Alla inlägg under juli 2013

Av AnonymQ - 15 juli 2013 20:42

Den gamla kvinnan i buren sjöng alltjämt, men Matheous visste att sången var mer än vanlig sång.

I alla sånger finns det magi, och nåt han visste med säkerhet var att denna gumma hade magi.

För att undvika att vakterna smittades böts som ut med jämna mellanrum och fick stränga order om att inte gå allt för nära henne.

Trots detta så var det mer än en vakt som påverkades av hennes magi och började uppvisa ett självständigt tänkande utanför vad hans ramar tillät.

Dom vakterna tog han genast bort.

Hans *Ablez måste vara perfekta.

Kvinnan gjorde honom illamående.

Han blev fysiskt sjuk i hennes närhet.

Trots detta kunde han ännu inte avrätta henne och ännu mindre släppa henne fri.

Något han hade lärt sig av misstagen från slaget om Garr var att så länge ljuset var fritt så skulle hon försvara dom.

Men ljuset blev allt svagare.

Han kunde se det.

Han kunde känna det.

Han kunde nästan känna smaken av det.

Men hon skulle leva nog länge för att se hennes älskade Silversjöarna skövlas.

Han skulle jämna det med marken.

Han blickade bort mot lavabergen.

Där förvarande han sin sista överraskning.

Något som inte ens flocken kände till.

Men varför skulle dom det?

Dom var ju bara hans Ablez.

Berget skakade och en plym av rök och aska sköt upp.

Han skrattade.



*Till flockens kännedom är Ablez helt enkelt namnet på dom.. Ungefär som Dvärgar, eller Troll eller Människor, men på gudarnas egna språk betyder det Pjäs, Kärl, Redskap. Något man bara använder utan egentligen eget värde. En pjäs eller reskap man inte har nåt emot att offra eller använda för sina egna syften.

Av AnonymQ - 13 juli 2013 19:03

Jazie och Jakkzarh skulle påbörja sin samtid.

Vid solnedgången påbörjade dom *reningsritualen.

Dom stod nakna i den varma källan som var alldeles inärheten av deras tält.

Jakkzarh hade börjat med att ta av henne *banden som gick över hennes överkropp och dragit av henne dom korta byxorna.

Sen hade han knytit upp hennes sandaler.

Hon hade lika varsamt upprepat proceduren på honom, förutom banden som bara hörde till honornas klädsel, istället hade hon spännt loss bandet som hörde till hans stora stridskniv.

Sen gick dom nakna ut i den varma källan.

Jakkzarh kammade hennes långa, mjuka nattsvarta hår.

Han beundrade hennes slanka muskulösa smidiga kropp.

Sen började dom intvålningen.

Hon kunde känna hans hårda muskler under sina fingrar.

Följde ärren på hans kropp med sina fingertoppar.

Han morrade tyst i hennes öra.

Hans kropp hade samma nyans som soluppgången och fläckar som en leopard och hans hår var lika svart som hennes.

Hennes kropp var lika svart och glänsande som hennes hår, men medans hans fläckar var mörka, var hennes lika vita som den första snön.

Allt eftersom den löddrande tvålen tog bort all gammal smuts och alla gammla dofter insöp dom doften av varandra.

Hon höjde huvudet och blottade sin hals.

Han strök sin hals mot hennes och förde över sin doft på henne.

Hon morrade njutningsfullt.

När det var hennes tur att föra över sin doft på honom kunde han inte låta bli att hålla henne tätt intill sig.

Hans mörka ögon blickade in i hennes violblå.

Drypande våta gick dom tillbaka in i tältet.

Den natten handlade om närhet.

Dom låg tätt sammanslingrade på varma fällar.

Dom gned sig mot varandra.

Klöste och bet varandra.

När gryningen kom var deras dofter så blandade att ingen av dom visste var den ena började och den andra slutade.

Den första natten av deras samtid var över.

Utöver kropps språk och deras läten på nätterna skulle samtiden vara under tystnad.

Man skulle lära känna varandra.

Jaga tillsammans.

Förstå varandra.

Som par var man inte längre ensam.

Som par var man beroende av varandra.

Som par var man ett.

Dom fann varandra.

När dom jagade en hjort så förstod dom varandras minsta handrörelse.

En blick sa en hel mening.

När hjorten var fälld åt dom tillsammans.

Dom delade på hjärtat och strök det varma blodet över deras ansikten som symbol för deras lyckade jakt.

