Runt om i länderna stod präster, trollkarlar, helare, trubadurer, troll och många fler och försökte skona naturen så mycket som möjligt för förödelsen som skulle komma.

Men när älvorna röck sina vingar skrek naturen ut sin smärta likt ett spädbarn som plötsligt slits från sin moders bröst.

Blommor vissnade och dog.

Omogen frukt blev snabbt övermogen och föll rutten från sin gren.

Skördar förstördes och hela skogar föll samman.

Men trots denna massiva förlust var inte allt hopp ute.

Som en skogsbrand bereder plats för nya växter började det genast synas små skott där träd fallit.

Nya kvistar fanns redan på träden och ur jorden syntes redan början på en ny stark skörd.

Älvorna i Träd gården föll samman på marken och skrek av smärta.

När älvor rycker sina vingar är hon inte en älva längre utan blir en alv. Men vad för sorts alv hon blir beror på vilken partner hon har hittat.

Aldrig tidigare hade älvor ryckt sina vingar för att gå emot alla naturens lagar och ryckt sina vingar för att kriga.

Det var som att se en larv gå från puppa till färdig fjäril.

Men den förvandligen ses som något vackert och harmoniskt.

Det fanns inget vackert i det som skedde nu.

Ben bröts och skapades om.

Muskler sträcktes och formades om.

Hela deras varelse slets sönder och skapades om.

Och det tog tid.

I timmar låg dom och formades om.

En tjock feberdimma låg över marken så den stora modern och dom övriga som stannat kvar slapp se det värsta, men skriken kom dom inte undan.

Ibland sträcktes en missbildad arm upp ur dimman och skapades om inför deras blickar.

Smackande läten hördes när muskler slogs samman och blodet skvätte.

Men tillslut tystnade skriken.

Dimman lättade.

Och upp från marken reste sig en helt ny ras av alver.

Dom var ungefär lika stora som en människa, Dvärgarnas kraftiga skelett och Trollens massiva muskulatur. Men dragen från Älvorna och vättarna fanns även där. Öronen var förstås fortfarande spetsiga som hos alla alver och dom hade fått vättarnas iaktagande blick.

Ögonen var svarta förutom en tunn ljus ring runt pupillen.

Detta var ett folk som var skapade för att kriga.

Där Ting en gång stått fanns nu en annan kvinna.

Hon sträckte ut sina armar och ben.

Tittade på sina händer och fingrar.

Hon kände på sitt nya ansikte och drog fingrarna genom sitt nya hår.

Försiktigt kände hon på ryggen och kunde känna två små vassa benpipor där hennes vingar en gång funnits.

Hon tittade på dom övriga i gruppen och ställde sig upp.

Nånting var inte som det skulle.

Kvinnan som en gång varit Ting visste inte om hon skulle skratta eller gråta.

Hon hade blivit alv av dvärgsläktet.

I stället för att bli en av dom nya krigarna hade hon formats efter Dwarg.

Hennes själ hade funnit sin partner.