I vänthallen är ena dagen den adra lik.

Människor kommer och går.

Alla är i sin egna lilla sfär och man umgås inte med varandra.

Utöver välmenande blickar från den gamla damen och bartendern så är jag ensam.

Men det känns ändå rätt på nåt sätt.

Tror lite d vänthallen är till för.

Inte nu ensamhet som så utan mer ett slags frivillig isolering.. En form av meditation. Man tittar in i sitt inre.

Sen vad man kommer fram till eller vad man SKA komma fram till (jag är ju inte där än) är nog olika från person till person.

Det är ju inte som att det finns en regel som säger att vi inte får socialisera med varandra (eller vem vet? men jag har iallafall inte sett nån) men man väljer ändå att hålla sig ensam.

Men jag känner mig inte ensam. Inte på något negativt sätt iallafall.

Å ena sidan är d otroligt frustrerande ibland att bara gå här och inte veta vart jag ska.. Å andra sidan är d på ett sätt lugnande att slippa alla krav. För det finns ingen press här..

Man tar saker i den takt man själv vill.

Jag vet ju ändå varför jag själv har så svårt att komma fram till nåt..

Jag har aldrig kännt att jag passar in och nu är det lite svårt att hitta min väg.

Men däremot har jag lite svårt att förstå varför den gamla damen fortfarande är här.

Hon verkar så fridfull där hon sitter med sin stickning. Som hon bär på nån lite hemlighet om hur man finner riktig harmoni i livet.

Jag "vet" att hon är gammal. Jag "vet" att hon har väntat här länge.. Men varje gång jag ser på henne så verkar hon bli yngre på nåt sätt..

Kanske bara jag som inbillar mig..

Men hon är en sån där person som varje gång hon ler så blir man varm i själen.

Plötsligt kunde jag se hur nåt ändrades på den stora skylten.

Vid ett namn (jag kunde inte läsa det) stod det plötsligt HÄMTNING  med stora röda bokstäver..

Vad tusan innebär det???

Jag var på väg till informationen när den gamla damen tittade på mig och satte upp fingret över läpparna och skakade på huvudet med en allvarlig blick.

Jag stannade där jag stod.

Ur högtalarna hördes en klar röst som informerade oss att hämtarna var på väg och att vi vänligen skulle hålla oss ur deras väg medan dom arbetade.

Jag känner hur det känns som jag får lock i öronen.. men det är inte bara i öronen utan hela kroppen. Det blir ett hemskt tryck och allt känns tungt och dämpat.

Jag tittar mig omkring och kan se att dom flesta andra oxå verkar få samma känsla medan vissa verkar oberörda.. Den gamla damen var en av dom oberörda.

En dörr öppnas och in kommer fyra personer i gråa hm.. kostymer i brist på bättre ord.. För det är lite svårt att sätta fingret på hur dom ser ut. Jag kan inte ens med säkerhet säga om dom var män eller kvinnor.

Det tar en sekund innan jag inser att dom inte har några ansikten.

Dom har huvuden, hår oxå tror jag, men där ansiktet skulle ha suttit var det bara en plan hudfärgad yta.

Jag blev kall i hela kroppen.

Människorna gick snabbt ur deras väg..

Dom verkade veta utan tvekan vart dom skulle.

Plötsligt är dom framme vid en kvinna. Hon såg ut som vem som helst.

Men när hon såg dom närma sig.. Man kunde se en skiftning i hela hennes kropp..

Bartenderns röst ekade plötsligt i mitt huvud.. -Alla människor styr sitt eget öde. Andra har levt sitt liv på ett sånt sätt att beslutet tas åt dom.

Nu vet jag vad han menade.

Hämtarna ställde sig vid kvinnan..

Och sen kom det mest fruktansvärda ljud jag nånsin har hört och jag hoppas aldrig att få höra igen.

Ni vet en sån där visselpipa man har när man ska kalla på hundar? En sån där man inte riktigt hör men ändå liksom "känner" . Vet ni hur jag menar då?

Tänk er den formen av ljud men så högt att du håller för öronen och det känns som dina ben (alltså skelettet) ska gå i tusen bitar.. Och det du hör är inte en vissling utan all den skräck, ångest, panik och skuld en människa kan uppbringa när hon inser att hennes liv ska ta slut och det är hennes eget fel...

Utan att jag hann med så hade kvinnan tagits om hand och hon följde med hämtarna utan motstånd.