Tillsammans bar dom bytet till sitt läger.

När köttet var omhändertaget gick dom åter ut i källan.

Vattnet färgades rött av blod.

Dom tvättade varandra.

Vattnet som smekte deras kroppar var varmt.

Deras hud utstrålade värme.

Men blicken dom delade var hetare än elden som brann.

Trots som kraftiga morrningarna och doften av blod som kom från deras tält så var deras parning inget annat än ren njutning för dom båda.

Men trots deras heta parningslekar, trots att deras dofter var blandade så blev det inga valpar.

Guden hade förbjudit folket från att skaffa fler valpar innan offerkullen.



*Banden i honornas klädnad som gick runt överkroppen, likt ett par breda märkliga hängslen, är för att skydda hennes känsliga bröst från blandannat kyla och skador i strid. Folket är skapt delvis efter rovdjurs form och därför har honorna till skillnad från kvinnor tre par bröst för att kunna föda en kull på upp till 6 valpar. Brösten är heller inte stora som kvinnor utan har mer formen som katternas. Däremot har hanarna bara ett par bröst precis som män.

* I en värld som styrs mycket av instinkter så har koppens dofter sitt alldeles egna språk. I reningsritualen renas man från flockens dofter och man är sin egen doft. Dom lär sig varandras dofter, och dom blandar sina dofter till en. Deras doftmarkering på varandra väcker också kroppens instinkter. Deras sinnen uppfattar varandra som en del av sig själv. På ett sätt får dom en nästan telepatisk kontakt. Är man ett par är man inte längre ensam. Man är ett tillsammans. Man har ansvar för varandra. Man är en enhet. Även resten av flocken kan känna att dom är ett par.


Av AnonymQ - 12 juli 2013 15:27

Liv och Tova satt på var sin dyna och tittade på stjärnorna.

Snön var till största delen borta och dom första blommorna hade vågat sig fram.

Liv suckade tungt.

-Det är så vackert här, började hon. Jag lär mig något nytt varje dag, inte bara om naturen utan även om mig själv.

-Du har starka band till jorden, sa Tova och tittade på henne med sina blinda ögon. Naturen lyssnar på dig, och den talar till dig om du bara stannar upp och lyssnar.

Dom satt tysta en stund och lät naturen prata.

Vinden som rasslade i träden. Växterna som vaknade efter vinter vilan.

-Det är nån på väg, sa Liv förvånat.

-Inte nån, rättade Tova. Några. Dom är tre stycken. Men dom har fortfarande långt kvar.

-Vet du vilka det är?

Tova lutade huvudet och lyssnade.

-Jag kan höra en dvärg, en vätte och en älva.

-OJ, sa Liv. Det var en oväntad grupp.

-Det är ovanliga tider, sa Tova.

-Jag saknar Bengt, sa Liv.

-Har du prata med honom sen du for? undrade Tova.

-Jag kan inte prata med honom, det är utanför mina kunskaper. Jag har sett honom genom elden men det slutade bara med att jag brände mig.

-Ni har ett starkt band. Använd det. Han kommer att  höra dig.

-Jag vet inte hur.

-Då får du ta reda på det, sa Tova. Eller så får du klara dig utan honom.

Liv suckade.

Hur skulle hon kunna lära sig det?

Hon blundade och tänkte på Bengt. Hon kallade på honom.

Vinden bar iväg hennes längtan.

Hon satte handen mot den fuktiga marken och grävde ner fingrarna i den bördiga jorden. Hon kallad på Bengt.

Rötterna i hennes armband grävde sig ner i jorden.

Bengt ryckte till där han satt och dagdrömde framför brasan.

Han kunde ha svurit på att han hade hört Livs röst.

Han kände hur hon kallade på honom.

Som i en dröm klädde han på sig och gick ut i trädgården.

Frustrerad föll han på knä.

Höll han helt på att förlora vettet?

Detta var inte första gången han hade tyckt att Liv kallat på honom.

En gång hade han tyckt sig se henne i elden och nästan brännt näsan, och en annan gång var han säker på att hon höll på att drunkna.

Han grabbade tag i jorden och utstötte ett plågat ljud.

Plötsligt var det som om armbandet vaknade till liv.

Rötterna grävde sig ner i jorden.

Och sen var det som om han höll Livs hand i sin.

Vad är detta för magi? undrade han.

-Det är kärlekens magi, sa Liv och log. Det är naturens magi. Det är VÅR magi.

