Lilla lilla baby blå,

hur ska du kunna förstå,

att längtan jag bar inom mig

blev verklig när jag höll i dig?

Lilla lilla baby blå

All min kärlek ska du få.

Ute blåser nordanvind,

sakta smeker jag din kind.

Lilla lilla vännen min

Lyckan vill jag ska bli din.

Livet kan va hårt och kallt

men har du kärlek har du allt.

Lilla lilla baby blå

Jag vill inte se dig gå,

men himlens änglar kallar dig

så vem är jag att säga nej?

Lilla lilla baby blå

Lyssna nu så du förstår,

ute i den vida världen,

hjälper dom dig finna vägen.

Lilla lilla vännen min,

hela världen ska bli din.

Livet är ett äventyr,

så se till att det är du som styr.

Lilla lilla baby blå

Det är dags för dig att gå

Lilla lilla vännen min

Jag önska så att du var min.

Det var sista dagen på sjukhuset och jag skulle möta J.E senare den eftermiddagen på fiket.

Jag kan inte säga vilket intryck det har gjort på mig att möta alla dessa modiga barn och deras föräldrar.

Detta är utan tvekan det viktigaste arbete jag någonsin har gjort och det har gett mig en helt ny insikt om vilken styrka som finns i människor.

Den kärlek och omtanke jag har sett är otrolig.

Personalen gör verkligen ett underbart jobb.

Men att se dom små ligga där.. Det verkligen skär i hjärtat.

Denna sista dagen fick jag träffa dom allra yngsta.

Små små bäbisar som låg i kuvöser eller fulla med slangar och mätare som nästan var större än dom själva.

Jag kunde knappt andas.

Hur orkar man en sån sak som förälder?

Dom har knappt hunnit finnas till och redan så måste dom kämpa för allt dom är värd.

Askgrå föräldrar gjorde allt för att hålla sig uppe och finnas där för varandra och sin lilla bäbis.

Det lästes sagor och sjöngs små visor för att lugna den lille som många av dom inte ens kunde hålla i famnen.

Ensam i en liten säng låg lilla baby blå.

Nu hette hon ju förstås inte det.

Men hennes hy..

Hon såg så ensam ur där hon låg.

Men det var hon inte.

På sidan stod en hämtare och väntade.

Jag frågade en av sköterskorna och barnet och hon berättade att den lilla mest troligt inte skulle leva dagen ut.

Föräldrarna som hade vart väldigt unga orkade inte med utan hade lämnat henne i sjukhusets vård.

Dom hade meddelats över hur läget såg ut men dom skulle inte komma.

Sköterskorna hoppades att dom skulle ändra sig och hinna i tid.

Inget barn skulle behöva dö ensam.

Dom försökte turas om att sitta med henne, men det var tyvärr alltid så mycket att göra på deras avdelning att dom inte kunde sitta så mycket dom hade önskat.

-Får jag hålla henne?, frågade jag utan att  jag egentligen hade tänkt det.

Eller är det bättre om hon ligger där hon gör? Kan jag råka förvärra något?

-Det finns inget någon kan göra för henne längre, sa sköterskan. Men orkar du det?

-Ja, sa jag.. Står inte ut med tanken på att hon ligger där alldeles ensam.

-Då får du gärna ha henne, sa sköterskan och placerade oss i en fåtölj.

Hon gav mig en sladd med en knapp som jag skulle trycka om nåt hände och så förklarade hon för mig vad jag hade att vänta mig.

Jag lyssnade uppmärksamt och undrade en sekund om jag verkligen visste vad jag gett mig in i. Men jag kunde inte låta henne ligga där ensam i sängen utan nån i hela världen.

Så vi satt där jag och lilla blå.

Hon var så liten.

Så ömtålig.

Hon rörde sig knappt.

Jag vaggade henne ömt och sjöng för henne.

Lilla lilla baby blå,

lyssna nu så du förstår.

ute i den vida världen,

har du någon med på färden.

Lilla lilla baby blå,

Kärlek är nåt som du ska få.

Livet kan vara hårt och kallt

men har du kärlek har du allt.

Lilla lilla baby blå,

Jag vill inte låta dig gå.

Men världen ropar så på dig,

och jag kommer aldrig glömma dig.