När hon passerade mötte jag hennes blick. Jag har aldrig mött en så ångestfylld blick nångång..

Och sen såg jag att där näsan och munnen skulle ha suttit var huden alldeles slät.. och medan jag tittade försvann även hennes ögon.

Ett ögonblick senare var dom borta.

"Locket" jag hade kännt var borta men det skulle dröjja innan jag kunde glömma blicken i hennes ögon och skriket som hade ekat i hela min kropp.

Alla människor styr sitt eget öde.

Men vissa har levt sina liv på ett sånt sätt att beslutet tas åt dom.

Tid betyder inte så mycket i vänthallen.

Så mycket har jag äntligen lyckats förstå.

Men tiden här är inte riktigt som man är van vid.

Ibland känns det som att jag har vart död en "evighet" och ibland bara en kvart.

Och inte bara det.

När jag tittar på klockan så funkar inte den heller som den ska.

Ibland går den framåt i vanlig takt men ibland rusar den.. Ibland gör den "skutt" eller vad jag ska kalla det och ibland går den tom baklänges.

Så jag kan faktiskt inte längre säga hur länge sen det var jag dog.

Om det nu skulle ha nån betydelse.

Tick tick tick...

Och hur mycket klockan än tickar så är jag fortfarande död.

Så är det.

Död.

Låter jag bitter nu?

Som att jag kanske inte är så glad över att vara död längre?

Alltså det var ju aldrig så att jag VILLE dö..

Jamenar.. Jag älskade ju livet som alla andra..

Var bara det att jag liksom kände mig ur fas..

Som att jag inte kommit när jag skulle om ni förstår vad jag menar..

Tänk dig att du ska till en fest men du kommer en kvart efter dom har slutat eller en timme för tidigt..

Lite på det viset.

Men jag kan ju säga det till er ifall ni funderar..

Livet är alltid att föredra över döden..

Så nu vet ni det..

Ta det från en som vet vad han talar om...

På tal om det..

Jag har funderat endel och kommit fram att det finns en för och mot lista på att vara död..

För..

Ingen väckare nånsin!

Ingen kass chef.

Inga bilköer.

Inga jobbiga räkningar som alltid tycks komma när man inte har några pengar.

Ingen som säger åt dig vad du ska göra och när du ska göra d...

Inga köer i affären..

Inga fler sopor att gå ut med.. (hurra för mitt lag)

Ingen disk

Listan kan göras rätt lång... men där har ni lite iallafall..

Listan med nackdelar då kanske ni tänker..

Jo.. Det finns en sån oxå..

Och här kommer den..

Nackdelar med att vara död..

Den frisyr du hade när du dog? den får du "leva med"...

Aldrig byta kläder.

Aldrig duscha.

Aldrig äta. (finns så mycket gott där ute som jag längtar efter)

Aldrig dricka.. (men det visste ni ju redan)

Inga fler cigg (men om d är bra eller dåligt kan jag inte riktigt svara på än)

Hm.. vad har jag glömt..

visst ja...

ALDRIG MER FÅ HA 6.. EVER!!!!!!

Nu kanske ni undrar varför jag inte har listat vänner familj osv som saker man skulle sakna.. men d tyckte jag var lite för uppenbart..

Familj och vänner är ju d alla tänker på..

Men dom små sakerna.. Såna man bara tar för givet.. Som att byta en tröjja tex.. Eller en glass en varm dag.. Det är sånt man kanske inte tänker på.. Men det är ju när man tänker efter dom små sakerna som gör livet värt att leva.. Glöm inte det.

Låter inte så kul längre att vara död va?

Lite måndag hela veckan.. men mindre humor..

Eller hur var det dom sa i Narnia... Alltid vinter men aldrig julafton (eller nåt liknande)

Så jag går här och väntar.

Människor kommer och går.

Den gamla damen stickar.

Mannen läser sin tidning.

Mannen i baren kommer med sina små visdomsord och serverar mig whisky jag inte kan dricka.

Och på den stora skylten i vänthallen står det fortfarande "stand bye"

Så du är död hade han frågat men både tofallet och ögonen sa det var ett konstaterande.

Kanske inte var så svårt att lista ut egentligen när man är i en väntall för dom döda..

Jag tror alla är döda här iallafall. Men vad vet jag? Jag är ju rätt ny när d gäller det här med att vara död. 

Hur som helst. VÄNTHALLEN... Det lät väl trevligt? 

