancen.

-Jag måste varna Bengt.

När morgonen kom så pratade hon med Bengt.

Han lovade att titta efter en skrivbok åt henne.

Men han kunde inte göra nåt åt hennes syn.

Det var fortfarande några veckor kvar tills dom skulle åka och dom visste fortfarande inte vilken vagn som skulle hehövas.

-Jag litar på dig Liv, sa Bengt. Vi ska vara försiktiga med hjulen.

Liv log.

-Tack, sa hon.. Jag hoppas jag har fel men jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inget sa och nåt hände dig.

Han höll i hennes händer. -Du behöver inte oroa dig för mig, sa han. Jag har ju dig som vän.

Dagarna gick och snart var det dags för den stora höst festen.

Man firade under fullmånens sken att skörden hade varit lyckad och att allt var förberett inför vintern.

Tor och Elba tog upp Livs önskan om att få lyssna på dom äldre under vintern för att få lära sig så mycket som möjligt om helande. Även om alla inte har helande som förmåga så har dom flesta sina huskurer. Dom äldre kände sig hedrade och lovade att hjälpa till. Liv var så tacksam.

Sen var det dags att tända den stora elden.

Runt brasan var det sedan dans.

Liv stod med sina föräldrar när Bengt kom fram.

-Du frågade mig en gång om jag ville dansa. Jag var oförskämd och otrevlig och jag skäms. Nu är det min tur att fråga dig. Vill du dansa med mig?

-Det som en gång var har redan passerat, och det är glömt i mina ögon. Men vi kan glädjas åt nuet i stället. Jag vill gärna dansa med dig, sa hon och tog hans hand.

Hennes syster Meraz pratade med hennes föräldrar.

Liv har verkligen börjat blomma, sa hon. Men kommer hon och Bengt att finna varandra?

-Jag vet inte, sa Elba. Bengt är en fin man och jag är glad dom är vänner. Men om Liv är Helare så kommer hon att bli kallad. Om hon och Bengt....

-Det är fel tid för kärlek, fortsatte Tor. Men jag tror att deras vänskap kan göra stora saker för dom båda.

-Jag vill bara inte se henne olycklig, sa Meraz. Inte nu när hon äntligen har funnit sig själv.

Best lunkade fram och satte sig vid Meraz och tittade på henne.

-Javisst, skrattade Meraz. Hon har ju alltid dig Best. Hon rufsade om honom i pälsen och kunde ha svurit på att han log.

Kvällen var fylld av glada skratt coh hopp om en ljus framtid för alla.

Sen kom dagen när det var dags att resa in till staden.

Bengt hade noga undersökt alla hjulen men kunde inte hitta något konstigt med dom.. Alla fyra hjul verkade vara i perfekt skick.

I sista stund hade dom bytt vagn för att den dom först hade valt hade visat sig vara lite för ostadig för den stora lasten.

-Det var nog säkert det du kände, sa Bengt. Vi hade nog inte bytt vagn om det inte hade varit för dig.

Liv kände sig inte säker.

Men hon var glad att dom hade bytt vagn.

Hennes blick gled iväg.

-Det är en lång väg, mumlade hon. En stor gran precis innan en kurva. Sen en krokig björk.

Han tittade på henne.

Hon skakade på huvudet.

-Jag vet inte, sa hon. Men snälla var försiktig.

-Oroa dig inte, sa Bengt. Det kommer att bli en fin resa och du ska få din bok. Han gav henne ett strålande leende.

Liv log lite osäkert.

Men nu hade hon gjort vad hon kunnat.. Hjulen var undersökta och såg alla bra ut. Och hon hade gett sin varning till Bengt.

Dom tre vännerna hoppade upp i vagnen och vinkade glatt innan dom började sin resa. Om vägarna var i bra skick och det gick bra i staden skulle dom vara hemma om ungefär en vecka. Resan var nåt dom hade sett framemot länge. Det är inte så ofta man får en chans att se den stora staden och att dessutom blivit utvalda att ta hand om bys affärer var en ära.

Den första dagen gick utan problem. Vägen var i bra skick trots det kraftiga regnet. Vädret var ovanligt milt för att vara så sent på hösten och humöret var i topp.

Dom pratade och skrattade och på kvällen när dom slog läger somnade alla med ett leende på läpparna.

Den andra dagen var lite fullt så lyckad.

Delar av vägen hade blivit bortspolad av en översvämming och det gick väldigt långsamt vissa partier. Vagnen skakade oroväckande men verkade inte ha tagit någon skada och alla varor höll.

Den kvällen var inte lika skojjfrisk dom den innan. Dom började inse vilket ansvar som vilade på deras axlar.

Om deras resa blev misslyckad så skulle det påverka hela byn över den långa vintern.

Även om dom hade en stor frisk by så fanns det vissa saker dom bara kunde finna i staden och för att få pengar till allt som behövdes krävdes det att deras egna varor var i så bra skick som möjligt.

Dom sov tungt och drömlöst.

Men dom vaknade till en klarblå himmel och den mildaste bris så snart var deras oro bortglömd och dom fortsatte glada i hågen.

Men när dom kom till en ovanligt lång rak del kände Bengt hur det kröp i kroppen.

längre fram kunde han se hur vägen svängde.

Ju närmare dom kom kurvan ju olustigare kände han sig och började skruva oroligt på sig.

Han såg en ovanligt stor gran. Han kunde höra Livs röst. En stor gran precis innan en kurva. Sen en kroig björk.

Dom svängde runt kurvan och där såg han en krokig björk. Han höll ett stadigt tag om tyglarna.

Plötsligt flög en stor orre fram genom snåren och skrämde hästen. Men Bengt hade ett stadigt grepp om tummarna och lyckades lugna ner hästen. Men dom hade alla hört ett oroväckande knakande.

Mars höll i hästen medan Bengt och Stage titta till hjulen.

Det ena av dom bakre hjulen hade fått en krafig spricka och hade kunnat gå sönder när som helst.