Lilla lilla vännen min,

Hela världen ska bli din.

Livet är ett äventyr,

se till att det är ditt hjärta som styr.

Hon rörde sig i min famn.

Jag hade suttit med henne några timmar nu.

Jag kunde inte släppa henne.

Sköterskorna kom och tittade till oss och kollade hennes värden.

Det var inte lång tid kvar nu.

Fortfarande inga föräldrar.

Hämtaren kom närmare.

Det var dags.

Lilla lilla baby blå  jag snyftade.

Det är dags att låta dig gå.

Lilla lilla vännen min.

Jag önskar så att du va min.

Tårarna rann.

Hon var borta.

Jag kunde se hur hon lämnade sin kropp.

Hämtaren tog försiktigt emot henne.

Jag var glad hon inte var ensam.

Lilla blå vände sig mot mig och tog tag i mitt finger.

Hämtaren nickade åt mig och så for dom.

Jag tröck på knappen och sköterskan kom.

Hon tog babyn och la henne i sängen.

Jag kunde se att hon oxå sörjde.

Hon gav mig en kram och sa att hon var glad jag hade vart där så hon slapp vara ensam.

Jag nickade bara.

Jag kunde inte prata.

Snyftande gick jag långsamt genonom korrodoren.

Hämtarna vände sina huvuden efter mig.

Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick till fiket trots att jag var mer än tidig.

Jag tog en stor latte och satte mig i hörnet. Mitt favorit bord.

Jag bara satt där.

Boken skulle heta Lilla baby blå.

Det spelade ingen roll vad den där J.E Stenberg sa.

Ville "han" sammarbeta med mig så skulle boken heta så!

Jag sörjde men var samtigit arg över hur hård och orättvis världen kan vara.

Jag kunde fortfarande känna henne i min famn.

Men nu slapp hon lida längre.

Plötsligt står det någon vid mitt bord.

-Hej det är jag som är J.E Stenberg.

Jag lyfte blicken och tittade in i Jens varma ögon.

JENS

Han var människa. Hur?

I hans blick och varma leende fick jag alla svar jag behövde.

Han var här för min skull.

-Jag kan inte får barn! är det första jag hasplar ur mig. Toppen.. vilken inledning... Jag ville sjunka genom jorden.

-Och jag kan inte flyga, sa Jens och tog min hand.

Jag hade börjat göra mig ett namn inom branchen och fick faktiskt skriva min egna lilla serie på nätet som heter "den lyckliga hönan". Kanske var ett litet lustigt namn men den riktade sig till barn så jag tyckte att det funkade.

Den blev ganska populär oxå om jag får säga det själv.

Inte så illa för nån som knappt fick godkänt i bild va?

Jag älskar mitt jobb och att veta att man får uppskattning för det inte bara sporrar en att fortsätta utan ger en även mod att utvecklas.

Men jag hade aldrig trott att jag skulle nån den framgång som jag trodde.

Det hade dykt upp en ny författare som riktade in sig på dom allra yngsta barnen och han hade blivit stor nästan över natten.

Nu säger jag HAN men det är faktiskt ingen som med säkerhet kan säga om det är en hon eller han.

"Han" har hela tiden hållit sig borta får alla former av pulicitet som inte dirket riktats åt hans böcker.

Det enda nån känner till är "hans" nam J.E Stenberg.

Och nu hade jag fått höra av min förläggare att "han" inte bara ville jobba med en teknare utan att "han" frågat efter mig specifikt.

Det är stort!

Det är riktigt stort!

Jag var först lite tveksam över att arbeta med nån som var så pass känd och hade så pass stort inflytande i branschen. Skulle jag alls få nåt att säga till om? Skulle jag bara bli överkörd och få höra att jag skulle vara glad över att ens ha fått chansen? Skulle mitt arbete ens duga?

Men när jag fick reda på vad vi skulle göra så försvann alla tvivel.

Det skulle bli en bokserie riktad till svårt sjuka barn och deras familj för att på ett sätt ge barnen hopp och kanske förklara lite om deras sjukdom och hur man kan leva ändå.

Den hade inget namn än utan bara ett tillfälligt arbetsnamn. "sjukhus ungar" muntert va?

