Senaste inläggen

Av AnonymQ - 16 januari 2014 14:50

Bengt räckte vattenrenseln till Liv.

Hon skakade på huvudet.

Senast hon drack hade hon nästan genast spytt upp det igen.

Istället fuktade han en trasa och hon torkade sig tacksamt om pannan och nacken.

Hon räckte tillbaka trasan och tryckte hans hand.

Helst hade hon velat kyssa honom men detta var inte rätt tillfälle.

Istället rättade hon till sin utrustning.

Dom var redo för strid.

Galenskapen som hade spridit sig som en löpeld över Silversjöarna hade inte drabbat dom lika hårt.

Dels var det inte så många familjer i bland dom, men dom var också bättre förberedda än dom övriga.

Dwarg som hade hållt vakt vid portalen hade kommit skyndande och berättat att den hade börjat glimma.

Ett märkligt lugn hade lagt sig över dom.

Väntan var snart över.

Bengt och Liv hade tillbringat nätterna tätt omslingrade.

Viskat kärleksfulla ord till varandra.

Planerat deras framtid som om dom inte hade nån oro i världen.

Best hade sett så generad ur när dom kysstes att han smet ut ur tältet.

Dwarg kände än en gång på sin klinga för att känna om den var vass nog.

Han hade gjort allt han hade kunnat.

Men dom flesta här var inga riktiga soldater och det visste han.

Silversjöarna var stort. Kriget skulle inte bara vara här. Soldater behövdes överallt.

Hur många av dom skulle dö här?

Hur många skulle överleva?

Ting tittade på honom och gav honom ett stöttande leende.

Hon trodde fullständigt på honom.

Han hade vart säker på att att skulle gå igenom livet ensam, så han hade aldrig varit särskilt nervös inför en strid.

Men nu var han skräckslagen.

Inte för sin egen skull utan för att förlora Ting.

När kriget var över skulle han ha många nya symboler på sin kropp.

Skulle Ting vara en av dom?

Han bet ihop.

Tappade han kontrollen över sina känslor var han inte till nytta för någon.

Han tittade mot portalen.

Han hade aldrig förstått hur stor den skulle vara.

Minst 50man skulle kunna gå i bredd.

Och hög var den också.

Gryningen var på väg.

Det verkade som att det skulle bli en vacker dag.

Men inga fåglar sjöng och skogen var stum.

Marken runt om portalen var död.

Här växte inget.

Hade det varit så hela tiden eller var det efter slaget om Garr den hade dött?

Han visste inte.

Men hur kusligt det än var med en död mark så gjorde bristen på växtlighet att det skulle bli lättare att strida.

För det var ett stort område som hade dött..

En gång hade det legat en by här minndes han från dom gamla kartorna.

Ruiner fanns fortfarande kvar om man visste vart man skulle titta men även husen hade vittrat sönder och försvunnit.

Som om hela byn hade utplånats.

Som när man som barn ritade i sanden och vågorna sköljde bort det.

Han tittade mot bågskyttarna.

Dom nickade åt honom.

Dom var redo.

Ting gav honom en sista blick innan hon ställde sig bland dom.

Hennes pilbåge blänkte i hennes hand.

Mäster Esa lyssnade i vinden. Det var som om han hade hört nåt.

Han skakade på huvudet.

Han hade kunnat svära på att han hört en kvinna.

Så blev hela världen svart.

Och portalen öppnades.

Av AnonymQ - 15 januari 2014 14:42

Ioneterna släpade fram Lys till Matheous.

Hon hade en kedja runt halsen som såg ut som flytande lava.

Varje gång Ioneten som höll i kedjan röck till fräste den mot hennes hud.

Överallt låg döda valpar i vad som verkade vara ett hav av blod.

Hon gick så försiktigt som hon kunde för att undvika att trampa på dom förlorade liven.

Hon tittade på Mezai som låg kvar på den plats hon fallit, fortfarande med den lilla valpen i sin famn som om hon försökte skydda den.

Lys kände sig orkeslös.

Matheous galenskap hade förstört så många liv.

För vad?

För förstörandets skull!

En enda tår var allt hon tillät sig.

Matheous väntade på henne vid portalen.

Pelarna skimrade.

Ables var redo.

Vildarna var galna av lusten att döda.

Det var vad dom var skapade till.

Ioneterna som egentligen bara var köttdockor följde sin Guds order blint.

Precis som dom levande döda saknade dom egen vilja.

Till skillnad från dom levande döda hade dom aldrig ens vart vid liv.

Köttdockor.

Marionetter.

Han röck i trådarna och dom rörde sig.

Dom var användbara i strid i sin storhet och sin totala lydnad.

Dom stred tills dom dog.

Ge upp fanns inte i dom.

Dom löd blint.

Tills dom var förstörda.

Lemlästade skulle dom kravla sig mot sitt mål.

Armlösa skulle dom sparka.

Det fanns inget dom inte skulle göra för att följa Gudens order.

Det var därför han kunde lita på att dom inte skulle påverkas av Ljuset.

Det fanns helt enkelt inget i dom att påverka.

Det gjorde dom till ett utmärkt vapen, men Ables var dom som skulle vinna kriget åt honom.

Även om dom också lydde honom blint så hade dom ett eget tänkande. Dom kunde ta beslut utan honom.

Ioneten som höll i Lys kedja röck till så hon föll på knä framför Matheous.

Han fick hålla sig ifrån att skratta högt.