Om Bengt inte hade lyssnat på Liv och vart beredd på att nåt skulle hända så hade hjulet med största sannorlikhet gått sönder. Dom tittade på varandra. Väl medvetna om hur illa det hade kunnat gå.

Hemma i byn tittade Liv ut genom fönstret. Hon kliade Best på huvudet. -Dom klarade sig, viskade hon.

Stage och Mars böt det trasiga hjulet och snart var dom på väg igen.

Staden myllrade av människor.

Det var första gången nån av dom såg staden. Bengt hade följt sina föräldrar när han hade vart en liten grabb men oj vad stort allt kändes.

Mars gick iväg för att titta på smide medan Stage började förbereda försäljningen.

Bengt gick förstås iväg för att finna en lämplig bok till Liv. Nu hade hon räddat hans liv för andra gången. Hon skulle ha den finaste bok han kunde hitta.

Det fanns så mycket att se. Så mycket att höra. Så många intryck att han nästan blev yr.

Det fladdrade färggranna mönstrade tyger som han aldrig hade sett förr.. Dofter från kryddor och oljor blandat med parfymer. Musikanter spelade och barn skrattade.

Han drog sig undan det värsta stojjet och fann ett stånd lite avsides.

Där fann han en stor vacker bok med läder pärmar. Den var dyrare än dom slantar Liv hade skickat med men han lade till lite extra. Det behövde hon inte få veta. Han log för sig själv. Just när han vände sig om för att gå såg han hur det glimmade till i ögonvrån.

-Jasså, skrattade den gamla försäljaren. Du fann minsann min skatt.

-Vad är det för något, undrade Bengt och höll upp en vacker sten.

-Det min gode man är inget mindre än en Ametrin.

Bengt flämtade. Han hade förstås hört talas om ametriner men hade inte sett någon.

En ametrin är en halvädelsten som består av både ametis och citrin. Dom har stort symboliskt värde efter som symbolen sägs vara en förening mellan guden och gudinnan. Citrinen symbolicerade solen. Liv och värme medan Ametisten symbolicerade månen, Vakande och iakttagande. Dom var väldigt sällsynta och väldigt dyra.

-Vad kostar den? frågade Bengt.

-Vad ska du med den till? frågade försäljaren fräckt.

-Den är inte till mig.

-Får jag se din hand?

Försäljaren tog Bengts hand i sin. Han petade på dom olika linjerna i hans hand och muttrade för sig själv.

-Hon kommer att lämna dig pöjk, sa den gamle.

Och du FÅR inte hindra henne.

-Jag vet, sa Bengt. Hon är helare. Hon kommer att bli kallad när som helst.

-Nån helare är hon inte, men hela kan hon ändå. Jag kan inte se. Hon är något annat. Något större.

Han tittade på Bengt.

-Hon behöver dig lika mycket som du behöver henne, sa han. Men det krävs att du är stark. Vägen är lång och delar sig. Frestelser finns överallt. Är du man nog? jag undrar det. Det är lätt att älska när solen skiner och man går längs samma väg.. Men hur många hjärtan är inte svaga och ger efter när regnet faller och vägen delar sig? Jag undrar jag.

Beng röck åt sig handen.

-Vi är bara vänner, kontrade han. Men hon har räddat mitt liv två gånger redan trots att jag innan dess bara visat henne förakt. OM nån förtjänar stenen så är det hon!

-Det är klart att Liv ska ha stenen, sa den gamla. Den är hennes. Jag vill ha ett koppar mynt för den. Med kronan upp.

Det var ett på tok för billigt pris för en sån ovanlig sten. Bengt sa att han var villig att betala mer men den gammle bara höjde handen.

-Jag har sagt mitt pris pöjk!

Bengt ryckte på axlarna och satte ett koppar mynt med kronan upp i den gamles hand. Mannen tittade på myntet och log.

När det tillsist var dags att bege sig hemåt, var dom förbi en hjulmakare för att titta till att dom övriga hjulen var i bra skick. Dom hade visat upp det trasiga hjulet och hjulmakaren hade höjt ögonbrynet.

-Ni hade tur att det höll så pass länge som det gjorde, sa han. Han visade dom en lite kvist som hade legat precis där hjulet hade spruckit sönder.

Ingen hade kunnat se det på utsidan. Men Liv hade vetat att nåt var fel.

Efter dom kontrollerat att allt var i bra skick och ordentligt fastsurrat så begav dom sig hemåt.

Besöktet i staden hade gått över all förväntan och vagnen var mer full lastad nu än när dom började sin resa. Dom kände sig stolta över att ha gjort byn rättvis, men allra nöjdast var nog Bengt.

Efter Liv och Best hade gått in blev det först tyst, ingen visste riktigt vad dom skulle säga.

Hade hon verkligen en förmåga?

Det Bengt hade sagt lät fullt trovärdigt men både Livs föräldrar och Jaerald hade verkat säkra på sin sak.

Men inte ens Liv hade trott att hon har en förmåga.

Och hon om någon borde väl veta?

Frågorna var många och svaren få, men en sak var man överrens om.

Bengt hade verkligen gått över gränsen i sitt beteende.

Och inte nog med det så hade Liv satt honom ordentligt på plats.

Aldrig tidigare hade dom sett sån inre styrka av Liv, framförallt inte mot Bengt.

Även om hon inte hade någon förmåga så hade hon sannerligen vuxit i allas ögon.

Livs föräldrar var stolta över henne.

Bengt var rasande.

Han kunde känna hur alla tittade på honom.

Hon hade fått honom att känna sig som en uppstudsig bortskämd liten snorvalp istället för en vuxen man.

I sitt inre visste han att hon hade haft rätt i allt hon sa men det vägrade han att höra.

Till och med hans föräldrar hade tyckt att HAN skulle be henne om ursäkt.

OM hon hade förmågor kunde hon vara nytta för hela byn och det ingav alltid lite extra respekt när besökare kom.