Men vad kunde jag säga?

Det gällde ju barn.

Och sjuka barn dessutom.

Så jag nappade direkt!

Om detta skulle funka så skulle det bli mitt livs största bedrift.

Men när det gäller ett sånt här pass stort jobb är d ju inte som att man bara sätter sig ner och skriver. Det krävs en sabla massa funderingar och förarbete.

Hur förklarar man sjuhus termer på ett barns nivå? Hur får man dom att förstå utan att skrämma dom ännu mer? och hur får man föräldrarna att vilja läsa en sån bok? Och hur fungerar det egentligen på sjukhus när det kommer till barn?

Enda erfarenhet jag egentligen hade av sjukhus var ju när jag hade ramlat på lekplatsen och det minndes jag inte så bra.

Jag fick höra att vi skulle sammarbeta med ett barnsjukhus och jag var varmt välkommen dit för att ställa frågor titta och interjuva föräldrar och barn.. Naturligtvis hade dom blivit tillfrågade i förväg.. Jag skulle aldrig komma på tanken att störa en familj med ett svårt sjukt barn utan deras tillstånd.

Familjerna vi/jag skulle prata med hade oxå lite friskare barn som nu skulle vara tvungen lära sig att leva med sina nya förutsättningar.. Precis den målgrupp vi riktade oss till.

Första gången jag gick till sjukhuset var jag så nervös att mina ben kändes som gele.

Jag skulle gå den första veckan själv och sen skulle jag möte J.E Stenberg på fiket (mitt fik) för att börja vårt sammarbete. Valet av mötesplats var det faktiskt han som hade gjort. Fiket började bli stort.

Sjukhus kan vara en skrämmande plats.

Folk är ju där iregel som när dom mår som sämst i sitt liv så stämningen kan vara skrämmande.

Men det var en annan sak som gjorde mig ännu mer illa till mods framförallt när jag kom till barn avdelningen.

Det fanns hämtare nästan överallt.

Jag kände nästan hur det rann isvatten längs ryggraden när jag förstod vad detta innebar.

Hämtare kommer bara av en anledning. (eller kanske två.. eller tre)

Många av barnen här skulle inte klara sig.

Och pga hämtarna så visste jag oxå vilka barn det var.

Jag rusade in i första bästa badrumm och spydde.

Hur skulle jag kunna vara här och låtsas som att allt är bra när jag vet vilka barn som skulle dö?

Min "gåva" var nu inget annat än en förbannelse.

Man ska inte behöva se sånt.

Dom svävade runt som gamar som väntade på ett kadavar.

Men det var en så pass viktig bok så jag bet ihop och gjorde vad jag kom för.

Och barnen var så fulla i liv.

Så lätt att le.

Man kunde se hur föräldrarna verkligen kämpade för att hålla sina barn vid gott humör medan dom själva nätt och jämt kunde stå upp.

Jag fick prata med en liten pojke som inte skulle klara sig.

Jag visste det redan när jag kom in för det fanns en hämtare i rummet.

Föräldrarna visade inget för sonen men dom visste oxå att det inte var så långt kvar.

Men dom gjorde allt för att han skulle känna hopp och vara glad.

Jag förstår inte vart dom fick styrkan ifrån.

Men jag antar att det är så när man har barn.

Man blir super förälder när det händer nåt.

Jag pratade med föräldrarna och dom fick mig att lova att inte antyda nåt annat för pojken än att han skulle klara sig utan problem. Jag skulle nämligen får prata med honom själv.

Det är inte helt lätt att prata med ett barn med sina föräldar i rummet.

Dels svarar ofta föräldrarna i barnens ställe men ofta var det oxå så att barnen visste mer om sin sjukdom än vad föräldrarna hade velat och dom ville inte göra mamma och pappa ledsna.

Så nu var jag tvungen att gå in till den här modiga lilla pojken som jag visste skulle dö och låtsas som att allt var bra.

Jag tog att djupt andetag och gick in i rummet.

Och den pojken.

Vilken underbar liten kille det var.

Han var glad och skämtsam och tyckte det var sååå spännande att jag skulle skriva en bok.

När jag frågade om han längtade tills han skulle få komma hem och leka med sina vänner igen tittade han allvarligt på mig.

