Efter Tings muntra inledning blev det en pinsam tystnad.

Ingen visste riktigt hur dom skulle bete sig.

Sällan och aldrig var det någon hade sett en älva och trollen räknades inte direkt som dom mer sociala bland folken.

Vättarnas rykte som misstänksamma hjälpte inte heller.

Tillslut var det Best som bröt tystnaden.

Han kunde inte längre motstå sin nyfikenhet och smög försiktigt fram till Ting och försökte dofta henne.

Ting som alltid var i rörelse fladdrade med vingarna vilket rörde upp en massa damm och fick Best att nysa.

Hans nysande och snörvlande fick dom andra att skratta vilket fick stackars Best att se så pass generad ut som en best som han nu kan.

Men skrattandet hade fått alla att slappna av och känna sig mer bekväma.

Ting flög fram till Tova och gav henne, till allas förvåning, en kyss på kinden med tårar i ögonen.

Liv i sin tur sträckte fram sin hand och hälsade på Dwart och mäster Esa.

-Är det ändå inte fantastiskt hur olika vi är? sa Ting och jämförde sig med Lafr som var stor även för att vara troll.

-Är det inte mer otroligt hur lika vi ändå är trots våra skillnader? undrade mäster Esa som hade satt sig tillrätta vid en eld dom hade förberett innan Liv och trollfamiljen kommit.

-Vilken spännande resa ni måste ha fått vara på, sa Tova med drömmande röst.

Rava och Lafr tittade på varandra. Det var inte ofta Tova antydde att hon ville se mer av världen men dom visste att nånstans där inom henne fanns längtan där.

-Å jo, skrattade Tova. Framförallt när dom två, sa hon och pekade på Dwarg och mäster Esa, nästan hamnade i vattnet.

-Och vems fel var det? kontrade Dwarg med ett höjt ögonbryn.

Siljenhov frustade medhållande.

Ting försökte se oskyldigt ut men misslyckades.

-Jag har ingen aaaaaaning om vad ni pratar om, sa hon med oskyldig röst samtidigt som hon blinkade menande åt Liv.

Under dagen pysslade man med dom vanliga vardagsbestyren samtidigt som man började plocka ihop nödvändigheter för Liv skulle kunna fortsätta på sin resa med sina nya kamrater.

Dagen gick fort och på kvällen samlades dom ute runt brasan och delade med sig av sina historier.

Tings, Dwarg och mäster Esas historier slutade ofta med glada skratt och höga utrop medan Livs berättelse dels från hennes privata upplevelse och vad hon hade upplevt sen hon kom till trollen fick dom att förstå dels hur allvarlig situationen var och hur viktig naturen skulle komma att bli.

När Liv hade avslutat sin berättelse om hur Tova hade lärt henne att prata med Bengt genom jorden via sitt kraftarmband satt alla tysta en stund.

Dom tänkte på sina egna kärlekar, sina familjer och vänner.

Stjärnorna gnistrade och brasan sprakade.

Dwarg harklade sig.

-Vi har alla familjer, nära och kära vi vill skydda. Hela vår framtid hänger på vad som kommer att ske. Vi måste fortsätta så snart som möjligt för att Liv ska kunna få sin utbildning, men hur kan vi göra det när vi inte vet vart vi ska?

Tova la huvet på sned och lyssnade till stjärnorna.

Sen tittade hon allvarligt på Dwarg med sina blinda ögon.

-Ni ska bege er till Garr.

Liv ställde sig upp som om hon hade blivit stucken av en geting.

-Garr? Men? Hon satte sig ner igen. Jag är inte redo, suckade hon.

-Man kommer inte till Garr i en handvändning, sa mäster Esa. Efter slaget om Garr så har vägarna förfallit och skogarna tagit över. Du hinner lära dig mycket på vägen.

-Oroa dig inte, sa Ting och strök Liv på kinden. Dwarg är jätte duktig. Du kommer att lära dig allt på ett kick! Och mäster Esa är den den klokaste vätte jag nånsin har träffat. Han är förstås oxå den ENDA vätte jag har träffat, kunde hon inte låta bli att säga lite retsamt.

-Du kan mer än du tror, sa Tova. Du måste bara tro på dig själv.

-Vi har sett vad du kan göra, sa Lafr.

-Du är i samklang med naturen, sa Rava.

-Du har ett öppet sinne och en vilja att lära, sa mäster Esa och det är viktigast av allt.

Liv tittade på Dwarg.

-Jag ska göra mitt bästa för att ni ska vara stolta över mig.

Dwarg log lite snett.

-Du kommer att hata mig innan vi är framme till Garr, sa han. Och om du inte gör det har jag inte gjort mitt jobb. 

-Äsch vilket struntprat, sa Ting. 

-Ting, morrade Dwarg så pass att Best höjde på huvudet. Du måste förstå hur allvarligt detta är! Att forma någon till krigare är ett hårt arbete. Och då handlar det om starka unga män och kvinnor som har valt den vägen själv. Här har vi en ung kvinna som har fått denna roll påtvingad. Om hon misslyckas har vi alla misslyckats. Hela våran värld, allas vår frihet hänger på om Liv lyckas genomföra sin kallelse. Och det är vårt jobb att hjälpa henne. Han tittade på Liv med en lugnande blick. Jag ska lära dig allt jag kan, och du gör mig stolt genom att överleva. Det är vad krig handlar om.. Att överleva.

