Mäster Esa rörde i grytan som han värmde på elden.

Längre bort kämpade Liv och Dwarg.

Liv skulle aldrig ha någon riktig chans att besegra en kallad krigare som Dwarg men nog hade hon glöden.

Dwarg i sin tur var inte sig själv.

Han saknade förstås Ting, tänkte mäster Esa och skrockade för sig själv.

Hur länge skulle det dröjja innan dvärgen skulle erkänna för sig själv att han var betagen i Ting?

Men Dwarg var inte den enda som saknade den muntra lilla älvan.

Hela lägret kändes fattigare när hon for.

Mycket handlade förstås att dom alla visste allvaret i Tings resa.

En älva som rycker sina vingar var fruktansvärt, både i sig själv men också för naturen.

Men Tings glada och omtänksamma personlighet var saknad.

Hon var som en frisk sommarvind som bar med sig doften av blommor.

Liv fick in en rejäl träff och Dwarg vacklade till.

Hon inser inte att hon använder magi även när hon strider, tänkte mäster Esa.

Han kunde känna det i luften.

Dom slogs fortfarande med träsvärd.

Riktiga svärd, framförallt Siljensvärd var inte att tänka på.

Best låg brevid honom och slog med svansen.

För tillfället bar han inte rustningen som Sigbris hade gjort åt honom.

Det var ett makalöst arbete.

Han kände fortfarande ett sting i hjärtat när dom hade varit tvungen att täcka över den allt för glänsande metallen med olja smuts för att dom inte skulle synas så mycket.

En glänsande måltavla är ett lätt mål.

Han smakade på grytan.

Några minuter till sen är den nog klar, tänkte han och la i ett knippe med örter.

Dwarg fick in en träff och Liv föll i marken.

Mäster Esa skrattade när Liv kastade en näve jord i Dwargs ansikte när han försökte hjälpa henne upp och snart var dom i full gång igen.

Det är tåga i henne.

Liv lärde sig inte genom att studera, hon lärde sig genom att göra.

Hon skulle nog aldrig kunna förklara vad hon gjorde, men hon skulle alltid instinktivt veta.

Hon skulle alltid förbli ett naturbarn.

-Om ni ungdommar skulle kunna tänka er att lägga ner svärden en stund så är maten klar.