-Jag kommer inte hem, sa han. Jag ska till himlen snart.

-Nä det vet du inte, försökte jag säga så hurtigt som möjligt.. Det är väl klart du ska hem till dina kompisar?

-Nej sa han. Om jag skulle bli friskt igen så skulle inte han ha varit här och så pekade han med sitt lilla finger på hämtaren i rummet.

-Vilken han? frågade jag och låtsades att jag minnnsan inte kunde se nån.

-Nu ljuger du, sa pojken. Du kan visst se honom. Jag såg att du såg honom när du kom in.

-Jag ser ingen, försökte jag.

-Det gör inget, sa pojken. Jag vet vuxna inte vill att jag ska få veta. Men jag är inte rädd. Han pekade på hämtaren. Han har sagt jag inte behöver vara rädd.. Han ska hjälpa mig sen så jag inte kommer vilse.

Jag kände hur halsen snördes ihop.

-Men jag vill inte att mamma och pappa ska vara ledsna, sa han.

Underbara lilla vän tänkte jag för mig själv.

Jag tittade på hämtaren och såg honom plötslig i ett nytt ljus.

Jag hade först sett dom som gamar. Otäcka, hotfulla och skrämmande för barnen.

Men nu såg jag dom genom barnens ögon.

För dom var inte hämtarna något hotfullt.

För dom var hämtarna mer änglar. Nån som gjorde att dom inte blev rädd eller ensam när det var dags att lämna sina föräldrar och allt som fanns i deras lilla lilla värld.

Hämtaren "log" mot mig när han kände att jag hade förstått varför dom egentligen var där.

-Han kommer att ta väl hand om dig, sa jag.

-Då behöver jag inte ha ont längre, sa pojken.

Han började bli trött så det var dags för mig att gå.

Jag pratade med föräldrarna en stund innan jag gick.

Jag visste inte först vad jag skulle säga.

Han hade gjort ett sånt stort intryck på mig. Det hade dom oxå gjort med deras stora kärlek för deras son.

-Han vet han ska dö, sa jag.

-Hur vet han det? frågade dom i mun på varandra.

-Han vet, sa jag.

Men han är rädd att ni ska bli olyckliga när han dör.

-Min älskade lilla pojke, snyftade mamman i famnen på sin man.

-Vad ska vi göra? frågade pappan. Hur förklarar man till ett barn att han ska dö?

-Ni behöver inte förklara nåt, sa jag. Han behöver bara veta att ni kommer att må bra. Ni är hela hans värld och han vill inte ni ska må dåligt.

Vi pratade en stund till och jag tackade dom så mycket för att jag hade fått den stora äran att prata med deras son.

Det var ett minne jag alltid skulle bära med mig.

Jag tror min familj och mina vänner var oroliga för mig ett tag.

Dom hade ju sett mig bräcklig efter vår döda klasskompis för att inte tala om englandsresan.

Och nu hade jag inte bara fått veta att jag mest troligt aldrig skulle kunna få egna barn, det hade tagit slut med Måns oxå.

Men jag förvånade dom (och mig själv) med att kunna hanter "mitt nya liv" rätt bra ändå.

Klart att nu var jag ju inte jätte jippi på en gång och det hade nog vart märkligt i så fall.

Jag sa upp mig från dagiset. Jag klarade inte av att se barnen springa till sina föräldrar och kasta sig i deras famn. Det gjorde på tok för ont.

Men jag hade min familj, mina underbara vänner och Lady L.

Och hon var mitt ljus.

Istället för dagiset fokuserade jag nu all min energi på mitt jobb som tecknare och mina tavlor.

Jag målade ur mig min sorg och min längtan och fick mig faktiskt inte bara mer jobb med mer inflytande (nu fick jag även börja skriva texter till bilderna oxå) men jag fick oxå en utställning på ett nyöppnat kafe alldeles i närheten av där jag bor.

Kanske låter lite fjantigt men min lägenhet är inte långt ifrån det område där jag växte upp som barn.

Jag har aldrig haft nåt större behov av att ge mig ut i den stora vida världen.

Jag trivs här..

Detta är hemma för mig och kommer alltid att vara det oxå.

Hur som helst.