Han sträckte ut handen mot Ting som hade dragit sig undan efter Dwargs utbrott. Hon hade aldrig sett honom arg tidigare.

-Jag menade inte att fara ut så mot dig, sa han. Men du måste förstå hur allvarligt detta är för mig. En kallad krigare har alla i sin grupp som sitt ansvar. OM det skulle hända er något så är skulden min. Det är min uppgift att se till att ni alla är skyddade och förberedda.

Ting flög fram till honom och slog sina små armar runt hans hals.

-Jag förstår, viskade hon. Jag ska lyssna bättre.

-Du ska vara den du är, sa Dwarg och strök henne försiktigt över håret.

Han harklade sig och tittade ut över gruppen.

-Så det är till Garr vi ska, sa han. Då är det dags att vi lägger oss och sover ordentligt inatt, för det är en jobbig resa vi har framför oss.

Dwarg, Ting och mäster Esa hade valt att sova ute så det var bara Liv, Tova, Lafr och Rava som gick in.

På natten vaknade Liv av att Tova väckte henne försiktigt.

Förvirrad satte sig Liv upp.

-Har det hänt något? frågade hon oroligt.

-Nej sa Tova. Men kan jag be dig om en sak?

-Självklart, sa Liv. Vad kan jag göra?

-När du möter min mor, kan du säga åt henne att jag älskar henne och inte hyser något agg för att hon lämnade bort mig. Hon gjorde det enda hon kunde och jag förstår det. Säg åt henne att jag är lycklig och att vi kommer att träffas när allt detta är över. Kan du göra det?

-Det är klart jag kan, gäspade Liv. Oroa dig inte för det.

-Tack sa Tova och gav Liv en varm kram innan hon smög ut ur rummet.

Det blev en sen start på dagen eftersom man hade beslutit att man skulle sova ut ordentligt men Dwarg och mäster Esa hade redan börjat packa vagnen.

Man åt under tystnad och sen var det dags att ta avsked.

Lafr och Rava gav Liv var sin bamse kram vilket nästan fick henne att tappa andan.

Lafr räckte fram enträ flöjt åt henne.

-Det är en trollflöjt, sa han. Om du är i skogen och behöver hjälp så behöver du bara blåsa allt du kan i flöjten så hör trollen dig. Annars kan du bara spela för naturen. Han log.

Rava gav dom alla frukt, nötter och bär så det skulle räcka en bra bit på färden. Hon hade tårar i ögonen när hon sa hej då till Liv.

Liv tog Tovas händer i sina.

-Jag har en alldeles speciell present åt dig viskade hon i Tovas öra.

Tova strålade.

-Är du redo?

Tova nickade upphetsad av nyfikenhet.

Liv satte sina händer på Tovas ögon och tittade mot Lafr och Rava som höll om varandra.

-Mamma, pappa jag kan se er! ropade Tova.

Snyftande sprang Rava fram och lyfta upp Tova i famnen.

-Jag lät henne ser er genom mina ögon, förklarade Liv. Jag önskar jag kunde återställa hennes syn.

Tova grät i sin moders famn och Liv ångrade sig för ett ögonblick. Hade hon egentligen varit elak genom att låta Tova få en glimt av sina föräldrar för att sen ta bort den igen? Men så såg hon Tovas strålande leende genom tårarna och glädjen som strålade från trollen.

Ting snyftade och sökte tröst i Dwargs famn. Även han var rörd nästan till tårar.

Så krafsade Siljenhov otåligt med hoven.

Det var dags att ge sig av.

-Tack för allt ni har gjort för mig, sa Liv. Jag kommer aldrig att glömma er.

-Oroa dig inte sa Tova. Vi kommer att ses igen.

-Ta väl hand om er ropade Laft och Rava efter dom.

Best tittade mot familjen han lämnade och gav upp ett långt ylande som avsked.

Sen sprang han ikapp sin älskade Liv.

Matheous undrade om den nya känslan han kände faktiskt kunde vara oro.

Flockens två alfor hade lämnat dom och den nya honan verkade ha svårt att kontrollera flocken.

Han granskade kritiskt hur två av hanarna slogs om vem som eventuellt skulle bli den nya mannliga alfan.

Strider hade förekommit mer eller mindre konstand sen det tidigare paret lämnat flocken.

Egentligen borde han njuta av detta kaos.

Kaos och våld lindrade hans smärta.

Den fick honom att njuta.

Att honan hade lämnat flocken hade han inte brytt sig om..

Flockens så kallade politik var inte av nåt intresse för hans planer så länge hans Ables följde honom.

Men varför lämnade hane oxå flocken?

Det störde honom.

Marginellt.

Men ändå.

Han hade lämnat flocken.

Och det tydde på att han hade förlorat endel av sin makt och DET kunde han inte acceptera.

Dessutom verkade ljuset återfå sina krafter.

Hans huvud bultade.

Tänk om dom gick till bergen?

Men vad skulle dom kunna göra där?

Även om dom skulle överleva strapatsen, vilket han tvivlade på, så fanns det inget som kunde hindra Ioneterna.

Bara dom inte hade gått mot havet.

Varför brydde han sig alls?

Han var guden här.

Detta var hans skapelse.

Men tyvärr finns det lagar som även Gudar måste följa.

