Liv och Tova satt ute en kväll och lyssnade på skogens sus när Lafr kom fram till dom.

-Vi har fått en inbjudan till att skapa ett hem åt ett nyförenat par. Du är varmt välkommen Liv.

-Oj, tack, log Liv. Vilken ära.

-Ja, det är verkligen en stor ära, sa Lafr. Ingen människa utanför troll familjen förstås, sa han och tittade menande på Tova, har fått närvara vid ett skapande.

Liv blev nervös.

-Är ni säker på att jag är välkommen? Jag har inget emot att stanna här ifall ni vill ge er av. Ni har vart så vänliga mot mig och Best att jag skulle inte drömma om att vara ivägen.

-Du är speciellt inbjuden Liv. Dom vill gärna träffar er båda, sa Lafr och kliade Best bakom öronen.

Liv log stort.

-Så när ger vi oss av?

Det var inte mycket dom behövde ta med sig. Dels lever Trollen i harmoni med naturen så det mesta dom kan önska finns där redan, men det var oxå en kortare resa, knappt en dag.

Lilla Tova gick klädd i en tjock kappa med täckande mask för att skydda sin känsliga hud mot solen.

Trollen kan tyckas stora och klumpiga och det skulle säkert stämma i städerna, men i skogen kom trollen till sin rätt.

Tyst och smidigt klev dom över stock och sten utan att knappt bryta en kvist.

Liv och Best flämtade snart av ansträngning men kände sig upplivade av detta äventyr.

Best skuttade omkring och drog in alla dofter men höll sig ändå i närheten.

Lafr och Rava pekade ut olika medecin växter för Liv som genast skrev upp dom i sin bok. Dom berättade vart man kunde hitta nyttoväxter även på vintern och vilka växter som var extra viktiga när vintern var svår och man riskerade svält eller brist sjukdommar.

Liv hade blomstrat under tiden hos trollen. Här kom hon till sin rätt. Här fann hon harmoni. Men hon visste ändå att hennes plats var hos människorna. Hos Bengt.

-Ett trollsamhälle fungerar inte på samma sätt som dom andra folken, berättade Rava. En troll"by" kan sträcka sig över flera hektar och ändå kan människor passera mitt i bland oss utan att märka något. Våra hem ligger oftast till största delen under jord. Vi lever i en sorts symbios med skogen och gjorden. Dom hjälper oss och vi vårdar dom. Via trädens rötter, forsatte Rava, kan vi skicka meddelanden inom familjen och närliggande byar.

-Jag vet inte hur, sa Lafr, men skogen accepterar dig som en av sina egna, en av oss nästan.

-Mig? undrade Liv med stora ögon.

-Har du inte märkt hur du fylls med kraft när du är i naturen? undrade Rava? Märker du inte att skogen blir lite extra grön efter du har varit där?

-Jag, ja vet inte, stammade Liv. Jag har alltid älskat att vara i naturen, men jag antog att det bara var för att jag inte passade in någonannanstans.

-Du passar in i naturen, sa Laft och log. Naturen känner igen en av sina egna.

-Alla folken är på ett eller annat sätt förbundna med naturen, sa Rava, men vissa av oss har starkare band. Se bara hur hela naturen är förbundna till Älvorna. Skulle älvorna dö ut skulle naturen snart vissna. Älvorna ger naturen sin livskraft på samma sätt som naturen föder älvorna. Älvorna är lite grann som solen, vattnet och närigen för naturen. Människor och Dvärgar brukar och ibland missbrukar naturen på sitt sätt. Men även dom är en viktig del för den stora bilden. Som rovdjuren är viktiga för att hålla balansen över växtätarna. Vättarna håller sina hemligheter för sig själva men även dom har en stor del i naturens harmoni. Vi troll är mer endel av naturen. Naturen är mer våra föräldrar och vi dess barn.

Liv lyssnade.

Även Best verkade lyssna uppmärksamt där han travade brevid Tova.

Efter några timmars promenad närmade dom sig en liten glänta.

Laft satte sin väldiga hand mot en stor gammal Ek. Han öppnade munnen och sjöng en sång som var den vackraste Liv hade hört. Det var en enkel sång med bara några få toner och utan ord men hon kunde känna hur träden lyssnade.

Ur skuggorna runt träden klev fler troll fram, som om dom hade befunnit sig inne i själva träden.

Liv drog djupt efter andan och kände sig så väldigt liten.

Tova skrattade glatt och rusade in bland trollen och kastade sig mot ett stort gammalt troll som lyfte henne högt över marken.

Tova tjöt av glädje.

-Moffa Maar, ropade hon och gav honom en så stor bamse kram som hennes små armar tillät.

-Min lilla trollunge, mullrade Maar och gnuggade sin väldiga näsa mot hennes skyddande mask. Jag är så glad att se dig min lilla fågel. Sen satte han ner henne lika försiktigt som om hade vart ett bäckligt ägg.

Rava gav sin far en varm kram och sen blev det en massa hälsande från alla håll när dom andra trollen kom fram.