Han hade vunnit..

HAN HADE VUNNIT.

Hon tittade honom i ögonen.

Hon förävntade sig inte att se nåt medlidande där och hon fann det inte heller.

-Vad har du gjort? undrade hon.

-Jag har vunnit, svarade han.

-Du har brutit mot naturens lagar, du kommer inte att komma undan det här.

-JAG GÖR MINA EGNA LAGAR, skrek han så att saliven spottade.

-Även Gudar måste följa naturens lagar, sa Lys.

-Då krossar jag naturen också. Lika lätt som jag krossar DIG.

Han frammanade ett stort svärd.

Lys vek inte undan med blicken.

-JAG HAR VUNNIT, skrek han och högg svärdet i henne.

Som om hon vore gjord av kristall gick hon i tusen bitar och regnade ner över marken och försvann.

Och då blev hela världen mörk.

Och portalen öppnades.

Av AnonymQ - 14 januari 2014 14:38

Dom vilda hölls i inhängnader.

Dom skulle inte kontrollera sig tills offret var gjort.

Han hade satt en handfull Ioneter att vakta dom vilda medan resten höll sig i bakrunden med Ljuset.

Han skrattade ett högt gällt skratt.

Hade flocken inte redan varit så påverkade av brygden så hade dom kunnat höra hur galen han var, men dom var redan så långt borta själva.

Männen höll sig på avstånd medan honorna låg och vred sig i födsloplågor.

Dom honor som vart för unga eller för gamla eller av någon annan orsak inte kunnat få en egen kull hjälpte till så gott dom kunde, lika påverkade av brygden.

Snart hördes dom första kvidande ljuden som visade att ett nytt oskyldigt liv kommit till världen.

Hanarna vädrade och drog in den nya doften.

Dom fick kämpa hårt för att stå emot sina instinkter att skydda dom nyfödda.

Honorna var fortfarande allt för påverkade av brygden för att kunna göra annat än att stirrada blint ut luften.

Nya kvidande ljud hördes.

Fler liv kom till världen.

Det var ingen som tog upp dom i famnen.

Ingen som viskade små ord fyllda av kärlek som nyblivna föräldrar gör.

Ingen som kollade så att dom var hela och friska.

Dom honor som inte födde fort nog fick hjälp på ett eller annat sätt.

Stönande ljud hördes hos dom kvinnor som fick sina valpar brutalt uppslitna eller skars upp för att det skulle gå fortare.

När tillslut alla kullar var födda togs valparna upp av honorna.

Dom höjde sina knivar.

Och slaktade valparna.

Mezai hade inte fått i sig fullt lika mycket av brygden som dom andra, så nånstans inom henne fanns hennes själv ändå kvar.

Hon tittade på kroppen hon höll i famnen.

Hennes första kull.

Hennes enda också verkade det som.

En enda valp.

Nu insåg hon vad Jazie förlänge sen hade förstått.

Guden var galen.

Och vad var då inte hon?

Hon, alfa, moder, som hade offrat inte bara sin egna lilla valp, utan även hela sin flock?

Hon skrek ut sin ångest och tröck den lilla lilla kroppen mot sitt bröst.

Det var så mycket blod överallt.

Hon tittade på den stora kniven hon höll i handen.

I en snabb hård rörelse högg hon den i sitt hjärta.

Hon dog omedelbart och föll i hop på den bloddränkta marken med sin lilla valp fortfarande i famnen.

Hon slapp se när vildarna bröt sig ut ur inhängnaden och förenades med männen i slakten av valparna.

Och mitt i allt blod stod Matheous, och hans galenskap lyste lika klart som en fyr i natten.



Först när Tova hade kolappsat hade vakterna kastat sig mot Jazie som hade stått närmast barnet, trott att hon på nåt sätt var ansvarig.

Isa hade varit tvungen att ställa sig framför henne och försäkrat dom att Jazie var oskyldig.

Vad som än pågick så var det inte deras fel.

Men att se det lilla barnet kasta sig av och an i fruktansvärda plågor var mer än någon av dom kunde bära.

Rava hade stått som fastfrusen.

Hon visste inte vad hon skulle göra.

Helarna kunde inte hitta något fel på henne och hur mycket trubadurerna än sjöng så kunde dom inte lindra hennes plågor.

Isa satte sig brevid sin dotter och tog upp hennes lilla hand i sin.

-Mitt barn, viskade hon. Mitt älskade barn. Släpp in mig. Försiktigt så satte hon barnets hand mot sin lilla panna och sin egen hand lade hon försiktigt på Tovas svettiga bleka panna.

Isa flämtade och röck till av chocken av dom fruktansvärda bilderna som utspelades i Tovas inre.

-Så mycket blod, viskade hon.

Jazie gav Jakkzarh en blick.

-Offerkullen, sa hon.


Panik utbröt runt om i Silversjöarna.

Barn vände sig plötsligt utan orsak mot sina föräldrar.

Döttrar vände sig emot sina mödrar och söner mot sina fäder.

Våld och skärck spred sig dom en löpeld.

Präster, helare och trubadurer arbetade i timmar för att återsälla lugnet och bota Silversjöarna från den sjukdom som måste ha drabbat dom.

För nån sorts sjukdom måste det ju vara.

Men allt dom fick var en kuslig stillhet.

Som när havet blir spegelblankt just innan stormen kommer.


