I tunnlarna spred sig nervositeten.

Det var allt svårare att smyga ut och hämta vad man behövde utan att riskera att Ables eller vildarna att upptäckte dom.

Dom skulle snart vara utan både mat och vatten och det blev allt svårare att ta hand om dom skadade och göra sig av med latrinavfall. Stanken skulle snart avslöja dom om inte löparna* gjorde det.

Jazie och Jakkzarh passade inte in i dom trånga gångarna, dom var vana vid öppna slätter. Att dessutom stå utanför själva striderna var nästan outhärdligt för det stridstränade alfa paret. Men dom hade givit sitt ord på att dom skulle skydda IsaMabirse och Tova och dom stod vid sitt ord. Och allt för snart skulle striderna nå även dom.

Liv var trött smutsig och kladdig av blod.

Dom hade förlorat mäster Esa under nattens anfall. Den modiga vätten hade lyckats fälla en Ionet som var nära att ödelägga lägret.

Matheous hånade henne.

Mardrömmarna hon hade haft var nu verklighet.

Hur mycket dom än kämpade så verkade som att fienden bara blev fler. Och starkare.

På dagarna slogs dom, på nätterna slogs dom och där emellan slogs dom lite till.

Dom få stunder där emellan sov dom där dom stod.

Men Liv hade Bengt och hon hade Best. Hur skulle hon klara sig utan dom?

Hon sneglade på Dwarg och Ting. Hon log trött åt deras nyupptäckta kärlek.

Hopp.

Det var precis vad dom behövde.

Och vad ger större hopp än kärlek i en tid som denna.

En signal ljöd och Liv höjde blicken.

Dags för strid.

Hon lyfte svärdet och gjorde sig redo.

Mattheous galna skratt ljöd genom hela lägret och fick henne att rysa.

Vildar, Ables och levande döda kom stormande från skogen. Ingen kunde förutsäga vart ifrån dom skulle komma, dom fanns bara där. Magi.

Liv gav upp ett krigsvrål och rusade mot dom anfallande.

Svärd mot svärd.

Blod som sprutade.

Fruktansvärda läten från fallna kamrater, döende, torterade.

Hon var kall inombord.

Hur länge skulle dom orka?

Tova vände upp blicken mot Isa.

-Mamma viskade hon och pekade.

Sen vällde det in vildar och levande döda.

Jazie morrade högt och kastade sig in i striden.

Hon skulle slåss till döden för att skydda Isa och barnet.

Jakkzarh stod vid hennes sida.

Dom var överallt.

Vildar, Ioneter, Ables.

Tog det aldrig slut undrade Marakhus när han puttade bort en död vilde.

Han gav Lafr och Rava en nick. Han hade kommit att få stor respekt för dom.

Han kunde även se Shar och Tressie. Shar höll i en stor sabel och Tressie ett svärd hon hade fått av hans far.

Liv satte av efter Mattheous.

Han skrattade åt henne.

Hånade henne.

Plötsligt ser hon i ögonvrån hur en Ionet höjjer sin enorma klubba mot Bengt.

Innan hon hinner göra något kastar sig Best fram och får hela träffen av klubban.

Smällen är fruktansvärd och hon se hur en av dom kraftiga spikarna träffar honom just under frambenet mot bröstet, enda platsen där siljentrustningen hade ett glapp. En kraftfull stråle med blod sprutade från såret och han kastades i marken.

Bedövad.

Sen rasande.

Iskallt hat.

Hon vände all sin ilska mot Mattheous.

Han skrattade åt hennes smärta och tog sats och flög över lägret.

Liv knuffade i från med fötterna och utan att märka det själv flög hon efter honom.

Hans skratt blev allt muntrare och galnare när han såg hennes hopplösa kamp.

Han tröttade ut henne.

Hon svingade svärdet och missade.

Hur skulle hon kunna träffa?

Han lockade henne närmare och dök bort igen.

Han sög i sig hennes hat som den ljuvaste nektar.

Han livnärde sig på henne.

Ju starkare hon hatade ju starkare blev även han.

Berusande.

-Liv.

Hon skakade bort rösten hon hörde i sitt inre.

-Liv!

Hon vägrade att lyssna.

-Liv! Glöm inte vem du är.

Ash röst fick henne att minnas vem hon var.

Hon stannade upp.

-Inser du äntligen att du har förlorat flicka lilla? Mattheous skrattade hånfullt.

-Jag är Liv. Bonddotter.

Hennes röst ekade så hela silversjöarna hörde henne.

-Men jag är även dotter av Gudarna.

-Du kan aldrig vinna över mig! hånade Mattheou.

-Kanske inte, men så länge jag lever kommer jag att kämpa!

Solen träffade hennes siljenrustning och bländade Mattheous ett ögonblick.

Hon sträckte ut armarna och rustningen sprack i tusentals små bitar och föll av henne.

Hennes kraftarmband spred sina rötter över hennes arm, formade en ny rustning.

Hon tittade på Mattheous.

Han skrek av ilska och skickade iväg stora eldsklot mot henne och lägret.

Liv blundade och höjde på armarne..

Vattenpelare steg upp från silverjöarna och släkte kloten innan dom nådde sina mål.

Hon vände blicken mot Mattheous och skickade iväg en energi våg som skickade iväg honom.

I lägret flydde moståndarna i panik.

Hon visste att detta bara var en tillfällig seger.

Mattheous skulle vara tillbaka när som helst, men nu skulle hon få en chans att ta farväl av Best.

Hon sjönk till marken och sprang till Best.

Han låg nedbäddad i ett tält och flämtade tungt.

Rött blod bubblade ut för varje andetag och trots att han var kraftigt badagerad skulle han dö. Hon förstod det.

Han tittade på henne och viftade ynkligt på svansen och gnydde.

Hon satte sig hos honom. Begravde huvudet i hans tjocka blodiga päls och grät.

-Du får inte lämna mig, viskade hon. Du får inte lämna mig.

Han slickade henne försiktigt i ansiktet och hostade upp mer blod.

