Det är nog inte många som vet, men för väldigt länge sen så var detta ett mycket mindre samhälle än det är nu..
Kanske inte låter så underligt för på den tiden var de flesta samhällena mindre än dom är nu...
Men detta samhälle bar på en hemliget...
Egentligen var det nog ingen hemlighet utan hade helt enkelt blivit så eftersom det kom så få besökare utifrån..
Hemligheten var att djupt inne i skogen fanns en sjö...
Det var en vacker liten sjö, inramad av den täta skogen och underbara små skogsstjärnor..
På den spegelblanka ytan guppade stora, vackra näckrosor.
Det va en fridfull och vacker plats...
Trollsjön kallade dom den, för det vilade trolldom över sjön...
Men det var nog mer en välsingnelse än trolldom.
Det var iallafall välsingnad man kände sig när man kom där ifrån...
Om man bar på en längtan, eller hade en innerlig önskan så letade man sig dit...
Och även om man inte fick sin önskan uppfylld så kände kände man sig alltid välsingnad när man kom därifrån och den känslan bar man med sig resten av livet..
Om byggdens barn gick vilse så berättade dom alltid sen hur dom hittat sjön och därefter genast funnit stigen hem igen..
Dom sa att stigen vart nästan upplyst av alla skogsstjärnor och hur dom hade hört skratt klinga mellan träden..
Det var det förstås inget man egentligen trodde på, men barnen var alltid oskadda och höll en skogsstjärna i handen...
Och om man hade tur, riktigt tur och kom till sjön vid precis rätt tidpunkt...
När solen just höll på att vakna och det låg dimma över sjön efter en natt av fullmåne,
Då kunde man se hur älvor dansade runt sjön till skogens egen melodi...
Och om man var riktigt modig och vågade sig ändå fram, så delade älvorna och sjön med sig av sin glädje, kärlek och frid....
Nånting som förändrade en för alltid...
Man kunde alltid se vem som fått se sjöns fulla hemlighet, för över den personen vilade en särskild glans...
En särskild glimt i ögat...
En inre frid som spred sig till de som var närmast.
Men det var långt ifrån alla som hittade dit...
Hur mycket man än försökte så fann man bara sjön om sjön själv tillät det...
Men det va länge sen nu..
Med tiden förvandlades sjön till ett minne, sen en legend och sen bara bortglömd...
Där det lilla sammhället en gång låg finns det nu en stad...
Människor som stressar runt och sliter ut sig i onödan..
Skogen är försurad och skövlad...
Men sjön finns fortfarande där...
Väntar på att nån ska finna den...
Och kommer man tillräckligt nära vid fullmåne kan man höra hur älvorna skrattar och dansar runt sjön..

Hej älskling.
Vet inte vart jag ska börja nånstans.
Vi begravde dig för några dagar sedan.
Det va fint väder och du fick en fin plats.

"fin plats", som om det var en plats på stranden vi pratar om....
Jag kan fortfarande inte förstå att du är död.
Jag är glad att du inte led, men jag var inte hos dig... Förlåt.

Snälla förlåt!
DET GÖR SÅ ONT...
Jag fick ju inte ta farväl.
Det gör så ont, så ONT...
Mitt hjärta slår, men det känns som en stor del av det är sten.

Mitt hjärta slår, men inte ditt.

Hur kan mitt hjärta slå utan ditt?

Utan dig?

Utan oss?
Är du arg på mig för att jag inte var hos dig?
Det var mitt fel....
Om jag bara inte varit sen hade det aldrig hänt...
Det gör så ont. Oh, Gud, det gör så ont!
Det var kuratorn på sjukhustet som föreslog att jag skulle skriva till dig.
Jag kommer inte ihåg varför.
Sen du försvann glömmer jag saker hela tiden.
Ibland glömmer jag bort att stiga upp på morgonen.

Jag ligger där och plätsligt har det gått ännu en dag.

En dag utan dig.
Jag måste påminna mig själv om att andas.

Andas utan dig..

Leva, utan dig?
Jag saknar dig!
Du var allt jag hade...
Jag älskar dig!
Jag kommer alltid att älska dig!