Allt fler samlades runt Garr.

Det var en spänd men samtidigt förväntansfull stämning.

Tält slogs upp och man gick runt och hjälpte och hälsade på varandra.

Sen blev det plötsligt helt tyst.

Ut ur skogen dom en kärra dragen av en ponny som var fullastad med diverse saker.

Ekipaget styrdes av en dvärgkvinna som bar en underbar pilbåge över axeln.

Men det som gjorde att alla tystnade var det som kom bakom henne.

RseVtare hade kommit.

Folken gick genast ur vägen för ekipaget och dom flesta bugade djupt av respekt.

Vissa fällde tårar för det offer detta nya folk hade varit tvungna att göra.

Liv gick fram till dom.

Hennes blick gick förstås genast till det nya folket.

Även hon kände både respekt och sorg över att detta nya folk vart tvunga att skapas.

Men så fick hon syn på dvärgen som tittade blygt på henne.

-Ting! ropade hon och kastade sig i kvinnas famn.

-Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, sa Ting blygt.

-Du är sååå vacker, sa Liv och tittade på henne.

-Men jag skulle ju vara en av dom, sa hon och pekade mot RseVtare.

-Du ska bara vara dig själv, sa Liv. Och det ser ut som att du har hittat dig.

Dwarg kom fram och tittade förvånat på kvinnan som en gång var Ting.

-Förlåt, sa Ting med hududet nedböjt. Jag visste inte ens själv hur jag kände för dig. Jag vet att vi inte har pratat med varandra på det sättet. Jag vet att detta är inte vad du har väntat dig eller vad du har bett om. Jag kan gå min väg och hålla mig undan så du slipper vara i närheten av mig, sa hon med darrande röst och vände sig om för att gå.

Dwarg var som förstenad.

Han kunde inte finna några ord för vad han kände.

Han visste nog inte ens vad han kände.

Men inga ord behövs när hjärtat vet vad det vill.

Han tog tag i hennes arm för att hindra henne från att gå och när hon vände sig mot honom så möttes hon av hans varma läppar.

-Det var tametusan på tiden, sa mäster Esa.

Tillsammans gick dom bort mot Livs läger för att prata ut och få vila.

Liv såg dom andras blickar.

Vissa tittade på henne som om hon var sänd av Gudarna.. Som om hon på nåt magiskt sätt skulle vifta med ett trollspö och vips skulle det onda bara försvinna.

Andra tittade på henne med misstro. Vem trodde hon egentligen att hon var???

Båda fick henne att känna lika stort obehag.

På kvällen hade man gjort upp en stor brasa där alla samlades.

Dofter av nybakat bröd, grillat kött blandades med doften av rök, djur och människor.

Liv tog ett djupt andetag.

-Vissa av er ser på mig som om jag vore skickad av Gudarna för att på nåt magiskt sätt få allt detta att bara försvinna..

Andra av er tittar på mig med misstro. Vad har jag att göra här?

Det undrar jag också.

Vad gör jag här?

Jag är ingen speciell.

Jag är ingen krigare, ingen helare, ingen trollkarl. Jag är inte ens en trubadur.

En dag gick jag en promenad i skogen, precis som jag alltid gör, och räddade en hund från att bli avlivad.

Och i ett enda drag gick jag från att vara bara jag, till att bli kallad.

Hon tittade ut över församlingen vars ansikten verkade dansa i skenet från elden.

Men inte ens jag vet exakt vad det är meningen att jag ska bli.

Hon slog frustrerat ut med armarna.

Men, fortsatte hon. Jag har fått höra att detta är min strid. Det är här jag ska vara. Och vem är jag att ifrågasätta Gudarnas önskan? Och vad vore jag för person om jag bara vände mig om och gick bara för att inte har hittat min plats än?

Dwarg är en kallad krigade från dvärgarna. Han är ett stort namn bland alla folket så han ska leda oss i striden.

Inte jag.

Ni vet bäst själva vilka era starka och svaga sidor är.

Tills jag har hittat min rätta plats så kommer jag göra allt jag kan, oavsett om det är att laga mat eller hela eller vad det må vara.

MEN JAG TÄNKER STÅ HÄR! JAG TÄNKTE KÄMPA FÖR VÅRAN FRIHET. DETTA ÄR INTE BARA MIN STRID. DETTA ÄR ALLAS VÅRAN STRID. VI STÅR HÄR, REPRESENTANTER INTE BARA FRÅN ALLA FOLKEN UTAN ÄVEN DETTA NYA FOLK. OCH VI SLÅSS FÖR SILVERSJÖARNA!

Folken klappade i händerna och stampade med fötterna.

Inne i skogen dold bland träden stod en gammal man som strök Best över huvudet.

-Min dotter, viskade han med stolthet i rösten.