När gryningen kom den andra dagen och galenskapen äntligen hade lugnat sig i Silversjörna öppnade Tova sina ögon.

Hon sträckte ut en svag arm mot dimman som rullade in med vågorna.

-Dom kommer, viskade hon.

Och då blev hela världen svart.

Av AnonymQ - 8 januari 2014 15:14

Trollens facklor lös i mörkret och Tovas skratt klingade ikapp med stjärnorna på natthimlen.

Man hade kunnat tro när man såg dom stora trollen att dom borde höras på långa vägar, men utöver Tovas skratt och flöjterna som spelade en ack så sorgsen men ändå hoppfull melodi så rörde dom sig tystare än den milda nattbrisen.

Inte så mycket som en blomma gick sönder under deras fötter på deras vandring.

Människorna kunde inte låta bli att stirra på detta storslagna folk.

För trollen var inte bara stora i sig, utan hela deras personlighet var lika storslagen.

Dom bar med sig en del av naturen i sig själva.

Men denna natt, var dom till skillnad från sina vanliga naturnära färger en skrämmande syn att se.

Deras hår var färgade i en röd färg som fick dom mest sprakande höstlöven att se bleka ut i jämförelse.

Deras ansikten var täckta med en grå lera under ögonen och ned över ansiktet och ändå ner på skäggen hos männen. Det var deras dödsmask.

IsaMabirse och Maarakhus stod tysta och väntade på att trollen skulle komma till dom.

Isa tröck Maarakhus hand och han besvarade tryckningen.

-Jag finns här min älskade, viskade han. Var stark.

Rava och Lafr som hade Tova på axeln var dom första som nådde fram.

-Mamma!!!! ropade Tova och kastade sig handlöst från Lafrs axel i IsaMabirses öppna famn.

Isa kunde inte prata. Hon hade så många känslor, så mycket hon ville säga till detta vackra barn, HENNES barn att hon blev stum.

Hon bara stod där och höll om sin dotter medan tårarna rann.

Maarakhus höll om dom båda.

Han hade vetat att Isas hemlighet var att hon hade fött ett barn, det hade en av kvinnorna som tog hand om henne berättat, så hon skulle kunna få rätt vård, men alla hade antagit att barnet hade dött. Men när han såg denna flicka som var så lik sin mor, så även om han hade försökt, hade han inte kunnat hindra sitt hjärta från att smälta vid denna återförening.

Rava och Lafr tittade på återföreningen med blandade känslor.

Dom hade nog innerst inne alltid vetat att denna dag skulle komma.

Hur kunde dom annat än le åt Tovas glädje över att få träffa sin mor? Men nog fanns där ändå en rädsla över att förlora barnet dom kallade sin egen.

När dom första stormen av känslor var över så gick Isa fram med Tova till Rava och räckte över barnet.

Det var en gest som sa mer än ord kunde göra.

Dom två mödrarna tittade värderande på varandra och sen sprack dom upp i lika varma leenden.

Maarakhus bugade för Lafr och sa -Trollen välkomnas varmt till Yss och vi beklagar alla att det inte kunde ske under gladare omständigheter.

Lafr bugade tillbaka.

-Kan ett möte ske under så mycket gladare omständigheter än att se en mor förenas med sin dotter?

-Våra familjer knyts samman, sa Maarakhus eftersom barnet även är dotter till min fars bror. Han var dock inte värdig ett så vackert barn som detta.

-Finns den mannen här? frågade Rava försiktigt.

Isa tittade ner i backen.

-Nej, sa Maarakhus. Han bröt mot vårt folks lagar på det grövsta sätt så jag hade inget val än att döda honom för att rädda IsaMabirses liv.

-Det låter som det finns en historia här som är värd att höras, sa Lafr. Vad säger ni om att dela en måltid med oss under stjärnorna?

-Det gör vi mer än gärna, sa Isa.

Dom gick under tystnad till stranden där Lafr och Maarakhus snart hade tänt en stor eld medan Isa och Rava dukade fram filtar att sitta på och mat att äta.

Tova hade smygit upp i Maarakhus famn när dom hade satt sig till rätta och hennes blinda ögon tittade långt in i hans själ.

Isa berättade sin historia.

Den började på samma sätt som Maarakhus hade hört den tidigare, men när den kom till hennes flykt blev det en stor skillnad.

-Men tillslut efter alla hans övergrepp upptäckte jag att jag var med barn.

Isas blick letade sig till Tova som myste hos Maarakhus trots den hemska berättelse hon fick höra. Hon var trygg där hon satt och det syntes.

-Det var en sak att han utnyttjade mig och min förmåga och gjorde vad han ville med min kropp. Men jag skulle aldrig låta honom komma i närheten av mitt barn. Hennes blick var fylld av trots. Jag kunde känna att Tova var speciell. Han skulle utnyttja henne på samma sätt som han utnyttjat mig. Snöskatan lyckades stjäla en nyckel åt mig så en natt fick jag äntligen chansen att fly.

Som om hon förstått att man pratat om henne kraxade snöskatan och flaxade med sina vingar.

Vi färdades på natten eftersom jag inte tål solen. Jag visste inte vart jag skulle, bara att jag var tvungen att komma så långt borta från honom som jag bara kunde. Jag kunde känna hur barnet inom mig växte sig starkare trots den bistfälliga maten jag lyckades hitta. Hon gav mig styrkan att fortsätta. Det var för henne jag levde. Men allt eftersom hon blev större och jag närmade mig slutet på min graviditet blev det allt svårare att färdas. Hon var ganska duktig på att sparkas.. Isa log varmt mot Tova. En natt råkade jag se er i skogen. Jag var först rädd, så jag gömde oss. Men jag hörde er prata och förstod att ni var vänliga så jag höll mig i närheten.