Bengt stod brevid henne. Hans ansikte var en grå mask och stilla tårar föll för hans kind.

Han satte sig brevid henne och dom satt där tillsammans medan Best dog.

-Neeeej! skrek Liv och kastade sig över Best.

Bengt höll om henne.

Deras kärlek till varandra och till detta djur var så stark att armbanden som en gång varit ett, flätade sig samman. Dom for rakt igenom Best skadade bröst och ner i marken. Och rötterna spred sig. Och med dom spred sig kärleken. Och med kärleken spreds även liv.

Plötsligt långt borta i fjärran hördes gråten från ett barn.

Best päls föll i sär och en ung pojke tittade upp mot Liv.

-Mamma viskade han.

I tunnlarna hade vågen av vilar och levande döda bytts ut mot Ables.

Jakkzarh mådde illa av att behöva slåss mot sina egna, men detta krig var skapade av Deras gud, så det var också upp till dom att avsluta detta.

Men just när dom skulle mötas så hördes i fjärran gråten från ett barn. Det var inte vilket barn som helst utan det var gråtan från en Valp.

Hur var det möjligt?

Gråten från valpen väckte dom stridande Ables ur sin drogade förtrollning och dom tittade sig förvirrat om.

-Ables!!! Lyd! Jazies röst lämnade inget utrymme för tvekan.

-Ables, detta är inte vår strid. Vi har följt en galen gud i fördärvet. Släpp vapnen.

Ables släppte sina vapen, vana att följa Alfans order.

Liv och Bengt hörde hur det mullrade i fjärran.

Mattheous var tillbaka.

Bengt tog beskyddande gossebarnet i sin famn och Liv rusade ut.

Vildar, levande döda och Ioneter kom mot dom.

Dom var fler än dom någonsin hade varit.

Nu tar det slut, tänkte Liv. Vi har förlorat.

På den nu torra och hårda marken låg en ensam liten valp och grät.

Mezai hade i sitt drogade tillstånd inte förstått att hennes lille valp fortfarande varit vid liv.

Hennes kropp hade legat skyddande över honom och instinktivt hade han lyckats finna hennes bröst och fått i sig den sista droppen av näring som fanns i henne innan hon dog. Sen hade han fallit i dvala, nästan död. Men Livs rötter hade nått även dit och väckt honom. Och marken brevid honom började gnistra. Det var som en massa diamanter plötsligt kom till liv. En osynlig vind fick dom att dansa och virvla runt. För Livs rötter och deras kärlek hade lyckats väcka ljuset.

Gudinnan Lys log mot den lilla valpen som sträckte upp sina små varmar mot henne.

Tillsammans gick dom genom portalen.

Mattheous blev vit av skräck när han såg hur portalen öppnades. Han förstod att den enda som kunde komma igenom var Lys.

Och när hon klev ut genom protalen möttes hon av Ash.

Lys log mot honom och gick fram till Dwarg och Ting.

-Jag lämnar detta värdefulla barn i er vård. Se till att han finner rätt hem. Varken Dwarg eller Ting kunde säga något utan nickade bara och höll försiktigt den allt för magra lilla valpen.

-Neeeeeeeeeeeej, skrek Mattheous. Nej, nej nej neeeeeeeej. Jag hade vunnit!

-Mattheous, Lys röst var mild. Du kan inte vinna över oss.

-Och vi kan inte vinna över dig, sa Ash.

-Vi är endel av varandra, sa Lys.

-Naturen kräver balans, sa Ash.

Mattheous blickade hetsigt omkring sig för att hitta en väg ut. han var fast.

Lys tittade ut över folken som hade samlats.

-Utan mörker finns heller inget ljus, sa hon med sin milda röst. Så länge vi finns, finns även Mattheous.

-Det är dags att ni får leva era liv på riktigt, sa Ash.

Dom stod tillsammans med en besegrad Mattheous emellansig. Sen steg dom upp mot himlen.

Högre och högre upp.

Och så exploderade dom i oändligt många bitar och försvann.

Vildarna sprang planlöst omrkring. Utan Mattheous som ledde dom hade dom inte längre något uppgift.

Levande döda och Ioneter dog där dom stod. Utan Mattheous som livnärde dom fanns det inget kvar i dom.

IsaMabirse stod tätt sammanslingrad med Marakhus.

Dom tittade ut över dom brinnande ruinerna av deras stad.

Isa tittade mot honom.

-Vad gör vi nu? frågade hon.

-Vi tar hand om våra sårade, vi begraver och sörjer våra döda och bygger upp våran stad igen.

-Och sen?

-Och sen tar vi hand om våra nya liv, sa han och lade sin hand beskyddande över hennes mage.

Ash var vilse i sig själv.

Galen av sorg och fylld med bitterhet och hat ville han bara lämna silversjöarna, bege sig ut i rymden och inte behöva tänka, längta, känna, sakna eller sörja, men han kunde inte lämna silversjöarna.

Inomsig kunde han fortfarande höra Lys röst.

Trots att hon var förlorad för honom var hon ändå inom honom, och han visste att så länge hon fanns där kunde han inte lämna henne.

Begravd i sin smärta, sin ångest och saknad strövade han genom dom djupa skogarna.

När hans tankar blev mörka spred han död omkring sig, och när han mindes deras kärlek spred sig växter runt hans fötter.

Men han märkte inget av detta.

Han vandrade genom byar som brunnits ner till grunden av vildarna.

Han klev över döda kroppar. Dvärgar, Alver, Vättar, och så många andra olika folk men han såg dom inte.

Han var som ett spöke. En vålnad.

Högt uppe i dom snöklädda bergen tänkte han på Lys rena kärlek. Lyckan dom delat när dom skapat världen. I dom djupaste gråttorna föll hans tårar av den djupaste bitterhet över att ha förlorat den som spred ljus i hans liv. Över silversjöarna skrek han ut sin saknad så höga vågor bildades och slog in över land.

Han var förlorad.

-Min gud.

