Så fort dom hade lämnat flockens revir ändrades landskapet.

Dom invanda stigarna försvann och det ständiga diset som legat över deras hem tunnades ut och försvann.

Det var första gången dom verkligen hade sett solen och en blå himmel.

Först låg dom bara där.

Sida vid sida i gräset och njöt av den blå himlen och solen som värmde dom.

Dom skrattade som barn åt alla dessa nya intryck.

Men dom märkte snart att solens strålar var allt för stark för deras ovana hud och dom var tvungen att skydda sig.

-Hur kan vi ha missat allt detta? suckade Jazie och tittade på en färglad fjäril som flög mellan blomsorter ingen av dom hade sett tidigare.

-Det känns som jag kan andas, VERKLIGEN ANDAS, för första gången i mitt liv, sa Jakkzarh och tog ett djupt andetag.

Luften var ren och fräsch och doftade av gräs och blommor, till skillnad från hos flocken.

-Jag känner likadant. Vi måste få flocken att öppna ögonen.

-Guden kommer inte att tillåta att vi går emot honom. Och vem skulle tro oss?

-Hur kan vi ha vart så blinda???

-Hur kan vi inte ha vart det? Varför skulle vi ha tvivel på vår GUD?

-Vi måste visa dom. Vi måste finna bevis på att nåt är fel. Bevis på att han bara utnyttjar oss.

Dom tittade mot Bergen. svarta moln av aska dolde topparna.

När mörkret föll kände Jazie hur hon nästan förtärdes av en eld inifrån. Lustan brann i henne.

Hon kunde se att Jakkzarh bråttades med samma känslor.

Förblinande av sina begär kastade dom sig över varandra.

Slet och bet och morrade av upphetsning.

Under timmarna som följde fanns inget annat än deras lusta.

Dom märkte inte att kväll blev natt.

Dom märkte inte hur regnet föll och hur en blixt klöv ett träd bara några meter ifrån dom.

Allt dom kände var elden som förtärde deras kroppar inifrån.

Allt dom kunde göra var att släcka den i varandra.

När gryningen kom hade elden inom dom brunnit ut och det kändes som om bara aska var kvar.

-Offerkullen, sa Jazie och brast igråt.

Solnedgången var så röd att det såg ut som om någon hade målat horisonten med nytappat blod.

Och allt eftersom himlen mörknade gav diset efter och stjärnorna tog sin rättmäktiga plats på himlen.

Matheous var nöjd.

Det nya alfa paret kom ut från cermonihyddan.

Båda var nakna med håret och ansiktet var täckt av röd lera och kropparna fyllda med uråldriga symboler som ingen av dom egentligen förstod.

Dom höll i var sin skål som dom gav den andra att dricka ur.

Brygden spillde över och rann i små floder längs hanens haka och bröskorg.

Honan slickade upp det med sin sträva tungan för att hindra att dom uråldriga symbolerna skulle smetas ut.

Hanen morrade av njutning och bet henne i axeln.

Dom var redan påverkade av vad som fanns i skålarna.

Deras blickar blev dimmiga medans kropparna brann av en inre eld.

Medan skålarna gick runt i flocken spelade dom äldre medlmemmarna på trummor och flöjtar sittande runt eldarna.

Allt eftersom brygden tog effekt, dansade flocken allt hetsigare runt eldarna så deras skuggor såg ut som galna, plågade urtids djur.

Dom slet av sina kläder med ryckiga rörelser.

Det kunde inte längre kallas dans.

Det kunde inte längre kallas musik.

Det var något mycket mörkare än så.

Dom smetade ner varandra med samma röda lera som alfa paret var målade i.

Leran blandades med blod när deras klor rispade varandra och tänder bet hål i skinnet.

Dom hade inte längre någon kontroll över sina handlingar utan styrdes av brygdens mäktiga egenskaper och sina egna drifter och lusta.