Men det skulle inte spela någon roll länge till.

Snart var det dags för offerkullen att skapas.

Han log.

Den natten i det nyskapade trollhemmet var en natt Liv skulle bära med sig så länge hon levde.

Rava och Lafrs hus var mer ett människohus om man såg det från trollens standard.

Rava hade berättat att det var mycket för Tovas skull. Även om Tova hade övergivits så ville dom inte att hon skulle förlora all kontakt med vad som var männskligt.

Även om nu deras hem var delvis under jord så var deras ovandel en stuga istället för en grotta eller träd som var mer vanligt hos trollen.

Men det gemensamma med hemmen var värmen.

Mycket på grund av att husen var under jord så hade dom en annan förståelse för ljus och förvaring.

Eftersom ventilationen var delvis begränsad så var enda elden eller brinnande ljus i kaminen i köket.

Husen var naturligt värmda av naturen även under den strängaste kylan.

Det huvudsakliga ljuset kom från växter men oxå från naturliga ljuskällor som speglades på blanka ytor.

Liv häpnade över deras påhittighet.

Dom saker hon hade sett hos Rava och Lafr hade hon inte tänkt så mycket på erkände hon, men att se hur det faktiskt fungerade var något helt annat.

Hon fick se hur rötterna delade med sig av sitt vatten och hur trollens rester omvandlades till gödsel för skogen. Hon försökte skriva ner så mycket hon bara hann och så mycket människor faktiskt kunde ta tillvara på. Trollens magi var ju trollens egen.

Den natten sov dom tillsammans på golvet. Jorden formades efter deras kroppar så inga sängar behövdes.

Det var ovanligt för Liv att sova i grupp på det viset men det kändes mer familjärt än påträngande och snart sov hon gott med Best ihoprullad i knävecket så gott det stora djuret nu kunde.

I gryningen var det dags att bege sig hemåt igen.

Det var med tungt hjärta hon tog avsked av sina nya vänner.

Vem visste om och när hon skulle få se dom igen?

Tova som åter igen var klädd i heltäckande kläder som skydd mot solen höll Liv hårt i handen under promenaden hem.

Den kändes mycket längre nu.

Tova vickade då och då på huvudet.

Hon verkade lyssna på något bara hon kunde höra.

-Vi har besök, skrattade hon. Dom är här nu!

Liv kände en klump i magen.

Hon visste ju att hennes äventyr bara hade börjat men det skulle bli tungt att lämna trollen.

Best verkade inte veta om han skulle vara glad eller ledsen han heller.

Men så höjde han huvet och gav upp ett valpigt skall.

-Det var på tiden att ni kom, sa Ting och fladdrade med vingarna.

När Jakkzarh äntligen nådde fram till Jazie blev han inte förvånad över att se hon stå med rak rygg och samma beslutsamhet i ögonen som hon alltid hade.

Men där fanns oxå sorg.

Han ville hålla om henne men visste att hon inte skulle accpetera det. Inte nu. Inte än. Hon hade sin stolthet och han respekterade det.

-Jaha, sa han istället och satte ner en stor ränsel som han bar med sig. Så vad är det egentligen du har tänkt?

Jazie tittade mot bergen. Även på detta avstånd kunde dom se hur brinnande aska sköt upp mot natthimlen.

-Vi ska dit, sa hon och gjorde en nick mot bergen.

-Vad förväntar du dig egentligen att vi ska hitta?

-Svar, sa hon enkelt. Jag är säker på att Guden döljer något för oss, och vad det än är som han döljer är jag säker på att vi finner svaren där.

Det sista sa hon med en svag darrning på rösten som man bara hade märkt om man verkligen kände henne. Hon hade nu, för första gången, öppet sagt att hon misstänkte Guden för något. Och det gick emot allt som flocken trodde på. Att gå emot Guden var samma sak som att ta livet av sig.

-Du tror inte svaren finns hos den äldre kvinnan han har i buren?

-Jo, sa Jazie. Men dels kommer vi inte åt henne, men dels tror jag bergen är viktigare. För nu iallafall. Vi måste hålla avståndet till flocken hursom helst. Flocken behöver läka. Mezai behöver samla flocken.

-HUR KAN DU VARA SÅ ACCEPTERANDE? Jakkzarhs röst kunde inte dölja hur förtvivlad han var. Att Jazie hade gett upp flocken så lätt kunde han bara inte förstå.

-Den svåraste läxan att lära sig är att inse när det bästa man kan göra för flocken är att ge sitt liv för den, sa Jazie. Tror du det var enkelt för mig att bara gå ifrån allt? Allt jag har arbetat för? Alla drömmar jag hade för flockens framtid? Detta är vad flocken behöver för att enas.

Jakkzarh vek undan med blicken. Han förstod men hans instinkter, hans blod, sa att man stred för sin rang. För sin flock.

-Dessutom, fortsatte Jazie. Jag hade vart tvungen att lämna flocken hur som helst ifall jag ville ha svar på vad som pågår i bergen. Detta är vad som är det bästa för flocken. För allas våran framtid om jag har rätt. Jag vet inte vad Guden är ute efter, men jag är säker på att han inte har några problem med att offra oss alla utan att blinka.

-Det där är rent föräderi mot Guden.

