Och jag såg hur likgiltigheten gled in över hav och land.

Människorna bleknade och vände sig ifrån varandra.

Mödrar struntade i sina barn, makar struntade i sina fruar och barnen slutade lyssna till sina föräldrar.

En efter en gav människorna upp och världen föll i kaos.

Livet blev lika kallt som människornas hjärtan och allt eftersom otröstade tårar föll i marken, blev den lika obrukbar och död som människornas sinnen.

Men mörkret som föll över världen och förblindade människorna var nu deras egen skapelse.

Medmännsklighet, Kärlek, Jämliket och Omtanke böts ut mot Mitt, Jag och Vinst.

Hat, Krig och Döden vässade sina liar.

För snart är männskligheten redo att skördas.

Men upp ur den hårda marken växte en ensam blomma.

Hoppet.

Och jag log.