Senaste inläggen

Av AnonymQ - 21 maj 2015 09:40


 

" Hellre lättroad än oroad "

Av AnonymQ - 24 april 2015 16:32

Jag vill be om ursäkt för att jag inte har skrivit på länge.

Jag försöker fortfarande bestämma hur jag ska göra för att gå vidare med min novell.

Har ni tankar eller åsikter om den får ni gärna skriva det. =)

Under tiden får ni gärna kolla in mina Länktips.

Ha det bäst så länge.

Av AnonymQ - 6 mars 2015 09:57



-Men Hur är det med dig? Du ser ju alldeles förstörd ut.

-Jo jag är tok kär och åker runt på små rosa moln hela tiden.

-Men det är väl bara härligt att vara kär???

-Ja, jo.. Men jag är ju så sabla höjdrädd....

Av AnonymQ - 20 februari 2015 23:21

(För att varje liv är speciellt)


Stora snöflingor som sakta faller.

Oändligt många.

Ingen den andra lik.

Som människor.

Som Liv.

Droppen i havet.

Tåren som faller från det ledsna ögat.

Regnet som faller övermarken.

Svettdroppen som rinner nedför din rygg när du springer.

Bubblan som brister i ditt bad.

Vattnet som fräser i bastun.

Drycken i ditt glas.

Men haven är tomt på liv.

Inga tårar faller från döda ögon.

Marken är en hård öken.

Istället för att träna flyr du för ditt liv.

Svetten som rann är blod.

Vattnet i ditt glas är fullt av gifter.

Snön på marken gnistrar som en bädd av diamanter.

Jag vänder mig om.

Blickar upp mot himlen.

Snön fallar inte längre.

Miljarder stjärnor gnistrar på himlen.

Jag blundar och sträcker ut armarna.

I drömmen kan jag alltid flyga.

SnöÄngel

Av AnonymQ - 26 december 2014 13:23

Och jag såg hur likgiltigheten gled in över hav och land.

Människorna bleknade och vände sig ifrån varandra.

Mödrar struntade i sina barn, makar struntade i sina fruar och barnen slutade lyssna till sina föräldrar.

En efter en gav människorna upp och världen föll i kaos.

Livet blev lika kallt som människornas hjärtan och allt eftersom otröstade tårar föll i marken, blev den lika obrukbar och död som människornas sinnen.

Men mörkret som föll över världen och förblindade människorna var nu deras egen skapelse.

Medmännsklighet, Kärlek, Jämliket och Omtanke böts ut mot Mitt, Jag och Vinst.

Hat, Krig och Döden vässade sina liar.

För snart är männskligheten redo att skördas.

Men upp ur den hårda marken växte en ensam blomma.

Hoppet.

Och jag log.

Av AnonymQ - 21 september 2014 22:45

Ett kalejdoskop av miljoner tankar.

Världen är ett miljonbitars puzzel där inga bitar passar.

Plocka upp efter hunde.

Insändarna i tidningarna är många.

Den sura gubben på balkongen som gapar åt mig.

Jag tittar på den lilla hunden.

Till att börja med så har hon inte gjort nåt, för det andra har jag med mig nog många påsar för att ta upp efter flera hundar.

Visst hon gick lite långt in.. Men det var för att jag inte ville att hon skulle gå i glaset efter den krossade flaskan.

Vem ska jag klaga på om den?

Vart är alla insändare om dom?

Och vem ska jag klaga åt när fågeljäveln skiter på mitt balkongräcke?

Jävla fågel!

Och den som sket på parkbänken.

Fan oxå.

Utrota fågeljävlarna.

Och vem plockar upp skiten efter alla bilar?

Utsläppen från alla jävla fabriker som spyr ut eländet och dödar jorden lite mer för varje dag.

Nä hata rökarna..

Och plocka för fan upp efter hunden.

Jag menade inte att köra över henne..

-Jag hade ju bara druckit tre glas vin.. Det har ju gått bra förr?

-Jag hade tänkt byta till vinterdäck men...

-Vaddå alla kör väl förfort?