Lafr och Rava tittade på varandra. Dom kunde minnas den tiden just innan dom hittat Tova hur en snöskata hållt sig ovanligt nära.

-Det var en svår förlossning men så fort hon öppnade ögonen visste jag att all smärta jag hade kännt var värd det. För finns det någon mer värdig skatt än livet? Jag höll henne tätt intill mig. Jag berättade att jag skulle vara tvungen att lämna henne ifrån mig för att skydda henne. Och jag kände att hon lyssnade och förstod. Hon var speciell redan då. Men det svåraste jag har gjort var att lämna henne ifrån mig. Men jag visste att jag snart skulle bli funnet och att hon inte skulle vara trygg med mig. Jag matade henne en sista gång och bredde om henne så varmt jag bara kunde. Men hur skulle jag kunna lämna henne ifrån mig? Jag kände sån ångest att jag inte kunde lämna henne ifrån mig. Men så sträckte hon upp sina små händer och tog tag i mitt hår. Hennes ögon mötte mina. Och även om hon bara var några dagar gammal kunde jag höra hennes röst inom mig. Hon försäkrade mig om att jag gjorde rätt val. Hon var lika säker som jag att ni skulle kunna ge henne den kärlek och styrka jag inte kunde. Isa snyftade fram orden så dom knappt hördes. Så jag bäddade ner henne där jag visste att ni skulle se henne och väntade. Hon tittade Rava i ögonen, när jag såg din blick när du tog upp henne, när jag kunde höra henne jollra mot dig så visste jag att jag hade gjort rätt val.

Rava tog Isas händer i sina.

Båda snyftade.

Dom hade inga ord som kunde säga den tacksamhet som kände för varandra.

Kärleken dom delade till detta barn band dom samman för evigt.

Dom var tillsammans mödrar.

Dom blev systrar.

Maarakhus kände hur det knöt sig inom honom när han tänkte på vad som kunnat hända ifall hans fars bror funnit detta speciella barn.

-Han var en ond man, sa Tova till honom precis som om hon hade hört hans tankar. Han var aldrig min pappa,  men det blev du när du räddade min mamma. Om du vill, tillade hon blygt.

-Jag skulle bli stolt över att få vara din pappa, sa Maarakhus med så mycket känslor att han var tvungen harkla sig både en och två gånger. Och vill du veta en sak? Du är en prinsessa nu.

-Är jag en prinsessa??? Tova gjorde så stora ögon som bara barn kan.

-Du är en alldeles tvättäkta prinsessa, försäkrade Maarakhus.

Isa tittade på Lafr och Rava som såg oroliga ut.

-Jag är Tovas mor, sa hon. Men det är ni som är hennes föräldrar. Jag har inte tänkt ta henne ifrån hennes hem och familj. Det är ingen som kan undgå att se hur mycket hon älskar er och hur mycket ni älskar henne. Annars hade jag aldrig kunnat lämna henne hos er. Jag hoppas att vi tillsammans kan ge henne det bästa av båda världar.

Jazie och Jakkzarh närmade sig försiktigt gruppen.

Dom ville inte tränga sig på men dom kunde känna den speciella doften från barnet så dom var nyfikna.

Efter en komplicerad presentation gick Jazie fram till Tova och drog in hennes doft.

-Hon är väldigt speciell. Hennes doft liknar kvinnan som guden håller fången.

-Magi, sa Jakkzarh och vädrade. Ren magi.

-Hon är blind, sa Jazie men hon ser mer än någon av oss.

Tova lät sina fingrar glida över Jazies ansikte. Jazies blick mötte hennes och dom delade ett ögonblick.

Jazie visade upp halsen i ett tecken på underkastelse och backade där ifrån.

-Hon kommer att bli en stor ledare, sa Jazie.

Plötsligt var det som om Tova kastades omkull och hon skrek av smärta.


Av AnonymQ - 28 november 2013 15:06

Allt fler samlades runt Garr.

Det var en spänd men samtidigt förväntansfull stämning.

Tält slogs upp och man gick runt och hjälpte och hälsade på varandra.

Sen blev det plötsligt helt tyst.

Ut ur skogen dom en kärra dragen av en ponny som var fullastad med diverse saker.

Ekipaget styrdes av en dvärgkvinna som bar en underbar pilbåge över axeln.

Men det som gjorde att alla tystnade var det som kom bakom henne.

RseVtare hade kommit.

Folken gick genast ur vägen för ekipaget och dom flesta bugade djupt av respekt.

Vissa fällde tårar för det offer detta nya folk hade varit tvungna att göra.

Liv gick fram till dom.

Hennes blick gick förstås genast till det nya folket.

Även hon kände både respekt och sorg över att detta nya folk vart tvunga att skapas.

Men så fick hon syn på dvärgen som tittade blygt på henne.

-Ting! ropade hon och kastade sig i kvinnas famn.

-Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, sa Ting blygt.

-Du är sååå vacker, sa Liv och tittade på henne.

-Men jag skulle ju vara en av dom, sa hon och pekade mot RseVtare.

-Du ska bara vara dig själv, sa Liv. Och det ser ut som att du har hittat dig.