En utställning på ett kafe hör ju inte direkt vanligheterna till men detta kafe var annorlunda på det sättet.

Det drevs av en mor och dotter och dom hade ofta utställningar av lokala förmågor både i tavlor, smycken och annat.. Dessutom hade hon en kväll i veckan där hon hade kvällsöppet och lokala band fick komma och visa upp sig.

Det blev snabbt en favorit ställe för oss kreativa själar och med den varma miljön kände jag mig genast som hemma.

När jag hade min utställnig där så gick jag omkring och tittade och fann några foton som ägaren satt upp på hennes familj.

Det var såna små detaljer som var hela charmen med hennes kafe.

Det var en jätte fin bild på henne och hennes dotter och barnbarn när dom hade inviging.

Nästa foto fick mig att nästan ramla baklänges.

Jag trodde först att jag sett fel så jag gick iväg.

Men jag var snart tillbaka igen..

Jag tittade och tittade och tittade.

Och jo.

Det var han.

Mannen som hade räddat mig på lekparken för så länge sen.

Men det var nåt som inte stämde.

Jag fick det inte att gå ihop.

Enligt vad som stod under fotot hade han dött för bara några få år sen.

Men han räddade mig när jag va typ tre.

Det måste ju vara fel person?

Det kunde ju inte vara han?

Så minndes jag vad Jens hade sagt engång när vi hade pratat.

Tiden betyder inte så mycket när man är död.

Men kunde det verkligen stämma?

Men jag var säker.

Det var han.

Vid ett tillfälle kom hon fram till mig.

Hans mor.

Hon hade sett mig titta på bilderna och undrade om jag kände nåt av hennes barn.

Jag rodnade lite när jag se nej.

Men vi började prata och jag fick henne att berätta om sin son.

Hon berättade hur vilsen hon hade varit efter hans död.

Hur mycket hon saknat honom.

En förälder ska aldrig behöva begrava sina barn sa hon.

Men en natt hade han kommit till henne i en dröm.

Han hade alltid vart lite "vilse" medan han levde sa hon.

Men nu verkade han ha funnit frid.

Han hade en sorts lugn i ansiktet som hon aldrig hade sett innan.

Och han hade sagt att han älskade henne och bett henne gå vidare med sitt liv och vara lycklig.

Och efter det sa hon. Då var det som om någon hade väckt henne ur en dvala.

Och hon hade börjat leva igen.

Och hittat kafet..

Jag tog hennes hand.

Tittade henne i ögonen och berättade min historia.

Jag berättade om olyckan, parken och om hur han hade hittat mig och följt mig till lasarettet där jag kunde gå tillbaka till min kropp och återförrenas med min familj.

Hon trodde mig konstigt direkt.

Hon fick tårar i ögonen och strök mig över kinden.

Tiden betyder inte så mycket när man är död sa hon.

Jag gav henne en stor kram.

Utställningen i sig blev riktigt lyckad och fick oväntat bra kritik i dom tidningar som hade vart på plats.

Jag sålde alla utom en som jag skänkte till kafet.

Det var en tavla som föreställde lekparken.

Kändes som om det var här den hörde hemma.

Jag kände mig så lättad efter det.

Livet fylldes på nytt med glädje och en tro på framtiden.

Jo jag var ju fortfarande ledsen över att aldrig kunna få barn.

Den saknaden skulle jag nog alltid få leva med.

Men det finns ju så många andra barn där ute.

Så många barn som inte har någon som älskar dom, skyddar dom eller tar hand om dom.

Så varför kunde jag inte adoptera någon av dom när tiden var inne?

Jag log för mig själv.

Solen sken fåglarna kvittrade och himlen var underbart klarblå.

Det var ialla fall så jag kände.

Jag skuttade omkring på små rosa moln och var lyckligare än jag nånsin vart.

Jag och Måns blev allt mer seriösa och började prata både framtid och barn.

Vi skulle flytta ihop.

Jag hade aldrig bott med någon tidigare så det var en stor grejj för mig.

Så vi började ställa oss i bodstadskö.

Våra lägenheter låg båda i väldigt eftertraktade områden så vi hade beslutat oss för att inte sälja först vi hade hittat en lägenhet vi båda trivdes i.