Han var inget utan Lys.

-Min gud.

Tom.

-Min gud!

Sorgen var så smärtsam att den slet sönder hans kropp. Han slet och drog i sina kläder. Lämnade blodiga spår över sin mänskliga kropp.

-FAR!!!! Vi behöver dig!

Han öppnade ögonen.

Som om han nyss hade vaknat.

Där stod hans dotter. Deras första skapelse. Hennes ansikte var fyllt av oro och blekt av sorg.

Beväpnade korpar höll vakt i träden.

-Mitt barn, viskade han och öppnade sin famn.

Den stora älvmodern flög in i hans famn och omslöts av hans armar.

-Far, vi behöver dig. Liv behöver dig. Vi behöver dig, viskade hon.

Ash öppnade till fullo sina ögon.

Och han såg.

Han såg hur deras barn led.

Hur världen som han och Lys hade skapat genom sin kärlek plundrades och förstördes.

Han såg dom döda kropparna.

Vildarna som våldförde sig på kvinnorna, mördade männen och slet barnen i bitar.

Galenskapen som strålade från Matheos.

Dom sista spåren av kärleken som han delade med Lys skulle snart försvinna.

Han gav sin dotter en kyss på pannan och hon kunde känna hur styrkan återvände i dom båda. Och som ringar i vattnet spred sig kraften genom silversjöarna.

Korparna flaxade med sina vingar som blänkte av styrka och hälsa.

-Kom, sa han. Vi har mycket att göra.

Febrilt grävde han i den hårda jorden.

Först med en liten spade sen med sina bara händer när han inte tyckte spaden tog tillräckligt.

Vakterna betraktade honom oroligt samtidigt dom höll ett vakande öga på sin omgivning.

Dom var inne på slottsgården och änn hade inga skrider nått hit men utanför hördes striderna och lukten av rök och död låg tung även här.

Marakhus tittade upp och torkade svetten ur pannan.

Hans ansikte var tänkt av jord och förvridet av sorg och ilska.

I en vackert snidad ask brevid honom som en gång varit hans mor låg Isas älskade snöskata inlindad i hans finaste sidennäsduk.

Hon hade givit sitt liv för honom.

Hans grupp hade råkat oväntat i strid med en grupp Ioneter som verkat dyka upp från ingenstans.

Ena sekunden var det öppet land andra sekunden kom en tjock dimma och sen stod dom bara där.

Magi.

Ioneterna hade tagit död på dom flesta ur gruppen och en av dom hade honom i sitt sikte när snöskatan flugit fram och klöst sönder hans ögon.

Ionetens stora hand hade träffat den lilla kroppen och hon hade varit död långt innan hon träffade marken.

I blint raseri hade Marakhus lyckats döda Ioneten, försiktigt plockat upp fågelns kropp och tillsammans med dom överlevande i gruppen hade dom flytt.

Han bestämde sig för att begrava henne i slottets trädgård.

En silverek stod mitt i parken. Det hade stått där längre än han kunde minnas och hade vart en gåva från den stora älvmodern.

Det var den vackraste platsen i parken och det kändes passande att den modiga lilla fågeln skulle få vila där.

Han stängde locket på asken och la försiktigt ner den i hålet.

Han kunde inte förmå sig att skyffla över jorden.

Det prasslade till bland löven i träden.

Han tittade upp, beredd att ta till vapen när han såg en korp.

Han hade bara hört talas om korpar, och han hade aldrig hört talas om någon som faktist hade träffat en korp så han hade antagit att dom var en myt.

Hon tittade på honom.

Fjädrarna var inte lika blanka som han hade förväntat sig. Men även dom var utsatta för kriget antog han.

-Du bär ingen skuld i hennes död, sa korpen med hes röst. Hon gav sitt liv frivilligt och av kärlek till dig och framför allt IsaMabirse.

-Hon skulle aldrig ha lämnat Isa, sa han. Hon hade vart trygg med henne.

-Men Isa älskar dig och hon älskade Isa. Hennes plats var hos dig.

Marakhus sänkte blicken. Isa skulle bli förtvivlad tänkte han.

-IsaMabirses mor var alv, jag gissar att ingen av er visste det.

-Men Isa har inga alviska drag, sa Marakhus med förvånad röst. Och så vitt jag vet hade inte Isas mor det heller.

-Isas mor var lika speciell som Isa själv. Isas mor skulle bli en Duva. Hon var i början av sin förvandling när hon träffade Isas far. Och kärleken kom emellan. Inte ens en Duva kan stå emot äkta kärlek.

Marakhus var förstummad. När Isa berättade om sin far var det oftast inte några trevliga historier. Och inte gav det en bild av en man som kunde fånga en älvas hjärta i äkta kärlek.

-Kärlek, ÄKTA kärlek är en vacker gåva, fortsatte korpen, men den kan också vara en fruktansvärd förbannelse. Han var ingen ond man. I så fall hade det aldrig kunna uppstå äkta kärlek, framförallt inte en som var så stark att hon gick emot sitt kall som Duva. Hon gav honom sitt hjärta, han gav henne sin själ. Och när hon dog var han inte stark nog att leva vidare. Framförallt inte när Isa hela tiden påminde honom om sin älskade. Du har aldrig undrat över varför Isa är så ljus? Över hennes tydliga blodådror? Över hennes gåvor?

-Isa har aldrig sett det som gåvor. För henne är det en förbannelse. Vi har bara tagit det som en gåva från Gudarna, som hon inte kunde förmå sig att bemästra.

-Isa är ljus för att i henne sjunger en Duvas blod. Och det är därför hennes far inte kunde ha henne intill sig. Varje gång han såg henne visste han att om hennes mor inte träffat honom skulle hon vara en Duva. Och vid liv. Inte nog med att han tog något ifrån Duvorna, han kunde inte skydda henne. Isas gåva fick aldrig utvecklas som den skulle. Hon är ingen sanningsläsare i ordets rätta bemärkelse. Hon är empat. Hon känner vad andra känner. Och det är därför hon vet när folk ljuger även om hon inte kan säga om vad. Tyvärr gjorde moderns död att något gick fel och Isa kände att med att hennes mor dog hade hon ingen rätt att leva, ingen rätt till sig själv. Så att hon inte kan motstå att svara på frågor hur mycket hon än vill är en förbannelse det nyfödda barnet la på sig själv.