Jazie och Jakkzarh gick längs Yss strand.

Himlen var klar så stjärnorna lös med all sin glans.

Det hade kunnat vara ett kärlekspar ute på en romantisk promenad till ljudet av vågorna som slog mot stranden.

Men det var inte vågornas kluckande man hörde utan slagen från hammare och order som ropades ut.

Istället för att blicka upp mot den vackra stjärnklara himlen så tittade dom på dom stora katapulterna som hade släpats ner på stranden.

Isa och Maarakhus tittade på dom från balkongen.

Isa hade funnit en vän i denna kvinna som trots deras olikheter ändå var så lik henne själv.

-Trollen kommer! ropade plötsligt en röst.

Isa tittade på Maarakhus.

-Det är nånting jag måste berätta för dig.

Duvorna flög silversjöarna runt med sitt budskap

"Ljuset är fångat"

Den stora älvmodern satt vid sitt fönster och strök försiktigt duvan över ryggen.

Hon kunde känna hur det lilla lilla hjärtat arbetade hårt efter den långa flygningen, men nu skulle han få vila.

Hur många gången hon än läste meddelandet så kändes det inte mindre overkligt.

Ljuset var fångat.

På ett sätt visste hon det redan.

Hon var ju ändå Gudarnas första skapelse.

Deras enda skapelse förutom själva landet som fortfarande var vid liv, så klart dom hade ett speciellt band.

Men det var en sak att tro nånting och något helt annat att få det bekräftat svart på vitt.

En ensam tår gled över hennes rynkiga kind och fuktade det lilla meddelandet.

Duvan kuttrade och strök sig mot hennes hand för att trösta henne.

-Vila nu min vän, sa hon till duvan. Du har flygit tillräckligt.

Det knackade försiktigt på hennes dörr.

Hon torkade snabbt bort tåren och lade vingarna tillrätta.

Hennes folk behövde henne.

-Kom in.

En ung mannlig älva steg försiktigt in.

Det var första gången han var i hennes privata kammare.

-Vi har fått meddelanden om att RseVtare nästan är framme vid Garr. Dom borde nå Liv om några timmar.

-Tack Johen.

Dörren stängdes försiktigt bakom honom.

Hon lät blicken vandra över ett schackbräde som var en gåva från dvärgarna. Det var ett utsökt kristallarbete. Hon tog upp drottningen och tittade på henne. Pjäserna flyttades, snart var kriget här.

I städerna försvårades arbetet med dom sista förberedelserna av plundrare, så extra vakter hade fått sättas ut.

Kyrkorna var fulla av besökare och helarna gick igenom sina förråd ytterligare en gång.

Nu visste man var dom värsta striderna med största sannorlikhet skulle ske.

Frivilliga reste mot Yss och Garr för att göra sitt för att försvara deras värld.

Andra hjälptes åt för att säkra städerna och runt om i byarna.

Medlemmarna från dom olika kungahuset var oftare ute bland sina folk för att lugna dom.

Vi är starka tillsammans.

Orden upprepades om och om igen.

Vi är starka tillsammans.

Och trots att detta var en ny sorts hot som ingen av dom nånsin vart med om så fanns historierna om Garr kvar i allas minnen trots att det var så många generationer sen.

Nånstans inom dom var det som om dom alltid vetat att denna dag kunde komma.

I Liv och Bengts by hade man bestämt sig för att stanna.

Byn låg så pass långt ifrån både Garr och Yss att det verkade osannorlikt att striderna skulle nå ändå till dom, och om dom ändå kom, så skulle dom minsann inte ge upp utan strid.

Några av yngligarna reste ändå för att stötta Liv och Bengt.

Tron på Liv var stor.

Och dom ville göra vad dom kunde för att hjälpa.

Vättarna var förstås mer redo än dom flesta.

Deras krigare var redan beväpnade och var på väg redan innan beskedet kom, men som vanligt höll dom sig på avstånd.

Dvärgarna arbetade för fullt med att smida vapen och pilspetsar av siljen. Man hade till och med skickat siljen smeder och råmaterial till både Yss och Garr.

Berg hade stått brevid sin far och sett Sigbris åka iväg.

-Du hade inte kunnat hitta en bättre kvinna att förena dig med, hade fadern sagt. Din mor skulle ha tyckt om henne.

Berg hade bara stått tyst och tittat efter henne medan det kändes som om hans hjärta slets itu.

-Måtte Gudarna vara med henne.

-Måtte Gudarna vara med oss alla.

Det blev bestämt att rådslaget skulle ske efter lunch, vilket skulle ge alla tid att samlas och att gå igenom sina frågor.

Duvan som hade skickats under natten hade funnit luftströmmarna och redan nått sitt mål.

Dom övriga duvorna var redan på väg och skulle nå sina destinationer senare under dagen.