Vi hade valt ut några områden som verkade lämpliga i förhållande till vart vi båda jobbade.

Jag drömde redan om att inreda och skaffa barn.

Kändes skönt att ha någon som ville bilda familj lika mycket som jag.

Jag kunde inte tänka mig en framtid utan barn.

Men efter ett rutin besök hos min gynekolog behövdes ytterligare prover.

En massa stick här.. Några nyp här.. Och några liter blod senare och sen kom beskedet.

Med största sannorlikhet skulle jag aldrig bli med barn.

Varken naturligväg eller via provrörs befruktning.

Det fanns ju förstås en liten chans..

Men tyvärr (använder mina egna ord nu) så var det större chans att en frisk kvinna skulle bli gravid av misstag trots att hon använder p-spruta och killen kondom..

Det var som en kalldusch.

Inte bara kall utan is kall.

Som att vakna upp en morgon och bli puttad i en isvak.

Vi var fullständigt förkrossade.

Jag hade alltid drömt om barn.

Och nu gick den drömmen i tusen bitar.

Jag bara satt och stirrade i väggen i flera dagar.

Min familj fanns där och försökte stötta mig.

Harriet och Hanna lämnade knappt min sida.

Måns var förstås oxå där.

Han var lika förstörd som jag.

Men ändå satt han där och försökte trösta mig.

Det fanns ju ändå en chans sa han även om den nu var mindre än att vinna på en trisslott utan att spela.

Och det gick ju alltid att adoptera.

Men när han nämnde adoption såg jag nåt i hans ögon.

Han skulle aldrig nöjja sig med en adoption.

Jag förstod honom.

Det var ju hanses dröm lika mycket som min.

Men det var MIG det var fel på.

Inte honom.

Han kunde fortfarande skaffa barn men inte med mig.

Min otroligt underbara lillebror gav mig Lady L.

Visst är han underbar?

Jag har världens underbaraste lillebror.

Han berättade att hon hade vart den minsta i kullen och att dom först inte trott att hon skulle klara sig.

-Så fort jag såg henne visste jag att hon var din, sa han när han gav henne till mig.

Han är så otroligt rar.

Och Lady L (då hette hon bara Liv) var så otroligt liten och söt.

Hon blev min bäbis på ett sätt.

Men Måns tyckte inte om henne.

Det visade sig att han var "allergisk".

Han tyckte jag skulle göra mig av med henne men jag vägrade.

Jag behövde henne.

Han skrek att jag älskade katten mer än honom.

Men vi visste båda vad det egentligen handlade om.

Han ville ha barn.

Han ville inte adoptera utan han ville ha barn som var hans eget kött och blod.

Jag förstod honom.

Jag var inte arg.

Men varken jag eller han kunde erkänna att det var över.

Att vi inte hade en framtid tillsammans.

Han ville ju inte vara den som övergav sin flickvän bara för att hon inte kunde få barn och hur mycket jag än förstod honom så kunde jag inte släppa honom.

Jag älskade honom och han älskade mig.

Men ibland räcker det inte.

Så vi använde Lady L som ursäkt.

Men när det var dags för oss att gå våra skilda vägar så gjorde vi det som vänner.

Han bad mig om och om igen att förlåta honom.

Men det fanns inget för mig att förlåta.

Så vi stod där och höll om varandra.

Länge.

Och sen sa vi hej då.

Som jag berättade tidigare så hade jag endel småjobb för olika förlag.

Vissa av dom var dock mer regelbunda så jag lärde känna några som jobbade där.

En dag när jag var på väg upp för ett möte så träffade jag Måns.

Det började med att vi åkte hiss tillsammans och jag var tvungen visa vägen eftersom det var hans första dag som vikarie.

Han skulle vara vikarie åt stackars Martin som hade vart med om en bizarr gym olycka (sjukt rolig om du frågar oss andra) så han skulle vara här i några veckor.

Stackars Martin gillade att hålla sig i form och hade vart på gymmet.

Han hade sprungit på ett löpband när han skulle ändra hastigheten.

Tyvärr så precis när han skulle trycka på knappen så fick han värsta nysningen och aningen tvärstannade maskinen eller tok ökade farten men hus som helst så hade stackars Martin flygit av med en sju jävla fart och ramlat i golvet och så olyckligt (men tack och lov inget allvarligt) skadat båda benen och ryggen och skulle därför vara sjukskriven några veckor.

