Alla i rummet tittade på IsaMabirse.

-Jag föddes under solnedgånen på *Räkenskapens dag.

Det var en ovanligt mörk kväll och det gick *Gudastigar över himlen.

Min mor hade fått rådet att inte föda fler barn eftersom hon redan hade fem barn och haft ytterligare flera missfall.

Graviditeten hade vart svår.

Hon dog utan att ens ha fått se mig.

IsaMabirse tog ett djupt skälvande andetag och försökte hålla tillbaka tårarna som saknaden av sin mor lockat fram. Maarakhus tog hennes hans i sin men hon drog sig undan. Detta var fortfarande hennes historia.

-Min far var egentligen ingen ond man, fortsatte hon. Men med mig hade han nu sex barn och ingen fru. Och inte nog med det så var jag sjuklig från födseln.

Hon sträckte ut armarna för att förtydliga att det var hennes bleka hy hon syftade på.

-Redan som nyfödd var jag blek och mina ådror ytliga och mitt hår var silver redan då.

Ingen hade räknat med att jag skulle överleva.

Men det gjorde jag.

Min far var förkrossad av saknaden efter min mor. Jag hade tagit henne ifrån dom alla.

Inte nog med det så kunde jag inte klara mig som dom andra barnen.

Min hy gör mig känslig för solen. Är jag ute oskyddad bara en kortare stund får jag fruktansvärda utslag och kan bli svårt sjuk.

Nu förstod som övriga hennes täckande klädsel och dom kände alla medlidande mot den lilla flicka hon en gång varit.

-Min far gick så ner sig i sin sorg att jag inte ens fick en namngivarcermoni. Jag var namnlös. Min äldsta bror Mikkhel kallade mig Isa för det var mitt första ord och jag hade sagt det när jag såg månen. Hon log åt minnet. Ett av dom få vackra minnen hon hade från sin barndom.

-Det var tillslut bara jag, min bror och min far kvar. Mina övriga syskon gav till släktingar men det var ingen som vill ha mig och Mikkhel vägrade överge mig.

När jag var tio år var Mikkhel nästan 20år och jobbade hos smeden, men han bodde fortfarande hemma.

En kväll jobbade han sent och min far var ute på krogen med sina drickar bröder. Jag var olydig och smet för att träffa Mikkhel.

Hennes röst bröts och hon stod tyst en stund.

-När jag hörde hans hammaslag mot städet blev jag så lycklig att jag ropade hans namn och rusade mot honom. Men... Jag såg inte vagnen. Mikkhel hann precis få mig ur vägen. Jag hade blivit krossad annars. Istället var det min bror som dog.

Tårarna rann nedför hennes bleka kinder som nu såg ännu blekare ut.

-Min far var rasande. Mikkhel var alltid hans favorit. Och nu hade jag inte bara tagit hans fru ifrån honom utan även hans mest älskade son. Han förlät mig aldrig. Och det gjorde inte jag heller. Hade det inte varit för min dumhet så hade min bror fortfarande varit i livet. Allt jag rörde vid dog. Jag var en *svartskata.

Snöskatan kraxade förnärmat. IsaMabirse gav henne ett blekt leende.

-Min far kunde inte ens se på mig efter det. Han blev allt oftare och längre på dom olika krogarna och ibland var han inte hemma på flera dagar.

Hon tog ett djupt andetag. Nu kom den svåra biten.

En kväll när jag var nyfyllda 15år kom han hem berusad och blåslagen. Jag rusade fram för att försöka vårda honom men blev undanknuffad av en man jag aldrig sett tidigare. Han tog tag i min arm och slet iväg mig från det enda hem jag hade kännt till. Min far hade sålt mig för att komma undan sina spel skulder.

Hennes röst lät kall men alla i rummet kunde se smärtan i hennes ögon.

-Mannen som hade köpt mig var Maarakhus farbror Ivanas. I början var jag bara en av många köksor. Jag lagade mat, städade, tvättade. Men en kväll fick han veta min förmåga. Jag hade råkat höra honom ljuga för en herre som kom på besök och eftersom jag då inte hade någon som helst kontroll över min förmåga så råkade jag försäga mig och Ivanas hamnade i problem.

Hon blundade.

-Det var då han slog mig första gången.

Det var bara ett slag men han var en stor man så jag föll handlös i golvet.

Några av dom andra köksorna tog hand om mig.

På kvällen kom han till min kammare. Han började fråga ut mig. Och det var då jag märkte att jag inte kunde ljuga hur mycket jag än ville. Jag hade aldrig haft behov av att ljuga tidigare och nu kunde jag inte.