Marakhus förfärades över denna nyhet. Allt detta lidande som hon burit på helt i onödan. IsaMabirse skulle måsta få veta detta förstod han. Men hur skulle hon orka det i dessa tider? Att än en gång behöva sörja modern hon aldrig fick känna och veta att hennes far varit en man med för mycket sorg i sitt hjärta för att orka leva? Hon skulle förlora dom båda igen.

Marakhus tittade på korpen. Hon såg trött ut.

-Varför har ni inte gjort nåt för henne? Hur har ni kunnat låta henne lida????

-Vi har ingen rätt att lägga oss i Alvers liv. Isas mor valde kärleken. Men snöskatorna har vakat över henne.

-Men varför nu? Varför lägger ni detta på henne nu???

-Vi är döende, sa korpen och sträckte ut vingarna. Flera fjädrar föll till marken. Duvor, korpar, älvor ja hela magin är döende.

-Men vad hjälper det att berätta det för mig?

-Isa är havande.

Marakhus flämtade. Han skulle bli far.

-Det är viktigt att Isa känner till sitt förflutna. Du har ett stort ansvar Marakhus. Isa måste våga öppna sitt inre för den hon alltid har varit menad att bli.

-Men varför gjorde ni inget när hon fick Tova?

Korpen skrattade ett hest skratt.

-Vi vägledde Isa till Trollen. Vi gjorde allt vi kunde utan att gå emot reglerna. Vi får inte styra, möjligen vägleda, men det var nära att vi gick över gränsen. Tova är speciell. Hos Trollen kunde hon komma till sin rätt. Hur fruktansvärt det än må ha varit för Isa att lämna bort sitt barn så var det inte bara det enda hon kunde göra utan även det enda rätta för sin egen skull men även för Tovas. Men detta liv Isa bär på kommer att behöva sin mor. Och inte bara sin mor utan den person Isa är menad att vara. Så låt snöskatan vila i frid och gå med vetskapen om att hon gjorde sitt val, fylld av mod och kärlek till er båda. Nu börjar dom riktiga striderna. Och kriget kommer snart att vara slut.

-Kommer vi att segra?

-I såna här krig finns inga riktiga segrare. Inget kommer att bli sig likt. Men så är det även efter varje vinter. Nya blommor växer upp och tar de dödas plats. Frön har spridits med vinden och slagit rot på nya platser. Det finns en bok. Och när kriget är över kommer denna bok att skickas till er. Ta till er vad som står i den boken.

Korpen flaxade några gånger med vingarna och flög iväg.

Marakhus begravde snöskatan.

Han skulle bli far.

Krig är inte vackert.

Krig stinker.

Bokstavligen.

Sammhällen slås ut och normala saker som hygien, och ta hand om avfall kommer långt ner i listan.

Så krig stinker.

Oavsett hur bra information man tror sig ha, oavsett hur välförberedd man tror sig vara så dyker det alltid upp oväntade saker som försvårar läget.

Allt detta vet man när man förbereder för krig.

Matransporter kan bli anfallna.

Skördar kan brännas, skövlas eller helt enkelt råka ut för dåligt väder.

Bristande hygien kan orsaka stora utbrott av sjukdommar som tar liv trots att dom under normala omständigheter skulle gå att bota rätt enkelt.

Men det kan också vara så att lojaliteter ändras.

Personer eller länder man trodde var på sin sida byter lojalitet för att rädda sitt eget land eller för att skaffa sig fördelar på annat sätt.

Krig stinker.

Och när krig är över så har nya förbund skapats.

Nya lagar.

Nya städer.

Nya kungar och ledare.

Man samlar ihop avfallet.

Man begraver kropparna och går vidare.

Krig var inget nytt i Silversjöarna även om det var länge sen.

Och även om man inte krigade så fanns det fortfarande vanliga bantiter och mer organiserade rövarband både i skogarna och längs floderna som man var tvungen att kämpa mot ibland.

Men även krig följer vissa regler.

Även krig har sina lagar.

Kriget är över när någon viker sig.

Man kan byta fred mot varor, gränser eller i vissa fall tom människor.

Det är inget man tycker om men det är något man accepterar.

Så hur bekämpar man ett hot som inte går att diskutera med?

Ett hot som inte bryr sig om några skatter eller gränser eller makt.

Hur kämpar man mot ett hot vars enda mål är att krossa allt som finns?

Någon som inte bara bryter mot alla lagar som finns utan även går emot själva naturen.

Vildar, levande döda, Ables och Ioniter drog över Silversjöarna som en flock med gräshoppor och förstörde allt i sin väg.

Värst drabbade var städerna.

Trollkarlar arbetade hårt för att upprätta skyddsbariärer samtidigt dom fortfarande försökte hålla galenskapen som drabbat dom innan mörkret.

Präster läste böner för att upprätthålla naturens balans och lugna folket som sökte sig dit. Och dom var många.

Alla kämpade mot ett hot som hotade att förstöra dom alla.

Ständigt kom det information om hela familjer som blivit slaktade som djur.

Män, kvinnor och barn.

Ingen lämnades.

Hela byar som sattes i brand så doften av grillat kött stank långa vägar.

Och då passade rövarbanden på.

Som asätarna väntade på att slita det ruttnade köttet av ett kadaver plundrade dom hus vars ägare redan blivit dödade av vildar eller lyckats fly.

Fanns det någon överlevande kvar så var det en lätt sak att slå ihjäl dom också.

Den stora Älvmodern såg hjälplöst på när hennes älvor blev sjuka när naturen skövlades på detta fruktansvärda och onödiga sätt.

Dom riskerade alla att dö ut.