Det var bara duvorna som kunde flyga nog fort och högt för att kunna utnyttja luftströmmarna och var därför ett utmärkt sätt att skicka viktiga meddelanden på.

Tyvärr var dom också små, så av naturliga orsaker var varje meddelande så kort som möjligt och iregel skrivna i kod.

Men hur skriver man ett meddelande om något som aldrig har hänt nånsin i historien i kod?

Man funderade länge och väl innan man beslöt sig för att skicka följande meddelande.

"överlöpare har tagit kontakt. Förbered er. Yss och Garr dom troligaste målen."

Meddelandet var kort och konsist.

Även om själva anfallet fortfarande verkade vara dagar kanske tom veckor borta så tar det tid att mobilisera en hel värld.

Hur förbereder man ett folk för en strid mot en fiende man inte känner till?

Vad tar man med sig när man lämnar sitt hem för att kanske inte återvända?

Hur skyddar man sina barn mot faror man aldrig tidigare har mött?

Rädslan låg som en stank i rummet och Jakkzarh fräste upprört.

Jazie tog hans han och gned sig mot honom så hennes doft skulle distrahera honom från dom andra i rummet.

Dom kunde känna alla blickar som var riktade mot dom.

Gälla röser pratade i munnen på varandra så Jazie undrade hur detta folk nånsin fick något gjort.

Var dom ens värda att rädda?

Tillslut orkade hon inte mer och alfan i henne tog över.

Hon klev upp på ett bord och morrade högt.

Tystnaden blev total.

-Hur kan ni nånsin få nånting gjort när ni bara pratar i munnen på varandra? Har ni ingen respekt för era alfor? Har ni inte insett hur allvarlig eran situation är?

Maarakhus klev upp på bordet och ställde sig brevid Jazie.

Hon blev generad.

Detta var inte hennes folk.

Detta var inte hennes sak.

-Jazie har rätt, sa Maarakhus med hög röst. Vi kan inte längre köra huvudet i sanden och hoppas att ingenting kommer att hända. Tills nu har ett krig bara vart en teori. En möjlighet. Men dom är på väg. Dom finns utanför våran kust och väntar på sina order. Vi måste förbereda oss för ett sjöslag!

-Men vi har inga skepp för att kriga.

-Hur ska vi göra?

-Kan vi verkligen lite på nykomlingarna?

-Tänk om detta är en fälla???

Isa klev upp på bordet och ställde sig brevid Jazie.

-Jag är en sanningsläsare, började hon. När någon i detta rum ljuger så kan jag se det. Om någon i detta rum frågar mig nångonting så måste jag tala sanning. Detta är ett nytt folk för mig, för oss alla. Jag kan inte med säkerhet säga att jag kan se om dom ljuger på samma sätt som jag kan läsa alla andra, men jag kan känna deras sinnesstämning. Så på det sättet kan jag ändå se om dom ljuger eller inte. På ett sätt mer tydligt än vad jag kan på våra folk. OM ni tvivlar på mitt ord så fråga. Jag kan inte ljuga för er.

Ingen vågade ifrågasätta drottningen men oron fanns ändå kvar hos dom alla.

-Jag frågar, sa Maarakhus. Så det inte finns några tvivel. Är dessa nykomlingar verkligen uppriktiga i sin vilja att hjälpa oss?

Isa tittade på Jazie och Jakkzarh.

-Dom är uppriktiga, men dom vill även försöka rädda sitt eget folk.

-Men hur vet vi att dom inte kommer att sätta sitt eget folk före oss?

-Vi kommer från andra sidan gränshavet, började Jazie. Som folk är vi betydligt yngre än vad ni är. Vi har inte samma bakgrund eller uppfostran eller ens frihet som ni har. Vi är skapade av vår Gud av en enda anledning. Vi är skapade för strid.

Upprörda mummel hördes i rummet.

-Vi är skapade för strid, upprepade Jazie och höjde rösten. Vi har alltid vetat det. Vi har alltid levt så. Den starkaste överlever den svage dör. Och striden vi är skapade för är den som väntar er. Hon blickade ut över rummet. Hon ville dom skulle känna allvaret. Ett folk skapade för strid. Ett folk skapade för att döda. Ett folk skapade för att döda DOM! Hon kunde se hur hennes ord tog fäste. När jag var en liten valp var jag stolt över mina klor. Jag är snabb, stark och jag är en av dom främsta jägarna i min flock. Efter jag hade blivit bortkörd från min flock på grund av ett ungdomligt misstag blev jag tvungen att lära mig tänka för mig själv. Och jag insåg omedvetet att flockens väg var fel. Jag var stark så jag överlevde min tid utan flocken  och jag var stark nog att ta mig tillbaka. Hon spände blicken i dom. Jag utmanade den mannliga alfan i min flock och dödade honom. Alfa honan såg att jag inte var som dom andra så hon tog mig till hennes efterföljare. Hon skolade mig i flockens historia, men även det lilla om vad hon visste om hur världen här såg ut innan oss. Hon berättade om andra folk som levt innan oss. Andra folk som inte hade varit nog starka för kriget våran Gud vill föra. Och när dom misslyckades förstörde han dom och skapade oss.

