I tunnlarna spred sig nervositeten.

Det var allt svårare att smyga ut och hämta vad man behövde utan att riskera att Ables eller vildarna att upptäckte dom.

Dom skulle snart vara utan både mat och vatten och det blev allt svårare att ta hand om dom skadade och göra sig av med latrinavfall. Stanken skulle snart avslöja dom om inte löparna* gjorde det.

Jazie och Jakkzarh passade inte in i dom trånga gångarna, dom var vana vid öppna slätter. Att dessutom stå utanför själva striderna var nästan outhärdligt för det stridstränade alfa paret. Men dom hade givit sitt ord på att dom skulle skydda IsaMabirse och Tova och dom stod vid sitt ord. Och allt för snart skulle striderna nå även dom.

Liv var trött smutsig och kladdig av blod.

Dom hade förlorat mäster Esa under nattens anfall. Den modiga vätten hade lyckats fälla en Ionet som var nära att ödelägga lägret.

Matheous hånade henne.

Mardrömmarna hon hade haft var nu verklighet.

Hur mycket dom än kämpade så verkade som att fienden bara blev fler. Och starkare.

På dagarna slogs dom, på nätterna slogs dom och där emellan slogs dom lite till.

Dom få stunder där emellan sov dom där dom stod.

Men Liv hade Bengt och hon hade Best. Hur skulle hon klara sig utan dom?

Hon sneglade på Dwarg och Ting. Hon log trött åt deras nyupptäckta kärlek.

Hopp.

Det var precis vad dom behövde.

Och vad ger större hopp än kärlek i en tid som denna.

En signal ljöd och Liv höjde blicken.

Dags för strid.

Hon lyfte svärdet och gjorde sig redo.

Mattheous galna skratt ljöd genom hela lägret och fick henne att rysa.

Vildar, Ables och levande döda kom stormande från skogen. Ingen kunde förutsäga vart ifrån dom skulle komma, dom fanns bara där. Magi.

Liv gav upp ett krigsvrål och rusade mot dom anfallande.

Svärd mot svärd.

Blod som sprutade.

Fruktansvärda läten från fallna kamrater, döende, torterade.

Hon var kall inombord.

Hur länge skulle dom orka?

Tova vände upp blicken mot Isa.

-Mamma viskade hon och pekade.

Sen vällde det in vildar och levande döda.

Jazie morrade högt och kastade sig in i striden.

Hon skulle slåss till döden för att skydda Isa och barnet.

Jakkzarh stod vid hennes sida.

Dom var överallt.

Vildar, Ioneter, Ables.

Tog det aldrig slut undrade Marakhus när han puttade bort en död vilde.

Han gav Lafr och Rava en nick. Han hade kommit att få stor respekt för dom.

Han kunde även se Shar och Tressie. Shar höll i en stor sabel och Tressie ett svärd hon hade fått av hans far.

Liv satte av efter Mattheous.

Han skrattade åt henne.

Hånade henne.

Plötsligt ser hon i ögonvrån hur en Ionet höjjer sin enorma klubba mot Bengt.

Innan hon hinner göra något kastar sig Best fram och får hela träffen av klubban.

Smällen är fruktansvärd och hon se hur en av dom kraftiga spikarna träffar honom just under frambenet mot bröstet, enda platsen där siljentrustningen hade ett glapp. En kraftfull stråle med blod sprutade från såret och han kastades i marken.

Bedövad.

Sen rasande.

Iskallt hat.

Hon vände all sin ilska mot Mattheous.

Han skrattade åt hennes smärta och tog sats och flög över lägret.

Liv knuffade i från med fötterna och utan att märka det själv flög hon efter honom.

Hans skratt blev allt muntrare och galnare när han såg hennes hopplösa kamp.

Han tröttade ut henne.

Hon svingade svärdet och missade.

Hur skulle hon kunna träffa?

Han lockade henne närmare och dök bort igen.

Han sög i sig hennes hat som den ljuvaste nektar.

Han livnärde sig på henne.

Ju starkare hon hatade ju starkare blev även han.

Berusande.

-Liv.

Hon skakade bort rösten hon hörde i sitt inre.

-Liv!

Hon vägrade att lyssna.