Dwarg kom fram och tittade förvånat på kvinnan som en gång var Ting.

-Förlåt, sa Ting med hududet nedböjt. Jag visste inte ens själv hur jag kände för dig. Jag vet att vi inte har pratat med varandra på det sättet. Jag vet att detta är inte vad du har väntat dig eller vad du har bett om. Jag kan gå min väg och hålla mig undan så du slipper vara i närheten av mig, sa hon med darrande röst och vände sig om för att gå.

Dwarg var som förstenad.

Han kunde inte finna några ord för vad han kände.

Han visste nog inte ens vad han kände.

Men inga ord behövs när hjärtat vet vad det vill.

Han tog tag i hennes arm för att hindra henne från att gå och när hon vände sig mot honom så möttes hon av hans varma läppar.

-Det var tametusan på tiden, sa mäster Esa.

Tillsammans gick dom bort mot Livs läger för att prata ut och få vila.

Liv såg dom andras blickar.

Vissa tittade på henne som om hon var sänd av Gudarna.. Som om hon på nåt magiskt sätt skulle vifta med ett trollspö och vips skulle det onda bara försvinna.

Andra tittade på henne med misstro. Vem trodde hon egentligen att hon var???

Båda fick henne att känna lika stort obehag.

På kvällen hade man gjort upp en stor brasa där alla samlades.

Dofter av nybakat bröd, grillat kött blandades med doften av rök, djur och människor.

Liv tog ett djupt andetag.

-Vissa av er ser på mig som om jag vore skickad av Gudarna för att på nåt magiskt sätt få allt detta att bara försvinna..

Andra av er tittar på mig med misstro. Vad har jag att göra här?

Det undrar jag också.

Vad gör jag här?

Jag är ingen speciell.

Jag är ingen krigare, ingen helare, ingen trollkarl. Jag är inte ens en trubadur.

En dag gick jag en promenad i skogen, precis som jag alltid gör, och räddade en hund från att bli avlivad.

Och i ett enda drag gick jag från att vara bara jag, till att bli kallad.

Hon tittade ut över församlingen vars ansikten verkade dansa i skenet från elden.

Men inte ens jag vet exakt vad det är meningen att jag ska bli.

Hon slog frustrerat ut med armarna.

Men, fortsatte hon. Jag har fått höra att detta är min strid. Det är här jag ska vara. Och vem är jag att ifrågasätta Gudarnas önskan? Och vad vore jag för person om jag bara vände mig om och gick bara för att inte har hittat min plats än?

Dwarg är en kallad krigade från dvärgarna. Han är ett stort namn bland alla folket så han ska leda oss i striden.

Inte jag.

Ni vet bäst själva vilka era starka och svaga sidor är.

Tills jag har hittat min rätta plats så kommer jag göra allt jag kan, oavsett om det är att laga mat eller hela eller vad det må vara.

MEN JAG TÄNKER STÅ HÄR! JAG TÄNKTE KÄMPA FÖR VÅRAN FRIHET. DETTA ÄR INTE BARA MIN STRID. DETTA ÄR ALLAS VÅRAN STRID. VI STÅR HÄR, REPRESENTANTER INTE BARA FRÅN ALLA FOLKEN UTAN ÄVEN DETTA NYA FOLK. OCH VI SLÅSS FÖR SILVERSJÖARNA!

Folken klappade i händerna och stampade med fötterna.

Inne i skogen dold bland träden stod en gammal man som strök Best över huvudet.

-Min dotter, viskade han med stolthet i rösten.


Jazie och Jakkzarh gick längs Yss strand.

Himlen var klar så stjärnorna lös med all sin glans.

Det hade kunnat vara ett kärlekspar ute på en romantisk promenad till ljudet av vågorna som slog mot stranden.

Men det var inte vågornas kluckande man hörde utan slagen från hammare och order som ropades ut.

Istället för att blicka upp mot den vackra stjärnklara himlen så tittade dom på dom stora katapulterna som hade släpats ner på stranden.

Isa och Maarakhus tittade på dom från balkongen.

Isa hade funnit en vän i denna kvinna som trots deras olikheter ändå var så lik henne själv.

-Trollen kommer! ropade plötsligt en röst.

Isa tittade på Maarakhus.

-Det är nånting jag måste berätta för dig.



Av AnonymQ - 27 november 2013 14:34

Duvorna flög silversjöarna runt med sitt budskap

"Ljuset är fångat"

Den stora älvmodern satt vid sitt fönster och strök försiktigt duvan över ryggen.

Hon kunde känna hur det lilla lilla hjärtat arbetade hårt efter den långa flygningen, men nu skulle han få vila.

Hur många gången hon än läste meddelandet så kändes det inte mindre overkligt.

Ljuset var fångat.

På ett sätt visste hon det redan.

Hon var ju ändå Gudarnas första skapelse.

Deras enda skapelse förutom själva landet som fortfarande var vid liv, så klart dom hade ett speciellt band.

Men det var en sak att tro nånting och något helt annat att få det bekräftat svart på vitt.

En ensam tår gled över hennes rynkiga kind och fuktade det lilla meddelandet.

Duvan kuttrade och strök sig mot hennes hand för att trösta henne.

-Vila nu min vän, sa hon till duvan. Du har flygit tillräckligt.

Det knackade försiktigt på hennes dörr.

Hon torkade snabbt bort tåren och lade vingarna tillrätta.