Hade det bara gällt ena benet eller bara ryggen så hade han mest troligt kunnat fortsätta jobba men eftersom det var båda benen plus ryggen så fick han stränga order om att hålla sig hemma..

Stackarn.. (fniss)

Och det var så jag träffade Måns.

Måns.

Han är lång. (den längsta kille jag har dejtat faktiskt) isblå ögon och såg så där vuxen och mogen ut.

Jag vet faktiskt inte varför han föll för mig eftersom jag är så "tjejjig" istället för kvinnlig som verkade vara mer hans stil, iallafall om man gick på hans utseende.

Men han bjussade på en kaffe som tack för hjälpen med att hitta och vi började prata.

Och vi pratade och skrattade.

Sen blev det middag.

Bio.

Och hans kyss...

Den var varm.

Hans blick var varm.

Hela han var varm.

Han log.

Och jag blev kär.

Och han i mig.

Vi blev snabbt seriösa.

Mamma, pappa och lillbrorsan tyckte han var toppen.

Jag förstår dom.

Varken Harriet eller Hanna kunde riktigt förstå hur jag kunde falla så hårt för honom.

Men dom accepterade honom om än motvilligt.

Jamenar.. Det var ju inget fel på Måns.

Men han var på nåt sätt mer vuxen än vi var, trots att han faktiskt var tre år yngre än jag.

Och det var väl lite det jag kände att jag behövde.

Trygghet, stabilitet, närhet osv.

Dessutom var han väldigt snäll, kärleksfull och omtänksam.

Och väääldigt snygg.

Jag slappnade av för första gången på länge och njöt av livet.

Jag såg ett och annat spöke och en och annan hämtare.

Men iregel lämnade dom mig ifred och jag lät dom vara.

Jag såg Jens oxå.

Vi pratade ibland.

Utvecklade en sorts vänskap.

Men allt eftersom det blev allvar mellan mig och Måns så såg jag allt mindre av Jens och tillslut var han borta ur mitt liv.

Jag saknade honom.

Men jag och Måns var kära och lyckliga.

Han hade förstås slutat som vikarie för länge sen och jobbade nu på sin vanliga firma. (Alltså han och Martin kände varandra redan innan Martins olycka så Måns kom dit som en tjänst till Martin).

Tyvärr bodde Måns typ 10 mil bort och med våra arbetstider så var det inte så lätt att umgås.

Men vi hade helgerna, och det finns ju alltid telefon.

Dessutom gillade Måns att skriva brev.. Något som jag alltid har älskat.

Inget fel med ett romantiskt sms eller samtal eller mail. Men nog är det ändå nåt alldeles extra när man öppnar ett brev från den man älskar.

Vi började prata om framtiden.

Att hoppa mellan började bli allt mer slitigt på vår relation för att inte tala om hur dyrt det blev.

Vi ville ju ungefär samma sak i livet.

Nåt som vi var fullkomligt överrens om var att vi båda ville ha barn. Och gärna mer än ett.

Måns hade vart ett ensamt barn och alltid önskat sig en bror eller syster så han hade alltid vetat att han ville bli pappa när tiden var inne.

Och jag har ju alltid älskat barn.

Så vi kände oss redo att ta klivet in i vuxen världen.

Det var dags att flytta ihop och skaffa familj.

Och jag var så lycklig.

Pusselbitarna verkade äntligen falla på plats.

Är ni besvikna på mig nu?

För att jag bara vill leva ett vanligt "svensson" liv?

Och inte ett liv fullt med spänning och döda?

Jag varnade er från början att jag inte är nån "Melinda Gordon" eller nån annan tv karaktär.

Innan ni dömmer mig allt för hårt så tänk efter.

Hur skulle jag få mitt liv att gå ihop?

Hur ska man orka vara med sina vänner när man ljuger för dom hela tiden?

För man kan ju inte berätta sanningen.

Det är inte rätt mot dom.

Alla vill inte veta vad som händer efter döden.

Och hur uppmuntrande är d egetligen att veta att när du dör så finns ansiktslösa människor där ute som väntar på dig?