-Förstörde han ett helt folk? Bara så där? Maarakhus kunde inte tro sina öron. Vilken gud kunde göra något sånt???

-Ja, sa Jazie kort. Vi var hans nya folk. Hans stolthet. Hans soldater. Hans att offra. Jag tror inte ni förstår hur det är att växa upp generation efter generation med bara ett mål i sikte. Man följer flockens regler. Utan undantag. Följer man inte då är straffet fruktansvärt. Och flockens regler styrs av Guden. Men vi har ändå kunnat leva våra liv på vårat sätt. Om man nu kan kan säga att vi har "ett sätt". Hennes röst dröp av bitterhet. Men nu anser han att vi är redo. Vi är starka, uthålliga och vi lyder blint.

-Guden har alltid varit ett starkt inflytande, fortsatte Jakkzarh. Starkare än ni någonsin kommer att förstå. Men Guden har en fånge. En åldrig kvinna finns hos oss sen en tid. Och sen han lyckades fånga henne har han blivit galen av makt.

-Och hans galenskap har tagit över vår flock, Jazie nästan viskade nu. Dom kan inte se galenskapen i hans handlingar. Det händer att dom vakter han sätter vid den åldriga kvinnan verkar, jag vet inte hur jag ska förklara det, vakna upp, friskna till, visa en glimt av självständighet. Men dom dödar han omedelbart.

-Och när offerkullen är redo tänker han åter igen öppna portalen till Garr.

-Och inget kommer att kunna hindra honom.

-Han skickar vårt folk i ett krig dom inte vet nånting om.

-Han vill förgöra oss alla.

Det var fullkomligt tyst i salen.

-Han har fångat ljuset, sa Maarakhus chockerat.

Skräcken var total.

Dom gick tillsammas till palatset.

Maarakhus och Isa i täten och Jazie och Jakkzarh strax efter tätt följd av beväpnade vakter.

Jazie och Jakkzarh tittade sig storögt omkring och drog in alla nya dofter.

Det luktade så mycket här.

Helt andra dofter än vad dom var vana vid.

Till en början stack det i näsan och doften av rädsla fick dom att känna sig obekväma.

Dom gick in i ett stort rum som lystes upp av otaliga ljus.

Isa visade dom till en bekväm soffa där dom satte sig.

Vakterna var fortfarnade lite för nära för att dom skulle känna sig bekväma.

Isa gav Maarakhus en menande blick och han gav order om att vakterna skulle flytta sig en bit.

-Ska vi tillkalla rådet? undrade befälet över nattvakten.

Maarakhus tittade på Jakkzarh.

-Är det nödvändigt? frågade han.

-Nej, sa Jakkzarh. Ett anfall är fortfarande flera dagar bort. Det är bara en slump att vi redan är här.

-Dåså, sa Maarakhus åt befälet. Ingen ide att väcka dom om det inte är absolut nödvändigt.

-Då återgår jag till min tjänst om jag inte behövs här, sa befälet.

-Gör så.

Maarakhus och Jakkzarh tittade på varandra. Värderande.

Isa insåg dock att den som hade den verkliga makten var Jazie. Det syntes på hennes hållning.

-Hur många skepp är det där ute? frågade Isa och nickade åt havet.

-Än så länge är det bara ett, svarade Jazie. Det är som sagt en slump att vi är så tidiga. Ett anfall är fortfarande dagar kanske veckor borta än. Men en våg tog tag i skeppet och förde ut oss till havs.

Isa och Maarakhus tittade på varandra. Kunde det ha varit när älvorna röck sina vingar?

-Vet ni hur många skepp som kommer? Vad är det för typ av besättning? Hur har ni tänkt att anfalla? Maarakhus riktade sina frågor till Jakkzarh.

-För det första, det är inte VI som har tänkt anfalla.. VI sitter här och försöker varna ER. Jakkzarh blängde på Maarakhus. Vi vet inte varken hur många skepp som kommer eller hur stor besättning det är men alla är beredda på att följa Gudens order utan att bry sig om sina egna liv. Han spottade ur sig ordet Guden. Men det är inte heller vårat folk som är på skeppen. Det är erat!

Maarakhus andades häftigt.

-VÅRAT? skrek han. VAD MENAR DU???

Isa tittade på Jazie.