Hennes folk behövde henne.

-Kom in.

En ung mannlig älva steg försiktigt in.

Det var första gången han var i hennes privata kammare.

-Vi har fått meddelanden om att RseVtare nästan är framme vid Garr. Dom borde nå Liv om några timmar.

-Tack Johen.

Dörren stängdes försiktigt bakom honom.

Hon lät blicken vandra över ett schackbräde som var en gåva från dvärgarna. Det var ett utsökt kristallarbete. Hon tog upp drottningen och tittade på henne. Pjäserna flyttades, snart var kriget här.


I städerna försvårades arbetet med dom sista förberedelserna av plundrare, så extra vakter hade fått sättas ut.

Kyrkorna var fulla av besökare och helarna gick igenom sina förråd ytterligare en gång.

Nu visste man var dom värsta striderna med största sannorlikhet skulle ske.

Frivilliga reste mot Yss och Garr för att göra sitt för att försvara deras värld.

Andra hjälptes åt för att säkra städerna och runt om i byarna.

Medlemmarna från dom olika kungahuset var oftare ute bland sina folk för att lugna dom.

Vi är starka tillsammans.

Orden upprepades om och om igen.

Vi är starka tillsammans.

Och trots att detta var en ny sorts hot som ingen av dom nånsin vart med om så fanns historierna om Garr kvar i allas minnen trots att det var så många generationer sen.

Nånstans inom dom var det som om dom alltid vetat att denna dag kunde komma.

I Liv och Bengts by hade man bestämt sig för att stanna.

Byn låg så pass långt ifrån både Garr och Yss att det verkade osannorlikt att striderna skulle nå ändå till dom, och om dom ändå kom, så skulle dom minsann inte ge upp utan strid.

Några av yngligarna reste ändå för att stötta Liv och Bengt.

Tron på Liv var stor.

Och dom ville göra vad dom kunde för att hjälpa.

Vättarna var förstås mer redo än dom flesta.

Deras krigare var redan beväpnade och var på väg redan innan beskedet kom, men som vanligt höll dom sig på avstånd.

Dvärgarna arbetade för fullt med att smida vapen och pilspetsar av siljen. Man hade till och med skickat siljen smeder och råmaterial till både Yss och Garr.

Berg hade stått brevid sin far och sett Sigbris åka iväg.

-Du hade inte kunnat hitta en bättre kvinna att förena dig med, hade fadern sagt. Din mor skulle ha tyckt om henne.

Berg hade bara stått tyst och tittat efter henne medan det kändes som om hans hjärta slets itu.

-Måtte Gudarna vara med henne.

-Måtte Gudarna vara med oss alla.

Av AnonymQ - 26 november 2013 15:05

Det blev bestämt att rådslaget skulle ske efter lunch, vilket skulle ge alla tid att samlas och att gå igenom sina frågor.

Duvan som hade skickats under natten hade funnit luftströmmarna och redan nått sitt mål.

Dom övriga duvorna var redan på väg och skulle nå sina destinationer senare under dagen.

Det var bara duvorna som kunde flyga nog fort och högt för att kunna utnyttja luftströmmarna och var därför ett utmärkt sätt att skicka viktiga meddelanden på.

Tyvärr var dom också små, så av naturliga orsaker var varje meddelande så kort som möjligt och iregel skrivna i kod.

Men hur skriver man ett meddelande om något som aldrig har hänt nånsin i historien i kod?

Man funderade länge och väl innan man beslöt sig för att skicka följande meddelande.

"överlöpare har tagit kontakt. Förbered er. Yss och Garr dom troligaste målen."

Meddelandet var kort och konsist.

Även om själva anfallet fortfarande verkade vara dagar kanske tom veckor borta så tar det tid att mobilisera en hel värld.

Hur förbereder man ett folk för en strid mot en fiende man inte känner till?

Vad tar man med sig när man lämnar sitt hem för att kanske inte återvända?

Hur skyddar man sina barn mot faror man aldrig tidigare har mött?

Rädslan låg som en stank i rummet och Jakkzarh fräste upprört.

Jazie tog hans han och gned sig mot honom så hennes doft skulle distrahera honom från dom andra i rummet.

Dom kunde känna alla blickar som var riktade mot dom.

Gälla röser pratade i munnen på varandra så Jazie undrade hur detta folk nånsin fick något gjort.

Var dom ens värda att rädda?

Tillslut orkade hon inte mer och alfan i henne tog över.

Hon klev upp på ett bord och morrade högt.

Tystnaden blev total.

-Hur kan ni nånsin få nånting gjort när ni bara pratar i munnen på varandra? Har ni ingen respekt för era alfor? Har ni inte insett hur allvarlig eran situation är?

Maarakhus klev upp på bordet och ställde sig brevid Jazie.

Hon blev generad.

Detta var inte hennes folk.

Detta var inte hennes sak.

-Jazie har rätt, sa Maarakhus med hög röst. Vi kan inte längre köra huvudet i sanden och hoppas att ingenting kommer att hända. Tills nu har ett krig bara vart en teori. En möjlighet. Men dom är på väg. Dom finns utanför våran kust och väntar på sina order. Vi måste förbereda oss för ett sjöslag!

-Men vi har inga skepp för att kriga.

-Hur ska vi göra?

-Kan vi verkligen lite på nykomlingarna?

-Tänk om detta är en fälla???

Isa klev upp på bordet och ställde sig brevid Jazie.