Jag tittade mig omrking och såg alla människorna som satt där.. 

Undra om det finns fler vänthallar med tanke på hur "få" människor jag såg. Kanske en vänthall per stad eller så? 

Hur som helst.. 

Om man bortser från att alla (tror jag) är döda här så ser d mer eller mindre ut som vilken vänthall som helst.. Och stämningen är kanske inte lika munter som tex en flygplats.

Dom verkade ha personal här oxå vilket jag fann lite lustigt.. (jo även döda har humor)

Men jag kunde se behovet när jag tittade mig omkring.. Det var fler än jag som verkade undra vad i hellskotta gör jag här???

En äldre dam som satt och stickade tittade på mig och log.. En man satt och läste en tidning men hur nära jag än kom så kunde jag inte se vad som stod där.. Det var nog bara för honom.

Människor kom och gick medan andra satt och inte verkade veta vad dom skulle göra och vissa som den gammla damen eller mannen med tidningen satt i lugn och ro och väntade på sin tur.. 

Jag hittade en stor tavla med en massa namn på.. ungefär som på en flygplats där d står vilka plan som går vart och hur man hittar dom osv.. hittade mitt namn men där stod bara "stand by"

Tittade runt lite till och hittade en skyld där det stod information.. 

Äntligen skulle jag få lite svar.

Tog en numerlapp (det var tydligen inte bara jag som var förvirrad)

Efter en stund blev det hur som helst min tur.

-Välkommen till vänthallen.. Vad kan jag stå till tjänst med?

-Jag undrar vad jag gör här..

-Du väntar... (vääääldigt informativt)

-På vad?

-Det är helt och hållet upp till dig.. (åter igen ett bra svar.. suck)

-Jaha.. meeeen... hur lång tid behöver jag vänta då?

-Det tar den tid det tar.. Tid betyder inte så mycket här.

-Men.. vad ska jag göra då?

-Det väljer du själv. Om du vill kan du bara sitta ner och vänta så blir det din tur så småningom.

-Jaha.. Tack då, sa jag och gick mer förvirrad än jag var tidigare.

Det var ju väldigt mycket information man fick där....

Jag ställde mig igen och tittade på tavlan.. Inget nytt för mig. En man brevid mig hade tydligen fått reda på vart han skulle iallafall för han sken upp och gick ut genom en av dom många dörrarna.. Men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte se vad som stod på dörren.. 

Plötsligt hittade jag en dörr som jag mycket väl kunde läsa texten på.. BAR.. Hurra för mitt lag, tänkte jag och gick in.. 

Baren såg ut ungefär som vilken bar som helst.. Iallafall som dom barer jag brukar gå till. Jag satte mig vid bardisken och han som jobbade där kom fram.. - Vad är ditt gift? frågade han 

-Gärna en rökig whisky, sa jag.. Men jag har inga pengar..

-Det gör inget.. Detta är inte riktig whisky.. 

Han hällde upp ett glas åt mig.. Den luktade gudomligt.. (oj.. hädade jag nu?) jag satte glaset mot mina läppar och tog en stor klunk.... av ingenting... ( va i hellskotta???)

-Är man död behövar man varken äta eller dricka sa bartendern.

Vet inte om jag höll med honom där.. Iallafall inte i frågan om whiskyn.. Men när jag kände efter så var jag varken hungrig eller törstig.. Jag ville nog bara ha nåt jag kände igen.. 

-Men samtalen här är äkta, sa bartendern. 

-Tur nåt är det sa jag och kunde inte dölja bitterheten över min förlorade whisky i rösten.

Bartendern skrattade.

-Du är ny här? det var en fråga men åter igen ändå ett konstaterande.

-Ja.. märks d så tydligt?

-Iregel är d nyinkomna som hittar hit. Ger en känsla av fast mark underfötterna. 

-Men man snuvas på whiskyn sa jag bittert..

Bartendern skrattade gott igen..

-Behöver du den verkligen?

-hm.... nä... jo... eller egentligen vet jag inte..

-Det kanske är svar du egentligen behöver?

-ja.. den där "informationen" levde inte direkt upp till namnet.. 

-haha .. Nä .. Här "lever" inte så mycket alls...

Jag skrattade lite.

-Men vad tusan gör jag här då?

-Du väntar.. 

(Men suuuuck.. var vi tillbaka där nu igen???)