-Liv! Glöm inte vem du är.

Ash röst fick henne att minnas vem hon var.

Hon stannade upp.

-Inser du äntligen att du har förlorat flicka lilla? Mattheous skrattade hånfullt.

-Jag är Liv. Bonddotter.

Hennes röst ekade så hela silversjöarna hörde henne.

-Men jag är även dotter av Gudarna.

-Du kan aldrig vinna över mig! hånade Mattheou.

-Kanske inte, men så länge jag lever kommer jag att kämpa!

Solen träffade hennes siljenrustning och bländade Mattheous ett ögonblick.

Hon sträckte ut armarna och rustningen sprack i tusentals små bitar och föll av henne.

Hennes kraftarmband spred sina rötter över hennes arm, formade en ny rustning.

Hon tittade på Mattheous.

Han skrek av ilska och skickade iväg stora eldsklot mot henne och lägret.

Liv blundade och höjde på armarne..

Vattenpelare steg upp från silverjöarna och släkte kloten innan dom nådde sina mål.

Hon vände blicken mot Mattheous och skickade iväg en energi våg som skickade iväg honom.

I lägret flydde moståndarna i panik.

Hon visste att detta bara var en tillfällig seger.

Mattheous skulle vara tillbaka när som helst, men nu skulle hon få en chans att ta farväl av Best.

Hon sjönk till marken och sprang till Best.

Han låg nedbäddad i ett tält och flämtade tungt.

Rött blod bubblade ut för varje andetag och trots att han var kraftigt badagerad skulle han dö. Hon förstod det.

Han tittade på henne och viftade ynkligt på svansen och gnydde.

Hon satte sig hos honom. Begravde huvudet i hans tjocka blodiga päls och grät.

-Du får inte lämna mig, viskade hon. Du får inte lämna mig.

Han slickade henne försiktigt i ansiktet och hostade upp mer blod.

Bengt stod brevid henne. Hans ansikte var en grå mask och stilla tårar föll för hans kind.

Han satte sig brevid henne och dom satt där tillsammans medan Best dog.

-Neeeej! skrek Liv och kastade sig över Best.

Bengt höll om henne.

Deras kärlek till varandra och till detta djur var så stark att armbanden som en gång varit ett, flätade sig samman. Dom for rakt igenom Best skadade bröst och ner i marken. Och rötterna spred sig. Och med dom spred sig kärleken. Och med kärleken spreds även liv.

Plötsligt långt borta i fjärran hördes gråten från ett barn.

Best päls föll i sär och en ung pojke tittade upp mot Liv.

-Mamma viskade han.

I tunnlarna hade vågen av vilar och levande döda bytts ut mot Ables.

Jakkzarh mådde illa av att behöva slåss mot sina egna, men detta krig var skapade av Deras gud, så det var också upp till dom att avsluta detta.

Men just när dom skulle mötas så hördes i fjärran gråten från ett barn. Det var inte vilket barn som helst utan det var gråtan från en Valp.

Hur var det möjligt?

Gråten från valpen väckte dom stridande Ables ur sin drogade förtrollning och dom tittade sig förvirrat om.

-Ables!!! Lyd! Jazies röst lämnade inget utrymme för tvekan.

-Ables, detta är inte vår strid. Vi har följt en galen gud i fördärvet. Släpp vapnen.

Ables släppte sina vapen, vana att följa Alfans order.

Liv och Bengt hörde hur det mullrade i fjärran.

Mattheous var tillbaka.

Bengt tog beskyddande gossebarnet i sin famn och Liv rusade ut.

Vildar, levande döda och Ioneter kom mot dom.

Dom var fler än dom någonsin hade varit.

Nu tar det slut, tänkte Liv. Vi har förlorat.

På den nu torra och hårda marken låg en ensam liten valp och grät.

Mezai hade i sitt drogade tillstånd inte förstått att hennes lille valp fortfarande varit vid liv.

Hennes kropp hade legat skyddande över honom och instinktivt hade han lyckats finna hennes bröst och fått i sig den sista droppen av näring som fanns i henne innan hon dog. Sen hade han fallit i dvala, nästan död. Men Livs rötter hade nått även dit och väckt honom. Och marken brevid honom började gnistra. Det var som en massa diamanter plötsligt kom till liv. En osynlig vind fick dom att dansa och virvla runt. För Livs rötter och deras kärlek hade lyckats väcka ljuset.