-Ja, sa Jazie och tittade honom i ögonen. Men jag står för det! fräste hon. Han kommer att döda oss alla för att nån sina mål. Vad dom nu är. Just därför är det så viktigt att vi får veta vad han döljer i bergen. Vi måste kämpa för vår flock.

-Men det är inte vår flock längre.

Jazie slog honom så hårt över kinden att han tappade balansen.

-HUR VÅGAR DU? Hela Jazie nästan blixtrade av ilska. Hon vände ryggen mot honom. Om det är så du känner så kan du lika gärna gå.

-Det är klart jag inte känner så, sa Jakkzarh och höll om henne. Men jag var inte säker på att du fortfarande kände så.

Hon morrade avvisande mot honom men han ignorerade henne.

Istället vred han henne så dom stod öga mot öga.

Sen började han rengöra hennes skador.

Hon visade ingen smärta, men han hade inte trott det heller.

Det var så många skador.

Vissa av såren var han tvungen att öppna igen för att kunna rengöra.

Det skulle bli långa fula ärr.

Men i flocken var ärr en del av vardagen. Något man bar med en viss stolthet.

Hans tunga slickade försiktigt över ett sår på hennes kind som gick från ögat ända ner till mungipan.

Hennes mun fann hanses.

Sen älskade dom med varandra. Där på den hårda kalla marken under månens sken. Men allt dom kände var värme.

Den natten kändes extra lång och kall.

Jazie och Jakkzarh låg tätt intill varandra hela natten.

Ingen av dom ville visa sin oro inför striden.

Jazie var dock säker på att vad än Mezai hade planerat så skulle hon kanske bli skadad men inte dödad.

Om Jazie dog skulle Mezai också göra det.

Jazie tog ett djupt andetag och smög närmare Jakkzarh. Det fanns inget hon kunde göra nu. Nu var det bara att hoppas allt gick som hon hade tänkt sig.

Natten var allt för kort och dagen allt för lång.

Timmarna kröp fram och stämningen i flocken var på helspänn.

Mezai såg nervös men oväntat segerviss ut vilket förstärkte Jazies misstanke om att hon verkligen hade planerat något.

Men det hade dom också.

Men tillslut var det äntligen dags.

Solen var på väg ned och Jakkzarh blåste i hornet för att kalla till samling.

I hans roll som alfa var det hans ansvar att se till att striden gick ärligt till.

Han mådde illa när han tänkte på att han var tvungen sitta där och se Jazie strida utan en chans till vinst utan att kunna göra något och dessutom se ut som han njöt.

Han blickade ut över flocken.

-Mezai har utmanat Jazies rätt som alfa. Om Mezai vinner blir hon den nya alfan och Jazie utvisas ur flocken. Om Jazie vinner utvisas Mezai ur flocken. Inga vapen eller tillhyggen är tillåtna. Inga skador som påverkar fortplantning är tillåtna. Dödas någon av dom dör båda. Sån är lagen.

BÖRJA!

Jazie och Mezai gick först i cirklar runt varandra. Dom drog in den andres doft och försökte finna svaga punkter.

Jazie visste att hon hade mer erfarenhet i att strida än Mezai, skillnaden var att Jazie skulle slåss renhårigt.

Mezai log för sig själv och blottade tänderna.

Detta var hennes strid.

Hon skulle bli den nya alfan!

Jazie slog plötsligt till Mezai över kinden och slet upp ett stort sår. Mezai morrade och kastade sig efter Jazie.

Runt om stod flocken och stampade med fötterna och morrade. Dom ville se en blodig strid.

Guden stod likgiltigt och följde spektaklet. Han kunde inte bry sig mindre om vem som vann eller inte.

Mezai träffade med foten just under Jazies njure och lämnade långa sår efter sina klor.

Jazie högg henne i armen och kastade ner henne på marken.

Mezai var snabbt uppe och rätade snabbt till ett av banden i hennes klädsel.

Märklig handling tyckte Jazie tills hon såg att Mezais klor såg inoljade ut.

Gift konstaterade hon snabbt.

Hon låtsades göra ett utfall och när Mezai väjde för ett slag som aldrig kom sparkade hon undan fötterna på henne.

När Mezai föll kände Jazie doften av giftet. Det var ett gift hon var ytlig bekant med efter sina studier med Jema. Det var relativt ofarlig men skulle ge henne nog med yrsel för att Mezai skulle vinna utan misstankar. Eftersom hon inte tagit fram giftet först nu skulle Jazies rubbade balans bara verka som ett tecken på trötthet. Striden hade redan pågott i timmar och det var mörkt.

Slag på slag på slag.

Blodet stänkte och blandades med svettet.

Båda andades ansträngt.

Men så kom slaget.

Dom förgiftade klorna slog Jazie över axeln och gick genom huden.

Nu var det bara en tidsfråga insåg Jazie.

För flockens skull var hon tvungen att ge allt.

Om dom skulle misstänka att Mezai förgiftat henne så skulle hon dödas och flocken skulle vara mer splittrad än nånsin.

Det hårdaste läxan att lära är att veta när det är rätt att ge sitt liv för flocken.

Men Jazie var stolt. Det skulle bli en dyr seger för Mezai.

Hon fick in en fin träff som nästan slet sönder Mezais öga. Det skulle bli ett fult ärr.

Mezai fick in en kraftfull spark och slet ett stort sår Jazies lår.

Mezai hade inte Jazies erfarenhet och tömde sig fort på kraft.

Den unga honan var trött.

Jazie morrade och gjorde ett sista utfall, men nu hade giftet pumpat runt i kroppen. Jazies slag träffade bara delvis och Mezai kunde lätt slå omkull henne.

Jazie låg blädande på rygg med Mezais klobeklädda fot tryckt mot halsen precis på gränsen på vad huden tålde innan den brast och blodet skulle spruta.

Båda flämtade ansträngt.

-MEZAI ÄR DEN NYA ALFAN! Kunggjorde Jakkzarh. LEVE MEZAI ALFA HONA ÖVER ABLES!

Flocken vrålade.

Mezai vrålade.

Jazie satte sina klor i ett sår för att hindra tårarna från att komma.

Mezai skulle bli en bra alfa försökte hon intala sig själv.

Detta är vad som var det bästa för flocken.

Jazie kom långsamt på fötter.

Nu kom den svåraste biten av alla.

Hon skulle än en gång utvisas från sin flock och denna gång utan en chans att komma tillbaka.

Flocken delade på sig.

Jazie höll huvet högt.

Hon skulle lämna flocken rakryggad!

Så började stenarna kastas och man spottade och morrade efter henne.

Men Jazie märkte fort att dom flesta stenarna inte ens kom i närheten av henne och spottloskorna hamnade brevid henne istället för på.

Först trodde hon att det var rena turen men allt eftersom hon gick ur lyan märkte hon att dom missade med flit. Morrningarna lät inte heller hotfulla utan nästan mer som ett avsked. En hyllning.

Tillslut när Jazie hade hunnit nog långt från flocken, sin familj, sitt stöd, först då föll hon ner på knä och grät.

Stämingen hos Ables hade vart nevös ända sen bergen började skaka och aska hade skjutit upp i fjärran.

Striderna mellan hannarna blev fler och honorna var rastlösa och stingsliga.

Jazie och Jakkzarh försökte få flocken att behålla lugnet men det var fruktlöst och nu började flocken vända sig mot sitt alfapar.

Ett alfapar som inte kan hålla ordning på flocken är inga riktiga alfa.

Jakkzarh hade kämpat i flera utmaningar och vunnit dom alla men inte ens det fick flocken att dämpa sig.

Inte ens när han slet upp strupen med sina tänder på en utmanare böjde dom sig för honom.

Oron för vad som hände i bergen var helt enkelt för stor.

Guden hade inte gjort något för att lugna flocken och det skrämmde jazie.

Istället verkade han belåten över det ökade våldet inom flocken.

Något var väldigt fel.

Jazies instinkter hade aldrig lett henne fel tidigare.

Det var särskilt en av honorna som oroade henne.

Mezai hade tittat snett på henne ända sen hon blev alfa och nu gjorde hon allt för att få Jazie att verka svag.

Strider honor emellan var allt annat än ovanligt men skedde inte på samma villkor som männen.

Männen stred ofta på liv och död men så var det inte för kvinnorna.

Om en hona dog i en strid så dödades även den ansvariga honan.

Inte var det heller tillåtet att skada dom organ som behövdes för att skaffa valpar.

OM en sån skada ändå orsakades i striden blev den ansvariga honan utvisad ur flocken, samma gällde om den skadade honan själv orsakat så hon blev skadad.

Alla former av fusk såg som en svaghet inom gruppen och straffades svårt.

Kan man inte vinna en strid ärligt så ska man inte strida.

Jazie var säker på att förr eller senare skulle Mezai utmana hennes position som alfa.

Jazie iaktog henne noga.

Mezai var stark och relativt ung fortfarande men hon såg ingen orsak till att hon skulle förlora i en ärlig strid.

Även om Jazie förlorade var hon säker på att Mezai skulle bli en bra alfa.

Hon funderade på om det var Gudens önskan. Att Mezai skulle bli den nya alfan.

Jazie hade alltid haft intrycket att han inte vart riktigt nöjd med henne även om hon hade svårt att förstå varför.

Sen hon blev alfa var flocken frisk och stark.

Men Guden gjorde sällan sin önskan känd.

Och dom få gånger han gjorde det förväntade han sig total omedelbar lydnad.

Minsta tvekan från någon i flocken straffades med döden.

På kvällen skulle dom ha fest.

Det var en årlig fest för att fira att Guden skapade dom.

Jakkzarh var säker på att en fest skulle skingra dom dystra tankarna och binda samman flocken, men Jazie hade sina tvivel.

Hon kände på sig att festen skulle driva allt till sin spets.

Och hon var inte säker på att hon skulle tycka om hur det slutade.

Kvällen började lovande.

Himlen var stjärnklar och månen full.

Stämingen var hög när dansarna började.

Trummorna dånade och morrandet från flocken blev endel av musiken.

En get hade hängts upp och man skar ett snitt i halsen för att låta det skriande djuret sakta förblöda mellan flockan smorde in varandra i blodet som rann.

Dansen avslutades med att Jazie slet upp strupen på djuret och avslutade dess lidande.

I samma stund som geten skriade en sista gång slog man hårt på trummorna och sen blev det tyst.

Så vrålade man gemensamt.

Festandet kunde börja.

Män och kvinnor visade upp sina färdigheter i olika stridsformer men bara tills någon drog blod.