- MEN VAD TUSAN VÄNTAR JAG PÅ DÅ?

-Det är upp till dig..

(irriterad nu)

-KAN MAN INTE FÅ NÅGRA VETTIGA SVAR HÄR???  Hur i hellskotta ska jag veta vad jag väntar på?

-Det är det vänthallen är till för.. Det är ditt liv.. Bara du som vet hur du ska göra.. Men vilken väg du väljer för att hitta dit är det bara du som kan välja... Ingen kan styra ditt öde förutom du själv.

(nu började vi komma nånstans)

-Men hur vet jag när jag vet? (logisk fråga...)

-Det är nåt man bara vet..  Alla människor styr sitt eget öde.. När man sen kommer hit så måste man välja vilken väg man vill gå.. För vissa är svaret enkelt.. Andra har levt sina liv på ett sånt sätt att det beslutet tas för dom.. men du måste hitta ditt eget öde. Ingen kan se din väg förutom du. Det är oxå därför du bara kan se vad som står vid ditt namn på tavlan och ingen annans.. 

-Jaha, sa jag.. Hade som inget annat att säga.. Det känns väldigt ensamt att vara död.

-Är du på riktigt? frågade jag.. 

-Jag är vad du behövde svarade han leende.

-är du GUD? , jag väntade nervöst på hans svar.. (jamenar.. vad gör man om man råkar stå inför GUD?)

Hans skratt fyllde rummet. -Nej jag är bara en bartender.. 

(Även om jag nu kanske inte trodde på att han var GUD så "bara" en bartender? jo visst.........)

-Oroa dig inte, hans röst hade en lugnande ton... Alla hittar den väg dom ska ta.. För vissa tar det bara lite längre tid.. Och här finns all tid i världen.

(jag vet inte om hans ord gjorde mig lugnare eller mer stressad.. men efter en stund funderande kom jag fram till att jag blev nog lugnare av dom orden..)

-Om jag går nu... Kommer jag hitta hit igen då? 

-Du hittar vad du behöver.. När du behöver det.. Även om du kanske inte vet det själv. Men ibland när det känns som du inte får några svar ska du minnas att svaren finns där.. Bara du som inte har hittat dom än.

(känns som jag slår huvet i väggen.. Kan man få migrän som död tror ni?)

-Så jag måste alltså finna min egen väg?

-Japp..

-Finns det ingen som bara kan säga mig vilken väg jag ska ta? 

-Nej.. Din väg är din väg.. 

-Tja, tack iallafall då sa jag och gick tillbaka till vänthallen.

När jag vände mig om efter dörren hade stängts kunde jag inte längre läsa vad som stod på den..

Jag tryckte ner handtaget men det var låst.

Jag gick tillbaka till bänken där jag hade suttit tidigare.

Den gamla damen tittade på mig och log.

Så.... Jag är död.

Jaha kanske ni tänker nu... Det va ju en lite märklig inledning.

Och det kanske ni har rätt i.. Men detta är MIN berättelse och jag har valt att börja den med det faktum att jag är alltså död...

Hmf kanske ni tänker nu.. Detta verkar vara en sån där märklig historia.. Undra om jag verkligen är så intresserad av att läsa den..

Och det är ett beslut ni själva måste ta.. Jag kan inte garantera att den kommer att falla er i smaken.. Jag är nog inte världens mest intressanta människa.. Eller borde jag kalla mig spöke? mr spöke kanske?

Men hur som helst..

Jag är död..

Jag har alltid vetat att jag skulle dö..

Kanske inte direkt så chockerande tanke tycker ni.. För vi ska ju alla dö.. Och jo.. d har ni rätt i.

Men jag har alltid kännt som att jag inte är levande på ett sätt..

Som att jag aldrig riktigt passat in bland er "levande" människor.

Så jag visste redan från det jag var liten att jag aldrig skulle bli gammal..

Inte för att jag nu var särskilt ung när jag dog. 28 år var jag.. Nästan 29.

Inga barn och ingen flickvän som sörjde mig.

Klart att min familj och mina vänner tyckte det var tragiskt när jag dog..

Men jag tror inte att dom heller blev särskilt förvånade över att jag dog så ung.

Jag menar nu inte att jag på nåt sätt hade ett dåligt liv.

Jag hade en fin uppväxt med en trevlig familj.

Ett jobb som var hur tråkigt och menlöst som helst men arbetskompisarna var roliga.