Hennes egna vingar hade tappat all sin glans och kändes torra och spröda trots att hon behandlade dom med en salva av honung och rosenolja.

Hon var tvungen att göra nåt innan det var försent.

En präst omkom när han använde sina sista krafter för att upprätta en skyddskupol runt kyrkan som höll på att falla ihop på dom stackars människor som sökt skydd där, bara för att dom sen skulle slaktas av dom levande döda som väntade utanför.

Tilloch med dvärgarna råkade ut för rövarna.

Varken vildar, Ioneterna, ables eller dom levande döda hade lyckats ta sig dit.

Men det gjorde rövarna.

Berg som fortfarande återhämtade sig efter gruvraset, efter att ha blivit sämre ytterligare en gång, kunde inte göra annat än att lyssna på skriken som ekade i grottorna.

Rövarna var för få för att kunna ta över hela grottan men dom tog många dvärgars liv.

Inklusive Bergs egen far.

Även Livs och Bengts by drabbades av rövare.

Förlusterna blev dock små eftersom dom fick förstärkning från Ingbry och Hagars by.

Sen Liv räddat tvillingarna hade ett starkt band vuxit byarna emellan.

Men huset som Bengt så kärleksfullt hade byggt åt sig själv och Liv brann ner till grunden.

I samlingshuset satt man samlade från båda byarna.

Tvillingarna hade vuxit sig stora på den korta tiden och redan nu kunde man se att dom skulle bli något alldeles särskilt.

Deras ögon hade en vakenhet som barn i deras ålder saknar.

Och dom spred ett lugn omkring sig.

Meraz tittade på dom små och strök sig över magen.

Hon kände en liten rörelse och log.

Hon hade alltid velat bli mor.

Från det hon var liten hade hon vyschat dockorna och till och med försökt ha katten som bäbis, vilket den inte hade uppskattat särskilt mycket till hennes stora besvikelse.

Och nu väntade hon äntligen sitt första barn med hennes förenade och barndoms vän Göran.

Trots att hon var på väg att få allt hon någonsin önskat sig så önskade hon till sin sorg att barnet inte fanns. Hur skulle hon klara av ett barn i dessa tider? Hon skämdes för sina tankar och hoppades att barnet hon bar på skulle förlåta henne för dom.

En liten, liten hand sträcktes ut och grabbade tag i hennes finger.

Lyssa höll hårt i hennes finger och Arash tittade på henne med sina mörka ögon.

Meraz kände hur hennes oro sjönk undan och Lyssa släppte taget.

-Tack viskade hon till dom små.

Jazie

Det var en helt annan värld tänkte Jazie.

Trots att bara ett hav skilde dom åt så var det en helt annan värld.

Anpassa sig eller bli en börda.

Iakta och lära sig.

Måsten för flockens överlevnad.

Så Jazie iaktog och försökte lära sig..

Hon försökte förstå detta märkliga folk med deras underliga saker, märkliga maträtter, underliga hiarki och framförallt deras märkliga förhållningssätt till sina valpar, svaga och sjuka.

Honor i flocken hade inga större band till sina valpar.

Man fick valpar för att säkra flockens framtid.

Svårare än så var det inte.

Endast dom starka fick para sig för att skaffa valpar för att försäkra sig om att det vara dom bästa generna som användes.

Här skaffade man barn för att man älskade varandra. Man älskade barnet.

Kärlek var också något som förbryllade henne.

I flocken hade man inte såna känslor för varandra.

Man hade förståelse, ömsesidig respekt och kanske vänskap, men kärlek var ett nytt ord och känsla för henne.

Hon sneglade på Jakkzarh som stod i ett hörn och tittade på barnet.

Hon visste att hon förstod honom. Hon respekterade honom. Hon visste att hon kunde lita på honom och skulle känna en stor tomhet inom sig ifall han försvann.

Var det kärlek?

Hon visste att hon inte riktigt var som alla andra i flocken. Hon hade alltid haft ett mer fritt tänkande än dom flesta, och det verkade som om Jakkzarh var mer lik henne än resten av flocken.

Varför?

Hon fortsatte att iakta honom och såg hur han tittade mot barnet med något som liknade ömhet i blicken.

Om dom fick en kull, skulle han vara mer som en hane eller mer som en människa i sitt förhållande till valparna?

Hon hade aldrig tänkt på en egen kull förr.. Kullen som dog när hon hade vart ung hade hitils varit hennes enda.

I flocken fick dom små klara sig själv nästan från första början, men här lindades dom in som om dom vore den störasta skatten.

I flocken var valpar mest en besvär tills dom var nog gamla att tillföra något. Inte först en valp kom hem med sitt första byte räknades den som något annat än en börda.

Här blev dom nästan bortklemade.. Man oade och aade bara barnet tog ett steg eller lyckades formulera en hel mening. Som om det var nog.

Hanar hade som regel kraftigare band till sina valpar än honor men det var av biologiska orsaker.

Bara ett fåtal hannar fick skaffa en kull och därför blev den kullens överlevnad viktigare än för honorna.

Det var därför med blandade känslor hon iaktog skiljsmässan mellan Tova och hennes fosterförlädrar.

Detta var ett barn som skulle bli en stor ledare förstod Jazie.. Det märktes i doften.

Ändå grät detta svaga barn över att bli lämnad med hennes mor, som redan en gång vart redo att offra sitt liv för att försäkra sig om hennes framtid. Inte nog med det så klängde hon sig fast hos modern som var villig att offra sitt eget liv för hennes skull, trots att det var uppenbart att hennes hjärta höll på att brista av Tovas tårar.

Hade detta varit flocken så hade barnet helt enkelt övergetts för att trygga resten av flockens fortlevnad.

Så var det.

Dom starka överlever och barn är inte starka.

Och för varje minut dom stannade kvar här minskade deras chanser att hinne fly.

Men ändå var det någonting i Jazie som ville hålla detta barn i sin famn och trösta henne.