-Jag är en sanningsläsare, började hon. När någon i detta rum ljuger så kan jag se det. Om någon i detta rum frågar mig nångonting så måste jag tala sanning. Detta är ett nytt folk för mig, för oss alla. Jag kan inte med säkerhet säga att jag kan se om dom ljuger på samma sätt som jag kan läsa alla andra, men jag kan känna deras sinnesstämning. Så på det sättet kan jag ändå se om dom ljuger eller inte. På ett sätt mer tydligt än vad jag kan på våra folk. OM ni tvivlar på mitt ord så fråga. Jag kan inte ljuga för er.

Ingen vågade ifrågasätta drottningen men oron fanns ändå kvar hos dom alla.

-Jag frågar, sa Maarakhus. Så det inte finns några tvivel. Är dessa nykomlingar verkligen uppriktiga i sin vilja att hjälpa oss?

Isa tittade på Jazie och Jakkzarh.

-Dom är uppriktiga, men dom vill även försöka rädda sitt eget folk.

-Men hur vet vi att dom inte kommer att sätta sitt eget folk före oss?

-Vi kommer från andra sidan gränshavet, började Jazie. Som folk är vi betydligt yngre än vad ni är. Vi har inte samma bakgrund eller uppfostran eller ens frihet som ni har. Vi är skapade av vår Gud av en enda anledning. Vi är skapade för strid.

Upprörda mummel hördes i rummet.

-Vi är skapade för strid, upprepade Jazie och höjde rösten. Vi har alltid vetat det. Vi har alltid levt så. Den starkaste överlever den svage dör. Och striden vi är skapade för är den som väntar er. Hon blickade ut över rummet. Hon ville dom skulle känna allvaret. Ett folk skapade för strid. Ett folk skapade för att döda. Ett folk skapade för att döda DOM! Hon kunde se hur hennes ord tog fäste. När jag var en liten valp var jag stolt över mina klor. Jag är snabb, stark och jag är en av dom främsta jägarna i min flock. Efter jag hade blivit bortkörd från min flock på grund av ett ungdomligt misstag blev jag tvungen att lära mig tänka för mig själv. Och jag insåg omedvetet att flockens väg var fel. Jag var stark så jag överlevde min tid utan flocken  och jag var stark nog att ta mig tillbaka. Hon spände blicken i dom. Jag utmanade den mannliga alfan i min flock och dödade honom. Alfa honan såg att jag inte var som dom andra så hon tog mig till hennes efterföljare. Hon skolade mig i flockens historia, men även det lilla om vad hon visste om hur världen här såg ut innan oss. Hon berättade om andra folk som levt innan oss. Andra folk som inte hade varit nog starka för kriget våran Gud vill föra. Och när dom misslyckades förstörde han dom och skapade oss.

-Förstörde han ett helt folk? Bara så där? Maarakhus kunde inte tro sina öron. Vilken gud kunde göra något sånt???

-Ja, sa Jazie kort. Vi var hans nya folk. Hans stolthet. Hans soldater. Hans att offra. Jag tror inte ni förstår hur det är att växa upp generation efter generation med bara ett mål i sikte. Man följer flockens regler. Utan undantag. Följer man inte då är straffet fruktansvärt. Och flockens regler styrs av Guden. Men vi har ändå kunnat leva våra liv på vårat sätt. Om man nu kan kan säga att vi har "ett sätt". Hennes röst dröp av bitterhet. Men nu anser han att vi är redo. Vi är starka, uthålliga och vi lyder blint.

-Guden har alltid varit ett starkt inflytande, fortsatte Jakkzarh. Starkare än ni någonsin kommer att förstå. Men Guden har en fånge. En åldrig kvinna finns hos oss sen en tid. Och sen han lyckades fånga henne har han blivit galen av makt.

-Och hans galenskap har tagit över vår flock, Jazie nästan viskade nu. Dom kan inte se galenskapen i hans handlingar. Det händer att dom vakter han sätter vid den åldriga kvinnan verkar, jag vet inte hur jag ska förklara det, vakna upp, friskna till, visa en glimt av självständighet. Men dom dödar han omedelbart.

-Och när offerkullen är redo tänker han åter igen öppna portalen till Garr.

-Och inget kommer att kunna hindra honom.

-Han skickar vårt folk i ett krig dom inte vet nånting om.

-Han vill förgöra oss alla.

Det var fullkomligt tyst i salen.

-Han har fångat ljuset, sa Maarakhus chockerat.

Skräcken var total.

Av AnonymQ - 26 november 2013 09:35

Dom gick tillsammas till palatset.

Maarakhus och Isa i täten och Jazie och Jakkzarh strax efter tätt följd av beväpnade vakter.

Jazie och Jakkzarh tittade sig storögt omkring och drog in alla nya dofter.

Det luktade så mycket här.

Helt andra dofter än vad dom var vana vid.

Till en början stack det i näsan och doften av rädsla fick dom att känna sig obekväma.

Dom gick in i ett stort rum som lystes upp av otaliga ljus.

Isa visade dom till en bekväm soffa där dom satte sig.

Vakterna var fortfarnade lite för nära för att dom skulle känna sig bekväma.

Isa gav Maarakhus en menande blick och han gav order om att vakterna skulle flytta sig en bit.

-Ska vi tillkalla rådet? undrade befälet över nattvakten.

Maarakhus tittade på Jakkzarh.

-Är det nödvändigt? frågade han.