PLOCKA UPP EFTER HUNDEN!

Jakten på dom sjuka verkar vara över för tillfället.

Ut med dom jävla invandrarna istället.

Dom tar alla jobbet (som ingen vill ha ändå).

Var det så dom sa om alla svenskar som utvandrade?

Är det så dom säger om alla svenskar dom fortfarande utvandrar?

Köper hus i det soliga spanien för att slippa den stränga kalla vintern som vi nu vill bevara så svensk?

Svenskarna flyr kylan men inte fan vill vi släppa in nån stackare hit ändå..

Gå nånannanstans få vi får fly kylan ifred.

Plocka upp efter hunden!!!!

När jakten på invandrarna är över så är det nog gamlingarnas tur.

En död gamling kostar inte samhället nåt..

Dom har nog levt så det räcker ändå.

Dom behöver nog inte lika bra och nyttig mat ändå.

Och dom orkar väl ändå inte göra något så dom kan väl lika gärna stanna på rummen?

Oj oj oj, där finns det stora pengar att spara.

Men glöm inte att plocka upp efter hunden.

Du vet väl hunden?

Skit samma att miljögifterna som spys ut förstör världen för generationet framöver.

Skit i att den du dödar med bilen inte finns mer.. Och kommer aldrig att finnas mer.

Vapnen som dödar..

Hatet som dödar..
Likgiltigheten som dödar.

Vi stoppar huvet i sanden som dom stutsar vi är.

Verkligheten är allt för mörk för att våga se.

Och fan om du klagar..

Vad har du för rätt att klaga?

Det finns säkert dom som har det värre än dig.

Sympati jägare.

Jag har nog med mitt liv.

Dessutom är det väl dom friska det är synd om?

Om det inte funnits sjuka och svaga människor skulle säkert skatterna vara lägre.

Så det är väl dom friska som ska klaga och dom sjuka som ska vara tacksamma för dom smulor dom får?

Att du inte har nåt liv är väl skit samma.

Du slipper ju jobba?

Du slipper ju leva?

Och glöm inte att PLOCKA UPP EFTER HUNDEN!!!

Jag går hem och skapar bort skiten från sulan och tvättar skon.

Inga spår kvar efter skiten, men stanken från hatet och från bilarna, fabrikerna, våldet och dödandet finns kvar.

Snart är det vinter.

Ät inte gul snö.

Av AnonymQ - 6 juli 2014 18:57

I tunnlarna spred sig nervositeten.

Det var allt svårare att smyga ut och hämta vad man behövde utan att riskera att Ables eller vildarna att upptäckte dom.

Dom skulle snart vara utan både mat och vatten och det blev allt svårare att ta hand om dom skadade och göra sig av med latrinavfall. Stanken skulle snart avslöja dom om inte löparna* gjorde det.

Jazie och Jakkzarh passade inte in i dom trånga gångarna, dom var vana vid öppna slätter. Att dessutom stå utanför själva striderna var nästan outhärdligt för det stridstränade alfa paret. Men dom hade givit sitt ord på att dom skulle skydda IsaMabirse och Tova och dom stod vid sitt ord. Och allt för snart skulle striderna nå även dom.


Liv var trött smutsig och kladdig av blod.

Dom hade förlorat mäster Esa under nattens anfall. Den modiga vätten hade lyckats fälla en Ionet som var nära att ödelägga lägret.

Matheous hånade henne.

Mardrömmarna hon hade haft var nu verklighet.

Hur mycket dom än kämpade så verkade som att fienden bara blev fler. Och starkare.

På dagarna slogs dom, på nätterna slogs dom och där emellan slogs dom lite till.

Dom få stunder där emellan sov dom där dom stod.

Men Liv hade Bengt och hon hade Best. Hur skulle hon klara sig utan dom?

Hon sneglade på Dwarg och Ting. Hon log trött åt deras nyupptäckta kärlek.

Hopp.

Det var precis vad dom behövde.

Och vad ger större hopp än kärlek i en tid som denna.

En signal ljöd och Liv höjde blicken.

Dags för strid.

Hon lyfte svärdet och gjorde sig redo.