Eller klappa till henne så hon skulle sluta gråta och inse hur lycklig hon var som hade så många som var villiga att göra allt, offra allt för att hon skulle vara trygg.

Och det gällde även hon själv och Jakkzarh.

Tova vände sina blinda ögon mot henne.

-Jag ska vara en duktig flicka, sa hon.

Jazie nickade och log. Detta var sannerligen ett mycket speciellt barn.

-Oroa dig inte mamma, sa Tova till Rava. Jag ska vara en stor flicka så ni inte behöver oroa er för mig. Hon höll Isa hårt i handen. Kom mamma vi måste skynda oss.

När Isa och Tova lämnat rummet för att snabbt raffsa ihop lite mat och kläder föll Rava ihop i Lafrs famn och grät.

-Ni måste vara starka för er valp, sa Jazie. Hon är starkare än ni tror och om ni ska överleva striderna så måste erat fokus vara på striden inte oroa er för er dotter. Vi har inte samma relation till våra valpar som ni har, men jag lovar henne att jag ska ta bättre hand om henne än jag hade min egen kull. Jag ska vårda henne som om jag vore en människa och jag ska skydda henne som den Alfa hona som jag är!

Några ögonblick senare var Isa och Tova tillbaka och dom gick till tunnlarna.

Isa kysste Maarakhus en sista gång.

Det fanns inga ord som var nog stora för att göra rättvisa åt deras känslor.

Sorgen och oro stod skriven i deras ögon så dom lät läpparna tala kärlekens språk.

Han höll henne hårt i sin famn. Ville inte låta henne gå.

-Vaka över honom, viskade Isa till snöskatan och så gick dom in tunnlarna.

Tunnlarna

Tunnlarna som gick under palatset och hela staden var dels av praktiska skäl, för länge sendan hade staden varit hårt ansatta av flodpirater så man hade grävt ut ett tunnelsystem för att hålla barn, gamla och sjuka i trygghet vid ett anfall. Dels var dom också till för att hålla grädor och mat färska längre i speciella rum så dom skulle ha tillgång till mat även om dom inte var säker på att dom skulle kunna göra upp eldar.

Jazie och Jakkzarh hade varnat dom för att rök och doft av mat skulle avslöjja tunnlarna.

Men vissa av tunnlarna var också naturens egna skaperlser och dom var vackra som smycken.

Tova var som hon lovat en duktig flicka. Hon grät inte och klaga inte på kylan. Där det blev för svårt för henne att gå fick hon åka häst som hon kallade det på någon av dom.

Det var fler familjer som hade hittat sig ner i tunnlarna. Tragiska historier berättades om dödade släktingar, nedbrända hus, slaktade djur och förstörda skördar. Isa kände sig hjälplös och visste inte hur hon skulle hjälpa sitt folk. Doften av mat, svett, sjukdom och skräck låg tung. Men alla samlades dom tillsammans och hjälptes åt. Man tog hand om barnen, vårdade dom sjuka och sprang bud för att se hur det gick för dom som stred. Snart tunnlarna inte bara ett gömställe utan även ett sjukhus och en väg att sprida information från enda änden av staden till den andra. Men det var långt ifrån alla som lämnade tunnlarna som återvände.

Det blev snabbt uppenbart att dom som kom med skeppen inte hade några planer på att återvända med dom. Dom var här antingen för att segra eller för att dö.

Dom flesta av skeppen var liksom Tranan mer flodbåtar med en platt botten som var skapt för att lätt glida över vassa klioppor snarare än riktiga havsskepp. Silversjöarna hade aldrig haft behov av större skepp än så. Det enda "riktiga" skepp som kom med den anfallande flottan var Svalan, som hade varit försvunnen i över hundra år.

Det gamla skeppet var inte byggt för dom vassa klipporna utan gick på grund när dom närmade sig land och bröts sönder som en torr kvist.

Varelserna ombord verkade dock inte bry sig när deras kroppar föll i vattnet.

Dom övriga skeppen gled upp på land, hafsigt gjorda landgångar fälldes ut och dom levande döda började långsamt hasa sig av skeppen.

Fredo stod redo med sin sabel när han såg vad som en gång hade varit hans enda och älskade son komma staplande mot honom med en spikklubba i handen.

Sonen hade vart en av besättningen från Tranan.

Trots att han förstod att denna halvt förmultnande kropp inte längre var hans son kunde han inte förmå sig att höjja sin sabel för att försvara sig.

Runt omkring dom kämpade soldater och frivilliga mot vågen av dom levande döda.

Vissa skrek av fasa när dom såg försvunna släktingar.

Andra flydde av skräck när dom såg dom halvt isärfallna kropparna som kom emot dom.

Man kämpade för sina liv.

Men i Fredos värld fanns bara sonen.

-Mathos?

Namnet han en gång älskat att säga kändes nu ovant och klumpigt i hans mun.

-Mathos, känner du igen mig?

Varelsen kom allt närmare och gjorde ingen min av att minnas mannen som en gång vart hans far.

-Mathos, snälla se mig. Minns du mig inte? Jag är din pappa.

Varelsen höjde sin klubba.

-Mathos, snälla, minns du inte hur vi läste lilla kanin när du var liten? Minns du inte mammas köttfärspaj som du alltid fick när du fyllde år? Mathos?

Men kroppen som en gång var Mathos hade inga minnen längre.

Klubban träffade hår i huvudet och slog Fredo i marken. Flämtande, med blodet sprutande kämpade han emot yrseln och smärtan för att ta sig upp.

Minnen av hans sons första steg.

Ytterligare ett slag med klubban träffade hans axel och gjorde armen obrukbar.

Hans sons första ord.

Ett slag träffade i ansiktet och slog sönder hans näsa och flera tänder ramlade ut.

Han skakade. Världen blev suddig och mörk och han förstod att han snart skulle vara död.

Han förskte fokusera blicken för att få en sista skymt av sin son.

Klubban föll igen.

Kroppen ryckte till och var sen stilla.

Det blev inga fler minnesbilder.

Bara mörker.

Och slutligen död.