För att inte tala om eventuella otrevliga spöken.

Jamenar.. Jag dog nästan.

Och Jens och "hans vänner" bara stod där och tittade på.

Detta är inte det liv jag vill ha.

Jag har aldrig drömt om spänning osv.

Inte på den nivån iallafall.

Men det innebär ju inte att jag förnekar mig själv eller det jag "kan".

Och om nån behöver min hjälp så självklart att jag ställer upp.

Det är ju sån jag är.

Det behöver jag inga krafter för.

Men jag tänker inte gå ut och leta efter äventyr..

Det är inte vem jag är.

Så livet gick vidare.

Harriet började skriva små artiklar och krönikor för offensiv.

Hon hamnade i hetluften mer än en gång på grund av hennes starka åsikter om framförallt feminsim och homofobi.

Hon har alltid haft starka åsikter och hon vägrar låta sig tystas.

Hanna började designa silversmycken.

Dom var mjuka i formen. Väldigt kvinnliga och kärleksfulla men hon hade även smycken för män som inte alls blev feminin trots hennes estetik.

Jag är såååå avundsjuk på henne.

När hon arbetar med ja.. egentligen oavsett vad hon arbetar med..

Det är som att se poesi.

Jag jobbade på dagiset och gjorde endel arbeten för olika förlag.

Mina tidigare småjobb hade gett resultat och jag började göra mig ett namn.

Jag var ju inte särskilt stor men det var en början.

Jag jobbade särskilt ofta för ett förlag.

Och det var där jag träffade Måns.

Natten var slut och en ny dag hade tagit sin början.

Och inte bara en ny dag.

Kanske oxå ett nytt liv.

Tack och lov var jag fortfarande sjukskriven så jag behövde inte ringa jobbet och säga att jag inte kunde komma..

Jag kunde ju inte vara på ett dagis med halsen full av strypmärken.

Dessutom behövde jag rensa mina tankar.

Jag var dels fortfarande rädd, arg och bitter över att ha blivit satt i den situationen och sen som jag kände det mer eller mindre övergiven.

Men det var bara en del av vad jag kände.

Jag kände mig STARK!

Jag hade hamnat i en ohygglig situation och inte nog med att jag hade klarat mig jag hade tagit kontroll över den.

Men den stora fråga är,.... Är detta det liv jag vill ha?

Har jag styrkan att gå igenom fler situationer där jag slits mellan dom levande och döda?

Orkar och framförallt VILL jag ljuga för mina vänner om hur jag mår och vad jag har upplevt?

Skulle jag kunna berätta sanningen för dom?

Skulle det ens vara rättvist mot dom? Förutsatt att dom trodde mig alltså och inte fick mig inspärrad.

Det handlar ju inte bara om att jag ser döda eller folk som tar hand dom.

Det handlar ju om tro.

Liv efter döden.

Och det är väl inte rätt av mig att påtvinga dom vad jag vet?

Ändra deras syn på verkligheten?

Från tro till att veta är det ett stort steg.

Men det känns ju inte rätt att undanhålla vad jag vet heller.

Jag känner mig som en svikare och lögnare efter allt dom har gjort för mig.

Det är ju klart att vi har alla rätt till våran egna privata sfär och våra hemligheter.

Bara för att man har en hemlighet så innebär ju inte det nödvändigt vis att man på nåt sätt är oärlig.

Ibland kan ju en hemlighet oxå vara att hålla fast i nåt som gör en till en själv.

Förstår ni hur jag tänker?

Och även om jag tar bort mina vänner ur ekvationen.

Är det ett liv jag vill ha?

Självklart att bara för att man ser döda så behöver man ju inte engagera sig, men det hindrar ju inte dom från att engagera MIG vare sig jag vill eller inte som jag just har fått bevisat.

Jag är ingen hjältinna.

Jag har inga superkrafter.

Jag är ingen räddare i nöden eller spännings sökare.

Jag är bara alldagliga lilla jag.

Jag vill måla.

Kanske tom börja skriva.

Skaffa tonvis med barn. Nja men två iallafall..

Jag är vuxen nu.

Jag har min framtid att tänka på.

Ett jobb att gå till.

Räkningar att betala.

Och i den ingår inga spöken!

Eller?