Allt han frågade var jag tvungen svara på, hur förnedrande det än var.

Hennes röst var bitter.

-Men han var en smart man. Han insåg vilka fördelar han skulle få av att ha mig med på möten för att kontrollera vem som var sanningsenlig. Han var inte heller dummare än att han förstod att jag skulle berätta att han oxå ljög ifall så var fallet så  han höll mig i ett rum som var dolt så jag kunde höra alla men ingen kunde se mig. För att jag ändå inte skulle råka göra mig hörd band han för min mun med en trasa. Och när hans "möten" var slut förhörde han mig. Först trodde han att jag kunde läsa tankar oxå. Han slog mig upprepade gånger för att försöka få ur mig vad dom tänkte. Först efter jag hade blivit medvetslös utan att ha kunnat berätta något förstod han min "gåvas" begränsing. Jag försökte rymma fler gånger men eftersom jag inte tilläts bära täckande kläder kom jag aldrig så långt. Tillslut låste han in mig i ett källar rum.

-En natt, hennes röst bröts. Hon tog en paus. Tog ett djupt snyftande andetag.

-En natt efter ett möte kom han för att förhöra mig. Han hade druckit för mycket. Jag försökte svara så gott jag kunde på alla hans frågor. Men jag kan bara säga när någon ljuger, inte varför. Han skrek åt mig och slog mig och frågade vad han skulle ha mig till när jag var så oduglig.

Sen händes nåt med hans blick.

Det var som det blixtrade till i dom.

Hans tonfall ändrades. Det blev mjuk, oljig på nåt sätt. Han började smickra mig. Sa att jag var hans vackra lilla natt flicka. Jag förstod inte varför han var så snäll helt plötsligt.

Det var tyst i rummet. Kvinnorna hade genast förstått vad som hade ändrats. Alla bävade för vad hon skulle berätta här näst.

-Så frågade han om jag inte tyckte om honom. Om jag inte kände att jag var skyldig honom någonting eftersom han var så snäll och tog hand om mig när inte ens min egen far ville veta av mig. Men jag kunde inte ljuga. Inte ens nu. Så jag sa att jag avskydde honom. Jag sa han var ond. Först blev han blek och tyst.

Sen kastade han sig över mig som ett vilt djur. Han rev och slet i mina kläder. Jag skrek på hjälp men ingen kom. Jag bönade och bad att han skulle sluta. Men han slutade inte.

Det var en lång natt, fortsatte IsaMabirse och tittade ner på marken.

När han äntligen var klar med mig var jag blodig och trasig inifrån och ut. Han gav mig en blick innan han gick. Det fanns visst nåt jag dög till trots allt, sa han.

Jag satt där i mina blodiga trasiga kläder i tre dagar utan varken mat eller vatten förutom det jag hade innan. Den sista natten började jag yra. Skadorna hade gett mig feber. Jag hade ett gallerförsett fönster högt uppe nästan vid taket. Och där satt min snöskata. Och hon har varit hos mig sen dess.

Den fjärde dagen fick jag mat och vatten. Den sjunde natten var han tillbaka. Han kom om och om igen. Och varje natt frågade han mig saker. Tyckte jag om det? Var jag rädd? Tänkte jag på honom? Längtade jga inte lite efter våra möten när han inte var där? Och vad han än svarade var jag tvungen svara sanningsenligt. Jag försökte så många gånger ljuga för honom. Jag ville inte att han skulle få veta hur rädd jag var. Att jag hela tiden väntade på att han skulle komma in genom dörren. 

Hon tittade på dom i rummet.

-Innan hade jag inte ett namn, men nu hade jag inte ens mina egna tankar. Jag var helt i hans våld. Jag var ingen.

Ingen i rummet kunde ens föreställa sig hur det måste ha varit för henne. Men alla delade hennes smärta.

-För ungefär tio år sen flydde jag igen. Snöskatan hade lyckats stjäla en nyckel så jag kunde smita ut.

Jag färdades på nätterna och gömde mig på dagarna. Jag vet inte hur många dagar, veckor eller månader jag lyckades hålla mig undan, men tillslut fann hans män mig. Dom kedjade fast mina händer och fötter och låste in mig i en vagn. Jag kämpade hela vägen för att försöka slita mig loss men jag kunde inte.

När jag var tillbaka i mitt källar rum låste dom fast mina kedjor i väggen.