Föredmjukad gick Bengt till Liv och bad om ursäkt.

Hon kunde förstås se igenom hans tunna ursäkt utan problem men för grannsämjans skull låtsades hon att det var uppriktig och sa att hon var glad att han kom förbi.

Efter all uppståndelse dröjde det innan lugnet var tillbaka i byn men vardagen har en förmåga att smyga sig på och snart hade pratet och viskningarna dött ut.

Hus skulle lagas, det skulle skördas, veden skulle tas om hand och alla andra vardags sysslor som ska ordnas innan vintern kommer.

Det var en ordentligt regnig höst och dom flesta var mer eller mindre förkylda.

Allra värst drabbades Bengt.

Förkylningen satte sig i bröstet och han hade hög feber och började yra.

Sent en kväll knackade Elsbeth (Bengts mor) på dörren och bad om att få prata med Liv.

-Snälla, bönföll hon. Kan du inte göra något för att hjälpa honom? Jag vet att ni inte uppskattar varandra men han är min enda son sen Sten dog. Jag ger dig vad du vill men snälla hjälp honom. Tårarna rann för hennes kinder.

Liv var rörd.

-Jag vet inte vad jag kan göra, sa hon uppriktigt. Det är klart att jag skulle hjälpa Bengt utan att tveka men jag har faktiskt inga förmågor... Han hade faktiskt rätt där. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra.

-Jag vet att du har förmågor, det syns på dig, sa Elsbeth. Snälla, tro på dig själv och hjälp min son. Jag bönar dig. Hon ställde sig på knä framför Liv och höll i hennes händer.

-Men ställ dig upp snälla du.. Jag skulle hjälpa er bara jag kunde men... Hon tystnade.

Hon kände något.

Alla i rumet kände det oxå.

Best (som hade blivit oväntat stor för sin ålder) kom och satte sig vid hennes fötter och tittade på henne.

Vi känner det allihopa, sa Tor (Livs pappa)

-Titta på ditt armband, sa Elba (hennes mor)

Liv tittade.

Rötterna på hennes armband hade börjat sprida sig ut mot hennes fingrar.

Hon kände ett lugn inom sig och en tro på sig själv som hon aldrig hade kännt förut.

-Jag lovar ingenting, sa hon. Men jag ska göra allt jag kan för att hjälpa Bengt.

Elsbeth log mellan tårarna.

-Tack, tack snälla du.. Nu vet jag han kommer att klara sig. Hon gav Liv en stor hård kram och rusade ut i mörkret.

Liv tittade på sina föräldrar.

Det var mörkt ute.

-Vad behöver du? frågade Tor.

-Jag behöver en stor korg och tillgång till allas förråd. Jag vet inte vad det är jag söker och jag vet inte heller om jag kommer att hitta allt i skogen.

Elba kom med en korg.

-Var försiktig, sa hon och gav Liv en kram.

Liv klädde sig varmt tog en lykta i ena handen och en korg med en kniv i den andra.

-Jag är tillbaka så fort jag kan. Gå till Bengt och se till att det finns gott om kokande vatten. Jag behöver oxå rena dukar, honung och en mugg av den starkaste alkohol som går att finna i byn.

Hon satte huvan över huvudet och gick med Best ut i mörkret.

Det hade slutat regna, molnen hade blåst vidare och månen lyste.

-Jag vet ju inte vad jag letar efter, viskade hon till Best.

Han tittade på henne.

-Tänk om jag inte kan göra något? Tänk om jag är en stor bluff? Jag är ju bara jag. Jag duger väl inte till något?

Medan hon pratade hade hon gott allt längre in i skogen.

Utan att vara medveten om det plockade hon av skogens apotek. Timjan, Trampört, Johannes ört (för att få upp hans humör) Anis behövde hon men visste vart det fanns, samma med Dill, Fläder, Gullviva och några andra örter.

Hon knackade på hos byborna som alla nu visste vad som pågick.

Alla var oroliga för Bengt men oxå nyfikna på vad Liv skulle kunna ådstakomma.

Liv hade aldrig visat några tecken på att kunna hela tidigare, men alla hoppades för Bengt och hans familjs skull att hon kunde hjälpa. Det såg verkligen inte ljust ut.

Best var alltid med henne.

Även om byborna visste att han inte var någon "riktig" hund varg korsning som han var så var den ingen som tvivlade på hans kärlek och respekt för Liv.

Hundar vet.

Hemma hos Bengt var stämningen tryckt.

Hans mor grät och hans far stod med sammanbiten min och rörde om i brasan så vattnet skulle koka ordentligt.

När Liv kom in blev det tyst och folket vek undan för att hon skulle få plats ordentligt.

Hon började med att titta i sin korg på öterna hon hade fått med sig. Vissa lade hon i kokande vatten andra lade hon i en mortel och gjorde till en pasta som hon blandade med lite alkohol kokande vatten och en tesked honung.

Hon kände av temeraturen med handleden och gick sedan fram till Bengt.

Han låg svettig i sängen och kastade sig av och an.

Doften av sjukdom låg som en dimma över honom.

Nu var det inte långt kvar.

Hon började med att torka av honom med en blandning av alkohol och kallt vatten.

Han rös och skakade tänder men när Elsbeth protesterade, så tittade bara Liv på henne och Elsbeth förstod att även om Liv inte visste det själv så var hon i full kontroll.

När hon hade tvättat Bengt så smorde hon in bröstkorgen och ryggen med salvan hon hade gjort och en fräsch doft spred sig.

Bryggden var klar några minuter senare och tillsammans med hanses mor fick dom honom att dricka.

Först hostade han och satte i halsen.

Men Liv började sjunga och Bengt blev lugn och kunde dricka.

Ingen av dom som var i rummet tvivlade längre på Liv.

Hon hade en förmåga.

Det kunde alla se.

Frågan var bara om den kunde rädda Bengt eller var det försent?

Liv satt hos honom i flera dagar utan att knappt äta eller dricka.

