Men det blev en lång natt.

Trots mäster Esas värmande dryck och den varma brasan hade Ting och Dwarg svårt att känna sig riktigt varma.

Men om det berodde på kylan eller chocken av att ha varit så nära att förlora varandra kunde dom inte svara på.

Dom tre låg där i natten och tänkte på hur nära deras lilla trio hade varit att krossas.

Men tillslut fick eldens lugna sprakande deras tankar att ge vika för sömnen.

Efter en långsam start på morgonen gick dom tillbaka till den raserade bron.

Förödelsen var total. Den skulle inte gå att använda utan stora reparationer.

Tillsammans kom dom fram till att dom skulle bygga en temporär bro som iallafall kunde ta folken över.

Tings vingar hade torkat så hon kunde flyga över med ett rep och fästa det runt ett träd.

Mäster Esa hasade sig sen över till andra sidan med repbron fastknuten runt midjan.

Eftersom han var vätte och därmed hade lättare benstomme än Dwarg var han det logiska alternativet.

Dwarg var helt enkelt för tung och Ting på tok för liten.

Men tillsammans ordnade dom en tillfällig men säker bro.

Efter en rejäl lunch fortsatte dom färden.

Dom stannade till vid en by och berättade där om den raserade bron.

Tur nog var inte bron en lika viktig som dom först hade trott men byborna skulle se om det fanns nåt dom kunde göra.

Ting flög glatt omkring i byn och hälsade på alla hon mötte.

Hennes alltid lika glada läggning och att hon faktiskt var en älva gjorde henne till ett uppskattat besök.

På torget mötte hon två musikanter.

-Hej, sa Ting. Va fint ni spelar. Är ni båda kallade?

-Jag är kallad, sa Tim, men min partner Tom är det inte.

-Tim och Tom, sa Ting. Va gulligt det låter. Hon tittade på Tom. Ooooo, du är Alv?

-Javisst, sa Tom.

-Men ni är förrenade?

-Japp, sa Tim och gav Tom ett varmt leende.

-Men... Ni är båda pojkar?

-Oj vilken iaktagelseförmåga du har, skrattade Tim.

-Spelar det någon roll att vi båda är män? frågade Tom.

Ting funderade ett ögonblick.

Så sken hon upp.

-Det är klart att det inte spelar någon roll. Varför skulle det göra det? Kärlek är något man ska värna om.

Tom log.

-Jag är inte så van att vara ute i världen, erkände Ting. Det finns så otroligt mycket att se.

-Det hade jag aldrig kunnat tro, skrattade Tom.. Älvor som är sååå kända för att dom trivs i städerna..

Ting skrattade sitt porlande skratt.

-Tiiiing, vrålade Dwarg. Vart har du nu försvunnit?

-Suuuck. Att jag aldrig får ha roligt, stönade Ting och himlade med ögonen. Hon flinade busigt och gjorde en piruett i luften innan hon flög iväg. Det var kul att träffa er Tim och Tom ropade hon över axeln. Jag är glad ni har funnit varandra.

Tim tittade på Tom.

-Det är verkligen allvar? Om en älva så öppet färdas bland människor menar jag.

-Jo, suckade Tom. Vi lämnar ytterst sällan våran trygghet om det inte är så vi finner kärleken hos något annat folk, sa han och tog Tims hand.

-Du ångrar inte att du tappade dina vingar för att vara med mig?

Tom funderade en stund.

-Ibland kan jag sakna känslan av att flyga. Som älva har man en helt annan sorts frihet än dom andra folken. Men om jag skulle få välja ett liv som älva eller ett liv utan dig så är svaret enkelt. Du är mitt liv. Och jag har aldrig ångrat mig ens för ett ögonblick.

Tim gav honom ett strålande leende.

Ting, Dwarg och mäster Esa fortsatte sin resa till trollen och Liv.

Dom hade nu hunnit vänja sig vid varandras egenheter, till och med ponnyn Siljenhov hade tillslut vant sig vid Tings fladdrande.

Det var en annorlunda sorts vänskap dom emellan men den passade dom.

Annorlunda tider kräver annorluna vänskapsband.

Och banden mellan dom blev allt starkare.