-Dom är inte längre erat folk, sa Jazie. Guden har tagit dom och gjort dom till sitt folk. Dom är inte längre ett eget folk. Dom är inte längre levande.

Maarakhus ställde sig upp och gick omkring i rummet.

Det gjorde Jakkzarh rastlös.

-Hur hamnade ni här? Isa riktade frågan åt dom båda.

Dom berättade för Isa om sin resa. Dom övergivna byarna. Offerkullen som var på väg. Och om styggelserna inne i berget.

-Vid allt mörker, sa Maarakhus och rev sig i håret. Jag vet inte vad jag ska tro.

-Det är sent, sa Isa. Vi är säkert alla trötta och skulle må bra av att sova. Varför tar vi inte och gör just det så kan vi återuppta diskussionen imorgon när vi alla är utvilade och har klara tankar och kan samla rådet? Vi kan skicka duvorna, folken behöver få veta. Men sen måste vi få ordning i våra tankar, och bästa sättet är att vila ut ordentligt.

-Men, sa Maarakhus.

-Inga men, sa Isa. Hotet är fortfarande långt borta, och vi är alla trötta. Hotet är kvar imorgon också men då är vi utvilade och har bättre ordning på våra tankar. Och våra gäster måste vara trötta och hungriga efter allt dom har varit med om.

-Vi kan inte låta dom gå fria, måste du väl ändå förstå, sa en av vakterna förfärat.

-Nej, sa Maarakhus. Vi kan ta dom till källaren.

-Maarakhus! Isa tittade på honom och slet av sig sjalen och drog upp sin dräckt så hon visade sina ärrade handleder och hals. Jag tillåter dig inte att låsa in dessa modiga folk mot deras vilja!

-Men du måste ju förstå...

NEJ! DU måste förstå. Jag kan inte förstå att jag av alla människor måste påminna dig om hur det är att bli inlåst mot sin vilja utan anledning bara för att någon tycker det är dennes rätt! Du om någon borde kunna se modet dom visar genom att gå emot sitt eget folk, SIN GUD, för att varna oss.

Jazie tittade uppskattande mot Isas ärr och kraftfulla person. Detta var en riktig alfa! Hon kände igen sig i denna kvinna från ett annat folk.

Maarakhus slog undan blicken.

Han visste att han hade förlorat.

Jakkzarh räddade hans stolthet genom att inskjuta,

-Vi förstår att vi måste verka hotfulla när vi kommer från havet och varnar för ett anfall av vårat folk. Vi accepterar att bli inlåsta, eftersom vi säkert skulle ha behandlat er på samma sätt. Vi förstår att ni sätter ert folks trygghet i första hand precis som man ska göra.

Maarakhus gav Jakkzarh en uppskattande blick.

-Tack, sa han. Men Isa har rätt. Ni har kommit till oss helt frivilligt. Ni hade inte behövt varna oss. Vi kommer inte att låsa in er utan behandla er som dom modiga gäster som ni faktiskt är. Låt oss få visa er till ett rum där ni kan få mat, tvätta er om det behövs och vila ut ordentligt så pratar vi vidare imorgon när vi alla är utvilade och klara i tanken.

-Ni är förenade? kom Isa på att fråga.

Jazie gav henne en menande blick och dom skrattade tillsammans.

-Imorgon, sa Jazie och nickade åt Isa.

-Imorgon, sa Maarakhus och nickade åt Jakkzarh.

Jazie vaknade av att Jakkzarh höll för hennes mun.

Knappt en steglängd ifrån dom passerade en av dom odöda.

Jazie piggnade till fortare än hon nånsin hade trott var möjligt.

-Vad är det som pågår? frågade hon.

-Det verkar som dom har tänkt sätta ankar.

-Menar du?

-Det verkar som dom har nått sitt mål.

-Men det måste ju vara länge kvar tills offerkullen är redo?

-Vågen måste ha fört iväg dom fortare än om hade kunnat ana.

-Vi måste ta oss av skeppet. Vi måste varna dom.

-Om vi väntar tills däcket är fritt så borde vi kunna ta oss till följebåten.

-Bra ide. Vi kan klättra längs repet och bara skära av det sen.

Dom odöda satte ankar och tog ner seglen. Dom var obehagligt snabba och smidiga med tanke på deras långsamma ryckiga rörelser.

Det var som om att dom behövde ett mål för att kunna utnyttra sin rörlighet.

Så fort dom inte hade en specifik uppgift stod dom bara stilla eller rörde sig väldigt långsamt, som om dom inte visste vart dom skulle ta vägen. Som att dom helt saknade en egen vilja.

Men det fanns inget tvivel på att dom var både dödliga och hänsynslösa.

Gudens perfekta redskap.

När däcket var tomt smög dom sig fram till följebåten.