Hon tvättade honom, smorde in honom och sjöng.

Tillsammans med brygden så blev han lågsamt bättre.

Han var medveten om att hon var där.

Han kunde höra hur hon sjöng.

Och medan hon sjöng kunde kan känna hur sjukdommen försvann.

Så gjorde oxå föraktet han hade kännt och han skämdes.

Hon var verkligen den större av dom.

Men liv visade inga tecken på att vilja strö salt i såren.

Hon gav honom inga menande blickar eller pikar.

Allt hon visade honom var vänlighet och omsorg.

Utan ord skapade dom ett band av förståelse.

Utan att använda ord visste Liv att han uppriktigt bad om ursäkt och utan att hon svarade visste Bengt att han var förlåten.

Den åttonde dagen kände sig Liv trygg nog att kunna säga att från och med nu skulle han klara sig utan hennes hjälp.

Hon gav dom några råd om drycken och sen var det dags för  henne att gå.

Både Bengt och hans föräldrar var motvilliga till att hon skulle lämna dom.

På den korta tid hon hade varit där hade hon blivit en i familjen.

-Om du nångång behöver något, sa Bengt med allvarlig röst. Du behöver bara säga till.

Elsbeth hade gjort henne en vacker korg med olika små fack för diverse örter och redskap.

-Jag kan inte tacka dig nog, sa hon. Om det finns något..

-Tack, men det behövs inte, sa Liv. Det är självklart jag hjälper om jag kan. Ni är absolut inte skyldig mig någonting. På ett sätt är det jag som är skyldig er min tacksamhet.

Dom tittade förbryllat på henne.

Hon tog Elsbeth i handen.

-Det var du som trodde på mig, sa hon leende. Jag trodde inte ens på mig själv. Men DU trodde på mig. Och utan det skulle jag inte ha kunnat göra något.

Dom gav varandra en varm kram.

Hon och Bengt tittade på varandra.

Dom visste inte riktigt hur dom skulle bete sig.

Allt var så annorlunda nu.

Han tittade ner på sina fötter. Kunde inte hitta orden. Han var så tacksam. Han skämdes. Och han var så stolt över henne.

Hon tog hans händer i sina.

-Det är bra nu, sa hon och gick.

Liv

Liv hade alltid vetat att hon var en besvikelse.

Det var inte hennes fel så hon försökte att inte bry sig så mycket om det eftersom det ändå inte fanns nåt hon kunde göra för att ändra på det.

Men ändå.

Ibland önskar hon att hon var mer som sin vackra syster Meraz. 

Meraz 20år vacker som blomman på ängen, lätt till skratt och omtyckt av nästan alla för sitt vänliga och tålmodiga sätt.

Liv var hennes raka motsats.

Håret hade ungefär samma färg som björken på granen och lika matt.

Ögonen var grå som himmlen just innan regn och allmänt så såg hon nog rätt trisst ut.

Men det var inte hennes utseende som gjorde folk besvikna på henne.

Det var henne som person.

Att hon inte var nån speciell.

När Liv föddes tydde alla tecken på att hon skulle få en förmåga.

Hon var född natten innan sådden vilket alltid är ett bra tecken. Det var oxå därför  hon fick sitt namn.. Liv.

På kvällen hade solen och månen legat på rak linje med deras hus i mitten och månen hade vart en smal skära. Oxå en ovanlig syn.

Inte nog med det så hade djur man sällan ser i närheten av byarna hörts yla i närheten.

Och precis när hon hade dragit sitt första andetag så hade det kommit ett fint silver regn.

Så alla tecken hade tytt på att hon skulle bli någon.

Men det blev hon inte.

Hon var inte vacker, inte säskilt duktig på nåt. Hon var inte speciell på nåt sätt alls.

Hennes föräldar och syskon älskade henne förstås ändå.. Men ibland kunde hon se en blick i sina föräldrars ögon.

Om hon åtminstone hade varit söt. Eller extra duktig på något.

Nu var hon ändå 25år.

Att hon fortfarande bodde hemma var inte direkt ovanligt. Det var många som lämnade hemmet vid sen ålder om dom inte blev kallade, men hon hade inte ens en friare.

Hon rös när hon tänkte på Bengt.

Bengt var son hos byns mer framstående familj.

En av deras förfäder hade nämligen blivit kallad som trollkarl under slagot om Garr så det var väldigt speciellt.

På vår festen för några år sedan hade Liv frågat honom om han ville dansa men han hade tittat på henne som nåt katten släpat in och frågat varför han skulle vilja dansa med nån som var så hopplös som henne?

Även om hon skötte sina uppgifter mer än väl och hjälpte till där hon behövdes så trivdes hon bäst i skogen.

Här kunde hon drömma sig bort.

Här dög hon för vem hon var.

Dofterna, ljuden och djuren.

Frihet.

När hon var barn hade hon vart ute efter en storm och hittat ett stort omkullblåst träd.

Trädet hade samma färg på barken som hennes hår.

Vid rötterna hade hon hittat rötter som hade lossnat och var så ihopslingrat att det faktiskt såg ut som ett vackert armband.

Hon hade tagit på sig det och det hade suttit perfekt.

Varje gång hon hade kännt sig ensam och olycklig efter det så hade hon märkt att hon lekt med snirklarna bland rötterna och hon slappnat av.

För att inte barken skulle spricka med åren så hade hon smort in det i rosen olja så efter mer än 15år var det fortfarande lika vackert.

Det märkliga var att det fortfarande passade oxå.

Men det var säkert för att rötterna var flexibla nog att forma sig efter hennes handled allt eftersom åren gått.

När hon hade stått och tvättat en gång och lagt armbandet åt sidan så hade Bengt tagit det och försökt bryta sönder det. Men arbandet hade bara böjt sig utan att gå sönder och när han tog i extra hårt så hade armbandet glidit ut hans grepp och sprättat honom på näsan så att han faktiskt började blöda och sen landat vid hennes fötter.