Mattheous galna skratt ljöd genom hela lägret och fick henne att rysa.

Vildar, Ables och levande döda kom stormande från skogen. Ingen kunde förutsäga vart ifrån dom skulle komma, dom fanns bara där. Magi.

Liv gav upp ett krigsvrål och rusade mot dom anfallande.

Svärd mot svärd.

Blod som sprutade.

Fruktansvärda läten från fallna kamrater, döende, torterade.

Hon var kall inombord.

Hur länge skulle dom orka?


Tova vände upp blicken mot Isa.

-Mamma viskade hon och pekade.

Sen vällde det in vildar och levande döda.

Jazie morrade högt och kastade sig in i striden.

Hon skulle slåss till döden för att skydda Isa och barnet.

Jakkzarh stod vid hennes sida.


Dom var överallt.

Vildar, Ioneter, Ables.

Tog det aldrig slut undrade Marakhus när han puttade bort en död vilde.

Han gav Lafr och Rava en nick. Han hade kommit att få stor respekt för dom.

Han kunde även se Shar och Tressie. Shar höll i en stor sabel och Tressie ett svärd hon hade fått av hans far.


Liv satte av efter Mattheous.

Han skrattade åt henne.

Hånade henne.

Plötsligt ser hon i ögonvrån hur en Ionet höjjer sin enorma klubba mot Bengt.

Innan hon hinner göra något kastar sig Best fram och får hela träffen av klubban.

Smällen är fruktansvärd och hon se hur en av dom kraftiga spikarna träffar honom just under frambenet mot bröstet, enda platsen där siljentrustningen hade ett glapp. En kraftfull stråle med blod sprutade från såret och han kastades i marken.

Bedövad.

Sen rasande.

Iskallt hat.

Hon vände all sin ilska mot Mattheous.

Han skrattade åt hennes smärta och tog sats och flög över lägret.

Liv knuffade i från med fötterna och utan att märka det själv flög hon efter honom.

Hans skratt blev allt muntrare och galnare när han såg hennes hopplösa kamp.

Han tröttade ut henne.

Hon svingade svärdet och missade.

Hur skulle hon kunna träffa?

Han lockade henne närmare och dök bort igen.

Han sög i sig hennes hat som den ljuvaste nektar.

Han livnärde sig på henne.

Ju starkare hon hatade ju starkare blev även han.

Berusande.

-Liv.

Hon skakade bort rösten hon hörde i sitt inre.

-Liv!

Hon vägrade att lyssna.

-Liv! Glöm inte vem du är.

Ash röst fick henne att minnas vem hon var.

Hon stannade upp.

-Inser du äntligen att du har förlorat flicka lilla? Mattheous skrattade hånfullt.

-Jag är Liv. Bonddotter.

Hennes röst ekade så hela silversjöarna hörde henne.

-Men jag är även dotter av Gudarna.

-Du kan aldrig vinna över mig! hånade Mattheou.

-Kanske inte, men så länge jag lever kommer jag att kämpa!

Solen träffade hennes siljenrustning och bländade Mattheous ett ögonblick.

Hon sträckte ut armarna och rustningen sprack i tusentals små bitar och föll av henne.

Hennes kraftarmband spred sina rötter över hennes arm, formade en ny rustning.

Hon tittade på Mattheous.

Han skrek av ilska och skickade iväg stora eldsklot mot henne och lägret.

Liv blundade och höjde på armarne..

Vattenpelare steg upp från silverjöarna och släkte kloten innan dom nådde sina mål.

Hon vände blicken mot Mattheous och skickade iväg en energi våg som skickade iväg honom.

I lägret flydde moståndarna i panik.

Hon visste att detta bara var en tillfällig seger.

Mattheous skulle vara tillbaka när som helst, men nu skulle hon få en chans att ta farväl av Best.

Hon sjönk till marken och sprang till Best.

Han låg nedbäddad i ett tält och flämtade tungt.

Rött blod bubblade ut för varje andetag och trots att han var kraftigt badagerad skulle han dö. Hon förstod det.