Mäster Esa hade vunnit Dwargs respekt och dom tillbringade sena kvällar med att diskutera olika strategier och försökte göra upp en sorts plan om hur man skulle skola Liv så smidigt och mångsidigt som möjligt på den korta tid dom eventuellt skulle ha.

I vanliga fall tar det åratal att forma en soldat. Ännu längre om det skulle bli en bra soldat, men Liv var inte en soldat kandidat så därför passade inte Dwargs vanliga strategi. Och vem visste hur lång tid dom skulle ha på sig? Vad var egentligen viktigast att lära henne?

Behövde hon kunna avfyra en båge med precision på långt avstånd eller var det närkamp hon skulle komma att behöva lära sig?

Hur förbereder man någon för det okända?

Ting låtsades iregel sova när dom satt där sena kvällar framför elden och pratade.

Hon hade kanske inget att tillföra men ack så intressant det var.

Men hon kände ingen oro för hur dom skulle skola Liv. Hon kände på sig att när dom väl vara framme och när dom träffade Liv skulle alla bitar falla på plats och dom skulle instinktivt veta vilken som var den rätta vägen att gå.

Det var en solig och vacker dag.

Ting satt som vanligt på Siljenhovs bakdel och kvittrade på om trollen.

Hon var så fashinerad över att där kom dom, dom tre minsta folken och skulle träffa det allra största.

-Har ni sett troll nångång? frågade hon.

-Det har hänt men dom brukar föredrar att hålla sig undan, sa Dwarg.

-Jag har handlat med dom några få gånger, sa mäster Esa.

-Var det inte svårt att prata med dom? babblade Ting på. Fick ni stå på stegar för att dom skulle se er? Pratar dom mycket högt? Är dom verkligen snälla? Dom trampar väl inte på en?

Dwarg skrattade.

-Det är inte svårare att prata med dom än någon annan.. Dom har utmärkt hörsel och syn så stegar behövs inte och du behöver inte vara rädd att dom ska trampa på dig. Dom få troll jag har träffat har varit dom mest godhjärtade personer jag nånsin mött.

-Ja, verkligen, höll mäster Esa med. Utöver älvorna så finns det inte som har ett så starkt band till naturen. Dom kan inte ens förmå sig att döda ett djur för att äta det. Eller för att skydda sig själva.

-Inte nu för att något djur skulle komma på tanken att anfalla ett troll, sa Dwarg.

-Oooo, kvittrade Ting.. Jag kan knappt hålla mig.. Jag har aaaaldrig sett ett troll förut. Oj, vilken skranglig bro det här var....

Innan hon var klar med sin mening hördes ett obehagligt knakande ljud och strax därefter började bron svajja obehagligt och rasade samman. Mäster Esa lyckades ta sig över med Siljenhov och vagnen men Dwarg och Ting kastades av.

Ting räddades av sina vingar och kunde flyga i säkerhet men Dwarg föll handlöst i vattnet.

Dvärgar har av naturen väldigt kraftig benstomme vilket gör att dom klarar fall väldigt bra, men dom saknar simförmåga.

Dwarg lyckades nätt och jämt klamra sig fast på ett träd som satt fastkilat mellan två stora stenar i det strömmande vattnet men han kom sig ingenstans.

Mäster Esa fick fort fram ett rep som han knöt fast i vagnen, andra ändan gav han till Ting som fick flyga ut till Dwarg.

Med hjärtat bultande av oro för sin vän flög hon med repet.

Repet var både långt och tungt och blev ännu tyngre när det blöttes ner av vattenmassorna som slet och drog i det. När Ting tillslut nådde fram till Dwarg var hon medtagen av ansträning och satte sig på en sten medan Dwarg band repet runt midjan.

Sakta, sakta, kämpade han sig till stranden med Ting som oroligt flög vid hans sida.

När han tillslut kravlade sig upp på stranden flämtade han tungt av den hårda ansträngningen och frös så han skakade.

Ting var blek av oro när hon flög mot Dwarg, men utan förvarning träffades hon av en kvist från ett träd som kom flytande och sveptes ner i vattnet.