Månen var full så dom smög försiktigt i skuggorna för att inte riskera att bli upptäcktta ifall nån ur besättningen hade orsak att gå upp på däcket.

Linan hängde slak mellan skeppet och följebåten så det var svårare än dom först trodde att ta sig över.

Jakkzarh som var först var nära att klämmas mellan dom när en våg slog emot.

Han fick anstränga sin kattlika kropp till det yttersta för att svinga sig upp i den mindre båten innan den träffade honom.

Han låt ett ögonblick och flämtade av ansträngning.

Han höll repet noga sträckt så Jazie kunde ta sig ner utan komplikationer.

Dom tittade på varandra.

Jazie skar av repet.

Nu fanns det ingen återvändo.

Maarakhus tittade ut genom ett fönster och fick se IsaMabirse på stranden.

Han hade inte tänkt spionera på henne, men nu kunde han inte slite blicken ifrån henne.

Hon gick på stranden och vinden slet i hennes hår.

Han hade aldrig kunnat förstå varför hon alltid ville vara på stranden när månen var full, och hon hade inte kunnat förklara det heller.

Hon visste nog inte helt själv trodde han.

Men detta var allra första gången han såg henne.

Eftersom det var natt så behövde hon inte sin skyddande huva.

Det var förtrollande att se henne i månens sken med håret böljande.

Hon vände ansiktet mot månen på samma sätt som många njuter av solen en varm och härlig dag.

Detta var hennes sol, förstod Maarakhus.

Han skulle precis vända sig om för att respektera hennes privatliv när hon tog av sig kläderna.

Han stod som förstenad.

Han hade förstås sett hennes kropp tidigare men i skenet av lampor.

Här, badande i månskenet kom hon till sin fulla rätt.

Hans far hade nog rätt.

Hon såg ut som en varelse som just kommit från havet.

Eller från rymden.

Hon var månens dotter.

Han hörde hur hon skrattade sitt hesa skratt och så sprang hon ut i vågorna.

Hon såg så fri ut.

Så.... Vanlig.

Men samtidigt så var hon allt annat än vanlig.

Hans hjärta bultade hårt.

Plötsligt hördes ett högt kraxande från snöskatan som flög i cirklar ovanför henne.

Hon hade fått syn på något.

Isa skyndade upp hur vattnet och klädde på sig.

En liten båt var på väg iland.

Maarakhus ropade på vakterna och sprang ut.

När Maarakhus och vakterna nådde stranden var båten nästan iland.

Till hans stora förskräckelse så gick Isa helt orädd båten till mötes och hjälpte dom iland.

Vakterna stod redo med vapen och Maarakhus visste inte vad han skulle tro.

Aldrig hade någon kommit från havet tidigare.

Varelserna som klev iland var olik allt annat någon av dom hade sett tidigare.

Vakterna spände strängarna i sina bågar och höjde sablarna, men Isa höjde avvisande på armarna.

-Stopp, skada dom inte. Dom är inte här för att göra någon illa!

-Hur kan du vara så säker på det? frågade Maarakhus tvivlande.

-Jag kan känna deras avsikter, sa hon.

Jazie morrade.

Detta folk såg ut som dom odöda och doftade helt annorlunda än hon var van vid.

Jakkzarh var redo för strid.

Isa sträckte ut båda sina händer mot Jazie och visade att hon inte dolde något vapen.

Jazie sträckte fram sina och upprepade proceduren.

Hon tog ett steg fram till Isa och drog in hennes doft.

Maarakhus höde sin sabel men Isa hindrade honom.

-Låt henne känna min doft, sa hon.

Jakkzarh bedömde Maarakhus med blicken. Han kunde se denna märkliga varelse beskydda sin hona men också att han respekterade henne. Dom måste vara förenade.

-Jakkzarh, sa Jakkzarh och slog sin hand mot bröstet.

-Jakkzarh, upprepade Maarakhus och tog försiktigt på Jakkzarhs bröstkorg. Maarakhus, fortsatte han och pekade på sig själv.

-Mahrahus... MAarakhus, försökte Jakkzarh igen. Maarakhus.

Isa log försiktigt åt Jazie som log tillbaka.

-IsaMabirse, Isa, sa Isa och pekade på sig själv.

-Jazie, sa Jazie och pekade på sig själv. Vi kommer från andra sidan havet.

-Ni är här för att varna oss för det stora hotet? undrade Isa.

-Ja, sa Jazie. Hon tittade ner på marken. Sen höjde hon blicken och mötte Isas. Det är vi som är det stora hotet fortsatte hon.

Författaren skriver;

Tusen tack till skåningen som gav mig inspirationen att komma över den sista (hoppas jag) tröskeln. Ibland behöver man en liten knuff för att ta sig vidare.

Berg och Sigbris satt så avsides som dom kunde i den fullsatta matsalen.