Liv kände sig lite obekväm i sin roll som besökare. Hon kända som att hon inkräktade i denna varma grupp.

En ung trollkvinna med håret lika grönt som mossan kom fram till Liv.

-Vi välkomnar dig Liv, sa hon med en röst var lika mjuk som vinden bland trädens löv. Jag heter Mossgröna och det är mitt och min makes hem vi ska skapa idag. Jag är väldigt glad att du är med oss.

-Jag är så väldigt tacksam för denna oförtjänta ära, började Liv. Men varför vill ni ha mig med? Jag menar, jag är så väldigt tacksam över att få vara här. Hon var irriterad på sig själv över att hon inte kunde finna orden.

-Du hör till naturen lika mycket som vi andra gör, hördes plötsligt en röst.

En åldrig krokig man kom mödosamt fram till henne.

Naturen känner igen sina egna och det gör vi oxå, fortsatte han.

-Liv, får jag lov att presentera min gammel moffa Ekjord, sa Rava och log varmt mot den åldriga mannen.

Namnet passade honom tänkte Liv. Hans hår hade samma färg och rik och bördig jord och trots hans ålderdom var han lika värdig som den stora eken.

-Tack för att jag fick komma, sa Liv.

-Solen börjar gå ner, avbröt Ekjord henne. Vi får vara tacksamma senare fortsatte han och gav Liv en lite blinkning.

Trollen ställde sig i den lilla gläntan och bildade en ring. Det nyförenade paret gick fram till mitten av ringen och planterade en liten ek kvist. Dom delade en kyss över den lilla kvisten och ställde sig sen med dom övriga.

Liv mellan Ekjord och Tova och visste inte riktigt vad hon skulle göra.

Så började trollsången.

Den ordlösa sången var naturens egna sång. Fåglarna som vaknade för natten stämde snart in och längre in ifrån skogen kunde man höra hur dom andra djuren föll in i sången.

Liv rös men av välbehag.

Det var magi i sången. Den strålade in mot den lilla kvisten som satte sina rötter och började växa. Ju mer dom sjöng desto större och starkare växte sig eken. När sången ebbade ut var eken en av dom största som Liv nånsin hade sett.

Det unga paret gick fram till Eken som var flera meter i omkrets. Dom strök över barken och mumlade något som Liv inte kunde höra men det lät som en bön av tacksamhet.

Sen satte paret sina händer på barken och viskade ett ord på trollens egna språk, Herdhfi*. Ett väldigt knakande hördes när Eken plötsligt öppnade upp sig och blev ihålig.

Liv bara stod och gapade. Hon var stum över denna magi.

Tillsammas gick dom sen alla in i den stora eken.

Livs hjärta slog så hårt att hon var säker på att det skulle hoppa ur bröstkorgen på henne.

-Det är naturens egen magi, viskade Rava och tog försiktigt Livs hand i sin.

Liv strök sina händer över den smidiga eken som inte verkade må dåligt över att plötsligt vara ihålig och fylld med både människor och troll.

Ytterst försiktigt ställde sig trollen på knä och strök sina händer över den bördiga jorden.

Rötterna och jorden vek undan och snart fanns en trappa ner till ett rum under jorden.

Liv var förtrollad.

Trollen gick runt i rummet och strök över väggarna och snart istället för all jord och rötter som borde ha funnits där så fanns istället ett hem.

Det var bara skalet till ett hem men det var ett hem.

Nu var det upp till dom förenade att skapa sitt hem.

Mossgröna kom fram till Liv.

-Jag och min förenade, Rot, skulle bli tacksamma om du ville välsigna vårat familjerum.

-Vad innebär det? frågade Liv, dels nyfiken men också rädd att göra fel.

-Familjerumet är husets hjärta. Köket. Det är där vi samlas, sa Rot.

-Vad kan jag göra? Jag vet inte hur man gör?

Rava log. -Du går bara fram till öppningen till köket, sa hon och pekade på en rundad stor öppning. Du sätter din hand mot jorden och tänker på kärlek och värme. Det sker naturligt, du behöver inte oroa dig.

Darrande gick Liv fram, blyg över att vara i allas blickfång och stolt över att ha visats sån ära.

Hon satte handen mot den mjuka gjorden och blundade. Hon tänkte på Bengt och sin familj. Hon tänkte på hur mycket hon älskade och saknade dom. Hon önskade att hon kunde fylla detta trolla hem med all den kärlek och styrka hon hade fått av sin familj och hoppades kunna ge sin egen en vacker dag.

Runt omkring henne sjöng trollen.

När Liv öppnade ögonen var dörröppningen inte längre kal jord som innan. Hennes armband hade satt sina rötter i den bördiga jorden och gjort en krans runt ingången fylld med vackra blommor.

-Gjorde jag rätt? viskade Liv.

*Herdhfi betyder rätt och slätt hem på trollens egna språk. Ordet är fyllt av magi och används iregel bara i böner eller när man skapar ett hem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...