Gudinnan Lys log mot den lilla valpen som sträckte upp sina små varmar mot henne.

Tillsammans gick dom genom portalen.

Mattheous blev vit av skräck när han såg hur portalen öppnades. Han förstod att den enda som kunde komma igenom var Lys.

Och när hon klev ut genom protalen möttes hon av Ash.

Lys log mot honom och gick fram till Dwarg och Ting.

-Jag lämnar detta värdefulla barn i er vård. Se till att han finner rätt hem. Varken Dwarg eller Ting kunde säga något utan nickade bara och höll försiktigt den allt för magra lilla valpen.

-Neeeeeeeeeeeej, skrek Mattheous. Nej, nej nej neeeeeeeej. Jag hade vunnit!

-Mattheous, Lys röst var mild. Du kan inte vinna över oss.

-Och vi kan inte vinna över dig, sa Ash.

-Vi är endel av varandra, sa Lys.

-Naturen kräver balans, sa Ash.

Mattheous blickade hetsigt omkring sig för att hitta en väg ut. han var fast.

Lys tittade ut över folken som hade samlats.

-Utan mörker finns heller inget ljus, sa hon med sin milda röst. Så länge vi finns, finns även Mattheous.

-Det är dags att ni får leva era liv på riktigt, sa Ash.

Dom stod tillsammans med en besegrad Mattheous emellansig. Sen steg dom upp mot himlen.

Högre och högre upp.

Och så exploderade dom i oändligt många bitar och försvann.

Vildarna sprang planlöst omrkring. Utan Mattheous som ledde dom hade dom inte längre något uppgift.

Levande döda och Ioneter dog där dom stod. Utan Mattheous som livnärde dom fanns det inget kvar i dom.

IsaMabirse stod tätt sammanslingrad med Marakhus.

Dom tittade ut över dom brinnande ruinerna av deras stad.

Isa tittade mot honom.

-Vad gör vi nu? frågade hon.

-Vi tar hand om våra sårade, vi begraver och sörjer våra döda och bygger upp våran stad igen.

-Och sen?

-Och sen tar vi hand om våra nya liv, sa han och lade sin hand beskyddande över hennes mage.

Ash var vilse i sig själv.

Galen av sorg och fylld med bitterhet och hat ville han bara lämna silversjöarna, bege sig ut i rymden och inte behöva tänka, längta, känna, sakna eller sörja, men han kunde inte lämna silversjöarna.

Inomsig kunde han fortfarande höra Lys röst.

Trots att hon var förlorad för honom var hon ändå inom honom, och han visste att så länge hon fanns där kunde han inte lämna henne.

Begravd i sin smärta, sin ångest och saknad strövade han genom dom djupa skogarna.

När hans tankar blev mörka spred han död omkring sig, och när han mindes deras kärlek spred sig växter runt hans fötter.

Men han märkte inget av detta.

Han vandrade genom byar som brunnits ner till grunden av vildarna.

Han klev över döda kroppar. Dvärgar, Alver, Vättar, och så många andra olika folk men han såg dom inte.

Han var som ett spöke. En vålnad.

Högt uppe i dom snöklädda bergen tänkte han på Lys rena kärlek. Lyckan dom delat när dom skapat världen. I dom djupaste gråttorna föll hans tårar av den djupaste bitterhet över att ha förlorat den som spred ljus i hans liv. Över silversjöarna skrek han ut sin saknad så höga vågor bildades och slog in över land.

Han var förlorad.

-Min gud.

Han var inget utan Lys.

-Min gud.

Tom.

-Min gud!

Sorgen var så smärtsam att den slet sönder hans kropp. Han slet och drog i sina kläder. Lämnade blodiga spår över sin mänskliga kropp.

-FAR!!!! Vi behöver dig!

Han öppnade ögonen.

Som om han nyss hade vaknat.

Där stod hans dotter. Deras första skapelse. Hennes ansikte var fyllt av oro och blekt av sorg.

Beväpnade korpar höll vakt i träden.

-Mitt barn, viskade han och öppnade sin famn.