Dwarg kastade sig efter henne och lyckades nätt och jämt få upp henne innan det var försent.

Ting satt som förstenad på stranden.

Hennes blöta vingar hängde slappt.

Men hon var vid liv.

Dom var båda vid liv.

Mäster Esa fick snabbt igång en brasa och snart satt Dwart och Ting under en filt och försökte få upp värmen. Mäster Esa visade sig vara en utmärkt kock och gjorde en underbar soppa som snart satte rosor på deras bleka kinder.

Ting var skakad.

Hon hade aldrig vart så nära att förlora en vän tidigare. Att hon hade kunnat dö tänkte hon inte så mycket på förutom att hon kände en stor tacksamhet mot Dwarg som så handlöst hade kastat sig tillbaka ut i vattnet efter henne.

Dom gjorde en tidig kväll.

Men Ting kunde inte sova.

Inte Dwarg heller.

-Jag trodde jag hade förlorat dig, viskade Ting med tårar i ögonen.

-Det du gjorde var både det mest dumdristiga och modiga jag har sett, sa Dwarg. Du räddade mitt liv.

-Men sen räddade du mitt, sa Ting och skrattade lite ansträngt.

-Och är ni inte tysta snart så kastar jag er båda i sjön, muttrade mäster Esa, men han kunde inte dölja värmen i rösten.

Redan följande dag gjorde Bengt slag i saken och började rita upp planerna för hans och Livs framtida hus.

Han var inte för stolt för att be om hjälp när det kom till dom områden han kunde mindre om och snart var alla i byn mer eller mindre engagerade.

Det var nu inte så att deras hjälp kanske alltid behövdes, men att byggga detta hus till Liv och Bengt blev nånting mer.

Efter allt som hade hänt både med Liv och Bengt och historien med Ingbry och barnen och detta okända hot, så behövde man detta.

Man behövde få skingra tankarna.

Huset blev en symbol

För Liv och Bengt.

För kärleken.

För styrkan som finns i gemenskapen.

Men framförallt blev det en symbol för en framtid.

En framtid som tills nu hade sett så osäker ut.

Men nu hade man nåt att kämpa för.

Något man kunde ta på.

Något att sysselsätta sina tankar med.

Mycket tid lades ner från början med själva strukturen på huset.

Hur ville man att utsikten skulle vara?

Skulle man se sjön från sovrummet eller köket eller familjerummet?

Hur många rum skulle man ha?

Hur stor skulle jordkällaren vara?

Bengt tyckte det kändes skönt att ha något fysiskt att göra.

All den där väntan hade sakta men säkert tärt på honom.

Men nu kände han att han gjorde något.

Han log när han såg sina föräldrar stå med huvudena tätt ihop med Livs föräldrar och fundera vart den bästa platsen för en öppenspis i sovrummet skulle vara.

För första gången i sitt liv kände han sig riktigt vuxen.

Som dom flesta som inte hade egen familj (men även många yngre familjer) bodde han fortfarande hos sina föräldrar.

Det var mer praktiskt så helt enkelt.

Det krävs tid och energi att sköta ett hus själv så många bor med sina föräldrar tills dom skaffar egen familj.

Man finner styrkan i familjen.

Men snart skulle han ha sin egen familj.

Även om det nu skulle vara så att Liv inte kunde skaffa egna barn (långt ifrån alla med gåvor kan/vill få barn) så kunde man alltid adoptera. Och även om det inte gick så hade dom varandra. Och Best förstås.

Huset skulle föstås inte bli så stort.. Knappt större än en stuga, men det gick ju alltid att bygga ut om det behövdes.

Han kunde se framför sig hur han och Liv satt på verandan och tittade ut över sjön.

Han tog ett djupt andetag och återvände till bygget.

Sent en kväll knackade det på dörren hos Tor och Elba.

Dom tittade förvånat på varandra. Vem var det som kom så här sent?

Tor öppnade dörren och tittade ut i det kompakta mörkret.

-Jag ber om ursäkt att jag stör så här pass sent, sa Bengt med uppenbart nervös röst, men jag klarade inte av att vänta tills imorgon.

-Kom in, sa Tor och klev undan så att Bengt kunde komma in.