-Är det verkligen du? undrade Bengt.

-Det är verkligen jag.

-Jag har tyckte mig se dig förut. Men då har det alltid bara varit en dröm.

-Är du säker på det?

-Jag såg dig i elden.

-Det var jag.

-Men jag såg dig i vattnet oxå. Du höll på att drunkna.

-Armbanden håller oss tillsammans i vår kärlek. Jag drunknade nästan.

-MEN? Hur? Mår du bra?

-Trollen räddade mig. Jag var väntad där. Vi har det bra Best och jag.

-Jag saknar dig.

-Jag saknar dig oxå.

-Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns så overkligt att prata med dig.

-Säg då inget utan njut bara av att vi kan nå varandra.

Dom satt så en stund. I olika delar av landet och njöt av den närhet som naturen hade skänkt dom.

-Kan jag komma till dig?

-Inte än. Det är fortfarande så mycket jag måste lära mig och så lite tid. Dessutom har du ditt eget värv.

Du måste ta hand om byn. Ni måste kämpa med skörden. Ni måste förbereda er.

-Vi ska göra vårt bästa.

-Du finns alltid i mitt hjärta, avslutade Liv.

-Min hjärta slår jämsides med ditt, fortsatte Bengt.

Förbindelsen var bruten.

På ostadiga ben ställde han sig upp.

Armbandet var bara ett armband igen. OM man nu kunde säga att armbandet någonsin var vanligt.

Upp ur jorden där det just hade haft sina rötter växte nu ett grönt friskt skott upp av samma träslag som armbandet.

Även där Liv fanns växte nu ett litet skott efter deras förening.

Hon log.

-Naturen, kärleken, livet. Allt hör ihop, sa Tova.

Av AnonymQ - 11 juli 2013 11:13

Jazie ställde sig upp och blickade ut över flocken.

Blicken var vild och hennes ansikte var täckt av blod från hennes seger måltid.

Alfahonan kom fram till henne.

Jazie morrade hotfullt.

Jema visade upp insidorna av sina handflator för att visa att hon kom som en vän.

-Oroa dig inte, segern är din. Du är åter full medlem av flocken.

Jazie föll ihop på marken.

-Jag förlorade min kull, snyftade hon. Han tog ifrån mig allt jag hade.

-Jag vet, sa Jema. Följ med mig så ska vi prata.

Jazie blottade strupen för att visa sin underkastelse.

Jema skrattade.

-Du har inget att frukta från mig, Jazie.

Osäkert ställde sig Jazie upp och följde efter Alfahonan.

Flockens bostäder var hålor om man skulle jämföra dom med husen människorna byggde, men dom var inte utan en viss skönhet trots detta.

Dom männskliga inslagen i deras uppbyggnad gjorde att dom behövde eld för att hålla sig varma och gav dom en känsla för stil och uppskattning av det vackra såväl som det praktiska.

Jema, som var Alfa hade en rymlig grotta full med så väl praktiska som vackra saker.

Jazie tittade sig försiktigt om, vågade knappt röra sig av rädsla för att råka förstöra något.

Dom satte sig på mjuka pälskuddar på golvet framför elden.

-Du bröt mot flockens regler, började Jema.

-Men det var inte bara mitt fel, försvarade sig Jazie. Han var Alfa. Hur skulle jag kunna säge nej? Hur skulle jag ens kunna VILJA säga nej?

-Problemet var inte att du inte sa nej till Alftan, alla har rätt att para sig om dom vill, felet var att du lät dig bli med kull.

-Men jag visste inte hur man skulle göra.

-Om man inte vet hur man ska göra så går man inte in i situationen och därför blev du straffad. Flockens överlevnad hänger på att alla följer reglerna.. Om reglerna bryts så måste det straffas.

Jazie hängde med huvudet. Hon kände sig som en omogen valp. Jema hade haft rätt. Hon borde ha sagt nej. Men hur kunde hon? Han var *Alfan.

-Men varför är det bara jag som straffades? undrade hon. Han var Alfan.. Flockens ledare. Och han skyddade inte ens sin kull.

Jema funderade.

-Du har rätt, sa hon. Hanarna har aldrig vart tvungen att ta sitt ansvar. Det är kanske dags att ändra på det.

Utanför hålan smög samma valp som hade iaktagit Jazie under striden omkring. Han hade öronen spetsade och försökte uppfatta det som sades där inne.