Sen berget skakade hade man varit tvungen stänga ner stora delar av dom delar som annars användes för boende och därför hade man varit tvungen sätta upp tillfälliga läger i dom större salarna.

Till och med Kungen hade fått anpassa sig och åt med dom övriga.

Det var ingen som klagade, man kände en viss trygghet att vara samlade.

Berg höll Sibris hand hårt i sin och tittade på deras tatuering som visade att dom var förenade.

Hon hade funnits vid hans sida hela tiden.

Hon hade hållt honom sällskap under dagarna, hon hade tröstat honom när han vaknat skrikande.

Torkat hans svett när hostan nästan tog ihjäl honom.

Och det hade varit nära.

Hans skador hade först inte varit så illa men hostan hade försvårat läkningen.

Så en dag hade han hostat så kraftigt att han svimmat och ett av hans trasiga revben hade punkterat en lunga.

Läkarna hade inte trott han skulle överleva.

Berg ville inte överleva.

Men det ville Sigbris.

Och hon fanns där.

Hon gav aldrig upp.

Så en dag hade han märkt att han log.

En dag upptäckte han att han inte bara höll hennes hand utan även strök med tummen över hennes små fingrar.

Det kändes så intimt.

Blygt hade han dragit åt sig handen så tvärt att Sigbris tittat på honom.

När hon såg hur generad han var hade hon bara lett sitt vackra leende och kysst honom.

-Din stora dummar, sa hon.

Att förena sig så hastigt var inte egentligen vad Berg ville.

Sigbris var en underbar kvinna och förtjänades att uppvaktas som en.

Men hon hade insisterat.

-Jag var nära att förlora dig, sa hon. Inte bara en gång, utan två.. Tro inte att jag släpper dig så lätt när jag äntligen har fångat dig.

Så vad hade han kunnat göra?

Det var inte lönt att motsätta sig när hon väl hade bestämt sig.

Föreningen skedde i solrummet och alla som rymdes var där för att se.

Man behövde en orsak att fira efter all död.

Så nu satt dom här i matsalen.

Förenade.

Berg suckade över allt ljud.

Han var fortfarande bitter över att inte kunna vara till någon nytta.

Ilskan blossade upp till raserianfall av orättvisan över all död.

Sigbris strök hans hand.

Dom hade just börjat repa sig när Älvorna röck sina vingar.

Berget hade åter igen skakat och orsakat stor panik och växterna i solrummet var nära att dö ut.

Det sög musten ur honom.

Det var som om allt liv försvann ifrån dom.

Nästan hela sitt liv hade han bott där.

Det var hans hem.

Men hemmet ska vara en trygg plats, och trygg kände sig ingen av dom längre.

Han gjorde sitt bästa för att hjälpa till att vårda dom växter som fanns kvar.

Även om han inte var helare eller kallad så finns det magi i allt man gör av kärlek, så med hans hjälp och många med honom så började växterna frodas igen.

Och ju friskare växterna blev ju mer försvann bitterheten inom honom.

Men än fanns ett stort mörker inom honom.

Det gnagde i honom.

Frätte honom inifrån och ut.

Hotade med att förstöra allt det vackra som ändå fanns där.

Och nu kände han ur ilskan blossade upp.

Måste ungarna väsnas så förskräckligt???

Plötsligt ställer sig en av dvärgarna upp och sliter tag i ett barn och skriker åt honom att vara tyst.

Berg slet tag i mannen och tröck upp honom mot väggen.

Han var röd i ansiktet av ilska.

-Berg? Sigbris tittade bedjande på honom.

Mannen såg rädd ut och barnet grät imoderns famn.

Berg släppte mannen.

Allas blickar var på honom.

Han ställde sig upp på ett bord och stod tyst tills han hade allas uppmärksamhet.

-Ni vet alla vem jag är, började han.

Ni vet alla vilken bitterhet och mörker jag har burit inom mig sen det hemska raset.

Dom nickade allvarligt.

-Trots att jag har denna vackra underbara kvinnan vid min sida, fortsatte han och gav Sigbris ett varmt leende, så vinner mörkret jag bär inom mig ibland.

Jag skäms för att erkänna att det hade lika gärna kunnat vara jag som hade grabbat tag i barnet.

Och jag vet jag inte är ensam om det.

Han tittade ut över församlingen och kunde se hur många vände bort blicken i igenkännande skam.

-Men när jag såg den här mannen grabba tag i barnet, precis som jag själv just velat göra var det som om något inom mig brast.

Vi har alla överlevt nåt fruktansvärt.

Vi har förlorat släkt, vänner, älskade. Ja, hela släkten har vi sett försvinna.

Och nu har älvorna ryckt sina vingar och våra växter har sagt ifrån.

Vi orkar inte mer!