Varelsen som en gång var Mathos tittade på kroppen som en gång varit hans far.

Han konstaterade att han var död och gick sen vidare till nästa.

-Min Kung! en ung väpnare stormade flämtande in i rummet. Min Kung, vi är under anfall!

-Har skeppen redan nått land?

-Nej min Kung. Dom har tagit sig runt via floden. Han pausade kort. Vi är avskurna.

-Fördömt! Inte underligt att skeppen har tagit så lång tid på sig att nå land. Alla blickar har vart vända mot dom, hur lätt som helst att smyga förbi oss då.

Jazie och Jakkzarh tittade bestört på varandra. Hur hade dom kunnat missa följebåtarna?

-Hur illa är det? frågade IsaMabirse.

-Det är spridda strider i staden. Och dom har försökt bränna ner värdshuset "Vilda Gåsen".

-Hur gick det? undrade Maarakhus.

-Bara ytliga skador och några trasiga möbler. Det är en stadig byggnad.

-Och Tressie?

Väpnaren höjde bara menande på ögonbrynet.

Maarakhus skrattade till.

Han och Tressie var avlägsna kusiner. Hennes föräldrar hade sänt henne till slottet för att dom skulle lära den hopplösa pojkflickan vara mer som en dam, men hon hade visat större färdigheter med ett svärd än hon nånsin gjorde med en synål. Inte ens kungens egna livvakter kunde räkna med att gå oskadda ur en strid mot henne.

-Men Koba och Semen är döda.

-Shar? han frågade trots att han hade svårt att se hur någon kunde skada den enorma mannen.

-Det var han som gav mig nyheterna. Men det är inte allt.

Maarakhus suckade tungt.

-Vad är det mer?

-Ett av skeppen är "Tranan".

Maarakhus flämtade och svajade till.

-Är du säker?

-Det var Shar som informerade mig.

-Då måste det vara sant. Vid allt mörker. Maarakhus drog handen genom sitt hår.

-Vad gör vi nu? Isas röst darrade lite.

Trots att dimman som gled in med skeppen var onaturligt tjock, så hade solen börjat gå upp och snart skulle minsta solstråle skada både henne och Tova svårt. Om dom var avskurna kunde dom inte längre sätta sig i säkerhet.

Rava och Lafr drog Tova beskyddande intill sig.

Maarakhus var tyst en stund.

-Tunnlarna under slottet. Dom leder under hela staden.

-Men du kan inte följa med oss, sa Isa tyst.

-Nej, sa Maarakhus. Min plats är här. Hur mycket jag än vill, kan jag inte överge vårt folk när det blir strid.

-Jag vet min älskade, Isa lutade sig mot honom.

-Och gångarna är för små för oss, sa Lafr med en harkling.

-Nej! ropade Rava. Tanken på att överge sitt barn var outhärdlig.

-Vi måste tänka på hennes säkerhet, sa Lafr.

-Mamma? Tova tittade frågande på Rava.

-Han har rätt min älskling.

-Mamma lämna mig inte.

-Vi skulle aldrig överge dig min lilla skatt. Rava försökte le men även om tårarna ännu inte nått hennes ögon så darrade rösten. Dessutom kommer du ju att vara med IsaMabirse och hon är ju också din mamma. Hon kommer att ta hand om dig.

-Du är min mamma! Du är min mamma!

-Nu måste du vara stark min älskling, Lafr tittade sin dotter i ögonen.

Tova snyftade och klängde sig fast.

Rava lirkade försiktigt lös henne och gav det gråtande barnet till Isa.

-Ta hand om vår dotter, viskade hon genom tårarna, väl medveten om att detta kunde vara sista gången hon höll sitt barn.

-Hon behöver båda sina mödrar, sa Isa, så jag räknar med att vi inte är åtskilda längre än nödvändigt.

Maarakhus nickade mot Lafr. Dom gjorde rätt val.

-Min kung, Jakkzarh stod på knä framför Maarakhus som han hade sett andra göra för att visa sin respekt. Det är vårat folk som har avskurit staden. Vi borde ha insett att om vi kunde använda följebåtarna för att ta oss iland så kunde även dom det. Vi skulle se det som en ära om ni lät oss följa i tunnlarna för att beskydda barnet och drottningen. Vi är skapade för att kriga, dom skulle vara trygga med oss.

Jazie höjde stolt på huvudet.

-Jag var alfa för mitt folk, som en drottning skulle ni kanske säga, även om jag inte är alfa längre så vet jag att vårt folk fortfarande har respekt för mig och dom vet att jag inte är en lätt motståndare. OM vi får äran att beskydda barnet så lovar jag att vi klarar av allt eventuellt motstånd som vi kan råka på och kanske kan vi till och med få några av dom att lyssna på oss.

Maarakhus tittade på Isa.

-Vi kan lita på dom, bekräftade hon.

Maarakhus tittade på Lafr och Rava. Lafr nickade instämmande och Rava vände bort blicken.

-Då säger vi så, sa Maarakhus.

-Min kung! ytterligare en väpnare stormade in i rummet.

Skeppen har nått land!

Mörkret skärmde inte Shar där han stod och tittade ut över havet.

Han hade vart med om mörker tidigare.

Dom långa mörka vintrarna i norr för att inte tala om mörkret som funnits i hans inre under hans uppväxt.

Kungens bågskyttar fick order om att skjuta brinnande pilar för att man skulle kunna bedömma avstånden till skeppen som gled in i mörkret.

Bågskyttarna spänden bågen och sköt en väg en våg av pilar.

Dom liknade stjärnfall mot den svarta natten.

En av pilarna träffade ett segel som snabbt tog eld och brann som en fackla.

Shar sänkte sin tubkikare och gnuggade sina trötta ögon innan han tittade igen.

Skeppet som kom glidande brinnande mot dom var "Tranan".

Shar släppte kikaren som föll hårt i marken och rullade bort.

Han sprang som han aldrig sprungit förr. Jagad av det förflutna och för att rädda den enda kvinnan han nånsin hade älskat.