-Jag har ett förslag som gör att hanen straffas lika hårt som honan, sa Jema. Men det straffet blir minst lika grymt som utvisning.

Jazie tittade nyfiket på henne.

-Man skulle kunna tvinga paret att bo ihop under hela därktighetsperioden, bo tillsammans som ett par men avskiljt från dom övriga. Och när valparna föds så tvingas *hanen att avliva dom.

-Men det är ju fruktansvärt! utropade Jazie.

-Ja. sa Jema. Men det är så det måste vara. Hela flockens överlevnad hänger på att man följer reglerna. och den regeln är en av dom viktigaste. Guden tillåter bara ett visst antal valpar och medlemmar i flocken. OM antalet överstigs så tar han bort dom överflödiga. Utan att ta i beaktning deras status i flocken eller värde.

Jazie drog efter andan.

Valpen utanför kunde knappt tro vad han hörde. Hur kunde guden vara så grym?

-Vi är ett redskap inför gudens vilja, inget mer, fortsatte den gamla Alfa honan.

Jazie tittade i marken.

-Jag förstår nu mitt straff.

-Jag vet du gör. Men du har straffats tillräckligt. Och det vara inte bara ditt fel. Alfan var en gammal tok. Jag är stolt över hur du vann mot honom.

Jazie sträckte på sig av Jemas beröm.

-Det är inte många som överlever utan flocken, fortsatte Alfan. Du är stark. Bra blod för flockens framtid. Men hur visste du hur du skulle hindra från att utvecklas?

-Jag visste inte, sa Jazie. Jag visste att dom inte skulle klara sig. Det kändes fel.

-Genom att inte utveckla dom så räddade du nog dig själv oxå. Att utveckla dom hade tagit mer kraft än du hade. Men att en ung oerfaren hona klarar nåt som inte ens alla Alfahonor kan.. Det är spektakulärt. Du är en överlevare. Du är smart och stark. Och du har dessutom bevisat dina kunnskaper när du besegrade Alfan. Jemen tittade djup i Jazies själ. Jag är en gammal hona. Jag har levt längre än dom flesta i vår flock får göra. När det är min tur att gå vill jag att det ska vara du som gör ritualen, jag vill att du blir min motståndare i *den sista striden och att du tar över som flockens Alfahona.

Jazie morrade högt.

-JAG VILL INTE HA DET ANSVARET. Jag är för ung. Jag är inte redo. Dom skulle aldrig acceptera mig.

-Ja du är inte redo, än. Men jag är inte död än heller. Vi har tid. Du kommer att bli den yngsta Alfan i flockens historia, och du kommer inte att få det lätt. Men du har besegrat en Alfa i öppen strid och vunnit. Du har överlevt utan flocken längre tid än nånannan nånsin har gjort. Dom KOMMER att följa dig.

Valpen utanför kunde knappt stå still. -Snälla acceptera, viskade han tyst för sig själv.

-Kommer jag bli redo i tid?

-Ja om DU verkligen vill.

-Är jag verkligen rätt vad för flockens framtid?

Den gamla honan betraktade henne.

-Utan tvekan, sa hon. Men du har mycket att lära dig.

Valpen utanför rusade iväg. Han kunde knappt hålla tillbaka stoltheten han kände inför den unga blivande Alfan. Och så länge han fanns där skulle hon aldrig vara oskyddad.



*För att säkra flockens framtid så är det bara Alforna som får bestämma vilka som har rätt att skaffa en kull. För att göra flocken starkare väljs därför bara dom bästa honorna och hanarna ut. Och högst värderad i flocken av hanarna är Alfan. Att bära Alfans kull är därför inpräntat i generna som en stor ära och därför genetiskt svårt att neka. Så att en ung omogen hona skulle kunna förhindra att bli befruktad av en Alfa är nästan omöjligt.


*Eftersom det är Alforna som bestämmer vilka som får skaffa en kull så är det bara ett fåtal hannar som får en egen kull och därmed har generna gjort dom väldigt beskyddande mot sin kull. Honor får ofta bära kullar för att säkra flockens framtid, istället för av kärlek till hanen och får därför inte samma band till en kull som en hane får, framförallt inte efter en "nöjjes" parning. Att tvinga hanen och honan leva tillsammans under dräktighets perioden stärker då hanens band till valparna som redan på ett sätt är kraftigare än honans från början. Därför är blir det så mycket svårare för en hane att avliva sina egna valpar eftersom chansen att han får en ny kull är väldigt liten. Tidigare låg ansvaret endast hos honan eftersom hon som oftast kan förhindra att en kull skapas och därmed utvecklas inte hanens band på samma sätt. Den nya lagen gör att båda straffas.