Och som inte det vore allt så närmar sig det STORA HOTET fortare än vi hade trott och önskat.

Är det så konstigt att vi har svårt att förstå hur barnen kan skratta och stojja när så mycket har hänt? När så mycket kommer att hända? När så många fler kommer att försvinna ifrån oss?

Han sträckte ut sin hand till barnet som tog den och kramade Berg.

-Men, sa Berg. Det är ju för barnen vi kämpar. Det är för barnen, för allas vår framtid vi kämpar. Och vad är bättre sätt att bekämpa mörkret både inom oss och utifrån än med skratt?

Han lyfte upp barnet så den kiknade av skratt.

Berg log stort.

Spridda skratt hördes i salen.

-Så vi ska glädjas åt att dom små fortfarande kan hitta glädje och skratt i dessa osäkra tider.

Finn styrkan i skrattet. Njut av kärleken. Lev livet.

Om vi inte gör det,.. så varför kämpa?

Han klev ner från bordet och sträckte fram handen mot mannen han hade tryckt upp mot väggen.

-Hej jag är Berg, jag ber så hemskt mycket om ursäkt och jag hoppas du kan förlåta mig.

-Hej Berg, jag är Anton, och jag har redan förlåtit dig och hoppas i min tur modern till barnet och barnet själv kan förlåta mig. Jag visste inte att mörkret inom mig var så starkt.

Barnet tittade på Anton och gav honom en blyg kram.

-Jag har en blomma, sa han och sträckte fram sin lilla hand mot Anton. Visst är den fin?

-Den är jätte fin, sa Anton.

Sigbris tittade mot Berg.

-Du kan få den, sa barnet och gav blomman till Anton.

-Det var den finaste present, sa Anton med gråten i halsen.

-Du är välkommen att sitta med Erik och mig och dela vår måltid, sa barnet Eriks mor Evyna.

-Jag tackar ja med glädje, sa Anton.

Bengt kunde inte ta sina ögon ifrån Liv.

Han visste inte hur länge han hade stått där och bara tittat på henne.

Hon stod på en sten med ett svärd i handen och gjorde olika balansövningar.

Det såg ut som en märklig långsam dans och han var som förtrollad.

Han upptäckte att han hade hållit andan och tog ett djupt andetag.

Då tittade Liv åt hans håll.

Hon gav upp ett tjut av ren och skär lycka, satte smidigt fast svärdet i bältet och kastade sig i hans famn.

Han höll om henne.

Hårt.

Insöp dofter som bara var hennes.

Hon doftade som skogen.

Som blommorna.

Som Liv.

Hon passade så bra i hans famn.

Så förvandlades världen till ett kaos.

Marken mullrade och dom kastades omkull.

Det var som om hela naturen plågades, skrek i smärta.

-Älvorna har ryckt sina vingar, skrek Mäster Esa och skyndade fram för att lugna den vettskrämda ponnyn.

Best kröp samman på marken och ylade av skräck.

Dwarg föll ner på knä.

-Ting, viskade han om och om och om igen.

Så föll skogen samman.

Träden föll som dominobrickor runt om dom och hotade med att krossa dom alla.

Liv sträckte sig instinktivt efter Bengts hand och satte den mot jorden.

Deras armband flätades samman och letade sig långt ner i myllan.

Allt hon hade lärt sig hos trollen fanns inom henne.

Hon talade med naturen.

Tröstade den.

Helade den.

Och hon var inte ensam

Hon kände energin från andra.

Troll.

Människor.

Älvor.

Dvärgar.

Alver.

Det var helare, trollkarlar, präster, trubadurer.

Alla band sina krafter samman för att hjälpa naturen.

För att hela detta fruktansvärda sår.

Liv kände hur hennes krafter sinade.

Hon skulle inte orka.

Men i myllret av energier kände hon Bengts kärlek.

Han tittade på henne.

Kärleken styrkte dom båda.

Det kändes som timmar, men var över på bara några ögonblick.

Omtöcknade ställde dom sig upp.

Förstörelsen var fruktansvärd.

Men redan nu fanns det hopp om liv.

Och träden som hotat att krossa dom alla hade blivit hindrat.

En enorm silverek hade skjutit upp och bredde ut sina starka grenar och skyddade dom.

Liv tittade på Bengt.

-Var det du som gjorde det där? frågade han och tittade storögt på trädet.

-Det var VI som gjorde det, rättade Liv.

Best smög försiktigt fram till dom med svansen mellan benen.

Han skämdes för att han inte hade skyddat dom han älskade.

Bengt log mot honom och kliade honom bakom öronen.

Best höjde på svansen och gav honom ett riktigt blött välkomnande.

-Nu är vi tillsammans, sa Liv och kröp in i Bengts famn.

-Nu är vi tillsammans, viskade Bengt i hennes hår.