Bengt räckte vattenrenseln till Liv.

Hon skakade på huvudet.

Senast hon drack hade hon nästan genast spytt upp det igen.

Istället fuktade han en trasa och hon torkade sig tacksamt om pannan och nacken.

Hon räckte tillbaka trasan och tryckte hans hand.

Helst hade hon velat kyssa honom men detta var inte rätt tillfälle.

Istället rättade hon till sin utrustning.

Dom var redo för strid.

Galenskapen som hade spridit sig som en löpeld över Silversjöarna hade inte drabbat dom lika hårt.

Dels var det inte så många familjer i bland dom, men dom var också bättre förberedda än dom övriga.

Dwarg som hade hållt vakt vid portalen hade kommit skyndande och berättat att den hade börjat glimma.

Ett märkligt lugn hade lagt sig över dom.

Väntan var snart över.

Bengt och Liv hade tillbringat nätterna tätt omslingrade.

Viskat kärleksfulla ord till varandra.

Planerat deras framtid som om dom inte hade nån oro i världen.

Best hade sett så generad ur när dom kysstes att han smet ut ur tältet.

Dwarg kände än en gång på sin klinga för att känna om den var vass nog.

Han hade gjort allt han hade kunnat.

Men dom flesta här var inga riktiga soldater och det visste han.

Silversjöarna var stort. Kriget skulle inte bara vara här. Soldater behövdes överallt.

Hur många av dom skulle dö här?

Hur många skulle överleva?

Ting tittade på honom och gav honom ett stöttande leende.

Hon trodde fullständigt på honom.

Han hade vart säker på att att skulle gå igenom livet ensam, så han hade aldrig varit särskilt nervös inför en strid.

Men nu var han skräckslagen.

Inte för sin egen skull utan för att förlora Ting.

När kriget var över skulle han ha många nya symboler på sin kropp.

Skulle Ting vara en av dom?

Han bet ihop.

Tappade han kontrollen över sina känslor var han inte till nytta för någon.

Han tittade mot portalen.

Han hade aldrig förstått hur stor den skulle vara.

Minst 50man skulle kunna gå i bredd.

Och hög var den också.

Gryningen var på väg.

Det verkade som att det skulle bli en vacker dag.

Men inga fåglar sjöng och skogen var stum.

Marken runt om portalen var död.

Här växte inget.

Hade det varit så hela tiden eller var det efter slaget om Garr den hade dött?

Han visste inte.

Men hur kusligt det än var med en död mark så gjorde bristen på växtlighet att det skulle bli lättare att strida.

För det var ett stort område som hade dött..

En gång hade det legat en by här minndes han från dom gamla kartorna.

Ruiner fanns fortfarande kvar om man visste vart man skulle titta men även husen hade vittrat sönder och försvunnit.

Som om hela byn hade utplånats.

Som när man som barn ritade i sanden och vågorna sköljde bort det.

Han tittade mot bågskyttarna.

Dom nickade åt honom.

Dom var redo.

Ting gav honom en sista blick innan hon ställde sig bland dom.

Hennes pilbåge blänkte i hennes hand.

Mäster Esa lyssnade i vinden. Det var som om han hade hört nåt.

Han skakade på huvudet.

Han hade kunnat svära på att han hört en kvinna.

Så blev hela världen svart.

Och portalen öppnades.

Ioneterna släpade fram Lys till Matheous.

Hon hade en kedja runt halsen som såg ut som flytande lava.

Varje gång Ioneten som höll i kedjan röck till fräste den mot hennes hud.

Överallt låg döda valpar i vad som verkade vara ett hav av blod.

Hon gick så försiktigt som hon kunde för att undvika att trampa på dom förlorade liven.

Hon tittade på Mezai som låg kvar på den plats hon fallit, fortfarande med den lilla valpen i sin famn som om hon försökte skydda den.

Lys kände sig orkeslös.

Matheous galenskap hade förstört så många liv.

För vad?

För förstörandets skull!

En enda tår var allt hon tillät sig.

Matheous väntade på henne vid portalen.