Bengt tittade sig nervöst omkring.

Elba och Tor tittade på varandra.

-Har det hänt Liv något? frågade Elba oroligt.

-Nej, nej absolut inte! Åh.. Jösses.. Att jag inte tänkte mig för.. Självklart att ni trodde nåt hemskt hade hänt när jag knackar på så här sent.. Jag ber så mycket om ursäkt. Det var inte min mening att göra er oroliga. Så vitt jag vet är allt bra med Liv. Iallafall senast jag pratade med henne.

-Har ni kontakt? frågade Elba.

-Ja, alltså på sätt och vis. Hon tog kontakt via naturen och armbanden på något sätt. Och hon verkade då må bra efter omständigheterna. Hon hade tydligen fått vara med om endel äventyr. Men det är alltså inte därför jag är här. Alltså, det har med Liv att göra. På sätt och vis iallafall.

Hans blick flackade och han gick av och an i rummet.

-Men snälla Bengt, sa Tor. Vad är det?

-Jag älskar Liv, babblade Bengt på. Jag har nog alltid gjort det även om jag inte har vetat det. Jag förstår att ni måste ha era tvivel med tanke på vår historia, men jag försäkrar er om att mina känslor är uppriktiga och oföränderliga. Egentligen har jag nog alltid älskat henne. Hon är endel av mig. Och jag är endel av henne.

-Vi tvivlar inte på dig för ett ögonblick, sa Elba.

-OM er kärlek inte hade vart äkta tvivlar jag på att Livs kraftarmband skulle ha delat sig. Ni kanske inte är förenade på ett traditionellt sätt men armbandet har förenat er, sa Tor.

-Åh, tack för att ni förstår. Men det är så jobbigt när hon är borta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Livs prövning är hennes egen. Jag kan inget göra. Men jag blir tokig på att bara gå här hemma medan hon är där ute alldeles ensam.

-Så vad hade du tänkt dig? undrade Tor.

-Jag har redan pratat med mor och far, men jag ville inte göra något utan ert godkännande. Ni är Livs föräldrar och jag vet hur mycket hon respekterar och älskar er.

Tor och Elba tittade uppmuntrande på honom.

Bengt tog ett djupt andetag.

Jag har köpt en bit mark av mina föräldrar nere vid sjön och jag undrar om jag har ert tillstånd att bygga mig och Liv ett hus.

Elba strålade mot honom.

-Det låter som en underbar ide, sa hon. Liv har alltid älskat naturen. Du kunde inte ha valt en bättre plats.

-Men vi vet inte hur långvarig Livs prövning kommer att vara, sa Tor. Vi vet inte ens om det är "våran" Liv som kommer tillbaka. Tänk om era känslor inte klarar prövningen? Tänk om du inte klarar av att vänta på henne och finner tröst i någon annans famn, vad händer med huset då? Tänk om Liv finner någon annan?

-Liv och jag kommer alltid höra ihop, jag har inga tvivel om den saken, sa Bengt med säker röst. MEN om det nu skulle vara så att Liv inte är samma person när hon kommer tillbaka och hon känner att hon vill leva med någon annan än jag eller ensam så är huset ändå Livs. Jag måste ha något att göra, sa han och slog ut med armarna. Jag blir galen på att bara gå här hemma och vänta. Trots att det är mycket att ordna med skörden och att förbereda för ett eventuellt krig så är dagarna fortfarande på tok för långa. Han suckade tungt och lutade sig mot eldstaden. Om jag kan bygga oss ett hus så känns det som om jag på ett sätt kommer närmare henne. Närmare oss.

-Du har vårat godkännande, sa Tor. Vi räknar dig som en son.

-Vad kan vi göra för att hjälpa dig? undrade Elba.

-TACK! strålade Bengt. Naturligtvis skulle jag bli glad för rent praktisk hjälp. Gräva grunden och liknande. Men framförallt behöver jag hjälp att göra det till ett hem för Liv.

-Jag skulle kunna förbereda Livs personliga saker när det börjar närma sig, sa Elba och hjälpa med lite mer praktiska saker som filtar, dukar, fat och liknande.

-Tack, min mor vill förstås också vara med när det gäller inredningen, men jag vill i första hand ha era åsikter eftersom jag vill att Liv ska trivas.

-Du behöver inte oroa dig, sa Tor. Med din föräldras hjälp ska vi nog göra ett hem där ni båda kommer att trivas. Det var länge sen jag arbetade med ett husbygge. Jag ser faktiskt framemot det.

-Min lilla flicka ska flytta hemifrån, sa Elba med tårar i ögonen.

-Hon är inte så liten längre, sa Tor och gav henne en kärleksfull kram.

-Nu ska jag inte störa er mer, sa Bengt. Tack för allt. Han gav dom ett varmt leende. Mamma och pappa, tillade han lite försiktigt.

-Gonatt min son, sa Tor när Bengt försvann i natten.

Det var en stjärnklar natt.

Miljoner av stjärnor gnistrade på himlen och en tydlig gudastig gick hela vägen ner till sjön.

Man hade kunnat tro att den vita klänningen på hennes redan så vita kropp med alla synliga ådror skulle få henne att verka ännu blekare och underlig ut, men det skira gnistrande tyget på den vackert skurna klänningen tillsammans med hennes långa blanka vita hår med det blå hårbandet fick henne att se ut som en gudinna.

Isa snurrade framför spegeln så klänningen böljade.

Hennes skratt ekade i rummet.

Drottningen tittade på henne.

Isa väckte modersinstinkterna i henne.

Isas oföreställda glädje spred sig till dom andra kvinnorna, framförallt dom yngre som inte heller var så vana vid baler.

-Det känns som om jag drömmer, suckade IsaMabirse.

-Det är ingen dröm, försäkrade drottningen och borstade Isas vackra hår så att det nästan gnistade lika mycket som klänningen. Sen fäste hon halsbandet som Isa hade fått i gåva av kungen på hans dödsbädd.

Isa ryckte till när halsbandet lade sig tillrätta runt hennes hals. Hon hade svårt för att ha saker runt halsen utan att känna att hon kvävdes. Paniken syntes i hennes ögon.

Drottningen tog snabbt bort det.

Isa flämtade ansträngt.

En ung kvinna skyndade sig fram och tvingade Isa att möta hennes blick.

-Du är trygg här, sa hon. Det är ingen som har tänkt göra dig illa. Det är bara ett halsband. Är du inte redo att bära det så behöver du det inte. Du är lika vacker utan ändå så.

-Tack, sa Isa. Jag är ledsen. Jag skäms så. Men jag klarar inte av att ha saker runt halsen. Jag...

-Du behöver inte förklara dig, sa den unga kvinnan som heter Majori. Vi skulle nog alla känna likadant om vi var i ditt ställe.

Kvinnorna i rummet nickade instämmande.

-Det var en gåva från min makes far, jag vill bära det. Hon tittade på drottningen. Kan du hjälpa mig?

Drottningen nickade och lade försiktigt halsbandet tillrätta men utan att fästa det.

Majori tog Isas händer i sina. -Är du redo? frågade hon.

Isa tog ett djupt andetag och nickade.

Drottningen fäste halsbandet som nu låg med hela sin tyngd mot Isas hals.

-Man hade kunnat tro att det var gjort för dig, sa drottningen.

-Du är verkligen vacker, sa Majori.

Den stora balsalen vad smyckad och musikerna spelade.

Många var samlade och stämningen var hög.

Maarakhus stod med en grupp män och väntade nervöst på kvinnornas ankomst. Detta var första gången dom skulle presenteras som man och hustru och konung och drottning. Inte en dålig omställning på så kort tid. Han hoppades bara att den skygga Isa inte skulle må allt för dåligt. Han visste att hon inte tyckte om att stå i rampljuset. Han hade inte lyckats få henne att inse hur vacker han tyckte hon var trots att hon visste att han talade sanning. Känslan av att inte duga och att inte höra till var allt för djupt inrotad i henne.

En dov klang avbröt hans funderingar. Kvinnorna hade kommit.

Traditionen var sån att först presenterades en kvinna och sen hennes make eller vän som skulle vara hennes sällskap på balen.

Väntan kändes oändlig.