*När en äldre flockmedlem känner att denne inte kan tillföra något för flockens framtid och istället blir en börda kan denne välja något som kallas den sista striden. Att bli utvald att vara motståndare i sista striden är en stor ära och är oftast nån i den egna familjen. I ytterst få tillfällen har det skett när en Alfa vill avsäga sitt ledarskap till en utvald efterträdare.

Av AnonymQ - 10 juli 2013 21:16

Jazie tittade ut över sin flock.

Nu hade hon en ny partner.

Hur hade hon kunnat låta det ske?

Dom skulle snart ge sig av på deras *samtid.

Hon mindes när hon som ung hade fått ge sig av från flocken, men då hade skälen vart annorlunda.

Hon var sina föräldrars andra och sista kull på tre valpar.

Jazie hade alltid vart framåt och på tok för nyfiken för en valp.

Så fort nåt hände så var hon där och insöp allt som en svamp.

Hon slogs värre än hanarna och fällde sitt första byte vid tidig ålder.

Hennes föräldrar hade vart stolta över henne, men hade haft för fullt med dom övriga i kullen och resten av flocken för att ta tag i henne och verkligen visa vad som förväntades av henne som hona i flocken.

När Jazie tappade det sista av *pälsen och gått in i puberteten var hon därför allt för okunnig om flockens regler och allt för vild för att lyssna på dom varningar hon fick av sina syskon.

För Jazie var livet ett äventyr och hon skulle uppleva det.

Alfa hanen var inte sen att lägga märke till denna orädda hona som kunde slåss lika kraftfullt som vilken hane som helst och var fylld med ungdommens kvinnliga kraft.

Jazie var förstås inte sen att lägga märke till Alfans intresse, hade hon vetat bättre hade hon dragit sig undan men i ungdommens ovett föll hon för hans charm och brutala styrka, trots att han var till åren.

Men flockens regler är hårda.

Det är bara Alfa honan OCH hanen som tillsammans bestämmer för vilka som får skaffa en kull.

Det är fritt att para sig som man vill men för att få skaffa en kull måste Alforna vara överrens.

Honor vet hur man *styr kroppen för att det inte ska bli valpar, men den kunskapen hade Jazie ännu inte fått.

Hon blev med valpar.

Och som flockens regler säger, blir man med valpar utan flockens regler så blir man utvisad.

Jazie hade kastat sig för Alfahonans fötter och bönat om nåt för henne och hennes valpar och försäkrat om att det var Alfahannen som var fadern.

Naturligtvis var det ingen som trodde henne och Alfan förnekade bestämt.

Alla hade ju kunnat se hur hon åmat sig för honom, men vad skulle en Alfa ha att göra med en hona som knappt var större än en valp?

Jazie hade tittat bönande på sina föräldrar och kull syskon men dom hade demonstrativt vänt henne ryggen.

Hon var död för dom.

Ensam hade hon tvingat ge sig ut i markerna hon inte alls kände till med bara kläderna hon hade på ryggen.

Under vandringen insåg Jazi hur naiv hon hade varit.

Hur tanklös hon var som inte lyssnat på dom råd hon hade fått.

Varför hade hon vart så tanklös?

Ingen klarar sig utan flocken.

Men Jazie var en överlevare.

Hon var stark, inte bara i kroppen utan även i sinnet.

Hon hittade snart en grotta som hade närhet till både vatten och fina jaktmarker.

Där tillbringade hon sin tid med att jaga och förbereda kullen som hon väntade.

Men samtidigt lärde hon sig naturen.

Hon såg den på ett sätt som dom andra i flocken inte gjorde.

Hon såg helheten.

Men inom henne växte oxå ett hat.

En ilska mot den orättvisa som hon utsatts för.

Varför var det hon som straffades?

Varför blev inte Alfan oxå utvisad?

Sent en kväll kom värkarna.

På tok för tidigt.

Och hon var alldeles ensam.

Mellan värkarna svor hon över Alfan.

Hon skulle utkräva hämd.

I sista stund kände hon hur det var nåt fel med hennes valpar så utan att hon var medveten om det lät hon avsiktligt bli att ge dom sin *själ.