Matheous hade aldrig kunna stå ut med själva parningsakten men den här gången var det för att tjäna hans syften.

Hans offerkull.

Hans blick var lika vild som deras dans.

Kroppar förenades under morrande och klösande.

Smärta blandades med extas.

Deras tjut blandades med hans galna skratt och fyllde natten.

Resan hem var lång och besvärlig.

IsaMabirse hade nästan genast blivit sjuk.

Maarakhus hade sett hur hon hade hållit sin hand över magen vilket var ett säkert tecken på att hon inte mådde bra. Han hade flera gånger frågat henne varför hon höll sig för magen men det hade hon inte kunnat svara på, och eftersom hon vad tvingad av sin gåva att tala sanning kunde han inte låta bli att tro henne.

Han tittade oroligt på henne.

Resan hade pågått i flera veckor men nu var dom snart hemma.

Hon gav honom ett blekt leende.

-Oroa dig inte min kung, jag mår bra.

-Kalla mig hellre din älskade, min drottning, log Maarakhus och kysste hennes hand.

-Min älskade, sa IsaMabirse och kysste honom.

Han höll henne tätt intill sig. Det silverfärgade håret gled genom hans fingrar som vatten.

-Du doftar som en bukett violer, viskade han i hennes öra och drog in hennes doft.

-Det var en gåva från drottningen.

-Påminn mig att tacka henne.

Isa fnissade.

-Jag ska göra det.

-Men det är din egen doft som berusar mig mest ändå.

-Hur doftar jag?

-Som kärleken.

Hon rufsade om hans hår.

-Om du inte vore konung kunde du bli poet.

Han skrattade.

-Jag kan väl vara båda?

Hennes blick blev allvarlig.

-Ditt folk har just förlorat sin Konung, började hon. Dom kommer att behöva dig.

-Som jag behöver dom.

-Men dom behöver även en drottning som kan finnas där.

-Du är min drottning.

-Men jag kan inte finnas där.

-Du finns där för mig.

-Men du behöver någon du kan ta med dig. Någon som kan visa sig för folket även under dagen. Jag är ständigt skyld under huvor och slöjor. Jag är inte en lämplig drottning för dig eller ditt folk.

-Vårt folk, rättade Maarakhus.

-Ditt folk, sa Isa bestämt. Du har sett blickarna jag får. Jag skrämmer människor. Mitt utseende passar inte en drottning, min gåva lämpar sig inte för någon som ska kunna finnas vid din sida.

-Du passar MIG. Och alla som lär känna dig kommer att älska dig lika mycket som jag!

Hon tog ett djupt andetag.

-Du vet hur mycket du betyder för mig. Du räddade mig. Du fanns där på ett sätt som ingen någonsin har funnits där. Du trodde på mig. Du älskade mig.

-Jag älskar dig änn mer nu.

-Men... Om folket inte accepterar mig som din, som deras drottning, så förstår jag att vi måste bryta vår förening så du kan gifta dig med någon mer lämpad.

-Vad är det för strunprat?

Hon satte fingret för hans mun och tystade honom.

Hennes ögon fylldes med tårar, så hon blundade för att hejda dom.

-Så mycket älskar jag dig, sa hon. Att jag ger dig din frihet, som du gav mig min frihet.

Han kysste bort hennes tårar.

-Vad är frihet om mitt hjärta tvingas att leva i ensamhet? Vad är jag till för glädje till mig folk om jag tvingas leva utan dig?

-Men om dom inte accepterar mig måste du inse...

Kusken avbröt dom.

-Min kung, vi måste stanna.

-Vad är det som pågår?

-Ni måste få se själv.

Kusken och en tjänare stannade ekipaget och hjälpte Maarakhus och IsaMabirse ut ur vagnen.

Dom var förvånade att det var problem när dom var så nära staden.

Eftersom det var natt hade dom först lite svårt att se, men sen vände dom sig mot staden.

Längs vägen stod folket sammlade på var sin sida.

Fler ljus än dom kunde räkna var tända.

Fyrverkerier sköt upp mot himlen.

En banderoll var fastsatt över vägen.

Välkommen hem IsaMabirse, Drottning av Yss.

IsaMabirse tittade på Maarakhus genom tårarna.

-Är detta verkligen sant? frågade hon. Drömmer jag?

-Detta är ingen dröm min drottning, svarade han med rösten full av känsla.

Dom gick tillsammans mot sitt folk.

-Aj! skrek Liv när käppen träffade hennes fingrar och fick henne att tappa taget om sin egen käpp. Direkt efter träffades hon av ytterligare ett slag, denna gång i knävecket och hon föll handlöst i marken. Innan hon hann hämta andan kände hon spetsen av käppen mot sin hals.

-Du är död, morrade Dwarg med en så hotfull röst att Best visade tänderna och kastade sig mot dvärgen, men Dwarg var beredd och använde Best egen vikt emot honom och kastade det anfallande djuret i en båge över sig.

Best reste sig upp för ett andra försök. Ingen fick hota Liv. INGEN!

-Best, STANNA, ropade Liv.

Best stannade tvärt men gav Dwarg en hotfull blick.

-Ni har fortfarande mycket att lära er, sa Dwarg och hjälpte Liv på fötter.

-Ja, sa Liv, medan jag fortfarande har fingrar kvar.

-Detta är ingen lek! sa Dwarg och slog undan Livs fötter så hon åkte i marken än en gång, men denna gång var Liv bättre beredd så när hon åkte i marken gjorde hon en svepande rörelse med benen och strax låg även Dwarg i en hög brevid henne, med Best som slickade dom båda i ansiktet.

Hmf, muttrade Dwarg men det syntes att han var stolt.

I början hade Liv  vart nervös över att kämpa mot Dwarg, han var ju ändå så pass mycket kortare än henne, men han hade fort visat henne hur lätt han kunde vända hennes egna storlek emot sig. 

Det fanns ingen svaghet i hans ringa storlek och hon förstod snabbt att det var bäst att inte underskatta honom.

Han var verkligen en kalld krigare, dvärg eller inte.

Skadorna var inte allvarliga men många och Liv ville bära sina skador med stolthet och vägrade att låta sig behandlas för att dom skulle läka fortare.

-Det visar vad du är för sorts person, sa mäster Esa till henne, men du gör varken oss eller dig själv någon tjänst genom att vara skadad. Du har din stolthet, du vill inte ta några genvägar, men som läget är nu handlar det om mer än din stolthet. När Dwarg skolar sina soldatar drillas dom ordentligt från grunden. Men dom har TID, och det har inte vi.

Liv lyssnade till mäster Esas kloka ord och lät sig helas av Ting.

Sår idag, hel imorgon. Bara för att få nya sår igen.

Om och om och om igen.

På dagarna övade hon med Dwarg så det kändes som om hennes armar kunde lossna vilken sekund som helst.

-Lyft armen, inte så högt, du ska väl inte måla taket heller, kunde Dwarg ryta.

Sträck ut armen. Nej, handleden ska vara RAK, du vet vad rak innebär??? eller ska jag måsta binda fast en kvist runt handleden????

Släpp ALDRIG taget om ditt vapen, ropade han när hon ytterligare en gång tappade käppen efter han slagit henne på fingrarna.

Lyft ditt vapen. FÖRSVARA dig.

Innan hon var färdig med träningen var hon alltid tvungen att ta hand om sin käpp och se till att den alltid fanns tillgänglig.

-Det må kanske bara vara en käpp för nu, hade Dwarg sagt, men en krigares vapen är den del av honom själv.

En förlängning av armen.

Den vet vad du vill innan du själv vet det.

Man vet aldrig när fienden kommer så man ska alltid vara beredd.

Ett vapen som blir väl omhändertaget tar väl hand om dig när det blir strid.

Det handlar om respekt.

Inte bara för ditt vapen utan även för krigandets konst.

Ditt vapen kan vara allt som står mellan dig och någon annan.

Ditt vapen kommer vara skillnaden mellan liv och död.

Det sista hade gjort Liv illa till mods.

Skulle hon verkligen kunna ta en annans liv?

Även om det var för att rädda sitt eget liv?

Eller någon annans?

På eftermiddagarna drog dom upp slag i sanden och gjorde anfall mot varandra. Liv fick förklara varje drag hon gjorde och vilka konsekvenser det skulle få dels för motståndarna men oxå för henne själv. Kvällarna tillbringade hon med att prata med mäster Esa.

Först kunde hon inte förstå vad det skulle ge, för dom pratade bara om vardagliga saker, men allt eftersom lärde sig Liv att inte bara höra vad han sa utan att även se vad han sa.

Att verkligen kunna lyssna var en konst i sig själv, hade han sagt.

-Du ljuger ju! hade hon utbrustit en kväll när mäster Esa hade berättat om sina söner.

Mäster Esa hade bara lett och klappat henne på kinden.

Och nu satt dom där skrattande på marken med Best över sig.

-Upp med armen. Håll hårt om ditt vapen.

Liv höjde armen och höll käppen med ett hårt grepp.

Dwarg anföll och Liv slog undan hans käpp och måttade ett hugg mot hans bröstkorg, Dwarg vred sig lätt undan och fick snabbt upp sin egen käpp. Dom dansade runt varandra i flera timmar. Det brann som eld i Livs otränade axlar och armar, men hon kunde känna hur hon gjorde framsteg.

Dwarg gjorde ett utfall som Liv parerade och kastade honom i backen och satte käppen mot hans hals. Hon hade vunnit.

Då kände hon en kniv mot sin hals, instinktivt grabbade hon tag i armen och vips låg mäster Esa på marken brevid Dwarg.

-Oj, sa Liv. Det var hennes första seger.

-Inte bara Oj, sa Dwarg. Det var alldeles utmärkt.

-Du lär dig, sa mäster Esa.

-Nu är det nog för ikväll, sa Dwarg. Imorgon plockar vi fram riktiga vapen och testar rustningen.

När Bengt närmade sig byn på väg hem genom skogen kunde han höra sång och skratt.

Nyfiken ökade han takten och var snart framme.

Vid samlingshuset stod en kallad trubadur och spelade och sjöng med en alv medan byborna skrattade och klappade händerna.

En bit därifrån hade en säljare satt upp ett stånd.

Det var inte helt ovanligt att trubadurer och säljare kom till byarna, det var iregel så man fick höra vad som skedde i rikena och hos dom olika folken.

Han ställde sig brevid sina föräldrar och lyssnade på trubaduren som sjöng en visa om en dvärg som var kär i en älva men hur dom än försökte finna varandra så hamnade dom bara i ena dråpliga situationen efter den andra.

Bengt fann snart att han skrattade ikapp med dom övriga.

I ögonvrån fick han se säljaren vid ståndet och skrattet fastnade i halsen på honom.

Det var den gammla mannen från staden som hade sålt honom ametrinen.

Det var något i mannens blick som fick det sig att knyta sig i Bengts mage på ett högst oroväckande sätt.

Vad än den gammla mannen gjord där så var han säker på att dagen inte skulle sluta leende.

För tillfället låtsades han som om allt var som vanligt och mannen nickade i samförstånd.

Näsdukar åkte upp i luften och försvann, mynt dök upp på märkliga platser och sången fick luften att vibrera.

Det var en dag för skratt.

Den gammla mannen fick snart arbeta med att hinna med alla som ville köpa av hans varor och höra historier om hur tygen kom från fjärran platser och var färgade med blommor ingen av dom hade hört talas om.

Smycken som hade tillverkats av självaste älvorna.

Skrivböcker med papper av extra hög kvalite, för att inte tala om oljor, parfymer och självklart godis åt barnen.

På kvällen hade man dukat upp för fest så alla satt ute under den stjärnklara himlen och delade med sig av glada historier, pajer, bakelser för att inte tala om all mat.

Trubaduren och alven som visade sig vara förenade till dom flestas förvåning erbjöds att övernatta i samlingshuset medan den gammle mannen frågade om någon kunde vara så vänlig att låta honom sova vid spisen.. Han uppskattade deras gäsfrihet med att sova i samlingshuset, men att få sova närmare elden var bättre för hans gammla leder.

Bengt erbjöd sig genast att han kunde övernatta hos honom och mannen accepterade med en menande blick.

När kvällen övergick till den sena natten tackade dom för sig och gick mot Bengts hus.

Han lade märke till att ju längre dom kom från dom övriga ju yngre verkade mannen. Stegen blev spänstigare och ryggen rakare.

Dom gick under tystnad.

Inte förrän elden sprakade och dom satt med var sin mugg kaffe talade dom.

-Du är ingen vanlig säljare, sa Bengt.

-Nej, sa mannen som nu verkade att vara omkring Bengts ålder.

-Vem är du? I staden, du visste vem jag var? Vad vill du?

Luften kring mannen tycktes skimmra.

-Jag är Ash.

Bengt ryggade tillbaka så pass att han hade ramlat av stolen om inte Ash hade grabbat tag i hans arm.

Greppet var fast. Som hos en man i Bengts ålder. Det fanns inget speciellt med det. Men Bengt hade inga tvivel.

Detta var Ash.

Ash!

Guden.

Skaparen.

Alla deras fader.

-Min Gud, sa Bengt och gick ner på knä.

-Res dig upp Bengt, sa Ash. Om någon ska gå ner på knä så är det jag.

Bengt höjde blicken.

-Jag har kommit för att jag behöver hjälp.

-Hur kan du behöva hjälp? Du är Guden?

-Naturen har sina lagar. Även Gudar måste följa dom.

Tankarna snurrade så fort i Bengts huvud att han kände sig yr.

-Det gäller det kommande kriget? Bengt frågade egentligen inte.

-Ja, sa Ash.

-Men jag är bara en man av folket. Du är en GUD, om inte du kan hjälpa dig hur ska då jag kunna göra det?

-Folk och Gudar följer inte samma regler.

-Jag förstår inte, sa Bengt och gick runt i rummet. Det var som att han inte förstod, som att Guden pratade ett främmande språk. Var detta en dröm?

-Du drömmer inte.

-Du läste mina tankar.

-Ja, men oroa dig inte. Vi springer inte runt och snokar, men du tänkte så högt.. Jag känner din förvirring, din rädsla. Ni är ju trots allt våra barn. Han sa det sista med ett leende.

-Men vad kan jag göra?

-Jag måste berätta för början så att du förstår.

Vi Gudar föds inte på samma sätt som folken gör. Vi skapas av energin ute i rymden. Vi föds ensamma utan föräldrar eller syskon eller någon annan som kan visa oss vägen. Vi bor där ute i rymden. Ibland händer det att vi möter nån av våra likar. Men rymden är oändlig. Trots detta fann jag Lys. Hon var min själsfrände. Min andra hälft. Med henne fann jag mig själv. Vi fann varandra. Våra känslor var så starka att vi förenade oss.

Bengt kunde känna hans kärlek.

-Vi älskade varandra så mycket att vi ville dela med oss av kärleken, av livet. Så vi skapade er, våra barn, från energin av vår kärlek.

-Så var kommer detta hot ifrån?

-Naturen kräver balans. Där det finns lycka finns oxå sorg. Där det finns ljus finns oxå mörker. Där det finns ordning finns oxå kaos.

Vi är inte ensamma där ute.

Och medan vi skapade er av våran kärlek så skapades ett annat folk på andra sidan planeten.

-Hur kan ni tillåta detta?!? Bengt nästan skrek det sista. Ni är ju gudar.

-Tänk dig ett vitt rum som badar i ljus. Ingen skugga bara detta ljus. Hur ska du kunna finna vila? Tänk dig en värld där alla alltid var sams. Hur skulle det då kunna finnas oliktänkande? frihet? Vem skulle sträva efter förbättring om alla var nöjda? Om du inte kunde känna hat, hur skulle du då veta vad kärlek är? Hur kan du känna längtan om det inte finns något att längta efter?

Naturen kräver balans.

Vi kan hjälpa, vägleda, men vi har lagar vi måste följa.

-Så denna ondska är endel av livet? Naturens lag? Vi måste lida, kriga och dö för att det MÅSTE vara så?

-Nej! Naturen strävar efter balans. Men Matheous har tagit sig runt naturens regler och vi förstår inte hur.

-Så denna Matheous är den andra Guden? Den som hotar oss alla?

-Ja, sa Ash med trött röst.

-Men detta är inte första gånge? Det var både en fråga och ett konstaderande på samma gång.

-Slaget om Garr var hans skapelse.

-Varför lyckades han inte då?

-Det vet vi inte. Naturens lagar sa ifrån och vi kunde hindra honom.

-Så varför kan ni inte hindra honom nu?

-Vi har försökt.

Striden är eran, vi kan bara hjälpa er.

Lys har försökt visa Liv vägen. Hjälpa henne att finna styrkan hon bär inom sig.

Jag gav dig stenen. Den skulle hjälpa Liv att fokusera sina krafter men det visade sig oxå att den binder er samman. Ni två är ett på samma sätt som jag och Lys är ett.

Ni finner styrka i varandra på samma sätt som jag finner styrkan hos Lys och hon i mig.

Men någonstans misslyckades vi.

Inte nog med att Matheous har kunnat kringå natuens egna lagar.

Ash suckade så tungt att det kändes som om all luft försvann ur rummet.

Han har fångat ljuset. Matheous har fångat Lys!

Bengt satt förstummad medan han kände hur tårarna fyllde ögonen och svämmade över.

-Vad kan jag göra?

-Du måste till Liv. Kriget är närmare än vi nånsin kunnat tro.

-Men hur ska jag finna henne? Vad ska jag göra?

-Platsen för slaget är satt. Du ska skynda till Garr.

-GARR??? Men det tar ju en evighet att ta sig dit. Hur ska jag hinna?

-Du måste skynda dig så fort du bara kan. Kriget är snart över oss. Liv behöver dig. Jag trodde ni skulle få mer tid. Jag trodde vi alla skulle få mer tid.

-Men vad ska jag göra där?

-JAG VET INTE, Ash röst var desperat. Han har brutit mot naturens lagar.. Detta ska inte kunna hända.

HAN HAR LJUSET!

-Jag far i gryningen.

I stolen mitt emot honom satt en gammal trött man.

Berg låg i det mjuka gräset och tittade på den blå himlen han kunde se genom hålet i taket.

Det var den vackraste platsen i hela berget.

Men det var också sjukavdelningens solgrotta.

Hit hade bara som svårt skadade tillträde för att fortare återhämta sig.

Berg kunde inte sluta frysa.

Solen värmde men kunde inte nå kylan han bar inomsig.

Kylan var i blodet, i själen.

Så fort han blundade kunde han höra skriken.

Han rös.

Flyttade blicken från himlen till den lilla sjön som var speciell för just denna grotta.

Den kom från silversjön genom berget.

Hela grottan var frön och frodig och i vattnet guppade små näckrosor.

Men allt han såg var kropparna som bars in.

Istället för vattnets mjuka kluckande så hörde han skriken från sina döda kamrater.

Han hostade i sin näsduk.

Slemmet var fortfarande en grå sörja men inget blod iallafall.

Utmattat blundade han.

Och mindes.

Som om han nånsin skulle kunna glömma.

Som om någon av dom skulle kunna glömma.

När hela berget skakade och så många dog.

Han hade varit trött och sliten.

Det var dom alla.

Men jobbet måste fås gjort.

Siljen behövdes.

Kroppen var stel och trött och täckt med damm som fastnat i svetten.

Armarna var nästan stumma och ryggen brann.

Men dom hade arbetat.

Sen utan förvarning hade ett skalv drabbat berget från djupet.

Det hände mellanåt att berget sa ifrån.

Skalv och ras var inte lika vanligt som före knackarnas tid men dom förekom.

Det var endel var livet i berget.

Det visste alla.

Men ett skalv som detta hade man inte hört talas om.

Sprickor hade bildats i väggarna och dom hade försökt fly.

Hela marken hade skakat.

Han hade grabbat tag i en av dom yngre dvärgarna. Han visste inte i vem först långt senare och tillsammans hade dom sprungit genom tunnlarna och försökt undvika att träffas av fallande stenblock eller falla i dom djupa sprickorna som öppnades under dom.

Men så var deras tur slut och taket föll ner på dom.

När han hade vaknat till hade han legat under ett lager sten och höll fortfarande den andra dvärgen i handen i ett hårt grepp.

Han kunde inte se honom under alla stenar, men han släppte inte taget.

Så länge dom höll fast i varandra så var dom inte ensam.

Det var svårt att andas.

Det var mörkt.

Han kunde inte se något.

Luften var tjock med damm och berget låg tungt över honom.

Han tänkte på Sigbris.

Runt omkring honom hörde han skriken från dom andra.

Dom var döende.

Han visste det och dom visste det.

Skulle han snart vara en av dom?

En av dom som skrek ut sin dödsångest?

Han ville inte dö.

Han ville inte dö!

Han pratade med dvärgen han höll i handen.

Han visste inte om han kunde höra honom.

Men han kände sig mindre ensam då.

Sen kunde han bara minnas bitvis.

Stenar som lyftes bort.

Bistra miner från andra dvärgar medan dom bar honom till sjukavdelningen. Det som fanns kvar av den.

I glimtarna hade han hört hur några hade pratat om att handen han hade klamrat sig fast i.. legat fler meter ifrån sin ägare.

Så mycket död.

Flera familjer hade utplånats i raset.

Släkten som aldrig skulle finnas igen.

Andra hade dött av giftiga ångor.

Vissa hade vart instängda med sina döda i rasmassorna i flera dagar.

Knackarna hade arbetat dygnet runt i flera veckor med att knacka på bergets väggar med sina kristall hammare för att höra vilka väggar som var säkra och vilka som fortfarande kunde ge efter.

Deras ljud hördes genom berget som dödsklockor.

Det var ett farligt arbete och fyra av dom hade redan dött.

Ibland när han hade vaknat till hade han sett Sigbris sitta brevid honom på en stol och arbetat med siljenlänkar.

Till hennes sång hade han somnat.

Hon hade tagit bort endel av smärtan. Endel av kylan.

Men ropen han hade hört där i mörkret. Ropen av dvärgar som visste att dom skulle dö. Dom kunde inte sången överrerösta.

Hostan var det värsta.

Han hostade och hostade och kunde knappt andas.

Och allt blod.

Helarna hade tittat oroligt på honom under flera dagar.

Hans andra skador hade inte vart så illa som han hade trott.

Lite småskadade revben.

Ett hack över ögat från ett fallande stenblock. Hade det träffat några cm åt sidan hade han dött, hade det istället träffat några cm längre ner hade han varit blind. Han hade haft tur.

Men nu lång han där i gräset.

Vid liv och åt återhämtade sig.

Han somnade i gräset och drömde om fallande stenar och skriken från dom döda.