Dom yngre hade sina egna tävlingar.

Man släppte in en vildsvinskulting som nätt och jämt hade fått sina betar och så tävlade barnen om vem som kunde bita av strupen på kultingen. Det var en blodig lek med många skador men den som vann fick dom vuxnas respekt. Även om den bara varade över kvällen.

Mezai blev allt mer respeklös och berusan under kvällen.

Tillslut gick hon fram till Jazie och slog henne över ansiket.

Jazies ansikte flög åt sidan men hon rörde inte en min trots att blodet rann från det sår som Mezais klor hade orsakat.

Jazie gav Mezai en hård blick.

-Utmaningen är accepterad.

-Nej! Utropade Jakkzarh. Det var ingen utmaning det var ett rent påhopp. Hon ska utvisas ur flocken!

Jazie kastade inte så mycket en blick åt hans håll.

-Du är berusad Mezai, sa Jazie med en nedlåtande blick. Jag kan inte slåss mot en hona som är i så tydligt underläge. Ska det nu vara en strid så ska vi se till att den är på lika villkor, fortsatte hon med hög röst så alla hörde.

Mezia verkade oroväckande lugn av den nedlåtande förolämpningen om att hon inte klarade av att hantera alkoholen eller att måsta vänta på sin utmaning.

Men hon borde ha vart lite mer försiktig med att visa sina känslor så öppet.

Jazie var allt annat än en ung oerfaren valp och insåg genast att honan hade något speciellt planerat.

-Imorgon i solnedgången ska utmaningen ta plats, förkunnade Jazie med hög röst. MEN NU ÄR DET FEST!

Jakkzarh slet henne ifrån dom övriga.

-VAD TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED? morrade han så saliven stänkte.

-Vad tror du att jag håller på med? kontrade Jazie. Tror du jag är en valp som inte förstår att det är något i görningen? Jag har vart Alfa i bra många år. Du gör bäst i att inte glömma det!

-JAG har inte glömt något alls, fräste han tillbaka. Jag var med den dagen du utmanade alfan, men jag var för ung för att du skulle se mig.

Hon tittade på honom.

-Ja, sa han.. Jag följde efter dig och den gamla alfan den gången. Jag hörde hur hon övertalade dig att acceptera rollen som den nya alfan när hennes tid var över. OCH JAG JUBLADE när du accepterade. Han tittade snett på henne. OCH SÅ GÅR DU OCH GÖR NÅT SÅ HÄR DUMT. Han spottade ur sig orden.

-Du må ha hört oss den kvällen, sa Jazie. Men Jema skolade mig under flera år innan jag övertog hennes plats som Alfa. Och en av hennes svåraste lärdommar var att acceptera när det bästa man kunde göra för flocken var att ge sitt liv för den. Som hon valde att göra. Som jag väljer att göra nu. Hon blängde på honom. Men om du tror att jag inte har en plan så är du bra mycket dummare än jag nånsin hade kunnat tro!

Han bara stirrade.

-Jag kan inte läsa dina tankar, kontrade han. Har du en plan så förklara dig!

-Och vad händer om du inte gillar min plan?

-Jag respekterar dig nog mycket för att veta att du vet vad du gör även om det verkar fullständigt galet.

-Du gjorde det inte nyss.

Han visade sin strupe för att visa att hon stod över honom. Han skulle lyda.

-Nåväl, sa Jazie. Välkommen till galenskapen.

Liv och Tova satt ute en kväll och lyssnade på skogens sus när Lafr kom fram till dom.

-Vi har fått en inbjudan till att skapa ett hem åt ett nyförenat par. Du är varmt välkommen Liv.

-Oj, tack, log Liv. Vilken ära.

-Ja, det är verkligen en stor ära, sa Lafr. Ingen människa utanför troll familjen förstås, sa han och tittade menande på Tova, har fått närvara vid ett skapande.

Liv blev nervös.

-Är ni säker på att jag är välkommen? Jag har inget emot att stanna här ifall ni vill ge er av. Ni har vart så vänliga mot mig och Best att jag skulle inte drömma om att vara ivägen.

-Du är speciellt inbjuden Liv. Dom vill gärna träffar er båda, sa Lafr och kliade Best bakom öronen.

Liv log stort.

-Så när ger vi oss av?

Det var inte mycket dom behövde ta med sig. Dels lever Trollen i harmoni med naturen så det mesta dom kan önska finns där redan, men det var oxå en kortare resa, knappt en dag.

Lilla Tova gick klädd i en tjock kappa med täckande mask för att skydda sin känsliga hud mot solen.

Trollen kan tyckas stora och klumpiga och det skulle säkert stämma i städerna, men i skogen kom trollen till sin rätt.

Tyst och smidigt klev dom över stock och sten utan att knappt bryta en kvist.

Liv och Best flämtade snart av ansträngning men kände sig upplivade av detta äventyr.

Best skuttade omkring och drog in alla dofter men höll sig ändå i närheten.

Lafr och Rava pekade ut olika medecin växter för Liv som genast skrev upp dom i sin bok. Dom berättade vart man kunde hitta nyttoväxter även på vintern och vilka växter som var extra viktiga när vintern var svår och man riskerade svält eller brist sjukdommar.