Bengt hade stormat iväg och Liv hade skrattat så att hon började gråta.

Hon skrattade lite åt minnet där hon gick i skogen.

Hennes tankar avbröts av det mest plågade ljud hon nånsin hade hört.

Utan att tänka sig för sprang hon så fort hon kunde mot ljudet.

Trädens grenar vek undan för  henne och den annars så knöliga skogen kändes slät under hennes fötter.

Hon sprang som vinden.

När hon kom fram så såg hon hur bonden Jaerald stod med yxan höjd över en liten hundvalp.

Runt omkring såg hon döda små valpar och Jaeralds egna stora tik låg oxå död bland dom.

Liv sträckte ut sin arm och skrek -Neeeeeeeeeeej! Sluta!!!!!!

Jaerald kastades bakåt som om han hade fått en rejäl knuff av ett troll.

Liv kastade sig fram och lade sig över valpen för att skydda honom.

Det var en hane.

-Det är bara en valp! Du rör honom inte! flämtade hon ansträngt.

Jaerald ställde sig mödosamt upp och tittade skräckslaget på henne. -Men det är ingen riktig hundvalp, stammade han. Livrädd för vad som skulle ske härnäst.

-Du rör honom inte! sa Liv.

-Vill du ha honom så ta honom, sa jaerald som bara ville där ifrån. Gör mig bara inte illa.

-Göra dig illa? vad menar du? Liv var förvånad. Hon hade väl aldrig nånsin gjort nån illa.

-Du knuffade iväg mig flera meter, sa Jaerald med motvillig beundran i rösten.

-Gjorde jag? Liv var förvånad. Hon hade inte förstått att det var hon som knuffat undan Jaerald.

Hon hade ju vart flera meter ifrån honom.

-OM du inte vill ha valpen så tar jag honom, sa Liv.

-Men det är ingen riktig valp, sa Jaerald. Det är en smutsig blandras.. Han duger inget till han borde avlivas!

-HAN DUGER FÖR MIG! sa Liv med så mycket kraft i rösten att hon blev förvånad. Valpen i hennes famn gnydde till. -Så ja lilla vännen, viskad hon ömt. -Ingen ska få göra dig illa.

Jaerald hade sett hur hennes ögon hade blixtrat till.

Han vågade inte säga emot.

-Vill du ha besten så ta honom! Han kommer ändå inte överleva natten.

-Det kommer han visst, sa Liv och bar valpen hem.

-Så du är en liten Best? viskade hon åt den lille.

Valpen tittade på henne och såg så nöjd ut att hon log.

-Då säger vi så, sa hon.. Du får heta Besten. Men nu är det dags för oss att gå hem.

Hennes föräldrar blev alldeles förskräckta när dom såg vad hon bar på.

-Den där kan du ändå inte ta in i huset, sa hennes far.. Det är ju en av bestarna jaeralds hund fick. Dom är ju inte ens riktiga hundar!

-Shyyysh på dig, viskade hennes mor och satte armbågen i hans sida. -Valpen kommer inte överleva natten och ändå inte veckan ut om han skulle lyckas göra det. Detta är första gången hon har visat intresse för nåt förutom skogen. Låt henne försöka.

-Men om valpen inte ens kommer att överleva? frågade hennes far.. Är det inte bättre att spara henne smärtan? Den måste ju avlivas OM den skulle överleva.

-Hon behöver nåt, viskade hennes mor. Ser du inte hennes ansikte?

Hennes far tittade på henne som om han såg henne för första gången.

Hans lilla flicka som nu var en ung kvinna, som aldrig verkat speciell eller gjort nåt väsen av sig var plötsligt en helt annan person. Detta var inte hans lilla flicka, detta var en ung kvinna och stark vilja hade hon oxå. -Du har rätt, sa han.. Men när valpen dör kommer hennes hjärta att bista.

-Den dagen sen sorgen, sa hennes mor. Men nu behöver hon det här.

Dom visste inte att Liv hade hört dom.

-Du ska inte alls dö, viskade hon till Best. Det ska jag minsann se till!

Valpen gnydde. Den var så liten och mager.

Hela natten låg hon hos valpen och sjöng för honom. Hon visste inte vad hon sjöng men sången fanns inom henne så hon sjöng.

Föräldrarna tittade på henne.

-Ser du hennes hand? frågade hennes far.

-Ja, men jag vet inte vad det är jag ser, sa hennes mor.

Livs armband hade spritt sina rötter och nästan formade en skyddande korg runt den lilla vaplen.

-Vi visse alltid att hon skulle få enförmåga, sa hennes far. Men vad är det här för något?

-Jag vet inte sa hennes mor. Är hon en helare? Eller en trubadur?

-Jag har aldrig nånsin hört talas om varken en helare eller trubadur med ett magiskt armband.

-Men hon kan ju inte vara tollkarl heller, sa hennes mor. Dom har ju till att börja med en stav och den får dom ju inte först i väldigt hög ålder, OM dom ens får en.

-Jag vet inte vad jag ska tro, sa hennes far. Vi får vänta och se.

Liv vad inte medveten om vad som skedde runt om kring henne.

Allt hon visste var att valpen behövde henne och hon behövde honom. Så hon satt där och sjöng. Hon matade oxå den lille med en grötig blandning av kokt kött och getmjölk.

När morgonen grydde vaknade hon av att vaplen slickade henne i ansiktet. Hon log och somnade igen.

När hon sluligen vaknade stod solen högt på himlen. Jösses hela dagen hade ju nästan gått. Best som måste vara äldre än hon först trott, skuttad runt och nafsade henne glatt i håret.-Hörru ditt lilla busfrö. Jag tror du behöver komma ut en sväng. Hon lyfte försiktigt upp honom och bar utom honom på gården.

Det var ovanligt mycket människor kring deras går och hon kunde höra hur det tisslades och tasslades.

Valpen snodde mellan hennes ben och satte sig skrämd av alla människor.

Jaerald var där och viftade vilt omkring sig när han med överdrivna rörelser berättade hur hon kommit rusande mot honom som ett galet troll och skickat iväg nån magisk kraft som hade slungat honom fler meter (vilket var en smärre överdrift) och hur hon hade hotat honom om han skadat valpen. Valpen var ju en styggelse och dessutom hans egendom.

Liv stod häpet och lyssnade.

Hotat honom? Vad i hela friden?

-Jag har inte hotat dig jaerald, Sa hon..Spring inte med lögner nu. Du sa minnsan jag kunde ta valpen om jag ville.. Så jag tog honom.

Jaerald flackade med blicken så dom andra förstod att hon talade sanning.

-Men knuffade gjorde du minnsan, sa han karskt. Han kände sig tryggare nu omkring dom andra. 

Bengt skrattade rått. -Skulle den där, och så pekade han fräckt på Liv, kunnat knuffa undan en stor man som dig själv? Då var du inte mycket till karl!

Livs mor tittade på Bengt. -Hon har fått sin förmåga, sa hon.

Tystnaden blev så påtaglig att den nästan blev högljudd.

-Skulle den DÄR ha en förmåga?, skrattade Bengt. Och VAD försorts förmåga skulle det vara????

-Vi vet inte, sa hennes far. Vi har aldrig hört talas om nåt liknande.

Liv tittade frågande.

-Jag har väl ingen förmåga? Vad menar ni?

Hennes mor höll om henne. -Du knuffade undan jaerald med viljan och hela natten har du sjungt för valpen. Inte nog med det.. Ditt armband är inget vanligt armband.. Det är en kraft ledare. 

Liv stirrade på henne ungefär som om hennes mor hade bivit ett troll eller en groda. -Vad menar du?

Hon tittade på sitt armband. Det såg ut precis som vanligt.

-När du sjöng för valpen så växte rötterna och formade en skyddande korg runt den lille, sa hennes far.

-Vi såg det båda två, sa han med blicken riktad mot församlingen.

Folk pratade i mun på varandra.. Vad innebär detta? Var hon en trolkarl? Var hon en helare kanske? Eller en trubadur? Dom kan ju både sjunga och hela.. Men att knuffa undan nån med tanke kraft? Vem hade hört talas om något sånt?

Bengt skrattade hånfullt. -Gubben blev säkert så förvånad när hon kom att han säkert föll över sina egna fötter.. Och lite sång för en byracka är väl inget att prata om.. Rötterna var säkert skuggan av hennes äckligt långa fingrar som ni såg i skuggan.

Liv tittade på honom. Hon avskydde honom men det han sa lät mer trovärdigt än vad hennes föräldrar trott sig se. Hon  hade väl inga förmågor?

Bengt tog hotfullt några kliv mot henne.. -Nååå, sa han hånfullt.. Visa nu vilka förmågor du har.

-Jag har inga förmågor, viskade liv och titta ner i marken. Varför skulle han alltid vara så elak?

-Som jag trodde då, sa Bengt och vände sig om.

-En gammal skraltig gubbe som faller över sina egna fötter, ett hundkräk som råkar överleva medan nån sjunger och trötta föräldrar som ser i syne... Där har ni era förmågor, sa han rått.. 

-Varför måste du alltid vara så elak? undrade Liv. Vad har jag gjort dig?

-Jag är inte elak mot DIG, sa han kallt.. Du är INGET för mig så varför skulle jag vara elak mot dig? Du är inget för någon här! Du är inte ens nåt för dina föräldrar som måste hitta på nåt för att du ska få verka viktig...Hans röst var fylld av förakt.

Liv kände hur tårarna hotade komma.. Hon pressade tillbaka dom allt hon kunde. Men hon kunde ändå känna hur tårarna blev våta. 

Det föll ett stilla silver regn.

Hon höjde blicken och mötte Bengts blick.-Är det verkligen den typen av människa du vill bara?frågade hon honom. Måste du göra andra mindre för att du ska få känna dig stor? 

Han kände sig illa tillmods.. Hon hade aldrig stått upp mot honom tidigare. -Äh, känner du dig liten är det väl ditt eget fel... 

-Jag må kanske inte ha några krafter, sa hon. Men jag är iallafall en större person än vad du är! Hon lyfte upp Best och gick in.

Exempel på olika förmågor

Trollkarlar och Präster

Trollkarlar:

Trollkarlar anses vara den kraftigaste men oxå ansvarsmässigt den tyngsta av alla förmågor.

En trollkarl har ingen enskild förmåga utan kan lite om det mesta.

På ett sätt är en trollkarl både läraren och eleven.

För att tillfullo utnyttja sin förmåga måste en trollkarl ständigt studera och utveckla sig och dessutom alltid vara medveten om vad som sker både bland folken och naturen.

Eftersom trollklarlar och präster av naturen är dom två kraftfullaste förmågorna tillåter inte naturens lagar att fler än 5 av varje får finnas samtidigt utom vid extrema nödfall.. se slaget om Garr.

Både trollkarlar och präster är bundna till ett rike men trollkarlar har ingen lojalitet mot dom som styr bara mot riket i sig och naturen.

Till skillnad mot vanliga förmågor som oftast delas in i olika områden har en trollklar större inblick i helheten.

Dom ser mer av den stora bilden än vad tex en trubadur gör som är mer inriktad på magin i musiken.

Men även trollklarlar har som regel en del av magin som dom fokuserar på.

Staven är en trollkarls störta hjälpmedel men det är inte alla som får en.

En stav är på ett sätt en kompass/magnet som hjälper trollkarlen att kanalisera energin som den behöver.

En stav är inget man köper hur som helst utan det är bara vissa trollkarlar som får en av naturen.

Beroende på vilket område man har sitt fokus på så kan en trollstav se väldigt olika ut.

Har man sitt fokus på naturen så kan staven vara i trä, men om man är mer fokuserad på magin med människor (typ helare osv) kan den vara av silver (för att hedra skapelsen) eller kristall.

Ingen vet hur en stav skapas.

När en trollkarl är redo för en stav så finner staven denne.

Oftast får inte en trollkar sin stav först denne är över 70års ålder.

En stav är ingen leksak.

Trollkarlar och präster lever dessutom längre än vanliga människor.

Anledningen att dom inte räknas in i medelåldern på människor är att en trollkarl eller präst inte längre räknas som människa när den når det stadiet utan blir ett folk i sig.

En trollstav är bunden till sin trollkarl så om en trollkarl dör kan inte staven användas av någon annan.

I regel förstörs den, men ibland omkappslas den av kristall och läggs i en kyrka.

Det har aldrig inträffat att en stav gått i arv eller att en ung trollkarl fått en stav. Inte ens i slaget om Garr, där naturen kallade på fler trollkarlar, blev det fler stavar.

En stav innebär nu inte att en trollkarl räknas som kraftfullare än någon annan utan visar på ett större kall inom ett visst område.

En stav innebär oxå oftast större börda och större ansvar.

En trollkarl lever oftast utanför städerna även om dom under sina studier brukar bosätta sig i närheten av kyrkor och historiska bibliotek.

Trollkarlar lever sina liv ensamhet utan partner och barn.

Det kan vara väldigt ensamt och därför är det inte alla som önskar sig en stav.

Det är inte så att en partner eller barn anses som något negativt utan snarare tvärt om.

En partner ger en stabilitet och barn ger magi i sig, men eftersom en trollklarl har så mycket ansvar så är det mer praktiskt att leva ensam.

Dessutom är trollkarlar ofta lärare åt andra kallade inom andra förmågor och får därmed oxå en slags föräldra roll.

Det händer oxå att en trollkarl tar sig en ung lärling som skolas i sin förmåga ifall inte en lämplig lärare finns tillgänglig.

Men som förälder vill man inte se sitt barn bli kallad till trollkarl.

Präster:

Präster har i teorin samma förmåga som en trollklarl men lägger mer fokus på människan och samhället medan en trollkar har en mer allmän roll.

Av naturen tillåts bara fem präster i taget som är bundna till var sitt rike.

Prästerna är inte heller bundna till dom som styr även om dom försöker i större utsträckning än trollklarlar vara rådgivare och hjälpa dom styrande.

En präst fokus är alltid på människan och samhället.

Prästernas förmåga brukar inrikta sig på helande men oxå siande.

En präst har ofta en förmåga att inte bara se in i människor (och andra folk) men oxå att få glimtar av en möjlig framtid och kan därmed ge råd åt dom styrande att tex spara på vattnet eller vara extre försiktig med ett visst bär osv.

Präster bor i en slags kyrka som iregel finns i centrum av varje kungarike för att vara så tillgänglig som möjligt.

Präster lever inte ensamma i lika stor utsträckning som trollkarlar gör eftersom deras arbete ofta håller dom till sitt område.

Till skillnad från trollkarlar har inte präster en stav, däremot kan dom ha andra hjälpmedel.

Inte heller är en prästs hjälpmedel lika bundet som en trollkarls.

En präst är mer en person för folket så dennes hjälpmedel går ofta i arv till nästa präst och magin stannar kvar tillskillnad från i en stav.

Silver är en vanlig metall hos präster för att hedra skapelsen.

Annars brukar dom ha halsband med kristaller för att hjälpa dom kanalisera energin.

Dom stora siarna har ofta en kula i ren kristall som dom tittar i.

Kulan skapas av naturen och liksom staven är det bara vissa präster som får den eller kan använda en som har gått i arv.

Vilken kristall som används beror helt på prästens personlighet.

Men siande präster kan råka väldigt illa ut.

I slaget om Garr så började tragedin med att en präst blev så tagen av sin kula att denne fullkomligt blev besatt och själsligen drunknade i den och togs över.

Ingen vet med säkerhet vad som hände men man spekulerar att det finns en spegel till all magi och att den onda magin på något sätt tog sig över och in i prästen.

Kulan i slaget om Garr sprack när kriget var över och frätte ett stort hål i marken som aldrig helade sig.

En präst med partner anses därför som extra stark eftersom en partner framförallt med barn håller sig rotad på ett helt annat sätt.

Magi kommer alltid med ett pris.

Trubadur

Trubadur:

En trubadur är en högt skattad förmåga.

Trubaduren är inte bara en musiker utan både en musiker, underhållare och även spridare av nyheter runt om i rikena.

Trubadurer är inte bundna varken till riken eller styrande som präster eller trollklarlar eller helare utan dom är bundna till magin i musiken.

Dom reser runt bland byarna och spelar och sjunger och berättar historer dels ur fantasin och dels som vad som sker runt om i världen.

Trubadurer är alltid välkommna vart dom än kommer och är inte bara uppskattade av människor utan även blad dom andra folken.

Vissa trubadurer är oxå kunniga hanverkare och gör inte bara sina egna instrument utan även instrument och annat åt byarna dom besöker.

Ibland mot betalning men oftast av kärlek.

Även om dom flesta trubadurer kan spela ett flertal instrument så när det kommer till dom allra mest speciella sångerna eller berätterlserna eller dom viktigaste nyheterna så har dom deras kraft instrument.

Det har hänt att älvorna själva har skänkt instrument till trubadurer.

Godhet föder godhet.

En trubadurs musik är full av magi och dom får ofta sammarbeta både med trollkarlar, helare och ofta trollen för att hjälpa när det är nåt speciellt.

Musik är en magisk kraft i sig själv.

Nästa gång du lyssnar på musik så känn musiken.

Du kommer märka kraften som finns i det du lyssnar på.

Viss musik fyller oss med längtan.

Annan musik fyller oss med energi.

Är man ledsen kan den vara helande och är man kär... då kan allt hända.

Helare

Helare:

Helare kan komma i så många olika former.

Helare finns inom dom flesta förmågorna till viss del.

I tex präster, trollklarlar och trubadurer finns det gott om helande förmågor.

Men en kallad helare fokuserar all sin energi på just helandet.

Oftast blir en helare kallad inom ett av tre områden;

Folk,

Djur,

Natur.

Helare är ofta bosatta i en by eller i närheten av en kyrka men i dom flesta fallen reser dom ofta runt framförallt inom det "egna" riket.

Även helare kan ha olika redskap för att kanalisera engergin som behövs för helandet.

I många fall handlar det om en kristall som kan föras över den skadade (oftast folk när det gäller kristaller men även vissa djur), men även skålar där det tillreds medeciner är vanliga.

Vissa helare kan oxå ha en kristall eller nåt liknande som ring eller armband för att lättare kunna känna vad som fels.

I vissa fall kan en helares tex skål gå i arv till en lärling eller barn så det har faktiskt hänt att även om dett barn till en helare inte har större chans att bli kallad än någon annan så kan denne ändå vara lärare åt en kallad.

Även om en okallad helare skattas högt så är dom ingen "riktig" helare.

Omtanke och hjälpa andra föder magi.

Avslut

Nu finns det många fler sätt att bli kallad på och fler förmågor än dom jag har nämnt här, men att gå in djupare på alla delar av magin och alla former man kan bli kallad på skulle ta på tok för stor plats.

Inte ens i det stora biblioteket i Garr kan man finna allt vi skulle behöva gå igenom, men nu har ni fått en liten inblick om hur folk, magi och förmågor är uppdelade.

Vi bär alla en bit av magi med oss.

Magi och förmågor

Magi och förmågor:

När guden Ash och gudinnan Lys skapade planeten så välsignade dom den med kärlek och magi.

Magi är ingen outömmlig källa utan även magi har sina begränsningar.

Att tillexempel trollkarlar kan verka olika kraftfulla har alltså inte med hur mycket magi dom använder utan snarare hur bra dom är på att ta tillvara på den.

Olika magi kräver olika styrka i kraften.

Det finns även olika redskap man kan använda för att så effekfullt dra till sig den magi man behöver.

En trollkar har ofta en trollstav som hjälper dom att kanalisera magin medan en trubadur har sitt instrument osv.

Men magi finns inte bara tillgänglig för dom med förmågor utan även vanliga folk har magi i sitt liv utan att dom är medvetna om det.

Allt man gör för någon annan i kärlek fylls med magi.

God magi föder god magi.

Så på ett sätt skapar man magi när man gör något av kärlek och omtanke.

Allt man gör av illvilja fylls oxå med magi men den är negativ.

All negativ magi kommer till ett pris.

Magi är en natur kraft och i naturen finns ingen ondska.

Javisst är naturen grym ibland och djur måste döda för sin överlevnad, men det är av instinkter och inte av illvilja.

Ibland föds det människor (eftersom människan av naturen är det svagare folket så är det oftast människor som föds med förmågor men även dom andra folken kan få förmågor men det är ovanligt) med en särskild förmåga att ta tillvara på magin inom ett speciellt område.

Man kan inte förutsäga i förväg vilket barn som kommer att födas med en förmåga, det är inget som går i arv.

Ibland kan man se på naturen när ett barn föds att det finns en stor chans att just det barnet kommer att få en förmåga.

Det kan förekomma ovanliga natur fenomen eller ovanligt väder eller formationer på molnen eller stjärnor som visar sig på ett visst sätt.

Ibland händer det även att djur som i vanliga fall undviker människor kretsar runt ett hus där det föds ett barn med en förmåga och i vissa väldigt sällsynta fall kan man höra älvorna sjunga.

Men förmågorna som kommer är oxå bundna till naturen.

Vissa förmågor ser man nästan aldrig just för att naturen inte har behov av dom.

Och vissa förmågor är så kraftfulla att det bara kan finnas ett viss antal av dom och sen föds ingen mer med den förmågan OM inte någon av dom som har den dör eller det sker någon form av katastrof som gör att ytterligare personer med förmågan behövs. Se slaget om Garr.

Men att födas med en förmåga är inte alltid en välsignelse utan bär ofta med sig stora svårigheter och stort ansvar.

Beroende på vilken förmåga man får så är det ofta dom lever ensam och lika ofta barnlösa.

Dessutom utsätts dom för prövningar innan dom blir upptagna i sitt värv.

Som barn brukar det dyka upp små tecken som visar åt vilket håll förmågan kommer att gå och vid 15år ålder (för människor) brukar man kunna säga säkert vilken förmåga man har fått.

Vid tjugo års ålder (för människor) kommer som regel KALLELSEN.

Att bli kallad är det sista steget mot att bli upptagna i sitt värv.

Då ger sig den kallade ut i världen för att hitta sin väg.

Det är en ensam väg och det är inte alla som klarar sig, men tar man sig tid att lyssna så får man oftast den hjälp man behöver.

Förmågor är inte köns specificerade.

Män och kvinnor har samma förutsättningar.

Inte heller spelar social status någon roll.

Man behöver inte heller ha några särskilda drag.

Man behöver inte vara frisk, stark, vacker osv.

Även sjuka eller personer med handikapp kan få en förmåga.

Men även om man föds med en förmåga och den visar sig så är det inte alla som blir kallade.

Det är inte alla som vill ha det ansvar och det liv som det innebär att fullfölja sitt värv, vissa föredrar att kunna leva sitt liv som alla andra och kunna skaffa familj, hjälpa sina nära och kära osv och då dras kallelsen tillbaka och förmågan försvinner allt eftersom, även om den inte försvinner helt.

Men om under dennes livstid det sker en större förändring antingen i personen eller naturen så kan kallelsen komma igen, men det är ytterst ovanligt.

Orsaken att andra folk som tex troll och dvärgar inte får förmågor särskilt ofta är att dom redan har magi i sin tillvaro.

Men bland troll och dvärgar mfl finns det dom utan förmågor som kan ta vara på den befintliga magin bättre än andra.

Naturen kräver balans.