Ivanas var rasande när han såg mig. Han slog och slog och slog och slog. Jag vet inte hur många timmar. Sen när han inte orkade längre tog han en kedja och satte runt min hals.

Alla höll andan.

-Och så drog han åt. Jag kunde inte andas. Jag rev efter kedjan men jag kunde inget göra. Han var så mycket starkare än jag och jag var utmattad av hunger och skador. Jag känner hur jag börjar domna bort. Jag längtar så efter min bror. Jag kan nästan se min mor.

Dom i rummet grät öppet.

-Men så öppnades dörren och in kom Maarakhus. Hon gav honom en tacksam blick.

Maarakhus var svart i blicken när han tänkte tillbaka på den fruktansvärda natten.

-Jag var på besök hos min farbror den veckan. Jag hade märkt att han var upprörd över något men han ville inte säga vad. På kvällen försvann han plötsligt och kom inte tillbaka. Nyfiken som jag är gick jag och letade efter honom när jag fick syn på en ovanlig fågel i våra trakter. En snöskata i vinterdräkt.

Dom tittade alla på den blåvita snöskatan.

-Av nån anledning fick jag för mig att följa efter den. Jag vet inte varför men jag gjorde det. Så får jag plötsligt höra dom mest fruktansvärda skrik. När jag kom fram till källar rummet stod min farbrors män på vakt där utanför. Dom verkade inte bry sig om dom fruktansvärda skriken. Jag tog en sabel från den ena och slängde upp dörren. Och där ser jag min farbror. MIN EGEN ÄLSKADE FARBROR strypa en ung kvinna klädd i trasor. Jag kastade mig fram och försökte rycka undan honom. Vi slogs och det slutade med att jag dödade honom.

-Jag minns inte så mycket, fortsatte IsaMabirse. När jag vaknade till igen låg jag i den mjukaste säng jag legat i under hela min livstid. Mina sår var omskötta och det fanns mat och vatten. Jag var så rädd. Så förvirrad. Vad skulle hända nu? Jag kastade mig av sängen och satte mig i det mörkaste hörn jag kunde finna och kunde inte röra mig.

-Jag hade tagit henne hem till mig och satt henne i ett av våra gästrum, förklarade Maarakhus. Jag hade bett tjänarinnor ta hand om henne och vårda hennes sår så mycket dom klarade medan jag hämtade läkaren. När jag tillslut kom med läkaren satt hon ihopkurad i ett hörn och bara vaggade fram och tillbaka. Det var som om hon inte såg oss. Och när vi försökte ta i henne skrek hon som ett sårat ljud. Jag har fortfarande mardrömmar om det ibland, sa han.

-Jag var så rädd, fortsatte IsaMabirse. Sen min bror dog hade jag inte mött någon vänlighet. Allt jag kände till var smärta och nån som ville utnyttja mig. Jag kunde inte låta det ske igen. När dom försökte få mig från hörnet så flydde jag i panik. Jag visste inte vart jag var eller vart jag skulle så jag bara sprang. Tillslut hittade jag en väg ut. Jag kastade upp dörren och rusade ut på gården under gassande solljus.

Min kropp skrek av smärtan från solstrålarna men jag kunde inte stanna. Jag sprang och sprang och sprang tills jag kolappsade.

-Hennes hud var full i blåser när vi fann henne. Jag insåg att hennes känsliga hud var tvungen skyddas så fort som möjligt så jag virade om henne så försiktigt jag kunde med ett satinlakan som tack och lov hängde på tork alldeles i närheten. Hon svävade mellan liv och död i flera dagar. Jag kunde inte lämna henne.

-När jag tillslut öppnade ögonen satt han på kanten på min säng. Han sa att jag var i trygghet och att ingen skulle nånsin skada mig igen. jag kunde läsa att han talade sanning. Jag bara grät. Och han satt hos mig. Han rörde aldrig vid mig utan han bara satt där medan jag grät.

-Allt jag ville var att hålla om henne. Trösta henne och säga att hon var i trygghet. Att ingen skulle nånsin få skada henne igen. Men jag förstod att hon inte klarade av att någon tog på henne. Dels hade inte hennes kropp läkt från solljuset men det var oxå såren efter min farbror. Dom inre skadorna. Men jag kunde inte lämna henne. Hon var så sårbar. Och eftersom det var min farbror så kände jag mig ansvarig för henne. Det var min familj som hade gjort detta mot henne. Vi var skyldig henne trygghet. Oavsett priset.