Liv hade blomstrat under tiden hos trollen. Här kom hon till sin rätt. Här fann hon harmoni. Men hon visste ändå att hennes plats var hos människorna. Hos Bengt.

-Ett trollsamhälle fungerar inte på samma sätt som dom andra folken, berättade Rava. En troll"by" kan sträcka sig över flera hektar och ändå kan människor passera mitt i bland oss utan att märka något. Våra hem ligger oftast till största delen under jord. Vi lever i en sorts symbios med skogen och gjorden. Dom hjälper oss och vi vårdar dom. Via trädens rötter, forsatte Rava, kan vi skicka meddelanden inom familjen och närliggande byar.

-Jag vet inte hur, sa Lafr, men skogen accepterar dig som en av sina egna, en av oss nästan.

-Mig? undrade Liv med stora ögon.

-Har du inte märkt hur du fylls med kraft när du är i naturen? undrade Rava? Märker du inte att skogen blir lite extra grön efter du har varit där?

-Jag, ja vet inte, stammade Liv. Jag har alltid älskat att vara i naturen, men jag antog att det bara var för att jag inte passade in någonannanstans.

-Du passar in i naturen, sa Laft och log. Naturen känner igen en av sina egna.

-Alla folken är på ett eller annat sätt förbundna med naturen, sa Rava, men vissa av oss har starkare band. Se bara hur hela naturen är förbundna till Älvorna. Skulle älvorna dö ut skulle naturen snart vissna. Älvorna ger naturen sin livskraft på samma sätt som naturen föder älvorna. Älvorna är lite grann som solen, vattnet och närigen för naturen. Människor och Dvärgar brukar och ibland missbrukar naturen på sitt sätt. Men även dom är en viktig del för den stora bilden. Som rovdjuren är viktiga för att hålla balansen över växtätarna. Vättarna håller sina hemligheter för sig själva men även dom har en stor del i naturens harmoni. Vi troll är mer endel av naturen. Naturen är mer våra föräldrar och vi dess barn.

Liv lyssnade.

Även Best verkade lyssna uppmärksamt där han travade brevid Tova.

Efter några timmars promenad närmade dom sig en liten glänta.

Laft satte sin väldiga hand mot en stor gammal Ek. Han öppnade munnen och sjöng en sång som var den vackraste Liv hade hört. Det var en enkel sång med bara några få toner och utan ord men hon kunde känna hur träden lyssnade.

Ur skuggorna runt träden klev fler troll fram, som om dom hade befunnit sig inne i själva träden.

Liv drog djupt efter andan och kände sig så väldigt liten.

Tova skrattade glatt och rusade in bland trollen och kastade sig mot ett stort gammalt troll som lyfte henne högt över marken.

Tova tjöt av glädje.

-Moffa Maar, ropade hon och gav honom en så stor bamse kram som hennes små armar tillät.

-Min lilla trollunge, mullrade Maar och gnuggade sin väldiga näsa mot hennes skyddande mask. Jag är så glad att se dig min lilla fågel. Sen satte han ner henne lika försiktigt som om hade vart ett bäckligt ägg.

Rava gav sin far en varm kram och sen blev det en massa hälsande från alla håll när dom andra trollen kom fram.

Liv kände sig lite obekväm i sin roll som besökare. Hon kända som att hon inkräktade i denna varma grupp.

En ung trollkvinna med håret lika grönt som mossan kom fram till Liv.

-Vi välkomnar dig Liv, sa hon med en röst var lika mjuk som vinden bland trädens löv. Jag heter Mossgröna och det är mitt och min makes hem vi ska skapa idag. Jag är väldigt glad att du är med oss.

-Jag är så väldigt tacksam för denna oförtjänta ära, började Liv. Men varför vill ni ha mig med? Jag menar, jag är så väldigt tacksam över att få vara här. Hon var irriterad på sig själv över att hon inte kunde finna orden.

-Du hör till naturen lika mycket som vi andra gör, hördes plötsligt en röst.

En åldrig krokig man kom mödosamt fram till henne.

Naturen känner igen sina egna och det gör vi oxå, fortsatte han.

-Liv, får jag lov att presentera min gammel moffa Ekjord, sa Rava och log varmt mot den åldriga mannen.

Namnet passade honom tänkte Liv. Hans hår hade samma färg och rik och bördig jord och trots hans ålderdom var han lika värdig som den stora eken.

-Tack för att jag fick komma, sa Liv.

-Solen börjar gå ner, avbröt Ekjord henne. Vi får vara tacksamma senare fortsatte han och gav Liv en lite blinkning.

Trollen ställde sig i den lilla gläntan och bildade en ring. Det nyförenade paret gick fram till mitten av ringen och planterade en liten ek kvist. Dom delade en kyss över den lilla kvisten och ställde sig sen med dom övriga.

Liv mellan Ekjord och Tova och visste inte riktigt vad hon skulle göra.

Så började trollsången.

Den ordlösa sången var naturens egna sång. Fåglarna som vaknade för natten stämde snart in och längre in ifrån skogen kunde man höra hur dom andra djuren föll in i sången.

Liv rös men av välbehag.

Det var magi i sången. Den strålade in mot den lilla kvisten som satte sina rötter och började växa. Ju mer dom sjöng desto större och starkare växte sig eken. När sången ebbade ut var eken en av dom största som Liv nånsin hade sett.