Par efter par fann varandra och gick ut på det vackra dansgolvet.

Men tillslut så var det äntligen dags.

-IsaMabirse, drottning av Yss! presenterade rösten. Maarakhus, konung av Yss.

Isa flämtade när hon såg Maarakhus. Han var klädd i guldtyg med komplicerade motiv som var så vackert till hans mörka hår och varma hy.

Maarakhus log när han såg att hon bar hans mors halsband. På modern hade halsbandet varit så vackert, men på Isa var det rent gudomligt.

Han sträckte fram sin hand till henne och tillsammans gick dom ut på dansgolvet.

Drottningen tittade på Majori. -Guld och silver, sa hon. Guden och Gudinnan.

-Dom är så vackra tillsammans, suckade Majori.

Dansen började och paren vivrlade runt och bildade ett färgsprakande kalejdoskop.

Då och då kunde man skymta IsaMabirse och Maarakhus.

Deras kärlek var så påtaglig att alla i deras närhet påverkades.

Solen och månen. Guden och gudinnan.

Och hotet om krig kändes allt mer avlägset.

Det var den sista kvällen för mötet på Tingsjöborg och drottning Leanett hade ordat med en bal.

Hon kände i sin vishet att efter allt tungt man hade bearbetat så vore det bara att avsluta med något avslappnat och festligt för att lyfta moralen och avsluta mötet på ett trevligt sätt.

Vänskapsbanden som nu knöts skulle kunna visa sig avgörande när kriget kom.

Drottningen hade samlat kvinnorna till badhuset där dom gjorde sig i ordning för kvällens bal.

Oftast inför baler förberedde sig män och kvinnor på olika håll för att maximera effekten av deras ankomst.

Många av dom äldre paren förberedde sig tillsammans men bland dom yngre var det fortfarande en mycket uppskattad tradition.

IsaMabirse gjorde stora ögon när hon såg det vackra badhuset.

Kvinnornas pol var egentligen en del av självaste silversjön och vattnet hade en underbar mjölkblå färg.

Drottningen och några av hennes tjänare hjälpte IsaMabirse som aldrig upplevt deras traditioner tidigare.

Hon kunde knappt tro all den vänlighet hon mötte.

Det var inga konstiga blickar på hennes kropp.

Inga kommentarer om alla ärren hon bar.

Allt hon mötte var vänlighet och respekt.

Till sin förvåning kände hon hur tårarna började rinna.

Ingen sa något, dels av respekt för hennes känslor men framförallt för att ingen ville tvinga henne att berätta något hon helst höll för sig själv.

Alla visste nu den förbannelse hennes gåva innebar.

-Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få möta så mycket respekt och vänlighet som jag har gjort här, började hon. Jag är så väldigt tacksam för allt ni har gjort för mig och min prins, jamenar kung, sa hon leende.

Drottningen tog hennes hand i sin.

-Vi har hört din berättelse, kära IsaMabirse, hur skulle vi kunna bemöta dig annorlunda när vi vet allt du har fått utstå och ändå står du här, inför oss för, att hjälpa oss i dessa svåra tider?

IsaMabirse kunde höra att drottningen var uppriktig i allt hon sa och hon fann oxå att dom övringa kvinnorna var lika ärliga i sin respekt och vänskap.

-Jag känner en frid här med er som jag aldrig har kännt med andra människor tidigare, sa IsaMabirse. Det kommer att bli svårt att lämna er.

När kvinnorna var klara med badet iklädde dom sig underbart mjuka badrockar och gick in i spegelsalen.

Egentligen var själva badhuset ett grotta och speglarna var naturligt släta bergsväggar med en reflekterande yta som lystes upp av otaliga ljus.

Naturliga kristaller glittrade runt om i rummet.

Det var här kvinnorna skulle förbereda sig inför balen.

Här fanns deras klänningar, parfymerade oljor, smink och diverse smycken.

Drottningen tog IsaMabirse avsides.