Den stora älvmodern flög in i hans famn och omslöts av hans armar.

-Far, vi behöver dig. Liv behöver dig. Vi behöver dig, viskade hon.

Ash öppnade till fullo sina ögon.

Och han såg.

Han såg hur deras barn led.

Hur världen som han och Lys hade skapat genom sin kärlek plundrades och förstördes.

Han såg dom döda kropparna.

Vildarna som våldförde sig på kvinnorna, mördade männen och slet barnen i bitar.

Galenskapen som strålade från Matheos.

Dom sista spåren av kärleken som han delade med Lys skulle snart försvinna.

Han gav sin dotter en kyss på pannan och hon kunde känna hur styrkan återvände i dom båda. Och som ringar i vattnet spred sig kraften genom silversjöarna.

Korparna flaxade med sina vingar som blänkte av styrka och hälsa.

-Kom, sa han. Vi har mycket att göra.

Febrilt grävde han i den hårda jorden.

Först med en liten spade sen med sina bara händer när han inte tyckte spaden tog tillräckligt.

Vakterna betraktade honom oroligt samtidigt dom höll ett vakande öga på sin omgivning.

Dom var inne på slottsgården och änn hade inga skrider nått hit men utanför hördes striderna och lukten av rök och död låg tung även här.

Marakhus tittade upp och torkade svetten ur pannan.

Hans ansikte var tänkt av jord och förvridet av sorg och ilska.

I en vackert snidad ask brevid honom som en gång varit hans mor låg Isas älskade snöskata inlindad i hans finaste sidennäsduk.

Hon hade givit sitt liv för honom.

Hans grupp hade råkat oväntat i strid med en grupp Ioneter som verkat dyka upp från ingenstans.

Ena sekunden var det öppet land andra sekunden kom en tjock dimma och sen stod dom bara där.

Magi.

Ioneterna hade tagit död på dom flesta ur gruppen och en av dom hade honom i sitt sikte när snöskatan flugit fram och klöst sönder hans ögon.

Ionetens stora hand hade träffat den lilla kroppen och hon hade varit död långt innan hon träffade marken.

I blint raseri hade Marakhus lyckats döda Ioneten, försiktigt plockat upp fågelns kropp och tillsammans med dom överlevande i gruppen hade dom flytt.

Han bestämde sig för att begrava henne i slottets trädgård.

En silverek stod mitt i parken. Det hade stått där längre än han kunde minnas och hade vart en gåva från den stora älvmodern.

Det var den vackraste platsen i parken och det kändes passande att den modiga lilla fågeln skulle få vila där.

Han stängde locket på asken och la försiktigt ner den i hålet.

Han kunde inte förmå sig att skyffla över jorden.

Det prasslade till bland löven i träden.

Han tittade upp, beredd att ta till vapen när han såg en korp.

Han hade bara hört talas om korpar, och han hade aldrig hört talas om någon som faktist hade träffat en korp så han hade antagit att dom var en myt.

Hon tittade på honom.

Fjädrarna var inte lika blanka som han hade förväntat sig. Men även dom var utsatta för kriget antog han.

-Du bär ingen skuld i hennes död, sa korpen med hes röst. Hon gav sitt liv frivilligt och av kärlek till dig och framför allt IsaMabirse.

-Hon skulle aldrig ha lämnat Isa, sa han. Hon hade vart trygg med henne.

-Men Isa älskar dig och hon älskade Isa. Hennes plats var hos dig.

Marakhus sänkte blicken. Isa skulle bli förtvivlad tänkte han.

-IsaMabirses mor var alv, jag gissar att ingen av er visste det.

-Men Isa har inga alviska drag, sa Marakhus med förvånad röst. Och så vitt jag vet hade inte Isas mor det heller.

-Isas mor var lika speciell som Isa själv. Isas mor skulle bli en Duva. Hon var i början av sin förvandling när hon träffade Isas far. Och kärleken kom emellan. Inte ens en Duva kan stå emot äkta kärlek.

Marakhus var förstummad. När Isa berättade om sin far var det oftast inte några trevliga historier. Och inte gav det en bild av en man som kunde fånga en älvas hjärta i äkta kärlek.