Jag hade en rätt ok lägenhet och i allmänhet ett rätt hyffsat liv.

Men nu är det slut.

Finito.

Tack och hej liksom.

Så hur gick d till kanske era morbida hjärnor funderar...

Jag tar inte illa upp.

Jag hade oxå frågat om jag hade träffat på nå som var död..

Jamenar.. Hur ofta får man den chansen?

Det var en helt vanlig dag..

Jag tror det var en måndag.. Möjligen en tisdag.

Vet du inte ens det kanske ni nu tänker..

Men alla dagar är ju den andra lik så inte så lätt att veta.. Och när du är död så betyder dom ju ännu mindre.

Hur som helst var jag på väg hem från jobbet.

Det var en rätt trevlig dag så jag var lite i min egna lilla värld..

Och vips när jag gick över vägen så kom det en bil..

Och pang..

Död...

Nu var det kanske inte så odramatiskt som ni kanske tror..

Det gjorde ont.

Milt sagt..

Först låg jag bara där..

WTF liksom..

Sen skrek jag..

Massor.

Det var folk överallt..

Några av dom skrek oxå..

Nån grät..

Vissa såg bara nyfikna ut..

Dom drog i mig..

Försökte flytta på mig.

Sen skrek jag inte längre.

Det blev liksom luddigt.

Som när man har druckit på tok för mycket..

Jaha, minns jag att jag tänkte..

Så nu dör jag ändå..

Men här kommer den stora överraskingen.

Jag hade ju liksom väntat mig att nåt skulle hända..

Ni vet det där ljuset som alla pratar om..

Kanske inte GUD eller så..

Men nåt iallafall..

Nåt som visar att TA DA...... DU ÄR DÖD, välkommen till andra sidan.. Eller nåt sånt..

Men tji fick jag..

Inte ens så mycket som en duva fick jag se.. Inga döda släktingar som kom och mötte mig med utsträckta armar..

Inte ens nån djävul eller nåt.. (Ja jag erkänner.. jag var ingen ängel medan jag levde)

Jag bara ställde mig upp från min döda kropp som nu låg på en bår och var på väg in i en amublans.

Det första jag la märke till (förutom det uppenbara att jag inte riktigt var mig själv) var att det känndes annorlunda på nåt vis..

Nu kanske ni suckar och tycker att d är väl självklart det känns annorlunda när man är död.. Konstigt vore väl annars?

Det var lite som att jag hade hamnat i en lite för blaskig svartvit akvarell..

Allt var lite suddigt i kanterna.. Lite uttdraget så att säga.. NI vet... som man kan se ibland i vissa bilreklamer på tv? Typ så ser världen ut när man är död..

Iallafall min värld..

Jag tittade mig runt omkring.. Och funderade.. Jaha.. nu då?

Det är inte så lätt att vara död som man skulle kunna tro.

Tänk efter.. Vips så är man alldeles ensam.. och inte nog med det.. Man har förlorat hem jobb vänner och familj i ett svep.

Och som död skaffar man inte en ny lägenhet hur som helst.

Det var typ så jag funderade när jag försökte gå där ifrån.

Har du nån gång drömt att du har gått? inte alltid så lätt alla gånger att gå i en dröm (iallafall inte i mina drömmar, men jag kanske har konstiga drömmar)

Jag fick nästan dra mig fram i början.. Inte för att det nu fanns nåt att hålla fast i..

Men det var som att gå i midje högt vatten. Det gick framåt men inte gick det fort.

Jag gick runt en stund, viftade med armarna framför näsan på människor jag mötte, men det var naturligtvis ingen som såg mig.. Jag ropade men ingen reagerade. Det var tom en kvinna med en barnvagn som gick rätt igenom mig.. Jag kände mig äcklad.. 

plötsligt befann jag mig på en buss station.. Jag ryckte på axlarna och gick in..

Till min stora förvåning kunde jag öppna dörren, även om den inte kändes som en vanlig dörr.. Det var lite otäckt om jag ska vara ärlig.

Men jag gick iallafall in och satte mig ner för att fundera över vad i hellskotta skulle jag göra nu...

När jag satt där och funderade över mitt nya "liv" så hör jag plötsligt en röst..

Jag hade inte märkt att nån komit fram till mig..

-Så du är död? frågade han.

-Jaaa.. Det verkar så, sa jag..

-Var det nyligt?

-Jooo... Bara en stund sen..

-Välkommen till vänthallen.