Han tittade på henne och viftade ynkligt på svansen och gnydde.

Hon satte sig hos honom. Begravde huvudet i hans tjocka blodiga päls och grät.

-Du får inte lämna mig, viskade hon. Du får inte lämna mig.

Han slickade henne försiktigt i ansiktet och hostade upp mer blod.

Bengt stod brevid henne. Hans ansikte var en grå mask och stilla tårar föll för hans kind.

Han satte sig brevid henne och dom satt där tillsammans medan Best dog.

-Neeeej! skrek Liv och kastade sig över Best.

Bengt höll om henne.

Deras kärlek till varandra och till detta djur var så stark att armbanden som en gång varit ett, flätade sig samman. Dom for rakt igenom Best skadade bröst och ner i marken. Och rötterna spred sig. Och med dom spred sig kärleken. Och med kärleken spreds även liv.

Plötsligt långt borta i fjärran hördes gråten från ett barn.

Best päls föll i sär och en ung pojke tittade upp mot Liv.

-Mamma viskade han.


I tunnlarna hade vågen av vilar och levande döda bytts ut mot Ables.

Jakkzarh mådde illa av att behöva slåss mot sina egna, men detta krig var skapade av Deras gud, så det var också upp till dom att avsluta detta.

Men just när dom skulle mötas så hördes i fjärran gråten från ett barn. Det var inte vilket barn som helst utan det var gråtan från en Valp.

Hur var det möjligt?

Gråten från valpen väckte dom stridande Ables ur sin drogade förtrollning och dom tittade sig förvirrat om.

-Ables!!! Lyd! Jazies röst lämnade inget utrymme för tvekan.

-Ables, detta är inte vår strid. Vi har följt en galen gud i fördärvet. Släpp vapnen.

Ables släppte sina vapen, vana att följa Alfans order.


Liv och Bengt hörde hur det mullrade i fjärran.

Mattheous var tillbaka.

Bengt tog beskyddande gossebarnet i sin famn och Liv rusade ut.

Vildar, levande döda och Ioneter kom mot dom.

Dom var fler än dom någonsin hade varit.

Nu tar det slut, tänkte Liv. Vi har förlorat.


På den nu torra och hårda marken låg en ensam liten valp och grät.

Mezai hade i sitt drogade tillstånd inte förstått att hennes lille valp fortfarande varit vid liv.

Hennes kropp hade legat skyddande över honom och instinktivt hade han lyckats finna hennes bröst och fått i sig den sista droppen av näring som fanns i henne innan hon dog. Sen hade han fallit i dvala, nästan död. Men Livs rötter hade nått även dit och väckt honom. Och marken brevid honom började gnistra. Det var som en massa diamanter plötsligt kom till liv. En osynlig vind fick dom att dansa och virvla runt. För Livs rötter och deras kärlek hade lyckats väcka ljuset.

Gudinnan Lys log mot den lilla valpen som sträckte upp sina små varmar mot henne.

Tillsammans gick dom genom portalen.


Mattheous blev vit av skräck när han såg hur portalen öppnades. Han förstod att den enda som kunde komma igenom var Lys.

Och när hon klev ut genom protalen möttes hon av Ash.

Lys log mot honom och gick fram till Dwarg och Ting.

-Jag lämnar detta värdefulla barn i er vård. Se till att han finner rätt hem. Varken Dwarg eller Ting kunde säga något utan nickade bara och höll försiktigt den allt för magra lilla valpen.

-Neeeeeeeeeeeej, skrek Mattheous. Nej, nej nej neeeeeeeej. Jag hade vunnit!

-Mattheous, Lys röst var mild. Du kan inte vinna över oss.

-Och vi kan inte vinna över dig, sa Ash.

-Vi är endel av varandra, sa Lys.

-Naturen kräver balans, sa Ash.

Mattheous blickade hetsigt omkring sig för att hitta en väg ut. han var fast.

Lys tittade ut över folken som hade samlats.

-Utan mörker finns heller inget ljus, sa hon med sin milda röst. Så länge vi finns, finns även Mattheous.

-Det är dags att ni får leva era liv på riktigt, sa Ash.