-Så han gifte sig med mig. Han gifte sig med mig för att jag skulle veta att jag aldrig mer skulle vara ensam och utan beskydd. Så länge jag var hans fru så skulle ingen kunna komma åt mig. Jag var inte bara under hans beskydd utan även under slottets beskydd. Även om hans far blev rasande.

-Ja, som ni säkert förstår blev min far inte glad. Inte nog med att jag hade släpat hem denna okända skadade "kvinna" som verkade vara från en annan värld med hennes silverfärgade hår, blekblåa hud med alla ådror som gick som spindelnät över hela henne. Han var säker på att hon var nån sorts ond vatten varelse som kommit för att dra mig i fördävet. Dessutom hade jag dödat hans bror. Även om jag hade all *rätt att göra det, så var det ju ändå hanses bror. Hans blod. Han accepterade mitt åtagande med det att vi skulle hålla det hemligt. Det var inte ett riktigt äktenskap i hanses ögon eftersom jag inte hade hans välsignelse.

-Undertiden vårdades jag av en av dom äldre tjänarinnorna. Hon hade börjat kalla mig *IsaMabirse, och eftersom Isa fick mig att minnas min bror så behöll jag namnet. Jag hade inget eget namn.

-Jag blev förskräckt när hon inte hade ett namn så vi ordnade en namncermoni åt henne. I ärlighetens namn så var det faktiskt min far som ordande det. Ingen hustru till en prins kunde vara utan namn. Inte ens när det var ett oäkta äktenskap.

-Så jag blev IsaMabirse av Yss. Från ingen till en prinsessa.

-Men vi var fortfarande inte ens vänner, fortsatte Maarakhus. Jag hade ingen åsikt om henne utöver medlidande och ansvarskänsla.

-Efter vi "gifte" oss började han be mig berätta om vad som hade hänt hos hans farbor. Jag var fortfarande böjd av min "gåva" att säga sanningen. Han trodde mina tårar kom från alla hemska minnen jag tvingade upplevas igen, men tårarna kom från att mitt eget jag svek mig än en gång. Jag hade fortfarande inte rätten till mitt eget jag. Mina hemligheter var inte mina egna.

-Tillslut förstod jag att hon inte svarade för att hon ville utan för att hon helt enkelt var tvungen.

-Så han slutade fråga. Istället böjde han frågorna så jag själv kunde välja hur mycket jag ville berätta. Ingen hade nånsin gjort så för mig tidigare. Så nu berättade jag om min "gåva" för att jag ville, inte för att jag var tvungen.

-Tillslut frågade jag henne om det fanns mer att berätta.

-Jag svarade ja.

-Är det något viktigt undrade jag.

-Ja svarade jag.

-Är det något jag BORDE veta?

-Ja.

-Är det något du VILL berätta?

-Då kunde jag svara nej. Och han lät mig behålla min hemlighet. Han lät mig behålla en liten sak som vara bara min egen. Trots att han visste att det var av vikt även för honom så lät han mig behålla den delen.

-Och det gav oss en början.

-En början på tillit, fortsatte IsaMabirse.

-En grund att stå på.

-Som utvecklades till vänskap.

-Som sen utvecklades till äkta kärlek, sa Maarakhus och tog hennes hand i sin.

-Detta är min historia, sa IsaMabirse.

*Räkenskapens dag firas varje år tre dagar innan det nya året. Man går igenom hur året har varit. Man räknar ihop alla positiva och negativa uppleverlser som skett under året och gör en sammanställning inför nästa år. Man tar liksom inventarie för sitt liv. Vissa för oxå räkenskap över sina affärer och personliga ekonomi under denna period. Det anses extra turligt att födas den dagen och extra sorgligt när någon dör den dagen.

*Gudastigar är band som går över himlen oftast i en grönaktig ton som egentligen sker pga att solpartiklar faller in mot jorden, men i gamla tider trodde man att det var gudarna stigar över himlen.

*Med rätt att döda så syftas det på att även om kungahusen har tjänare så är alla där frivilliga och får en sorts lön för sitt arbete i form av mat och husrum för studerande eller en pennig för övriga. Att hålla slavar är olagligt och belagt med dödsstraff. Att våldta en kvinna är mot alla lagar och är belagt med dödsstraff så därmed hade Maarakhus lagen på sin sida när han dödade sin farbror.

*IsaMabirse är från det gamla språket och kan lite fritt översättas till Månens dotter bärare av ljuset.

 

Lady

21 juni 2013 18:14

Att leva på de viset som hon gjorde i sin ungdom är fruktansvärt,
blev illa berörd, kände verkligen med henne .. smärtan .. väntar på fortsättningen

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...