-Jag fick som jag sa tidigare veta några dagar innan eran ankomst att konungen hade avlidit och att du är den nya drottningen av Yss. Jag visste också att ni höll erat giftemål hemligt av hänsyn till kung Maarakhus far. Men nu är det inte hemligt längre, och för att fira er kärlek och att ni nu är kung och drottning ber jag dig ta emot denna gåva, sa drottningen och lyfte försiktigt upp en skir vit klänning med långa vida ärmar och en smickrande uringning. Till klänningen fanns oxå ett ljusblått hårband som glänste i ljuset.

IsaMabirse var inte bortskämd med gåvor. Förutom hennes bror var Maarakhus den enda som hade gett henne något, och det hade hon länge tolkat som betalning eller skuldkänslor över hans farbror. Men att få denna vackra klänning. Hon kunde inte ens hitta orden för sig själv vad hon kände.

Hon gav drottningen och kvinnorna ett brett leende.

-Tack, var allt hon lyckades få fram.

Men mer behövdes inte. Hela hennes ansikte visade alla dom känslor hon inte kunde finna ord för och det fanns ingen i rummet som inte blev rörd av hennes oföreställda glädje.

I vanliga fall hade dom tre utgjort en ytterst ovanligt och märklig syn som fått många att tappa hakan och skrattande frågat sig vad som var på gång.

Men detta var inte några vanliga tider längre.

Man höjde fortfarande på ögonbrynen åt denna ovanliga trio men det var bistra miner man gjorde.

Hur illa ställt måste det inte vara när en Dvärg och Vätte färdas tillsammans på landet och dessutom har med sig en Älva?

Men detta är ett bondesamhälle.

Hårda tider är endel av vardagen.

Man har sett både krig och svält och råkat på både vilddjur och rövarband.

Men denna okända ondska hade spridit en bisterhet över världen på samma sätt som vintern sprider sin kyla.

Barnen sprang fortfarande omkring och skrattade och lekte som barn alltid gör, men även där fanns det en känsla av allvar.

Om föräldrarna kallade, eller dom blev tillsagda att lugna ner sig eller hjälpa till, var barnen ovanligt snabba på att lyda och lyssna.

Ting, Dwarg och mäster Esa hade nu varit på resande fot i några veckor.

I början hade Ting envisats med att flyga brevid vagnen som drogs av en *Shil'so, dvärgarnas egna ras, men efter att hennes fladdrande skrämt den stackars ponnyn tre gånger så pass att den skenade, hade Dwarg tvingat henne att åka i vagnen.

Naturligtvis hade den lilla Älvan inte klarat av att sitta still i vagnen i mer än fem minuter utan flugit upp och satt sig på ponnyns bakdel med framsidan vänd mot sina reskamrater.

Dwarg himlade än en gång med ögonen och undrade hur han skulle överleva hela resan med Tings ständiga frågor och nyfikenhet.

Hon tittade på honom.

-Vad har jag missat nu då? frågade Dwarg trött.

-Jag sa, började Ting med sin alltid lika glada röst, att det börjar bli mörkt och att vi borde kanske stanna och ordna lägret inför natten. Det blir regn.

-Regn? sa Dwarg frågande och tittade på den molnfria himlen.

-Bara en svagsint skulle ifrågasätta en Älva när det gäller vädret, sa mäster Esa.

Ting gav upp ett porlande skratt och fladdrade med vingarna.

-Nu har du snart skrämt ponnyn igen, varnade Dwarg.

Ting fällde skuldmedvetet ihop vingarna. Hon hade fortfarande dåligt samvete över sista gången den stackars ponnyn skenade. Hela ekipaget hamnade i en bäck och vagnen hade vart nära att välta.

Men oj vad hon hade skrattat åt Dwarg och mäster Esa som blev alldeles blöta.

Men ponnyn var en annan sak. Hon hade aldrig förlåtit sig själv om den snälla fina ponnyn, som förresten heter Siljenhov efter en siljenfärgad strumpa på ena bakbenet, hade skadats av hennes tanklöshet.

Dom hittade en vacker glänta inte så långt ifrån en bäck.

Ting flög omkring och hämtade torra kvistar till brasan och hittade lite annat smått och gott på vägen till deras kvällsmål.

Mäster Esa och Dwarg tog *först hand om Siljenhov och sen gjorde dom iordning lägret för natten.