Dom stod tillsammans med en besegrad Mattheous emellansig. Sen steg dom upp mot himlen.

Högre och högre upp.

Och så exploderade dom i oändligt många bitar och försvann.

Vildarna sprang planlöst omrkring. Utan Mattheous som ledde dom hade dom inte längre något uppgift.

Levande döda och Ioneter dog där dom stod. Utan Mattheous som livnärde dom fanns det inget kvar i dom.


IsaMabirse stod tätt sammanslingrad med Marakhus.

Dom tittade ut över dom brinnande ruinerna av deras stad.

Isa tittade mot honom.

-Vad gör vi nu? frågade hon.

-Vi tar hand om våra sårade, vi begraver och sörjer våra döda och bygger upp våran stad igen.

-Och sen?

-Och sen tar vi hand om våra nya liv, sa han och lade sin hand beskyddande över hennes mage.


Av AnonymQ - 6 juli 2014 14:18

Ash var vilse i sig själv.

Galen av sorg och fylld med bitterhet och hat ville han bara lämna silversjöarna, bege sig ut i rymden och inte behöva tänka, längta, känna, sakna eller sörja, men han kunde inte lämna silversjöarna.

Inomsig kunde han fortfarande höra Lys röst.

Trots att hon var förlorad för honom var hon ändå inom honom, och han visste att så länge hon fanns där kunde han inte lämna henne.

Begravd i sin smärta, sin ångest och saknad strövade han genom dom djupa skogarna.

När hans tankar blev mörka spred han död omkring sig, och när han mindes deras kärlek spred sig växter runt hans fötter.

Men han märkte inget av detta.

Han vandrade genom byar som brunnits ner till grunden av vildarna.

Han klev över döda kroppar. Dvärgar, Alver, Vättar, och så många andra olika folk men han såg dom inte.

Han var som ett spöke. En vålnad.

Högt uppe i dom snöklädda bergen tänkte han på Lys rena kärlek. Lyckan dom delat när dom skapat världen. I dom djupaste gråttorna föll hans tårar av den djupaste bitterhet över att ha förlorat den som spred ljus i hans liv. Över silversjöarna skrek han ut sin saknad så höga vågor bildades och slog in över land.

Han var förlorad.

-Min gud.

Han var inget utan Lys.

-Min gud.

Tom.

-Min gud!

Sorgen var så smärtsam att den slet sönder hans kropp. Han slet och drog i sina kläder. Lämnade blodiga spår över sin mänskliga kropp.

-FAR!!!! Vi behöver dig!

Han öppnade ögonen.

Som om han nyss hade vaknat.

Där stod hans dotter. Deras första skapelse. Hennes ansikte var fyllt av oro och blekt av sorg.

Beväpnade korpar höll vakt i träden.

-Mitt barn, viskade han och öppnade sin famn.

Den stora älvmodern flög in i hans famn och omslöts av hans armar.

-Far, vi behöver dig. Liv behöver dig. Vi behöver dig, viskade hon.

Ash öppnade till fullo sina ögon.

Och han såg.

Han såg hur deras barn led.

Hur världen som han och Lys hade skapat genom sin kärlek plundrades och förstördes.

Han såg dom döda kropparna.

Vildarna som våldförde sig på kvinnorna, mördade männen och slet barnen i bitar.

Galenskapen som strålade från Matheos.

Dom sista spåren av kärleken som han delade med Lys skulle snart försvinna.

Han gav sin dotter en kyss på pannan och hon kunde känna hur styrkan återvände i dom båda. Och som ringar i vattnet spred sig kraften genom silversjöarna.

Korparna flaxade med sina vingar som blänkte av styrka och hälsa.

-Kom, sa han. Vi har mycket att göra.

Presentation


Välkommen till 2Bcontinued. Här kommer jag lägga upp dikter, noveller, foton, tavlor och kanske lite annat.. Tyvärr kan det dröjja mellan uppdateringarna där av namnet.
Hoppas ni kommer att trivas

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Länkar

Senaste inläggen

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kategorier

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Arkiv

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards