På andra sidan Gränslandshavet såg verkligheten annorlunda ut mot silversjöarna.

Klimatet var hårdare men ändå vackert på sitt sätt.

Det karga landskapet under en himmel som låg under ständig dimma var rik på ett varierat växt och djurliv.

Men det fanns ingen som tog hand om gåvorna landet hade att erbjuda.

Den bördiga jorden låg obrukad.

Det fanns ingen som hade kunnskap om hur man brukade jorden.

Det fanns ingen som tog vara på rikedommarna som dolde sig i bergen, jorden och i växtligheten.

Detta var Matheous skapelse.

Detta var hans rike och hans folk.

Han var guden som skapat detta.

Han tittade ut över folket.

Hans blick förådde inga känslor.

Det var inte så att hans blick visade tecken på hans starka karaktär när det gällde att hålla hans känslor för sig själv, utan det var helt enkelt så att han hade inga känslor att visa.

Folket nedanför honom, som var hans egen skapelse, väckte ingen stolthet i honom, inga känslor av ömhet eller ens en känsla av släktskap.

I hans ögon var dom bara ett redskap som vilket som helst.

Möjligen kunde man då och då få en glimt av något som kunde tolkas som gillande eller kanske stolthet i hans blick, men då var det inte över folket som så, utan mer att han var stolt över sig själv, och över att hans planer gjorde framsteg.

Våldsamma rop hördes när en i folket hade lyckats besegra en motståndare i ringen och slitit av honom huvudet.

Han höll upp huvudet mot Matheous och dom övriga och gav upp ett segervrål.

Han var den nya alfan nu.

Dom andra gav honom en undernådig nick för att visa att dom godtog honom som den nya alfan.

Hans kropp visade inga männskliga drag annat än att han gick på två ben, hade händer och fötter. Dock var dom kloförsedda istället för naglar.

Koppen var mer som en utsträckt katt.

Muskulös och smidig.

Stora kattformade ögon i ett ansikte som såg ut som en grotesk blandning av människa, alv och kattdjur.

Kroppen var fullkomligt hårlös utom på huvudet och ansiktet och hade en mjuk glänsande hud.

Ingen av dom bar kläder annat än höftskynke och en sorts sandaler som tillät dom att använda sina fötter i strid.

Remmarna som gick över kroppen var för vapen.

Han visade upp sina vässade tänder och vrålade.

Dom övriga i flocken vrålade med honom.

Sen kastade dom sig över den döda kroppen, slet den i bitar innan dom åt upp den.

I en liten bur mitt på troget satt en åldrig kvinna.

Runt henne fanns ett svagt skimrande ljus som dom övriga höll sig undan.

Man kunde inte höra det över alla upphetsade röster men hon sjöng.

Ljuset som skrimrade runt henne blev allt svagare.

Matheous gladdes åt hennes försvagade tillstånd.

Han hade fångat ljuset.

Där det finns ljus finns oxå mörker,

Där det finns kärlek finns oxå hat.

Och där det finns liv finns oxå död.

Likgiltighet och förakt är hatets bröder och systrar.

Dom lever på rädsla och avundsjuka.

Ur denna virvel av tomhet och mörker föddes

Matheous.

Och allt han vill är att förstöra ljuset i världen.

Sån är hans galenskap.

Så säger den okända legenden om mörkret.

Älvorna återvände hem innan gryningen.

Dom klarar inte av att vara hemifrån längre stunder utan att bli rastlösa.

Ting blev kallad till den stora älvmodern för att uppdatera hur det hade gått.

Ting var nervös.

Med älvors mått var hon en ung kvinna på väg att bli vuxen.

Det var snart dags för henne att ta sig ett *namn.

-Jag har ett uppdrag åt dig, sa den stora älvmodern efter Ting hade berättat hur det hade gått.

-Jag är redo, sa Ting.

-Jag tänker skicka dig till Dvärgarna.

-Dvärgarna?

-Det stora hotet kommer fortare än jag hade trott. Hos dvärgarna finns en stor krigare som heter Dwarg. Ni två måste ge er av för att finna Liv. Hon och Best måste påbörja sin skolning fortare än vi hade önskat.

-Men varför ska jag följa med?

-Dvärgar har inte samma förmåga att läsa naturen som vi har. Även om Dwarg är den största av dom levande krigarna så behöver han dig. Det gör Liv oxå.

-När ska jag fara?

-Ni ska inte fara själv.

-Vem ska mer följa med?

-Vättarna skickar en av deras strörsta affärsmän med er. Mäster Esa.

-AFFÄRSMAN? Ting kunde knappt tro sina öron.

-Även om Dwarg kan krig så har vättarnas affärsmän en större förståelse när det kommer till att läsa människor och det är en kunskap som Liv kommer att få användning av. Vättarna anser att i krig kan det vara lika viktigt att kunna läsa sin motståndare som att slåss mot denne. Och jag är böjd att hålla med. Den stora älvmodern blickade bort mot något bara hon kunde se.

Jag ser så många trådar vävas samman.

Vi kommer att finna nya vänner,

så mycket kärlek,

så mycket vänskap.

Och så fruktansvärt mycket död.

Vättarna har hållit råd och dom kommer att skicka sina krigare för att lära stridskonst till dvärgarna.

Alverna och människor ska prata med Trollen.

-Kommer trollen klara av att ta till vapen? undrade Ting.

-Ibland är det bästa vapen inte ett sånt som dödar, var allt den stora älvmodern svarade.

-När ska vi rycka våra vingar?

-Inte förrän det är dags. Inte förrän ondskan har visat sitt ansikte. Först måste vi förbereda naturen. När så många älvor *rycker sina vingar samtidigt kan naturen uppröras, vi måste ordna en cermoni så att det blir så smärtfritt som möjligt. Präserna och Trollkarlarna kommer att samla till möte med trollen för att se vad som kan göras. Naturen får inte skadas mer än absolut nödvändigt.

-Vet dvärgarna om att jag är på väg?

-Ja, men jag kan varna om att Dwarg inte sätter nån större tillit varesig till dig eller Mäster Esa.

Ting suckade.

-Det är därför jag skickar dig, Ting.

-Varför mig?

-Detta är din tråd i väven. Detta är din uppgift. Det är dags för dig att ta dig ett namn. Efter detta kommer du ha det.

-Är jag verkligen redo?

-Vi måste alla vara redo.

*Älvor åldras inte på samma sätt som dom övriga folken och det gör att dom inte mognar på samma sätt som dom övriga folken. Älvor föds med ett namn, ett barn namn, som dom bär med sig tills det är dags för dom att växa upp. När en älva anses vuxen tar hon sig ett annat namn som hon har fått antigen av en utmaning eller bara genom mognaden. Älvor finner sina namn på olika sätt och i olika åldrar.

*Älvor är direkt knytna till naturen. Om en älva blir sjuk så drabbas naturen, på samma sätt blir älvorna sjuka om naturen blir sjuk. När en älva rycker sina vingar är hon inte en älva längre och det påverkar natuen. Iregel sker detta bara pga att dom finner kärleken utanför sitt folk och därmed måste rycka sina vingar för att kunna vara med sin kärlek och kunna bilda familj. Eftersom liv föder liv så är det inte bara en negativ påverkan på naturen. Varje gång ett barn av en älva föds (även utanför folket) så stärks naturen.  Älvor kan bara skaffa barn om dom finner sin livskamrat. Genom historien har det aldrig förr hänt att en älva (och framförallt inte en hel arme) har ryckt sina vingar av någon annan anledning, och med det vill man försäkra sig om att naturen inte tar nån skada. Älvor kan aldrig få tillbaka sina vingar.

Alla i rummet tittade på IsaMabirse.

-Jag föddes under solnedgånen på *Räkenskapens dag.

Det var en ovanligt mörk kväll och det gick *Gudastigar över himlen.

Min mor hade fått rådet att inte föda fler barn eftersom hon redan hade fem barn och haft ytterligare flera missfall.

Graviditeten hade vart svår.

Hon dog utan att ens ha fått se mig.

IsaMabirse tog ett djupt skälvande andetag och försökte hålla tillbaka tårarna som saknaden av sin mor lockat fram. Maarakhus tog hennes hans i sin men hon drog sig undan. Detta var fortfarande hennes historia.

-Min far var egentligen ingen ond man, fortsatte hon. Men med mig hade han nu sex barn och ingen fru. Och inte nog med det så var jag sjuklig från födseln.

Hon sträckte ut armarna för att förtydliga att det var hennes bleka hy hon syftade på.

-Redan som nyfödd var jag blek och mina ådror ytliga och mitt hår var silver redan då.

Ingen hade räknat med att jag skulle överleva.

Men det gjorde jag.

Min far var förkrossad av saknaden efter min mor. Jag hade tagit henne ifrån dom alla.

Inte nog med det så kunde jag inte klara mig som dom andra barnen.

Min hy gör mig känslig för solen. Är jag ute oskyddad bara en kortare stund får jag fruktansvärda utslag och kan bli svårt sjuk.

Nu förstod som övriga hennes täckande klädsel och dom kände alla medlidande mot den lilla flicka hon en gång varit.

-Min far gick så ner sig i sin sorg att jag inte ens fick en namngivarcermoni. Jag var namnlös. Min äldsta bror Mikkhel kallade mig Isa för det var mitt första ord och jag hade sagt det när jag såg månen. Hon log åt minnet. Ett av dom få vackra minnen hon hade från sin barndom.

-Det var tillslut bara jag, min bror och min far kvar. Mina övriga syskon gav till släktingar men det var ingen som vill ha mig och Mikkhel vägrade överge mig.

När jag var tio år var Mikkhel nästan 20år och jobbade hos smeden, men han bodde fortfarande hemma.

En kväll jobbade han sent och min far var ute på krogen med sina drickar bröder. Jag var olydig och smet för att träffa Mikkhel.

Hennes röst bröts och hon stod tyst en stund.

-När jag hörde hans hammaslag mot städet blev jag så lycklig att jag ropade hans namn och rusade mot honom. Men... Jag såg inte vagnen. Mikkhel hann precis få mig ur vägen. Jag hade blivit krossad annars. Istället var det min bror som dog.

Tårarna rann nedför hennes bleka kinder som nu såg ännu blekare ut.

-Min far var rasande. Mikkhel var alltid hans favorit. Och nu hade jag inte bara tagit hans fru ifrån honom utan även hans mest älskade son. Han förlät mig aldrig. Och det gjorde inte jag heller. Hade det inte varit för min dumhet så hade min bror fortfarande varit i livet. Allt jag rörde vid dog. Jag var en *svartskata.

Snöskatan kraxade förnärmat. IsaMabirse gav henne ett blekt leende.

-Min far kunde inte ens se på mig efter det. Han blev allt oftare och längre på dom olika krogarna och ibland var han inte hemma på flera dagar.

Hon tog ett djupt andetag. Nu kom den svåra biten.

En kväll när jag var nyfyllda 15år kom han hem berusad och blåslagen. Jag rusade fram för att försöka vårda honom men blev undanknuffad av en man jag aldrig sett tidigare. Han tog tag i min arm och slet iväg mig från det enda hem jag hade kännt till. Min far hade sålt mig för att komma undan sina spel skulder.

Hennes röst lät kall men alla i rummet kunde se smärtan i hennes ögon.

-Mannen som hade köpt mig var Maarakhus farbror Ivanas. I början var jag bara en av många köksor. Jag lagade mat, städade, tvättade. Men en kväll fick han veta min förmåga. Jag hade råkat höra honom ljuga för en herre som kom på besök och eftersom jag då inte hade någon som helst kontroll över min förmåga så råkade jag försäga mig och Ivanas hamnade i problem.

Hon blundade.

-Det var då han slog mig första gången.

Det var bara ett slag men han var en stor man så jag föll handlös i golvet.

Några av dom andra köksorna tog hand om mig.

På kvällen kom han till min kammare. Han började fråga ut mig. Och det var då jag märkte att jag inte kunde ljuga hur mycket jag än ville. Jag hade aldrig haft behov av att ljuga tidigare och nu kunde jag inte.

Allt han frågade var jag tvungen svara på, hur förnedrande det än var.

Hennes röst var bitter.

-Men han var en smart man. Han insåg vilka fördelar han skulle få av att ha mig med på möten för att kontrollera vem som var sanningsenlig. Han var inte heller dummare än att han förstod att jag skulle berätta att han oxå ljög ifall så var fallet så  han höll mig i ett rum som var dolt så jag kunde höra alla men ingen kunde se mig. För att jag ändå inte skulle råka göra mig hörd band han för min mun med en trasa. Och när hans "möten" var slut förhörde han mig. Först trodde han att jag kunde läsa tankar oxå. Han slog mig upprepade gånger för att försöka få ur mig vad dom tänkte. Först efter jag hade blivit medvetslös utan att ha kunnat berätta något förstod han min "gåvas" begränsing. Jag försökte rymma fler gånger men eftersom jag inte tilläts bära täckande kläder kom jag aldrig så långt. Tillslut låste han in mig i ett källar rum.

-En natt, hennes röst bröts. Hon tog en paus. Tog ett djupt snyftande andetag.

-En natt efter ett möte kom han för att förhöra mig. Han hade druckit för mycket. Jag försökte svara så gott jag kunde på alla hans frågor. Men jag kan bara säga när någon ljuger, inte varför. Han skrek åt mig och slog mig och frågade vad han skulle ha mig till när jag var så oduglig.

Sen händes nåt med hans blick.

Det var som det blixtrade till i dom.

Hans tonfall ändrades. Det blev mjuk, oljig på nåt sätt. Han började smickra mig. Sa att jag var hans vackra lilla natt flicka. Jag förstod inte varför han var så snäll helt plötsligt.

Det var tyst i rummet. Kvinnorna hade genast förstått vad som hade ändrats. Alla bävade för vad hon skulle berätta här näst.

-Så frågade han om jag inte tyckte om honom. Om jag inte kände att jag var skyldig honom någonting eftersom han var så snäll och tog hand om mig när inte ens min egen far ville veta av mig. Men jag kunde inte ljuga. Inte ens nu. Så jag sa att jag avskydde honom. Jag sa han var ond. Först blev han blek och tyst.

Sen kastade han sig över mig som ett vilt djur. Han rev och slet i mina kläder. Jag skrek på hjälp men ingen kom. Jag bönade och bad att han skulle sluta. Men han slutade inte.

Det var en lång natt, fortsatte IsaMabirse och tittade ner på marken.

När han äntligen var klar med mig var jag blodig och trasig inifrån och ut. Han gav mig en blick innan han gick. Det fanns visst nåt jag dög till trots allt, sa han.

Jag satt där i mina blodiga trasiga kläder i tre dagar utan varken mat eller vatten förutom det jag hade innan. Den sista natten började jag yra. Skadorna hade gett mig feber. Jag hade ett gallerförsett fönster högt uppe nästan vid taket. Och där satt min snöskata. Och hon har varit hos mig sen dess.

Den fjärde dagen fick jag mat och vatten. Den sjunde natten var han tillbaka. Han kom om och om igen. Och varje natt frågade han mig saker. Tyckte jag om det? Var jag rädd? Tänkte jag på honom? Längtade jga inte lite efter våra möten när han inte var där? Och vad han än svarade var jag tvungen svara sanningsenligt. Jag försökte så många gånger ljuga för honom. Jag ville inte att han skulle få veta hur rädd jag var. Att jag hela tiden väntade på att han skulle komma in genom dörren. 

Hon tittade på dom i rummet.

-Innan hade jag inte ett namn, men nu hade jag inte ens mina egna tankar. Jag var helt i hans våld. Jag var ingen.

Ingen i rummet kunde ens föreställa sig hur det måste ha varit för henne. Men alla delade hennes smärta.

-För ungefär tio år sen flydde jag igen. Snöskatan hade lyckats stjäla en nyckel så jag kunde smita ut.

Jag färdades på nätterna och gömde mig på dagarna. Jag vet inte hur många dagar, veckor eller månader jag lyckades hålla mig undan, men tillslut fann hans män mig. Dom kedjade fast mina händer och fötter och låste in mig i en vagn. Jag kämpade hela vägen för att försöka slita mig loss men jag kunde inte.

När jag var tillbaka i mitt källar rum låste dom fast mina kedjor i väggen.

Ivanas var rasande när han såg mig. Han slog och slog och slog och slog. Jag vet inte hur många timmar. Sen när han inte orkade längre tog han en kedja och satte runt min hals.

Alla höll andan.

-Och så drog han åt. Jag kunde inte andas. Jag rev efter kedjan men jag kunde inget göra. Han var så mycket starkare än jag och jag var utmattad av hunger och skador. Jag känner hur jag börjar domna bort. Jag längtar så efter min bror. Jag kan nästan se min mor.

Dom i rummet grät öppet.

-Men så öppnades dörren och in kom Maarakhus. Hon gav honom en tacksam blick.

Maarakhus var svart i blicken när han tänkte tillbaka på den fruktansvärda natten.

-Jag var på besök hos min farbror den veckan. Jag hade märkt att han var upprörd över något men han ville inte säga vad. På kvällen försvann han plötsligt och kom inte tillbaka. Nyfiken som jag är gick jag och letade efter honom när jag fick syn på en ovanlig fågel i våra trakter. En snöskata i vinterdräkt.

Dom tittade alla på den blåvita snöskatan.

-Av nån anledning fick jag för mig att följa efter den. Jag vet inte varför men jag gjorde det. Så får jag plötsligt höra dom mest fruktansvärda skrik. När jag kom fram till källar rummet stod min farbrors män på vakt där utanför. Dom verkade inte bry sig om dom fruktansvärda skriken. Jag tog en sabel från den ena och slängde upp dörren. Och där ser jag min farbror. MIN EGEN ÄLSKADE FARBROR strypa en ung kvinna klädd i trasor. Jag kastade mig fram och försökte rycka undan honom. Vi slogs och det slutade med att jag dödade honom.

-Jag minns inte så mycket, fortsatte IsaMabirse. När jag vaknade till igen låg jag i den mjukaste säng jag legat i under hela min livstid. Mina sår var omskötta och det fanns mat och vatten. Jag var så rädd. Så förvirrad. Vad skulle hända nu? Jag kastade mig av sängen och satte mig i det mörkaste hörn jag kunde finna och kunde inte röra mig.

-Jag hade tagit henne hem till mig och satt henne i ett av våra gästrum, förklarade Maarakhus. Jag hade bett tjänarinnor ta hand om henne och vårda hennes sår så mycket dom klarade medan jag hämtade läkaren. När jag tillslut kom med läkaren satt hon ihopkurad i ett hörn och bara vaggade fram och tillbaka. Det var som om hon inte såg oss. Och när vi försökte ta i henne skrek hon som ett sårat ljud. Jag har fortfarande mardrömmar om det ibland, sa han.

-Jag var så rädd, fortsatte IsaMabirse. Sen min bror dog hade jag inte mött någon vänlighet. Allt jag kände till var smärta och nån som ville utnyttja mig. Jag kunde inte låta det ske igen. När dom försökte få mig från hörnet så flydde jag i panik. Jag visste inte vart jag var eller vart jag skulle så jag bara sprang. Tillslut hittade jag en väg ut. Jag kastade upp dörren och rusade ut på gården under gassande solljus.

Min kropp skrek av smärtan från solstrålarna men jag kunde inte stanna. Jag sprang och sprang och sprang tills jag kolappsade.

-Hennes hud var full i blåser när vi fann henne. Jag insåg att hennes känsliga hud var tvungen skyddas så fort som möjligt så jag virade om henne så försiktigt jag kunde med ett satinlakan som tack och lov hängde på tork alldeles i närheten. Hon svävade mellan liv och död i flera dagar. Jag kunde inte lämna henne.

-När jag tillslut öppnade ögonen satt han på kanten på min säng. Han sa att jag var i trygghet och att ingen skulle nånsin skada mig igen. jag kunde läsa att han talade sanning. Jag bara grät. Och han satt hos mig. Han rörde aldrig vid mig utan han bara satt där medan jag grät.

-Allt jag ville var att hålla om henne. Trösta henne och säga att hon var i trygghet. Att ingen skulle nånsin få skada henne igen. Men jag förstod att hon inte klarade av att någon tog på henne. Dels hade inte hennes kropp läkt från solljuset men det var oxå såren efter min farbror. Dom inre skadorna. Men jag kunde inte lämna henne. Hon var så sårbar. Och eftersom det var min farbror så kände jag mig ansvarig för henne. Det var min familj som hade gjort detta mot henne. Vi var skyldig henne trygghet. Oavsett priset.

-Så han gifte sig med mig. Han gifte sig med mig för att jag skulle veta att jag aldrig mer skulle vara ensam och utan beskydd. Så länge jag var hans fru så skulle ingen kunna komma åt mig. Jag var inte bara under hans beskydd utan även under slottets beskydd. Även om hans far blev rasande.

-Ja, som ni säkert förstår blev min far inte glad. Inte nog med att jag hade släpat hem denna okända skadade "kvinna" som verkade vara från en annan värld med hennes silverfärgade hår, blekblåa hud med alla ådror som gick som spindelnät över hela henne. Han var säker på att hon var nån sorts ond vatten varelse som kommit för att dra mig i fördävet. Dessutom hade jag dödat hans bror. Även om jag hade all *rätt att göra det, så var det ju ändå hanses bror. Hans blod. Han accepterade mitt åtagande med det att vi skulle hålla det hemligt. Det var inte ett riktigt äktenskap i hanses ögon eftersom jag inte hade hans välsignelse.

-Undertiden vårdades jag av en av dom äldre tjänarinnorna. Hon hade börjat kalla mig *IsaMabirse, och eftersom Isa fick mig att minnas min bror så behöll jag namnet. Jag hade inget eget namn.

-Jag blev förskräckt när hon inte hade ett namn så vi ordnade en namncermoni åt henne. I ärlighetens namn så var det faktiskt min far som ordande det. Ingen hustru till en prins kunde vara utan namn. Inte ens när det var ett oäkta äktenskap.

-Så jag blev IsaMabirse av Yss. Från ingen till en prinsessa.

-Men vi var fortfarande inte ens vänner, fortsatte Maarakhus. Jag hade ingen åsikt om henne utöver medlidande och ansvarskänsla.

-Efter vi "gifte" oss började han be mig berätta om vad som hade hänt hos hans farbor. Jag var fortfarande böjd av min "gåva" att säga sanningen. Han trodde mina tårar kom från alla hemska minnen jag tvingade upplevas igen, men tårarna kom från att mitt eget jag svek mig än en gång. Jag hade fortfarande inte rätten till mitt eget jag. Mina hemligheter var inte mina egna.

-Tillslut förstod jag att hon inte svarade för att hon ville utan för att hon helt enkelt var tvungen.

-Så han slutade fråga. Istället böjde han frågorna så jag själv kunde välja hur mycket jag ville berätta. Ingen hade nånsin gjort så för mig tidigare. Så nu berättade jag om min "gåva" för att jag ville, inte för att jag var tvungen.

-Tillslut frågade jag henne om det fanns mer att berätta.

-Jag svarade ja.

-Är det något viktigt undrade jag.

-Ja svarade jag.

-Är det något jag BORDE veta?

-Ja.

-Är det något du VILL berätta?

-Då kunde jag svara nej. Och han lät mig behålla min hemlighet. Han lät mig behålla en liten sak som vara bara min egen. Trots att han visste att det var av vikt även för honom så lät han mig behålla den delen.

-Och det gav oss en början.

-En början på tillit, fortsatte IsaMabirse.

-En grund att stå på.

-Som utvecklades till vänskap.

-Som sen utvecklades till äkta kärlek, sa Maarakhus och tog hennes hand i sin.

-Detta är min historia, sa IsaMabirse.

*Räkenskapens dag firas varje år tre dagar innan det nya året. Man går igenom hur året har varit. Man räknar ihop alla positiva och negativa uppleverlser som skett under året och gör en sammanställning inför nästa år. Man tar liksom inventarie för sitt liv. Vissa för oxå räkenskap över sina affärer och personliga ekonomi under denna period. Det anses extra turligt att födas den dagen och extra sorgligt när någon dör den dagen.

*Gudastigar är band som går över himlen oftast i en grönaktig ton som egentligen sker pga att solpartiklar faller in mot jorden, men i gamla tider trodde man att det var gudarna stigar över himlen.

*Med rätt att döda så syftas det på att även om kungahusen har tjänare så är alla där frivilliga och får en sorts lön för sitt arbete i form av mat och husrum för studerande eller en pennig för övriga. Att hålla slavar är olagligt och belagt med dödsstraff. Att våldta en kvinna är mot alla lagar och är belagt med dödsstraff så därmed hade Maarakhus lagen på sin sida när han dödade sin farbror.

*IsaMabirse är från det gamla språket och kan lite fritt översättas till Månens dotter bärare av ljuset.

Efter många långa diskussioner så var mötet över för dagen.

IsaMabirse var uppe med prinsen i hans kammare.

Dom var båda utslitna av att ha kommit direkt från resande fot in i dessa allvarliga samtal.

Prinsen tittade sig omkring.

Han hade fått en stor kammare som var vackert inredd i hans folks färger med en stor härlig säng som såg fruktansvärt inbjudande ut efter den långa dagen.

Bådas packning fanns i rummet.

-Det har vart en lång dag, sa prinsen. Bäst vi får sova ut ordentligt för jag gissar att morgondagen inte blir lättare.

-Ja min prins.

-Isa, du behöver inte kalla mig "min prins" när vi är ensamma. Det vet du.

-Ja min prins.

-Varför är du så kall?

IsaMabirse gav honom en skarp blick.

-Hur kan du fråga en sån sak? Har du glömt bort vem jag är? Har du glömt bort vem DU är?

-Det vet du att jag inte har.

-Hur kan du då fråga varför jag är så kall?

Hon gick fram till honom.

-Du om någon borde veta  hur försiktig vi måste vara. Minsta lilla felaktiga tanke, minsta lilla felaktig nyfiken fråga kan omkullkasta allt och det vet du, fortsatte hon.

-JA JAG VET, sa prinsen.

-Mar, tror du inte jag hellre hade velat tänka på hur mycket jag längtar efter dig? Hon stod alldeles nära honom. Tror du inte jag längtar efter att få känna din kropp emot min? Hon drog dom handskbeklädda fingrarna genom håret som lockade sig i hans nacke.

Han suckade.

Med läpparna mot hans kind viskade hon, tror du inte jag vill vara nära dig lika mycket som du vill vara nära mig?

Hon tog ett steg tillbaka.

-Vi har lovat din far att hålla vår relation hemlig medan vi är här.

-Min far, spottade prinsen ur sig.

-Vad tror du skulle hända om dom övriga fick veta att inte nog med att du är gift med en sanninsläsare utan att du dessutom har gjort det mot din fars godkännande?

-JAG BRYR MIG INTE OM VAD MIN FAR TYCKER!

-Nu ljuger du, sa hon med mild röst. Vi lovade din far att vi skulle hålla äktenskapet hemligt till efter kriget.

-Jag vet vad vi lovade. Men det var fel. Vi har vart gifta länge nu.

-Jo, sa hon. Men inte alltid av kärlek som du kanske minns.

-Jag ångrar ingenting.

-Det gör inte jag heller, men vi behöver din fars godkännande. För rikets skull om inte för din fars skull.

Han gick fram och höll henne tätt intill sig.

-Det får det att verka som jag skäms över dig, sa han. Som att du inte är värd att älskas. Som om vi gör nåt fel.

-Vi vet...

IsaMabirse blev avbruten av en knackning på dörren.

Dom steg snabbt ifrån varandra och IsaMabirse gjorde allt för att kontrollera sina tankar och känslor ifall nån skulle råka fråga henne något.

-Kom in, sa prinsen.

Dörren öppnades och där stod drottningen med ett brev i handen.

-Ursäkta att jag stör, började hon. Men några dagar innan er ankomst mottog vi ett brev från din far. Jag ville vänta tills efter mötet med att lämna över det.

Prinsen mottog brevet med förvånad blick.

Min son

Jag har länge vetat att döden väntar bakom dörren.

Jag har levt ett långt liv så jag räds inte slutet.

Jag har vart välsignad med så många skatter i mitt kungarike, men ingen av dom skatterna kan mäta sig med dig min son.

När detta brev når dig är mitt liv avslutat och ditt nya liv som Kung har börjat.

Men vet att jag lämnar dig med bara en sorg i mitt hjärta.

Jag skulle aldrig ha vart så envis och försökt hindra dig att finna samma äktenskapliga lycka som jag delade med din mor.

Jag hoppas du kan förlåta en envis gammal gubbe som inte tidigare välkomnade IsaMabirse i familjen.

Från början tyckte jag att du var en ung spoling som inte visste ditt eget bästa när du gifte dig med henne.

Men under åren har jag kunnat se att kärleken ni delar är både ömsesidig och äkta.

Och IsaMabirse är en kvinna jag med stolthet vill kalla min dotter.

Jag har ordnat så att när ni återvänder så gör ni det inte bara som kung utan som kung och drottning med min välsignelse.

Jag är ledsen att min felriktade stolthet har stått i vägen för er lycka.

Men när jag lämnar detta liv så gör jag det med vissheten om att min älskade son har någon som älskar och vänar om honom lika mycket som jag skulle göra.

Jag har skickat med din mors halsband som en gåva åt din hustru, vår nya drottning. Jag vet att din mor skulle älska henne lika mycket som jag har insett att jag gör.

Värna om varandra och värna om vårt rike.

Och minns att jag älskar dig.

Kung Nasadeth av Yss.

Med tårar i ögonen räckte Maarakhus brevet till IsaMabirse.

Hon läste brevet och han kunde höra hur rörd hon blev.

-Ni avgör själva hur ni vill framföra detta till dom övriga, sa drottningen. Det var ett önskemål från din far att jag skulle göra ordning ett passande rum för en nybliven kung och hans drottning. Jag hoppas att det är till belåtenhet.

-Det är underbart, sa den nyblivna kungen. Jag är väldigt tacksam för den omtanke ni har visat.

-Jag vill inte säga hur ni ska göra, men det vore bra om ni delade med er av nyheten så fort som möjligt. Det är näst intill omöjligt att hålla det hemligt, framförallt inte när IsaMabirse nu kommer att tituleras drottning av tjänarna.

-Vi ska naturligtvis göra det vi nästa tillfälle, sa Maarakhus.

-Jag ska lämna er åt era funderingar, sa drottningen. Jag beklagar uppriktigt din fars död. Han var en stor man och en större kung. Jag är säker på att han kommer att sörjas.

-Tack drottning, sa Maarakhus.

Sen var dom ensamma igen.

IsaMabirse tog sin make i famnen och höll honom hårt intill sig medan han sörjde sin far.

Redan samma kväll kallade Maarakhus till möte med dom andra.

-Jag ber om ursäkt till att jag har kallat på ser så sent efter dagens långa och allt för tunga möte. Jag inser att vi alla hellre hade varit i våra kammare och vilat och förberett oss för morgondagens möten. Men jag känner att detta inte kan vänta så jag vill få det ur vägen så fort som möjligt så vi kan gå vidare med viktigare saker. Även om detta är nog så viktigt. Han tog ett djupt andetag. Min far, Kung Nasadeth av Yss har avlidit och därmed gjort mig till kung.

Ett förvånat mummel blandades med uppriktig medkänsla.

-Men fortsatte han. Det är inte allt. Som ni kanske vet så räddade jag IsaMabirse ur fångenskap hos min egen farbror, och dödade honom.

Nu hördes fler mummel. Dom flesta hade hört nån sorts version av hur det hela hade gått till. Men ingen visste sanningen.

-Men vad ni inte vet, fortsatte han. Är att jag då gjorde henne till min hustru.

Nu var rösterna så höga att han var tvungen vänta en bra stund innan han kunde fortsätta.

Men just som han skulle ta till orda igen tog IsaMabirse hans hand.

-Detta är min historia att berätta sa hon och blickade ut över dom övriga.

Alla lyssnade uppmärksamt.

IsaMabirse tog ett djupt andetag. Maarakhus visste inte vad hon skulle göra. Detta var hennes historia och hon ville berätta den på sitt sätt.

Hon började med att ta av sina långa handskar och lät dom falla till marken.

Hennes ljusa nästan genomskinliga händer fångade allas blickar.

Dom tydliga ådrorna försvann innanför ärmen på den långa kappan.

Hon öppnade kappan och lät den falla till marken.

Hon stod helt blottad framför dom iklädd i bara dom minsta underkläder för att visa så mycket som möjligt.

Först hördes ett förvånad mummel över hennes fräckhet.

Sen över hennes ovanliga utseende.

Hennes nästan blåvita hy med det långa lockiga silverfärgade håret. Ögonen som var så ljust blå att dom nästan var helt färglösa. Blå och röda ådror som var som ett spindelnät över hela hennes kropp.

Så blev det tyst.

Dom såg en kropp som var en karta på ett långt liv i fruktansvärda plågor.

Runt hennes tunna hals gick ett tjockt taggigt djupt ärr.. Som om någon hade försökt strypa henne.

Nu förstod man varför hennes röst lät så raspig.

Kring handlederna och fötterna kunde man se tydliga märken efter vad som verkade vara kedjor eller rep. Hon hade hållts kedjad som ett djur.

Sen fortsatte det med ärr efter knivar och piskor.

Ingen sa ett ord.

Alla var som förstenade i sitt medlidande och ilska över att någon hade kunnat behandla en människa på ett sånt fuktansvärt sätt.

Tårar rann för fleras kinder utan att dom ens märkte det.

Dom få kvinnorna som fanns i rummet såg även andra ärr.. Ärr som bara en kvinna får. Men dom sa inget.

Även en sanningsläsare måste få ha sina hemligheter.

IsaMabirse lät blicken vandra genom rumet.

-Detta är min kropp, detta är min historia.

-Ursäkta, drottning. Innan vi fortsätter, får jag säga några ord? frågade IsaMabirse.

-Självklart.

IsaMabirse ställde sig upp. Trots att hon fortfarande var så dold under sin huva att ingen kunde se hennes ansikte kunde alla känna hur hon tittade på dom.

-Det är viktigt för mig att ni förstår att jag inte är här för att dömma någon. Även om man ljuger eller vrider sanningen lite så förstår jag lika väl som alla andra att man har sina orsaker, så jag kommer inte att påpeka varenda lite detalj i vad som sägs. Jag är inte här för min Prins eller hans kungarikes skull. Jag är här enbart för sanningens skull och för att alla ska vara medvetna om allvaret i det hot vi ALLA står inför. Därför är det viktigt att vi är så sanningsenliga som möjligt och inte försöker vrida detta hemska hot till våran egen fördel.

Hon tystnade och satte sig ner.

-Bra sagt, sa drottningen. Detta är ett hot vi alla står inför. Ju fortare vi accepterar detta ju fortare kan vi komma fram med en plan om hur vi ska handskas med denna ondska och hur det kommer att påverka allas våra folk.

-Men är det verkligen våran strid? frågade kung Georgy av Shingsjöslott. Är det inte så att detta är en kamp som ska handla om förmågor? Denna Liv? Kommer vi verkligen måsta blanda oss i och i så fall vad kan vi göra?

-Det var en bra fråga, sa drottningen. Liv och hennes Best kommer att så i första led mot denna ondska som vi fortfarande vet allt för lite om. Men bara för att magi används så kan vi nog alla anta att vi alla kommer att påverkas på ett eller annat sätt. Och vill vi verkligen vara oförberedde i så fall?

-Men vad kan vi göra? Vi vet ju inte ens vad vi har att vänta, fortsatte kung Georgy.

-Vi kan beväpna oss. Dvärgarna meddelar att dom snart kommer ha Siljen vapen och sköldar redo även om det inte kommer att räcka åt alla.. Vi kommer att måsta välja med omsorg dom som kommer att få dessa vapen och sköldar. Vi kan förstärka våra murar och våra gränser. Vi kan skydda våra odlingar så vi försäkrar oss att vårt folk inte behöver svälta. Vi kan bygga upp förråd av hjälpmedel för att kunna vårda sårade och reparera skadada vagnar ect. Det finns mycket vi kan göra. Och det finns mycket vi kan göra tillsammans. Vi har olika styrkor i våra riken. Olika svagheter. Men står vi enade tillsammans blir vi starka!

-Vi behöver hjälp om att skydda våra gränser mot havet, sa prins Maarakhus. Stillheten och ondskan som sprids över havet får mig att tro att dom närmar sig från det hållet. Iallafall delvis, fortsatte han osäkert. Men vi behöver oxå hjälp att ta hand om dom döda som flyter iland. Det är inte bara människor utan även fiskar och havsmonster jag aldrig tidigare har sett och aldrig önskar att få se igen. Han höjde uppgivet armarna. Jag vet ingen råd mot denna sortens ondska.

Det hördes ett svag fladdrande.

-Vi kan hjälpa mot dom döda från havet.

Rösten kom från en av ett flertal älvor som hade flugit in genom ett öppet fönster.

-Detta är ett krig som drabbar alla folken, fortsatte älvan som kallas Ting. Den stora älvmodern har skickat oss för att se vad vi kan hjälpa till med. Vi måste alla stå förenade. Alla folken. Alla drabbas.

-Vi tackar er och den stora älvmodern, sa drottningen och neg djupt.

-Vi älvor har alltid hållit oss undan människors affärer men nu måste vi förrena oss, sa Yber. En av dom mannliga älvorna. Vi kommer att rycka våra vingar och stå brevid er i striden när den fruktansvärda dag kommer.

Ett sus hördes genom rummet.

Man hade aldrig hört talas om älvor som hade ryckt sina vingar annat än när dom har funnit en partner utanför älvsläktet. Och Älvor i strid?

-Vad är det för fruktansvärt mörker som kommer att drabba oss när till och med älvorna gör sig redo för krig? det var en trött åldrig röst som hördes. Kung Aasa av Arshysjöborg var åldrig. Han kom från ett stridande släkte men han hade genom åren gjort sitt folk fredligt och frodande. Och nu skulle han vara tvungen att dra sitt folk ut i strid än en gång.

-Hotet är fegt och lurar i skuggorna! Prins Maarakhus ställde sig upp. Han var sliten av den långa resan. Orolig för sin sjuka far och upprörd över hotet som kom smygande som en tjuv i natten. Rastlös gick han av och an i rummet.

IsaMabirse sträckte sig efter honom och han satte sig ner.

-Förlåt, sa han. Jag tappade fattningen. Det kommer inte att ske igen.

-Det är ingen här som dömmer dig, sa drottningen. Hur någon av oss kan behålla fattningen över denna styggelse förstår jag inte själv.

Hennes röst lät trött.

-Men vi måste vis styrka! Vi måste visa mod! Och mer än det, vi måste sammarbeta!

Tystnaden i rummet var talande.

Hon hade allas uppmärksamhet.

Nu skulle dom planera.

Efter några minter samlades man åter runt bordet för att fortsätta mötet.

Drottningen höjde sina händer.

-Innan vi fortsätter detta allt för viktiga möte är det lika bra vi får en distraktion ur vägen. Hon tittade på IsaMabirse. Du är en sanningsläsare.

-Ja drottning, sa IsaMabirse med sin hesa skrovliga stämma.

-Du kan alltså säga om någon av oss ljuger.

-Ja drottning.

-Kan du läsa tankar?

-Nej drottning.

-Så du kan alltså bara säga när någon ljuger men inte om vad? Förstår jag dig rätt då?

-Ja drottning.

-Det låter som du då har stor makt, sa drottningen.

-Nej drottning, sa IsaMabirse tydligt.

-Inte?

-Nej drottning.

-Kan du förklara dig?

-Jag kan se när någon ljuger, sa IsaMabirse. Men jag kan inte se om vad. Men själv är jag tvingad att säga sanningen om någon frågar mig.

-Du måste tala sanning om någon frågar dig?

-Ja drottning.

-Åt vem som helst?

-Ja drottning.

-Så om vem som helst frågar vad du tänker så måste du säga sanningen?

-Ja drottning.

-Inte ens en vit lögn?

-Nej drottning.

-Vad tänker du på nu?

-Koskit, drottning.

En våg av mummel hördes i rummet.

Vilken fräckhet.

-Ursäkta?

-Du frågade vad jag tänker på och jag tänkte på koskit drottning.

-Förklara dig.

-Jag måste säga sanningen om någon frågar. Vad jag än tänker så hade jag vart tvungen säga sanningen, oavsett om det hade vart nåt trivialt eller nåt av vikt för min prins kungarike eller nåt av vikt bara för mig själv. Jag var nästan helt säker på att du skulle fråga vad jag tänkte, så för att behålla rätten till mina tankar, rätten till mig själv om du så vill, så tänkte jag på det första jag kunde komma på. Och då blev det..

-Koskit, fyllde drottningen i.

Mummel hördes bland dom övriga i rummet.

Sanningsläsarens gåva var mer en förbannelse insåg dom.

-Vi inser hur svårt det måste vara för dig att inte ha rätten till dina egna privata tankar, sa drottningen. Så vi ska försöka i högsta möjliga mån visa dig respekt och fråga så få frågor som det bara är möjligt.

-Tack drottning.

Drottningen tittade runt i rummet och såg var och en av dom övriga i ögonen.

-Jag hoppas nu att alla har förstått att IsaMabirse INTE kan läsa tankar så ni får alla ha erat privatliv i fred, inte behöver vi heller oroa oss att hon springer prins Maarakhus ärenden, sa drottningen. Eftersom IsaMabirse inte kan ljuga så är det bara vi frågar henne om nåt är oklart. OM det går bra för henne, fortsatten hon och tittade på IsaMabirse.

-Det går bra drottning, beroende på frågorna.

-Vi ska naturligtvis göra vårt bästa för att inte inkräkta på varken IsaMabirses privatliv eller prinsens affärer.

Drottningen tittade än en gång utöver rummet.

-Är något ni alla känner er bekväma med?

-Ja drottning, hördes unisont i rummet.

Även Maarakhus röst var bland dom.

-Är detta okej även för dig? frågade drottningen.

-Alla svarade sanningsenligt så jag är nöjd och tacksam drottning.

-Då är det dags i fortsätter mötet, sa drottningen.

I Tingsjöborg öppnades dörren till mötet en sista gång.

-Prins Maarakhus från Yss med följeslagare, förkunnade en röst.

Det var honom dom övriga hade väntat på.

Nu var medlemmar från alla kungahusen samlade.

Alla blickar var riktidade mot prinsen som var i 30års ålder och hans följeslagare.

Man hade väntat sig Kung Nasadeth men pågrund av hög ålder och sjukdom hade han valt att skicka sin son istället.

Sonen var ändå tänkt att krönas som kung inom några år.

Ingen presentation behövdes av hans följeslagare.

Ingen hade nånsin sett henne men alla visste vem hon var.

IsaMabirse. Sannings läsare.

Hon var som vanligt klädd i en prästliknande lång kappa med en huva som helt dolde hennes ansikte.

Den var gjord av dubblått siden kantad med guldbroderi och insidan fodrad av vinröd Mekhar bomull.

Det var tydligt att hon skattades högt av det Yssiska kunga huset.

Men vem hade inte skattat en sanningsläsare högt?

Ingen som fanns i rummet kunde komma med en lögn utan att hon kunde läsa det.

-Jag ber om ursäkt för min sena ankomst, sa prins Maarakhus och bugade sig på sitt folks manner med händerna på axlarna för att visa drottningen respekt. Tyvärr missbedömde vi i vilket skick vägarna skulle vara efter vårfloderna.

Drottning Leanett av Tingsjöborg lyfte på handen.

-Det är inget du behöver be om ursäkt för prins Maarakhus, vi hade räknat med förseningar efter vinterns hårda stormar. Våra utsända visste ni var på väg. Slå er ner och ta ett glas örtkryddat Ker vin. Ovanligt lyckat för att vara så här tidigt på säsongen sa hon.

-Tack sa prinsen och dom satte sig ner.

IsaMabirses vinterskata flaxade med vingarna men kom snart i ordning när hon hade satt sig ner.

Huvan dolde fortfarande hennes ansikte.

Vinterskator är inte jätte vanliga men att dom hade funnits sin väg till Yss var rent spektakulärt.

Vinterskator trivs bäst i skog med kyliga temperaturer och borde därför inte trivas i Yss till stora del varma ökenlandskap.

Skatan tittade sig omkring i rummet med sina isblå ögon.

Mötet kunde börja.

-Vi är samlade här, började drottning Leanett för att disktuera hur vi ska förhålla oss kring det stundade kriget. Jag vill veta alla era farhågor, funderingar och planeringar. Det är av yttersta vikt att vi sammarbetar om vi ska ha en chans mot denna okända ondska.
 Hon lät blicken vadra över var och en i rummet.

-Vem vill börja? frågade hon.

-Jag kan börja,sa prins Maarakhus och reste sig ur stolen. Jag vet dom flesta av er känner till mitt land, började han.

Vi handlar framförallt med tyger, kryddor, parfymerade oljor och vin.

Dom andra nickade. Detta var inget nytt. Yss var känd för sina förträffliga varor. Och deras höga pris.

-Men vi är oxå på utkanten av riket och har Gränslandshavet inom synhåll från vårt rikes gränser.

Dom andra nickade igen. Gränslandshavet var alla ynlingars dröm och alla föräldrars mardröm. Ingen hade nånsin seglat ut i gränslandshavet och nånsin setts igen.

Gränslandshavet var havet för döden.

-Vi har alltid levt i respekt för havet, fortsatte prinsen. Vi har lärt oss farorna och håller oss därför till kusten för att inte förlora fler av våra skepp eller mannar. MEN, sa han och höjde rösten. Det är nånting på gång. Dom senaste månaderna, ja allt sen det stora mörkret (se striden) så har havet vart lugnt som den blankaste spegel.

Nu började dom övriga i rummet mumla. Aldrig förr hade man hört om ett spegelblankt hav och framförallt inte Gränslandshavet med alla dess klippor och undervattens strömmar.

-Inte nog med detta, fortsatte prinsen och höjde armarna för att tysta rummet. Inte nog med detta så har det börja flyta iland kroppar.

Nu blev stämmningen i rummet så upprörd att han inte kunde göra sig hörd på flera minuter.

Ett gällt kraxande fick dom att tystna.

Snöskatan flög ett varv runt rummet och satte sig hos sin ägare igen.

-Det är en ondska i luften, fortsatte prinsen. Och en stank av död. Min far är sjuk och börjar bli till åren så det är upp till mig att skydda riket. Men Hur? Med dom orden satte han sig igen.

Drottningen höjde armarna och tittade ut över bordet.

-Vi är alla skakade av vad prins Maarakhus hade att säga. Jag tycker vi tar några minuter för att samla oss innen vi fortsätter mötet.

Det skrapades när stolar flyttades och man lämnade rummet.

Kvar på IsaMabirses stol låg ett långt ensamt hårstrå som var lika vitt som nyfallen snö.