Febrilt grävde han i den hårda jorden.

Först med en liten spade sen med sina bara händer när han inte tyckte spaden tog tillräckligt.

Vakterna betraktade honom oroligt samtidigt dom höll ett vakande öga på sin omgivning.

Dom var inne på slottsgården och änn hade inga skrider nått hit men utanför hördes striderna och lukten av rök och död låg tung även här.

Marakhus tittade upp och torkade svetten ur pannan.

Hans ansikte var tänkt av jord och förvridet av sorg och ilska.

I en vackert snidad ask brevid honom som en gång varit hans mor låg Isas älskade snöskata inlindad i hans finaste sidennäsduk.

Hon hade givit sitt liv för honom.

Hans grupp hade råkat oväntat i strid med en grupp Ioneter som verkat dyka upp från ingenstans.

Ena sekunden var det öppet land andra sekunden kom en tjock dimma och sen stod dom bara där.

Magi.

Ioneterna hade tagit död på dom flesta ur gruppen och en av dom hade honom i sitt sikte när snöskatan flugit fram och klöst sönder hans ögon.

Ionetens stora hand hade träffat den lilla kroppen och hon hade varit död långt innan hon träffade marken.

I blint raseri hade Marakhus lyckats döda Ioneten, försiktigt plockat upp fågelns kropp och tillsammans med dom överlevande i gruppen hade dom flytt.

Han bestämde sig för att begrava henne i slottets trädgård.

En silverek stod mitt i parken. Det hade stått där längre än han kunde minnas och hade vart en gåva från den stora älvmodern.

Det var den vackraste platsen i parken och det kändes passande att den modiga lilla fågeln skulle få vila där.

Han stängde locket på asken och la försiktigt ner den i hålet.

Han kunde inte förmå sig att skyffla över jorden.

Det prasslade till bland löven i träden.

Han tittade upp, beredd att ta till vapen när han såg en korp.

Han hade bara hört talas om korpar, och han hade aldrig hört talas om någon som faktist hade träffat en korp så han hade antagit att dom var en myt.

Hon tittade på honom.

Fjädrarna var inte lika blanka som han hade förväntat sig. Men även dom var utsatta för kriget antog han.

-Du bär ingen skuld i hennes död, sa korpen med hes röst. Hon gav sitt liv frivilligt och av kärlek till dig och framför allt IsaMabirse.

-Hon skulle aldrig ha lämnat Isa, sa han. Hon hade vart trygg med henne.

-Men Isa älskar dig och hon älskade Isa. Hennes plats var hos dig.

Marakhus sänkte blicken. Isa skulle bli förtvivlad tänkte han.

-IsaMabirses mor var alv, jag gissar att ingen av er visste det.

-Men Isa har inga alviska drag, sa Marakhus med förvånad röst. Och så vitt jag vet hade inte Isas mor det heller.

-Isas mor var lika speciell som Isa själv. Isas mor skulle bli en Duva. Hon var i början av sin förvandling när hon träffade Isas far. Och kärleken kom emellan. Inte ens en Duva kan stå emot äkta kärlek.

Marakhus var förstummad. När Isa berättade om sin far var det oftast inte några trevliga historier. Och inte gav det en bild av en man som kunde fånga en älvas hjärta i äkta kärlek.

-Kärlek, ÄKTA kärlek är en vacker gåva, fortsatte korpen, men den kan också vara en fruktansvärd förbannelse. Han var ingen ond man. I så fall hade det aldrig kunna uppstå äkta kärlek, framförallt inte en som var så stark att hon gick emot sitt kall som Duva. Hon gav honom sitt hjärta, han gav henne sin själ. Och när hon dog var han inte stark nog att leva vidare. Framförallt inte när Isa hela tiden påminde honom om sin älskade. Du har aldrig undrat över varför Isa är så ljus? Över hennes tydliga blodådror? Över hennes gåvor?

-Isa har aldrig sett det som gåvor. För henne är det en förbannelse. Vi har bara tagit det som en gåva från Gudarna, som hon inte kunde förmå sig att bemästra.

-Isa är ljus för att i henne sjunger en Duvas blod. Och det är därför hennes far inte kunde ha henne intill sig. Varje gång han såg henne visste han att om hennes mor inte träffat honom skulle hon vara en Duva. Och vid liv. Inte nog med att han tog något ifrån Duvorna, han kunde inte skydda henne. Isas gåva fick aldrig utvecklas som den skulle. Hon är ingen sanningsläsare i ordets rätta bemärkelse. Hon är empat. Hon känner vad andra känner. Och det är därför hon vet när folk ljuger även om hon inte kan säga om vad. Tyvärr gjorde moderns död att något gick fel och Isa kände att med att hennes mor dog hade hon ingen rätt att leva, ingen rätt till sig själv. Så att hon inte kan motstå att svara på frågor hur mycket hon än vill är en förbannelse det nyfödda barnet la på sig själv.

Marakhus förfärades över denna nyhet. Allt detta lidande som hon burit på helt i onödan. IsaMabirse skulle måsta få veta detta förstod han. Men hur skulle hon orka det i dessa tider? Att än en gång behöva sörja modern hon aldrig fick känna och veta att hennes far varit en man med för mycket sorg i sitt hjärta för att orka leva? Hon skulle förlora dom båda igen.

Marakhus tittade på korpen. Hon såg trött ut.

-Varför har ni inte gjort nåt för henne? Hur har ni kunnat låta henne lida????

-Vi har ingen rätt att lägga oss i Alvers liv. Isas mor valde kärleken. Men snöskatorna har vakat över henne.

-Men varför nu? Varför lägger ni detta på henne nu???

-Vi är döende, sa korpen och sträckte ut vingarna. Flera fjädrar föll till marken. Duvor, korpar, älvor ja hela magin är döende.

-Men vad hjälper det att berätta det för mig?

-Isa är havande.

Marakhus flämtade. Han skulle bli far.

-Det är viktigt att Isa känner till sitt förflutna. Du har ett stort ansvar Marakhus. Isa måste våga öppna sitt inre för den hon alltid har varit menad att bli.

-Men varför gjorde ni inget när hon fick Tova?

Korpen skrattade ett hest skratt.

-Vi vägledde Isa till Trollen. Vi gjorde allt vi kunde utan att gå emot reglerna. Vi får inte styra, möjligen vägleda, men det var nära att vi gick över gränsen. Tova är speciell. Hos Trollen kunde hon komma till sin rätt. Hur fruktansvärt det än må ha varit för Isa att lämna bort sitt barn så var det inte bara det enda hon kunde göra utan även det enda rätta för sin egen skull men även för Tovas. Men detta liv Isa bär på kommer att behöva sin mor. Och inte bara sin mor utan den person Isa är menad att vara. Så låt snöskatan vila i frid och gå med vetskapen om att hon gjorde sitt val, fylld av mod och kärlek till er båda. Nu börjar dom riktiga striderna. Och kriget kommer snart att vara slut.

-Kommer vi att segra?

-I såna här krig finns inga riktiga segrare. Inget kommer att bli sig likt. Men så är det även efter varje vinter. Nya blommor växer upp och tar de dödas plats. Frön har spridits med vinden och slagit rot på nya platser. Det finns en bok. Och när kriget är över kommer denna bok att skickas till er. Ta till er vad som står i den boken.

Korpen flaxade några gånger med vingarna och flög iväg.

Marakhus begravde snöskatan.

Han skulle bli far.