Pelarna skimrade.

Ables var redo.

Vildarna var galna av lusten att döda.

Det var vad dom var skapade till.

Ioneterna som egentligen bara var köttdockor följde sin Guds order blint.

Precis som dom levande döda saknade dom egen vilja.

Till skillnad från dom levande döda hade dom aldrig ens vart vid liv.

Köttdockor.

Marionetter.

Han röck i trådarna och dom rörde sig.

Dom var användbara i strid i sin storhet och sin totala lydnad.

Dom stred tills dom dog.

Ge upp fanns inte i dom.

Dom löd blint.

Tills dom var förstörda.

Lemlästade skulle dom kravla sig mot sitt mål.

Armlösa skulle dom sparka.

Det fanns inget dom inte skulle göra för att följa Gudens order.

Det var därför han kunde lita på att dom inte skulle påverkas av Ljuset.

Det fanns helt enkelt inget i dom att påverka.

Det gjorde dom till ett utmärkt vapen, men Ables var dom som skulle vinna kriget åt honom.

Även om dom också lydde honom blint så hade dom ett eget tänkande. Dom kunde ta beslut utan honom.

Ioneten som höll i Lys kedja röck till så hon föll på knä framför Matheous.

Han fick hålla sig ifrån att skratta högt.

Han hade vunnit..

HAN HADE VUNNIT.

Hon tittade honom i ögonen.

Hon förävntade sig inte att se nåt medlidande där och hon fann det inte heller.

-Vad har du gjort? undrade hon.

-Jag har vunnit, svarade han.

-Du har brutit mot naturens lagar, du kommer inte att komma undan det här.

-JAG GÖR MINA EGNA LAGAR, skrek han så att saliven spottade.

-Även Gudar måste följa naturens lagar, sa Lys.

-Då krossar jag naturen också. Lika lätt som jag krossar DIG.

Han frammanade ett stort svärd.

Lys vek inte undan med blicken.

-JAG HAR VUNNIT, skrek han och högg svärdet i henne.

Som om hon vore gjord av kristall gick hon i tusen bitar och regnade ner över marken och försvann.

Och då blev hela världen mörk.

Och portalen öppnades.

Dom vilda hölls i inhängnader.

Dom skulle inte kontrollera sig tills offret var gjort.

Han hade satt en handfull Ioneter att vakta dom vilda medan resten höll sig i bakrunden med Ljuset.

Han skrattade ett högt gällt skratt.

Hade flocken inte redan varit så påverkade av brygden så hade dom kunnat höra hur galen han var, men dom var redan så långt borta själva.

Männen höll sig på avstånd medan honorna låg och vred sig i födsloplågor.

Dom honor som vart för unga eller för gamla eller av någon annan orsak inte kunnat få en egen kull hjälpte till så gott dom kunde, lika påverkade av brygden.

Snart hördes dom första kvidande ljuden som visade att ett nytt oskyldigt liv kommit till världen.

Hanarna vädrade och drog in den nya doften.

Dom fick kämpa hårt för att stå emot sina instinkter att skydda dom nyfödda.

Honorna var fortfarande allt för påverkade av brygden för att kunna göra annat än att stirrada blint ut luften.

Nya kvidande ljud hördes.

Fler liv kom till världen.

Det var ingen som tog upp dom i famnen.

Ingen som viskade små ord fyllda av kärlek som nyblivna föräldrar gör.

Ingen som kollade så att dom var hela och friska.

Dom honor som inte födde fort nog fick hjälp på ett eller annat sätt.

Stönande ljud hördes hos dom kvinnor som fick sina valpar brutalt uppslitna eller skars upp för att det skulle gå fortare.

När tillslut alla kullar var födda togs valparna upp av honorna.

Dom höjde sina knivar.

Och slaktade valparna.

Mezai hade inte fått i sig fullt lika mycket av brygden som dom andra, så nånstans inom henne fanns hennes själv ändå kvar.

Hon tittade på kroppen hon höll i famnen.

Hennes första kull.

Hennes enda också verkade det som.

En enda valp.

Nu insåg hon vad Jazie förlänge sen hade förstått.

Guden var galen.

Och vad var då inte hon?

Hon, alfa, moder, som hade offrat inte bara sin egna lilla valp, utan även hela sin flock?

Hon skrek ut sin ångest och tröck den lilla lilla kroppen mot sitt bröst.

Det var så mycket blod överallt.

Hon tittade på den stora kniven hon höll i handen.

I en snabb hård rörelse högg hon den i sitt hjärta.

Hon dog omedelbart och föll i hop på den bloddränkta marken med sin lilla valp fortfarande i famnen.

Hon slapp se när vildarna bröt sig ut ur inhängnaden och förenades med männen i slakten av valparna.

Och mitt i allt blod stod Matheous, och hans galenskap lyste lika klart som en fyr i natten.

Först när Tova hade kolappsat hade vakterna kastat sig mot Jazie som hade stått närmast barnet, trott att hon på nåt sätt var ansvarig.

Isa hade varit tvungen att ställa sig framför henne och försäkrat dom att Jazie var oskyldig.

Vad som än pågick så var det inte deras fel.

Men att se det lilla barnet kasta sig av och an i fruktansvärda plågor var mer än någon av dom kunde bära.

Rava hade stått som fastfrusen.

Hon visste inte vad hon skulle göra.

Helarna kunde inte hitta något fel på henne och hur mycket trubadurerna än sjöng så kunde dom inte lindra hennes plågor.

Isa satte sig brevid sin dotter och tog upp hennes lilla hand i sin.

-Mitt barn, viskade hon. Mitt älskade barn. Släpp in mig. Försiktigt så satte hon barnets hand mot sin lilla panna och sin egen hand lade hon försiktigt på Tovas svettiga bleka panna.

Isa flämtade och röck till av chocken av dom fruktansvärda bilderna som utspelades i Tovas inre.

-Så mycket blod, viskade hon.

Jazie gav Jakkzarh en blick.

-Offerkullen, sa hon.

Panik utbröt runt om i Silversjöarna.

Barn vände sig plötsligt utan orsak mot sina föräldrar.

Döttrar vände sig emot sina mödrar och söner mot sina fäder.

Våld och skärck spred sig dom en löpeld.

Präster, helare och trubadurer arbetade i timmar för att återsälla lugnet och bota Silversjöarna från den sjukdom som måste ha drabbat dom.

För nån sorts sjukdom måste det ju vara.

Men allt dom fick var en kuslig stillhet.

Som när havet blir spegelblankt just innan stormen kommer.

När gryningen kom den andra dagen och galenskapen äntligen hade lugnat sig i Silversjörna öppnade Tova sina ögon.

Hon sträckte ut en svag arm mot dimman som rullade in med vågorna.

-Dom kommer, viskade hon.

Och då blev hela världen svart.

Trollens facklor lös i mörkret och Tovas skratt klingade ikapp med stjärnorna på natthimlen.

Man hade kunnat tro när man såg dom stora trollen att dom borde höras på långa vägar, men utöver Tovas skratt och flöjterna som spelade en ack så sorgsen men ändå hoppfull melodi så rörde dom sig tystare än den milda nattbrisen.

Inte så mycket som en blomma gick sönder under deras fötter på deras vandring.

Människorna kunde inte låta bli att stirra på detta storslagna folk.

För trollen var inte bara stora i sig, utan hela deras personlighet var lika storslagen.

Dom bar med sig en del av naturen i sig själva.

Men denna natt, var dom till skillnad från sina vanliga naturnära färger en skrämmande syn att se.

Deras hår var färgade i en röd färg som fick dom mest sprakande höstlöven att se bleka ut i jämförelse.

Deras ansikten var täckta med en grå lera under ögonen och ned över ansiktet och ändå ner på skäggen hos männen. Det var deras dödsmask.

IsaMabirse och Maarakhus stod tysta och väntade på att trollen skulle komma till dom.

Isa tröck Maarakhus hand och han besvarade tryckningen.

-Jag finns här min älskade, viskade han. Var stark.

Rava och Lafr som hade Tova på axeln var dom första som nådde fram.

-Mamma!!!! ropade Tova och kastade sig handlöst från Lafrs axel i IsaMabirses öppna famn.

Isa kunde inte prata. Hon hade så många känslor, så mycket hon ville säga till detta vackra barn, HENNES barn att hon blev stum.

Hon bara stod där och höll om sin dotter medan tårarna rann.

Maarakhus höll om dom båda.

Han hade vetat att Isas hemlighet var att hon hade fött ett barn, det hade en av kvinnorna som tog hand om henne berättat, så hon skulle kunna få rätt vård, men alla hade antagit att barnet hade dött. Men när han såg denna flicka som var så lik sin mor, så även om han hade försökt, hade han inte kunnat hindra sitt hjärta från att smälta vid denna återförening.

Rava och Lafr tittade på återföreningen med blandade känslor.

Dom hade nog innerst inne alltid vetat att denna dag skulle komma.

Hur kunde dom annat än le åt Tovas glädje över att få träffa sin mor? Men nog fanns där ändå en rädsla över att förlora barnet dom kallade sin egen.

När dom första stormen av känslor var över så gick Isa fram med Tova till Rava och räckte över barnet.

Det var en gest som sa mer än ord kunde göra.

Dom två mödrarna tittade värderande på varandra och sen sprack dom upp i lika varma leenden.

Maarakhus bugade för Lafr och sa -Trollen välkomnas varmt till Yss och vi beklagar alla att det inte kunde ske under gladare omständigheter.

Lafr bugade tillbaka.

-Kan ett möte ske under så mycket gladare omständigheter än att se en mor förenas med sin dotter?

-Våra familjer knyts samman, sa Maarakhus eftersom barnet även är dotter till min fars bror. Han var dock inte värdig ett så vackert barn som detta.

-Finns den mannen här? frågade Rava försiktigt.

Isa tittade ner i backen.

-Nej, sa Maarakhus. Han bröt mot vårt folks lagar på det grövsta sätt så jag hade inget val än att döda honom för att rädda IsaMabirses liv.

-Det låter som det finns en historia här som är värd att höras, sa Lafr. Vad säger ni om att dela en måltid med oss under stjärnorna?

-Det gör vi mer än gärna, sa Isa.

Dom gick under tystnad till stranden där Lafr och Maarakhus snart hade tänt en stor eld medan Isa och Rava dukade fram filtar att sitta på och mat att äta.

Tova hade smygit upp i Maarakhus famn när dom hade satt sig till rätta och hennes blinda ögon tittade långt in i hans själ.

Isa berättade sin historia.

Den började på samma sätt som Maarakhus hade hört den tidigare, men när den kom till hennes flykt blev det en stor skillnad.

-Men tillslut efter alla hans övergrepp upptäckte jag att jag var med barn.

Isas blick letade sig till Tova som myste hos Maarakhus trots den hemska berättelse hon fick höra. Hon var trygg där hon satt och det syntes.

-Det var en sak att han utnyttjade mig och min förmåga och gjorde vad han ville med min kropp. Men jag skulle aldrig låta honom komma i närheten av mitt barn. Hennes blick var fylld av trots. Jag kunde känna att Tova var speciell. Han skulle utnyttja henne på samma sätt som han utnyttjat mig. Snöskatan lyckades stjäla en nyckel åt mig så en natt fick jag äntligen chansen att fly.

Som om hon förstått att man pratat om henne kraxade snöskatan och flaxade med sina vingar.

Vi färdades på natten eftersom jag inte tål solen. Jag visste inte vart jag skulle, bara att jag var tvungen att komma så långt borta från honom som jag bara kunde. Jag kunde känna hur barnet inom mig växte sig starkare trots den bistfälliga maten jag lyckades hitta. Hon gav mig styrkan att fortsätta. Det var för henne jag levde. Men allt eftersom hon blev större och jag närmade mig slutet på min graviditet blev det allt svårare att färdas. Hon var ganska duktig på att sparkas.. Isa log varmt mot Tova. En natt råkade jag se er i skogen. Jag var först rädd, så jag gömde oss. Men jag hörde er prata och förstod att ni var vänliga så jag höll mig i närheten.

Lafr och Rava tittade på varandra. Dom kunde minnas den tiden just innan dom hittat Tova hur en snöskata hållt sig ovanligt nära.

-Det var en svår förlossning men så fort hon öppnade ögonen visste jag att all smärta jag hade kännt var värd det. För finns det någon mer värdig skatt än livet? Jag höll henne tätt intill mig. Jag berättade att jag skulle vara tvungen att lämna henne ifrån mig för att skydda henne. Och jag kände att hon lyssnade och förstod. Hon var speciell redan då. Men det svåraste jag har gjort var att lämna henne ifrån mig. Men jag visste att jag snart skulle bli funnet och att hon inte skulle vara trygg med mig. Jag matade henne en sista gång och bredde om henne så varmt jag bara kunde. Men hur skulle jag kunna lämna henne ifrån mig? Jag kände sån ångest att jag inte kunde lämna henne ifrån mig. Men så sträckte hon upp sina små händer och tog tag i mitt hår. Hennes ögon mötte mina. Och även om hon bara var några dagar gammal kunde jag höra hennes röst inom mig. Hon försäkrade mig om att jag gjorde rätt val. Hon var lika säker som jag att ni skulle kunna ge henne den kärlek och styrka jag inte kunde. Isa snyftade fram orden så dom knappt hördes. Så jag bäddade ner henne där jag visste att ni skulle se henne och väntade. Hon tittade Rava i ögonen, när jag såg din blick när du tog upp henne, när jag kunde höra henne jollra mot dig så visste jag att jag hade gjort rätt val.

Rava tog Isas händer i sina.

Båda snyftade.

Dom hade inga ord som kunde säga den tacksamhet som kände för varandra.

Kärleken dom delade till detta barn band dom samman för evigt.

Dom var tillsammans mödrar.

Dom blev systrar.

Maarakhus kände hur det knöt sig inom honom när han tänkte på vad som kunnat hända ifall hans fars bror funnit detta speciella barn.

-Han var en ond man, sa Tova till honom precis som om hon hade hört hans tankar. Han var aldrig min pappa,  men det blev du när du räddade min mamma. Om du vill, tillade hon blygt.

-Jag skulle bli stolt över att få vara din pappa, sa Maarakhus med så mycket känslor att han var tvungen harkla sig både en och två gånger. Och vill du veta en sak? Du är en prinsessa nu.

-Är jag en prinsessa??? Tova gjorde så stora ögon som bara barn kan.

-Du är en alldeles tvättäkta prinsessa, försäkrade Maarakhus.

Isa tittade på Lafr och Rava som såg oroliga ut.

-Jag är Tovas mor, sa hon. Men det är ni som är hennes föräldrar. Jag har inte tänkt ta henne ifrån hennes hem och familj. Det är ingen som kan undgå att se hur mycket hon älskar er och hur mycket ni älskar henne. Annars hade jag aldrig kunnat lämna henne hos er. Jag hoppas att vi tillsammans kan ge henne det bästa av båda världar.

Jazie och Jakkzarh närmade sig försiktigt gruppen.

Dom ville inte tränga sig på men dom kunde känna den speciella doften från barnet så dom var nyfikna.

Efter en komplicerad presentation gick Jazie fram till Tova och drog in hennes doft.

-Hon är väldigt speciell. Hennes doft liknar kvinnan som guden håller fången.

-Magi, sa Jakkzarh och vädrade. Ren magi.

-Hon är blind, sa Jazie men hon ser mer än någon av oss.

Tova lät sina fingrar glida över Jazies ansikte. Jazies blick mötte hennes och dom delade ett ögonblick.

Jazie visade upp halsen i ett tecken på underkastelse och backade där ifrån.

-Hon kommer att bli en stor ledare, sa Jazie.

Plötsligt var det som om Tova kastades omkull och hon skrek av smärta.