Det unga paret gick fram till Eken som var flera meter i omkrets. Dom strök över barken och mumlade något som Liv inte kunde höra men det lät som en bön av tacksamhet.

Sen satte paret sina händer på barken och viskade ett ord på trollens egna språk, Herdhfi*. Ett väldigt knakande hördes när Eken plötsligt öppnade upp sig och blev ihålig.

Liv bara stod och gapade. Hon var stum över denna magi.

Tillsammas gick dom sen alla in i den stora eken.

Livs hjärta slog så hårt att hon var säker på att det skulle hoppa ur bröstkorgen på henne.

-Det är naturens egen magi, viskade Rava och tog försiktigt Livs hand i sin.

Liv strök sina händer över den smidiga eken som inte verkade må dåligt över att plötsligt vara ihålig och fylld med både människor och troll.

Ytterst försiktigt ställde sig trollen på knä och strök sina händer över den bördiga jorden.

Rötterna och jorden vek undan och snart fanns en trappa ner till ett rum under jorden.

Liv var förtrollad.

Trollen gick runt i rummet och strök över väggarna och snart istället för all jord och rötter som borde ha funnits där så fanns istället ett hem.

Det var bara skalet till ett hem men det var ett hem.

Nu var det upp till dom förenade att skapa sitt hem.

Mossgröna kom fram till Liv.

-Jag och min förenade, Rot, skulle bli tacksamma om du ville välsigna vårat familjerum.

-Vad innebär det? frågade Liv, dels nyfiken men också rädd att göra fel.

-Familjerumet är husets hjärta. Köket. Det är där vi samlas, sa Rot.

-Vad kan jag göra? Jag vet inte hur man gör?

Rava log. -Du går bara fram till öppningen till köket, sa hon och pekade på en rundad stor öppning. Du sätter din hand mot jorden och tänker på kärlek och värme. Det sker naturligt, du behöver inte oroa dig.

Darrande gick Liv fram, blyg över att vara i allas blickfång och stolt över att ha visats sån ära.

Hon satte handen mot den mjuka gjorden och blundade. Hon tänkte på Bengt och sin familj. Hon tänkte på hur mycket hon älskade och saknade dom. Hon önskade att hon kunde fylla detta trolla hem med all den kärlek och styrka hon hade fått av sin familj och hoppades kunna ge sin egen en vacker dag.

Runt omkring henne sjöng trollen.

När Liv öppnade ögonen var dörröppningen inte längre kal jord som innan. Hennes armband hade satt sina rötter i den bördiga jorden och gjort en krans runt ingången fylld med vackra blommor.

-Gjorde jag rätt? viskade Liv.

*Herdhfi betyder rätt och slätt hem på trollens egna språk. Ordet är fyllt av magi och används iregel bara i böner eller när man skapar ett hem.

Ting kvittrade på resten av dagen. Hänförd av alla nya intryck och människor hon hade mött.

Älvor lämnar sällan sin trygghet och undviker människor och andra folk, så världen var stor och ny för henne.

-Visst var Tim och Tom trevliga? En kallad musiker. Ååå vad underbart det måste vara. Musik är verkligen en njutning. Tycker ni inte det? Jag har aldrig förr mött en man som är förenad med en annan man. Är det vanligt? Borde det inte kännas märkligt att känna en skäggig kind mot sin egna skäggiga kind? Trasslar skäggen ihop sig? Hon fnissade åt bilden hon fick i huvudet. Men nog verkade dom lyckliga? Tycker ni inte? Undra om det var svårt för Tom att vänja sig vid att vara Alv. Vad tror ni?

Dwarg började få ont i huvudet.

Men han skrattade inomsig åt hennes oskuldsfullhet.

Han hade sett så mycket död och allvar i sitt liv att hennes syn på livet var uppfriskande och kändes ny.

Ibland önskade han att han själv kunde vara lite mer som henne.

Han gick ner till en näraliggande sjö för att tvätta av sig.

Två män som var förenade med varandra.

Det fick honom att rysa lite.

Inte för att det egentligen spelade nån roll.

Det var ju deras liv.

Eftersom han var krigare så hade han sett betydligt mer av världen än Ting så dett var inget nytt för honom.

Men ändå. Två män..

Han frustade för sig själv.

Så såg han sin spegelbild.

Alla ärren från diverse strider.

Alla märken från offer..

Vänner och fiender.

Plötsligt spelade det inte längre någon roll att dom var två män som hade funnit varandra.

Vem är han att dömma deras liv?

Dom hade ju kärlek.

Vad hade han själv?

Han tittade kritiskt på sin kropp.

Vem skulle vilja ha honom?

Nä, kom han fram till, Kärlek är något man ska vårda. Vartän man hittar den.

Dessutom, tänkte han lite självironisk, ju fler män som gillade män, desto fler kvinnor blev det ju över till honom.. Han skrattade lite bittert för sig själv.

Men detta var det liv han hade valt.

Det liv han hade blivit kallad till.

Dessutom fanns det ju många som levde sina liv i avhållsamhet.

Många kallade och även många andra valde att leva sina liv utan kärlek och samliv.

Och det var något han hade svårare att förstå än dom som hittade kärleken i samma kön.

Bara man är lycklig tänkte han för sig själv när han gick tillbaka till dom övriga.

Mäster Esa iaktog Dwarg som omedvetet tittade på Ting.