Som bara en mor kan skrek hon ut sin sorg över dom tre döfödda valparna.

Allt för små men så perfekta.

Inget hade kunnat få dom att klara sig.

Och deras päls bar tydligt Alfahanens tecken.

Hon sörjde den natten.

Hon höll dom små kropparna och skrek ut sin sorg och svor att hämnas dom.

Några dagar senare staplade hon in hos flocken igen i förd en sjaskig filt.

I famnen bar hon ett bylte.

Hela flocken samlades runt om henne och visade tänderna.

Hon var inte välkommen där.

Alfa hanen och honan kom fram till henne medan dom övriga i flocken hade bildat en ring runt dom.

-Här har du dina valpar, sa Jazie och släppte byltet vid hans fötter.

Dom tre valparna föll ut och blottade Alfahanens tydliga teckning.

Förläget tittade han sig omkring.

-Det är inte mitt fel att honan inte kan skydda sig mot en kull, försvarade han sig.

-Jag var för ung för att förstå, sa Jazie. MEN DU BORDE HA VETAT BÄTTRE. Du borde ha försvarat din kull som en RIKTIG HANE. Hon spottade ut dom sista orden.

Sen kastade hon av sig filten.

Hennes kropp var täckt av symboler.

Inte för sorg utan för strid.

Hon utmanade Alfahanen på strid till döden.

Alfan skrattade nervös och tyckte att en utvisad instabil hona som inte kunde följa flockens enklaste regel inte gick att ta på allvar.

Alfahonan gav honom en kall blick och sa; Utmaningen accepteras.

Alfahonan hade sett med en blick på valparna att Jazie förnekat dom sin själv, nåt bara en rättmäktig Alfa kunde göra. Och inte nog med det så hade hon överlevt denna tid isolerad från flocken vilket visade på styrka och skarpsinne, dessutom var hon nog blodtörstig och stark att utmana en Alfahane. Nåt som aldrig tidigare hade inträffat.

Alfahonans egna kullar hade inte visat något intresse att överta rollen som Alfa och hon var väl medveten om att hennes tid snart var över.

OM Jazie överlevde skulle hon vara ett perfekt val.

I solnedgången var det dags för striden.

Reglerna var enkla.

Inga vapen tillåtna.

Striden var över när bara en var kvar i livet.

Alfahanen såg segerviss ut när han gick in i ringen.

Han hade själv vunnit sin roll som Alfa genom strid.

Och han hade stridit för att behålla den.

Men det var länge sen han hade stridit och nu var han till åren och inte lika fast i kroppen.

Jazis kropp var ett fulländat vapen.

Hennes muskler var hårda efter att ha fått klara sig ensam i vildmarken och hennes tänder vassa och friska.

Dessutom var hon full av hat och adrenalin.

Det finns inget så farligt som en hona som har förlorat sina valpar.

Hanen hade fått in det första slaget.

Tvärs över hennes ansikte, nätt och jämt missat hennes öga.

Hon hade handlöst fallit till marken nästan medvetslös.

Hanen hade bara skrattat.

Hånat henne.

Men hon hade ställt sig upp igen.

Dom gick runt varandra.

Hennes blick låst i hans.

Blodet rann men det bekom henne inte.

Smärtan var hennes vän, hennes vapen.

Den påminnde henne om vad han hade tagit i från henne.

Hon gav upp ett vrål och gav sig på honom.

Dom slogs i flera timmar.

Flocken var hetsiga av striden och blodslukten.

Hanen pressade ner henne mot marken.

Hade hela sin tyngd över henne.

Klorna grävde sig in i hennes kropp.

I ett sista desperat försök sparkade hon till honom och lyckades få honom en bit ifrån sig.

En välriktad spark med en kloförsedd fot träffade honom i skrevet och han föll till marken med blodet sprutande.

Hon gick fram till honom och slog snabbt av honom nacken.

Sen slet hon upp bröstkorgen.

Med sina vassa klor plockade hon ut hans hjärta som det vore en mogen frukt och satte tänderna i det.

Hon var segraren.

En ung hanvalp som fortfarande hade delar av sin päls kvar iaktog henne.



*Samtid är tiden (ungefär en vecka) när en hona och hane som bildar par lämnar flocken för att lära känna varandra. Om dom fortfarande vill vara ett par efter tiden så accepteras detta av flocken. Parbildning inom flocken är iregel tills den ene dör.