-Kärlek, ÄKTA kärlek är en vacker gåva, fortsatte korpen, men den kan också vara en fruktansvärd förbannelse. Han var ingen ond man. I så fall hade det aldrig kunna uppstå äkta kärlek, framförallt inte en som var så stark att hon gick emot sitt kall som Duva. Hon gav honom sitt hjärta, han gav henne sin själ. Och när hon dog var han inte stark nog att leva vidare. Framförallt inte när Isa hela tiden påminde honom om sin älskade. Du har aldrig undrat över varför Isa är så ljus? Över hennes tydliga blodådror? Över hennes gåvor?

-Isa har aldrig sett det som gåvor. För henne är det en förbannelse. Vi har bara tagit det som en gåva från Gudarna, som hon inte kunde förmå sig att bemästra.

-Isa är ljus för att i henne sjunger en Duvas blod. Och det är därför hennes far inte kunde ha henne intill sig. Varje gång han såg henne visste han att om hennes mor inte träffat honom skulle hon vara en Duva. Och vid liv. Inte nog med att han tog något ifrån Duvorna, han kunde inte skydda henne. Isas gåva fick aldrig utvecklas som den skulle. Hon är ingen sanningsläsare i ordets rätta bemärkelse. Hon är empat. Hon känner vad andra känner. Och det är därför hon vet när folk ljuger även om hon inte kan säga om vad. Tyvärr gjorde moderns död att något gick fel och Isa kände att med att hennes mor dog hade hon ingen rätt att leva, ingen rätt till sig själv. Så att hon inte kan motstå att svara på frågor hur mycket hon än vill är en förbannelse det nyfödda barnet la på sig själv.

Marakhus förfärades över denna nyhet. Allt detta lidande som hon burit på helt i onödan. IsaMabirse skulle måsta få veta detta förstod han. Men hur skulle hon orka det i dessa tider? Att än en gång behöva sörja modern hon aldrig fick känna och veta att hennes far varit en man med för mycket sorg i sitt hjärta för att orka leva? Hon skulle förlora dom båda igen.

Marakhus tittade på korpen. Hon såg trött ut.

-Varför har ni inte gjort nåt för henne? Hur har ni kunnat låta henne lida????

-Vi har ingen rätt att lägga oss i Alvers liv. Isas mor valde kärleken. Men snöskatorna har vakat över henne.

-Men varför nu? Varför lägger ni detta på henne nu???

-Vi är döende, sa korpen och sträckte ut vingarna. Flera fjädrar föll till marken. Duvor, korpar, älvor ja hela magin är döende.

-Men vad hjälper det att berätta det för mig?

-Isa är havande.

Marakhus flämtade. Han skulle bli far.

-Det är viktigt att Isa känner till sitt förflutna. Du har ett stort ansvar Marakhus. Isa måste våga öppna sitt inre för den hon alltid har varit menad att bli.

-Men varför gjorde ni inget när hon fick Tova?

Korpen skrattade ett hest skratt.

-Vi vägledde Isa till Trollen. Vi gjorde allt vi kunde utan att gå emot reglerna. Vi får inte styra, möjligen vägleda, men det var nära att vi gick över gränsen. Tova är speciell. Hos Trollen kunde hon komma till sin rätt. Hur fruktansvärt det än må ha varit för Isa att lämna bort sitt barn så var det inte bara det enda hon kunde göra utan även det enda rätta för sin egen skull men även för Tovas. Men detta liv Isa bär på kommer att behöva sin mor. Och inte bara sin mor utan den person Isa är menad att vara. Så låt snöskatan vila i frid och gå med vetskapen om att hon gjorde sitt val, fylld av mod och kärlek till er båda. Nu börjar dom riktiga striderna. Och kriget kommer snart att vara slut.

-Kommer vi att segra?

-I såna här krig finns inga riktiga segrare. Inget kommer att bli sig likt. Men så är det även efter varje vinter. Nya blommor växer upp och tar de dödas plats. Frön har spridits med vinden och slagit rot på nya platser. Det finns en bok. Och när kriget är över kommer denna bok att skickas till er. Ta till er vad som står i den boken.

Korpen flaxade några gånger med vingarna och flög iväg.

Marakhus begravde snöskatan.

Han skulle bli far.