Dom satt där mätta och belåtna och blickade in i elden när dom hörde åskan i fjärran och snart föll också regnet.

Dwarg tittade mot Ting som svarade med att räcka ut tungan och göra en lustig grimars.

Till allas förvåning, även sig själv, brast han ut i skratt.

Sen satt dom alla där och skrattade i regnet.

Och det kändes så skönt att skratta tillsammans.

Siljenhov i sin tur tittade på dom som att dom hade förlorat all vett och sans, vilket naturligtvis bara fick dom att skratta ännu mer.

Dwarg kom på sig själv med att tänka att han skulle sakna dessa nya vänner när äventyret var över.

Det var nåt med den lilla Älvans fria själ och mäster Esas klara sinne som fick hans dystra själv att glädjas på ett sätt som han trott att han hade glömt för länge sen.

På natten låg dom alla ihopkurade i vagnen.

Regnet smattrade mot taket men det höll dom tre kamraterna torra och varma.

Mäster Esa tittade sömning på Ting, hon låg som vanligt inärheten av Dwarg som snarkade gott. Vätten log för sig själv. Strax därefter sov han oxå.

När gryningen kom blev dom som vanligt väckta av Ting som flög runt som en galen humla, som försökte få upp dom så fort som möjligt. Hon var mer än redo för att påbörja en ny dag och därmed ett nytt äventyr.

Luften var frisk och klar efter regnet och på gräset och löven i träden glittrade dom kvarvarande regndroppar som stjärnor i morgonsolen.

En klar regnbåge fick Ting att klappa i händerna och utbrista ett långt -Ååååååh av hänförelse.

Siljenhov frustade lätt och krafsade med hoven och var oxå redo att påbörja en ny dag. Så länge han fick lite hö först förstås.

*Shil'so är dvärgarnas egna ras. Namnet betyder helt enkelt "mångsidigponny" eftersom dom inte bara passar i gråttorna utan även som ridponnys och att dra vagnar.

*Både Dvärgar och Vättar är kända för sin goda hand med hästar. Dvärgar och vättars storlek gör att dom är mer beroende av djuren än många andra folk. Deras kärlek till djuren är så känd att dom andra folken brukar skämtsamt säga att man önskade att man kunde återfödas som häst hos dom. Deras djur fick alltid den bästa skötseln och maten man kunde tänka sig, även om det var på dvärgarnas eller vättarnas egen bekostnad. Djuren kom alltid i första hand.

Den gamla kvinnan i buren sjöng alltjämt, men Matheous visste att sången var mer än vanlig sång.

I alla sånger finns det magi, och nåt han visste med säkerhet var att denna gumma hade magi.

För att undvika att vakterna smittades böts som ut med jämna mellanrum och fick stränga order om att inte gå allt för nära henne.

Trots detta så var det mer än en vakt som påverkades av hennes magi och började uppvisa ett självständigt tänkande utanför vad hans ramar tillät.

Dom vakterna tog han genast bort.

Hans *Ablez måste vara perfekta.

Kvinnan gjorde honom illamående.

Han blev fysiskt sjuk i hennes närhet.

Trots detta kunde han ännu inte avrätta henne och ännu mindre släppa henne fri.

Något han hade lärt sig av misstagen från slaget om Garr var att så länge ljuset var fritt så skulle hon försvara dom.

Men ljuset blev allt svagare.

Han kunde se det.

Han kunde känna det.

Han kunde nästan känna smaken av det.

Men hon skulle leva nog länge för att se hennes älskade Silversjöarna skövlas.

Han skulle jämna det med marken.

Han blickade bort mot lavabergen.

Där förvarande han sin sista överraskning.

Något som inte ens flocken kände till.

Men varför skulle dom det?

Dom var ju bara hans Ablez.

Berget skakade och en plym av rök och aska sköt upp.

Han skrattade.

*Till flockens kännedom är Ablez helt enkelt namnet på dom.. Ungefär som Dvärgar, eller Troll eller Människor, men på gudarnas egna språk betyder det Pjäs, Kärl, Redskap. Något man bara använder utan egentligen eget värde. En pjäs eller reskap man inte har nåt emot att offra eller använda för sina egna syften.