Shar var ingen liten man på något sätt.. Med sina 2.30 var han den längsta och största mannen i hela Yss, men kvinnan han sprang för att rädda var trots sin längd hans jämlike på mer än ett sätt och hans överman på många.
Dessutom hade hon hans hjärta.

Bakom honom hade mörkret än en gång fått ge vika för ljuset och solen var på väg upp.

Värdshuset brevid floden som mynnade ut i havet sod i brand.

Dom hade blivit lurade. Fienderna fanns inte bara på skeppen, dom var redan här!

Han trotsade elden och röken och slet upp dörren.

Tressie var som vanligt redan uppe och fullt påklädd, men istället för att mötas av hennes leende så var hon upptagen med att slåss mot några varerlser han aldrig tidigare hade sett. Han antog det var samma sorts folk som dom som kommit för att varna dom alla för hotet från havet, men detta var inga vänner.

Koba och Semen, två av Tressies män låg döda, så gjorde även tre varerlser.

Tressie svingade sin stora köttkniv med ena handen och parerade ett slag med styckyxan.

Yxan hade varit en gåva från Etos visste han.

Och snart skulle Etos vara tillbaka, för Tranan hade varit hans skepp.

Shar drog sin sabel och snart hade han och Tressie gjort slut på varerlserna som var kvar.

Elden som inte hade vart så kraftig som han först hade befarat hade dom snart släkt.

Utmattade satt dom i köket.

-Du har halltid haft bra tajming, sa Tressie.

-Du hade nog klarat dig lika bra utan min hjälp, sa Shar och torkade hennes blodiga kind.

-Dom vet verkligen hur man slåss.. Såg du deras klor?

Han sneglade på kropparna.

-Dom verkar vara skapade för att kriga, rös hon.

-Och ändå hade dom ingen chans mot dig, log han.

-Säg det åt Koba och Semen.

-Hade dom bara skött sitt jobb så hade det inte funnits några kvar för dig att slåss mot! Han ställde sig upp.

Jag gissar att dom var fulla som vanligt?

Hon ryckte på axlarna och vände sig bort. Detta samtal hade dom haft förr.

-Dom var Etos vänner, sa hon.

-Dom var mina vänner också!, sa Shar, men dom borde ändå inte få vara kvar om dom inte kan sköta sina jobb.

-Men nu behöver du inte oroa dig för den saken mer!

Han vände bort blicken.

-Shar?

Han älskade hur hennes röst lät när hon sa hans namn.

-Skeppen har kommit, sa han. Dom har snart nått land. Ett av dom är Tranan, mumlade han.

-Va?

-Ett av dom är Tranan!

-Tranan?

-Ja.

-Men?!?

-Tror du inte jag känner igen Tranan???

Hon sjönk ihop på stolen och gömde ansiktet i händerna.

Han ställde sig på knä framför henne.

Hon tittade upp och strök hans kind med sin hand.

Han tänkte tillbaka på en annan gång han hade kännt hennes hand mot sin kind.

Dom hade just lastat av Tranan efter han gjort sin första tur med henne. Etos hade bjudit honom om mannarna till Värdshuset. Han hade blivit handlöst förälskad i servitrisen som visade dom till deras bord och bara för att få ha henne nära hade han beställt ena glaset efter det andra av deras berömda honungswhisky och snart hade han vart lika berusad som han var kär.

Hans vänner hade utmanat honom att stjäla en kyss. Han hade aldrig kunnat säga nej till en utmaning, framförallt inte när det gällde nåt han längtade efter att får göra.

Så han smög upp bakom henne, sade sin arm om hennes midja och lyfte upp henne och gav henne en kyss.

Vännerna hade jublat.

Servitrisen hade svarat med att ge honom en så rungande örfil att hans kind hade vart ilsket röd i tre dagar.

Vännerna hade skrattat glatt åt honom ohc sen hade Etos, hans kapten, presenterat honom för sin syster.

Eftersom han fortfarande hade henne i sin famn hade han nästan tappat henne i marken.

-Nå sa hon och gav honom en kaxig blick.

Försiktigt hade han släppt ner henne.

Han hade inte vetat vart han skulle titta.

Han hade aldrig skämts så mycket ihela sitt liv.

Vad hade han gjort?

Mot sin kapten?

Och mot en kvinna?

Mot hennes vilja.

-Suputer finns det här så det räcker, sa Tressie och spände blicken i honom. Ska du uppvakta mig så får du se till att du beter dig som en riktig man och inte en tölp.

Han hade inte funnit orden.

Kapten hade skrattat åt honom och dunkat honom i ryggen.

-Ryck upp dig gossen, hon gillar dig!

-Öhhh?

-Hon sa ju att du kunde uppvakta henne din gås.

-Öhhh?

-Gå och lägg dig, så kanske du kan få fram nåt vettigare än en massa Öööön tills imorgon. Och ta med en hink. Det lär du behöva efter all honungswhisky som du har hällt i dig.

Dagen efter hade han skämts som en hund och vart mer bakis än han nånsin hade varit i sitt liv.

Han smög ner till köket och bad Tressie om ursäkt.

-Jag vet inte vad som flög i mig. Jag lovar, jag har aldrig behandlat en kvinna på det sättet tidigare. Men dina läppar var så inbjudande.. Och dom utmanade mig. Och jag drunknade i dina ögon. Men jag hade ingen rätt.

-Nej det hade du inte, sa hon. Mina kyssar tar man inte. Dom är mina att ge. Hon gav honom en blick och vände sig om.

-Och hur gör man för att förtjäna en sån? frågade han.

-Det är för dig att ta reda på, sa hon.

Det var då.

Och han hade vunnit hennes kyssar. Och till slut även hennes hjärta. Och den dagen Etos hade förenat dom hade mörkret i hans inre slutligen ersatts av ljuset.

-Tror du han kommer att vara ombord på tranan?

Tressies röst väckte honom ur hans tankar.

-Jag hoppas inte det, sa han.