-Nej, sa Jakkzarh. Ett anfall är fortfarande flera dagar bort. Det är bara en slump att vi redan är här.

-Dåså, sa Maarakhus åt befälet. Ingen ide att väcka dom om det inte är absolut nödvändigt.

-Då återgår jag till min tjänst om jag inte behövs här, sa befälet.

-Gör så.

Maarakhus och Jakkzarh tittade på varandra. Värderande.

Isa insåg dock att den som hade den verkliga makten var Jazie. Det syntes på hennes hållning.

-Hur många skepp är det där ute? frågade Isa och nickade åt havet.

-Än så länge är det bara ett, svarade Jazie. Det är som sagt en slump att vi är så tidiga. Ett anfall är fortfarande dagar kanske veckor borta än. Men en våg tog tag i skeppet och förde ut oss till havs.

Isa och Maarakhus tittade på varandra. Kunde det ha varit när älvorna röck sina vingar?

-Vet ni hur många skepp som kommer? Vad är det för typ av besättning? Hur har ni tänkt att anfalla? Maarakhus riktade sina frågor till Jakkzarh.

-För det första, det är inte VI som har tänkt anfalla.. VI sitter här och försöker varna ER. Jakkzarh blängde på Maarakhus. Vi vet inte varken hur många skepp som kommer eller hur stor besättning det är men alla är beredda på att följa Gudens order utan att bry sig om sina egna liv. Han spottade ur sig ordet Guden. Men det är inte heller vårat folk som är på skeppen. Det är erat!

Maarakhus andades häftigt.

-VÅRAT? skrek han. VAD MENAR DU???

Isa tittade på Jazie.

-Dom är inte längre erat folk, sa Jazie. Guden har tagit dom och gjort dom till sitt folk. Dom är inte längre ett eget folk. Dom är inte längre levande.

Maarakhus ställde sig upp och gick omkring i rummet.

Det gjorde Jakkzarh rastlös.

-Hur hamnade ni här? Isa riktade frågan åt dom båda.

Dom berättade för Isa om sin resa. Dom övergivna byarna. Offerkullen som var på väg. Och om styggelserna inne i berget.

-Vid allt mörker, sa Maarakhus och rev sig i håret. Jag vet inte vad jag ska tro.

-Det är sent, sa Isa. Vi är säkert alla trötta och skulle må bra av att sova. Varför tar vi inte och gör just det så kan vi återuppta diskussionen imorgon när vi alla är utvilade och har klara tankar och kan samla rådet? Vi kan skicka duvorna, folken behöver få veta. Men sen måste vi få ordning i våra tankar, och bästa sättet är att vila ut ordentligt.

-Men, sa Maarakhus.

-Inga men, sa Isa. Hotet är fortfarande långt borta, och vi är alla trötta. Hotet är kvar imorgon också men då är vi utvilade och har bättre ordning på våra tankar. Och våra gäster måste vara trötta och hungriga efter allt dom har varit med om.

-Vi kan inte låta dom gå fria, måste du väl ändå förstå, sa en av vakterna förfärat.

-Nej, sa Maarakhus. Vi kan ta dom till källaren.

-Maarakhus! Isa tittade på honom och slet av sig sjalen och drog upp sin dräckt så hon visade sina ärrade handleder och hals. Jag tillåter dig inte att låsa in dessa modiga folk mot deras vilja!

-Men du måste ju förstå...

NEJ! DU måste förstå. Jag kan inte förstå att jag av alla människor måste påminna dig om hur det är att bli inlåst mot sin vilja utan anledning bara för att någon tycker det är dennes rätt! Du om någon borde kunna se modet dom visar genom att gå emot sitt eget folk, SIN GUD, för att varna oss.

Jazie tittade uppskattande mot Isas ärr och kraftfulla person. Detta var en riktig alfa! Hon kände igen sig i denna kvinna från ett annat folk.

Maarakhus slog undan blicken.

Han visste att han hade förlorat.

Jakkzarh räddade hans stolthet genom att inskjuta,

-Vi förstår att vi måste verka hotfulla när vi kommer från havet och varnar för ett anfall av vårat folk. Vi accepterar att bli inlåsta, eftersom vi säkert skulle ha behandlat er på samma sätt. Vi förstår att ni sätter ert folks trygghet i första hand precis som man ska göra.

Maarakhus gav Jakkzarh en uppskattande blick.

-Tack, sa han. Men Isa har rätt. Ni har kommit till oss helt frivilligt. Ni hade inte behövt varna oss. Vi kommer inte att låsa in er utan behandla er som dom modiga gäster som ni faktiskt är. Låt oss få visa er till ett rum där ni kan få mat, tvätta er om det behövs och vila ut ordentligt så pratar vi vidare imorgon när vi alla är utvilade och klara i tanken.

-Ni är förenade? kom Isa på att fråga.

Jazie gav henne en menande blick och dom skrattade tillsammans.

-Imorgon, sa Jazie och nickade åt Isa.

-Imorgon, sa Maarakhus och nickade åt Jakkzarh.


Presentation


Välkommen till 2Bcontinued. Här kommer jag lägga upp dikter, noveller, foton, tavlor och kanske lite annat.. Tyvärr kan det dröjja mellan uppdateringarna där av namnet.
Hoppas ni kommer att trivas

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018
>>>

Länkar

Senaste inläggen

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kategorier

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Arkiv

Tidigare år

RSS


Skapa flashcards