*Päls. När en kull valpar föds är dom pälsbeklädda och med tiden faller den av. När en valp når könsmognad faller det sista av pälsen av och man räknas inte längre som valp.


*Eftersom reglerna är hårda gällande skaffandet av valpar kan honor styra sina hormoner så att det inte blir otillåtna kullar. Detta är något som kommer med mognad och med hjälp och vägledning från övriga honor.


*När en valp fortfarande ligger i moderns livmoder är den bara ett tomt kärl. Först när kroppen gör sig redo att föda släpper honans kropp ifrån sig valpens slutgiltiga hormoner som behövs för att ta den från kärl till blivande flockmedlemm. Äkta alfta honom kan känna när kroppen skickar ut signaler om nåt är fel på kullen och därmed förneka dom hormonet så kullen föds döfödda. Men det är långt ifrån alla Alfahonor som äger denna kunnskap.

Av AnonymQ - 10 juli 2013 11:05

Jazie stod och betraktade den nya alfa hanen.

Den förra alfan hade varit till åren men hade varit en bra ledare av hanarna i flocken, hon undrade om denna nya alfa skulle vara lika bra på att föra flocken framåt.

Hon blundade och insöp dofterna av blod, svett och testosteron.

Han verkade stark.

Men hade han rätt karaktär?

Hon hade sett denna nya alfan tidigare i flocken och då hade han aldrig uppvisat nåt intresse av att ta över flocken.

Varför nu?

Han var något yngre än henne men inte så pass ung att detta hade vart nåt tillfälligt stridsrus.

Han var ingen valp.

Han visste vad det innebar att vara flockledare.

Som alfan av kvinnorna var det hennes jobb att samarbeta med alfan från hanarna.

Han släntrade långsamt fram till henne.

Armarna längs sidan med hanflatorna uppåt för att visa att han inte bar några vapen utöver sina klor.

Sträckte på sig för att visa upp hur stor och stark han var.

Hon kunde se många stridsärr på hans kropp.

Hans ansikte och kropp var fläckat med blod efter striden och måltiden, både av hans och av den förlorade hanen.

Han mötte stadigt hennes blick.

Hon vek inte undan.

Det var dom små sakerna som visade att detta var en kamp dom emellan.

Hon sträckte ut sin fulla längd, och hon var reslig för att vara hona.

Hon hade ett brett ärr över ansiktet som hon hade fått när hon besegrat en tidigare alfa hane som inte kunnat bete sig enligt flockens regler.

Ärret bar hon med stolthet och visade dom andra att hon var någon att räknas med.

När alftan kom fram insöp han hennes doft som hon insöp hans.

Han hade en glimt i ögonen som hon inte hade sett hos någon här sen hennes mormors tid.

Hon var förvånad.

Han gick ner på knä framför henne och blottade sin hals.

-Jag är Jakkzarh, den nya alfan för hanarna. Accepterar du mig som partner?

Jazie blinkade till men visade annars ingen min.

Det är bara alforna som får bestämma sig vilka inom flocken som får bilda par och skaffa ungar till flocken, men det innebar inte att dom automatiskt bildade par med varandra.

Hennes förra partner hade vart en äldre hane som hade behandlat henne och flocken väl men han hade vart död i mer än tio år och hon hade inte haft en partner sen dess.

Ville hon verkligen ha en partner?

Hon hade inte sett så mycket från denna Jakkzarh för att kunna bedömma hans karaktär annat än vad hon uppfattat genom hans doft.

Att ingå ett partnerskap kunde innebära att hon sa upp endel av hennes makt över flocken och att bitar av sin självständighet som hon var van vid.

Om hon var tvungen, kunde hon besegra honom i öppen strid?

Hon var inte beredd att ge upp sin frihet.

Hon hade kämpat för hårt för att nå den.

-Jag accepterar dig som partner, sa hon och tog hans hals i sin mun och bet precis så att det bröt skinnet.

Hon kände smaken av hans blod i sin mun.

Han ställde sig upp och upprepade proceduren med henne.

Dom var förenade.

Flocken vrålade av bifall.

Presentation


Välkommen till 2Bcontinued. Här kommer jag lägga upp dikter, noveller, foton, tavlor och kanske lite annat.. Tyvärr kan det dröjja mellan uppdateringarna där av namnet.
Hoppas ni kommer att trivas

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2013 >>>

Länkar

Senaste inläggen

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kategorier

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Arkiv

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards