Jazie tittade ut över sin flock.

Nu hade hon en ny partner.

Hur hade hon kunnat låta det ske?

Dom skulle snart ge sig av på deras *samtid.

Hon mindes när hon som ung hade fått ge sig av från flocken, men då hade skälen vart annorlunda.

Hon var sina föräldrars andra och sista kull på tre valpar.

Jazie hade alltid vart framåt och på tok för nyfiken för en valp.

Så fort nåt hände så var hon där och insöp allt som en svamp.

Hon slogs värre än hanarna och fällde sitt första byte vid tidig ålder.

Hennes föräldrar hade vart stolta över henne, men hade haft för fullt med dom övriga i kullen och resten av flocken för att ta tag i henne och verkligen visa vad som förväntades av henne som hona i flocken.

När Jazie tappade det sista av *pälsen och gått in i puberteten var hon därför allt för okunnig om flockens regler och allt för vild för att lyssna på dom varningar hon fick av sina syskon.

För Jazie var livet ett äventyr och hon skulle uppleva det.

Alfa hanen var inte sen att lägga märke till denna orädda hona som kunde slåss lika kraftfullt som vilken hane som helst och var fylld med ungdommens kvinnliga kraft.

Jazie var förstås inte sen att lägga märke till Alfans intresse, hade hon vetat bättre hade hon dragit sig undan men i ungdommens ovett föll hon för hans charm och brutala styrka, trots att han var till åren.

Men flockens regler är hårda.

Det är bara Alfa honan OCH hanen som tillsammans bestämmer för vilka som får skaffa en kull.

Det är fritt att para sig som man vill men för att få skaffa en kull måste Alforna vara överrens.

Honor vet hur man *styr kroppen för att det inte ska bli valpar, men den kunskapen hade Jazie ännu inte fått.

Hon blev med valpar.

Och som flockens regler säger, blir man med valpar utan flockens regler så blir man utvisad.

Jazie hade kastat sig för Alfahonans fötter och bönat om nåt för henne och hennes valpar och försäkrat om att det var Alfahannen som var fadern.

Naturligtvis var det ingen som trodde henne och Alfan förnekade bestämt.

Alla hade ju kunnat se hur hon åmat sig för honom, men vad skulle en Alfa ha att göra med en hona som knappt var större än en valp?

Jazie hade tittat bönande på sina föräldrar och kull syskon men dom hade demonstrativt vänt henne ryggen.

Hon var död för dom.

Ensam hade hon tvingat ge sig ut i markerna hon inte alls kände till med bara kläderna hon hade på ryggen.

Under vandringen insåg Jazi hur naiv hon hade varit.

Hur tanklös hon var som inte lyssnat på dom råd hon hade fått.

Varför hade hon vart så tanklös?

Ingen klarar sig utan flocken.

Men Jazie var en överlevare.

Hon var stark, inte bara i kroppen utan även i sinnet.

Hon hittade snart en grotta som hade närhet till både vatten och fina jaktmarker.

Där tillbringade hon sin tid med att jaga och förbereda kullen som hon väntade.

Men samtidigt lärde hon sig naturen.

Hon såg den på ett sätt som dom andra i flocken inte gjorde.

Hon såg helheten.

Men inom henne växte oxå ett hat.

En ilska mot den orättvisa som hon utsatts för.

Varför var det hon som straffades?

Varför blev inte Alfan oxå utvisad?

Sent en kväll kom värkarna.

På tok för tidigt.

Och hon var alldeles ensam.

Mellan värkarna svor hon över Alfan.

Hon skulle utkräva hämd.

I sista stund kände hon hur det var nåt fel med hennes valpar så utan att hon var medveten om det lät hon avsiktligt bli att ge dom sin *själ.

Som bara en mor kan skrek hon ut sin sorg över dom tre döfödda valparna.

Allt för små men så perfekta.

Inget hade kunnat få dom att klara sig.

Och deras päls bar tydligt Alfahanens tecken.

Hon sörjde den natten.

Hon höll dom små kropparna och skrek ut sin sorg och svor att hämnas dom.

Några dagar senare staplade hon in hos flocken igen i förd en sjaskig filt.

I famnen bar hon ett bylte.

Hela flocken samlades runt om henne och visade tänderna.

Hon var inte välkommen där.

Alfa hanen och honan kom fram till henne medan dom övriga i flocken hade bildat en ring runt dom.

-Här har du dina valpar, sa Jazie och släppte byltet vid hans fötter.

Dom tre valparna föll ut och blottade Alfahanens tydliga teckning.

Förläget tittade han sig omkring.

-Det är inte mitt fel att honan inte kan skydda sig mot en kull, försvarade han sig.

-Jag var för ung för att förstå, sa Jazie. MEN DU BORDE HA VETAT BÄTTRE. Du borde ha försvarat din kull som en RIKTIG HANE. Hon spottade ut dom sista orden.

Sen kastade hon av sig filten.

Hennes kropp var täckt av symboler.

Inte för sorg utan för strid.

Hon utmanade Alfahanen på strid till döden.

Alfan skrattade nervös och tyckte att en utvisad instabil hona som inte kunde följa flockens enklaste regel inte gick att ta på allvar.

Alfahonan gav honom en kall blick och sa; Utmaningen accepteras.

Alfahonan hade sett med en blick på valparna att Jazie förnekat dom sin själv, nåt bara en rättmäktig Alfa kunde göra. Och inte nog med det så hade hon överlevt denna tid isolerad från flocken vilket visade på styrka och skarpsinne, dessutom var hon nog blodtörstig och stark att utmana en Alfahane. Nåt som aldrig tidigare hade inträffat.

Alfahonans egna kullar hade inte visat något intresse att överta rollen som Alfa och hon var väl medveten om att hennes tid snart var över.

OM Jazie överlevde skulle hon vara ett perfekt val.

I solnedgången var det dags för striden.

Reglerna var enkla.

Inga vapen tillåtna.

Striden var över när bara en var kvar i livet.

Alfahanen såg segerviss ut när han gick in i ringen.

Han hade själv vunnit sin roll som Alfa genom strid.

Och han hade stridit för att behålla den.

Men det var länge sen han hade stridit och nu var han till åren och inte lika fast i kroppen.

Jazis kropp var ett fulländat vapen.

Hennes muskler var hårda efter att ha fått klara sig ensam i vildmarken och hennes tänder vassa och friska.

Dessutom var hon full av hat och adrenalin.

Det finns inget så farligt som en hona som har förlorat sina valpar.

Hanen hade fått in det första slaget.

Tvärs över hennes ansikte, nätt och jämt missat hennes öga.

Hon hade handlöst fallit till marken nästan medvetslös.

Hanen hade bara skrattat.

Hånat henne.

Men hon hade ställt sig upp igen.

Dom gick runt varandra.

Hennes blick låst i hans.

Blodet rann men det bekom henne inte.

Smärtan var hennes vän, hennes vapen.

Den påminnde henne om vad han hade tagit i från henne.

Hon gav upp ett vrål och gav sig på honom.

Dom slogs i flera timmar.

Flocken var hetsiga av striden och blodslukten.

Hanen pressade ner henne mot marken.

Hade hela sin tyngd över henne.

Klorna grävde sig in i hennes kropp.

I ett sista desperat försök sparkade hon till honom och lyckades få honom en bit ifrån sig.

En välriktad spark med en kloförsedd fot träffade honom i skrevet och han föll till marken med blodet sprutande.

Hon gick fram till honom och slog snabbt av honom nacken.

Sen slet hon upp bröstkorgen.

Med sina vassa klor plockade hon ut hans hjärta som det vore en mogen frukt och satte tänderna i det.

Hon var segraren.

En ung hanvalp som fortfarande hade delar av sin päls kvar iaktog henne.

*Samtid är tiden (ungefär en vecka) när en hona och hane som bildar par lämnar flocken för att lära känna varandra. Om dom fortfarande vill vara ett par efter tiden så accepteras detta av flocken. Parbildning inom flocken är iregel tills den ene dör.

*Päls. När en kull valpar föds är dom pälsbeklädda och med tiden faller den av. När en valp når könsmognad faller det sista av pälsen av och man räknas inte längre som valp.

*Eftersom reglerna är hårda gällande skaffandet av valpar kan honor styra sina hormoner så att det inte blir otillåtna kullar. Detta är något som kommer med mognad och med hjälp och vägledning från övriga honor.

*När en valp fortfarande ligger i moderns livmoder är den bara ett tomt kärl. Först när kroppen gör sig redo att föda släpper honans kropp ifrån sig valpens slutgiltiga hormoner som behövs för att ta den från kärl till blivande flockmedlemm. Äkta alfta honom kan känna när kroppen skickar ut signaler om nåt är fel på kullen och därmed förneka dom hormonet så kullen föds döfödda. Men det är långt ifrån alla Alfahonor som äger denna kunnskap.

Jazie stod och betraktade den nya alfa hanen.

Den förra alfan hade varit till åren men hade varit en bra ledare av hanarna i flocken, hon undrade om denna nya alfa skulle vara lika bra på att föra flocken framåt.

Hon blundade och insöp dofterna av blod, svett och testosteron.

Han verkade stark.

Men hade han rätt karaktär?

Hon hade sett denna nya alfan tidigare i flocken och då hade han aldrig uppvisat nåt intresse av att ta över flocken.

Varför nu?

Han var något yngre än henne men inte så pass ung att detta hade vart nåt tillfälligt stridsrus.

Han var ingen valp.

Han visste vad det innebar att vara flockledare.

Som alfan av kvinnorna var det hennes jobb att samarbeta med alfan från hanarna.

Han släntrade långsamt fram till henne.

Armarna längs sidan med hanflatorna uppåt för att visa att han inte bar några vapen utöver sina klor.

Sträckte på sig för att visa upp hur stor och stark han var.

Hon kunde se många stridsärr på hans kropp.

Hans ansikte och kropp var fläckat med blod efter striden och måltiden, både av hans och av den förlorade hanen.

Han mötte stadigt hennes blick.

Hon vek inte undan.

Det var dom små sakerna som visade att detta var en kamp dom emellan.

Hon sträckte ut sin fulla längd, och hon var reslig för att vara hona.

Hon hade ett brett ärr över ansiktet som hon hade fått när hon besegrat en tidigare alfa hane som inte kunnat bete sig enligt flockens regler.

Ärret bar hon med stolthet och visade dom andra att hon var någon att räknas med.

När alftan kom fram insöp han hennes doft som hon insöp hans.

Han hade en glimt i ögonen som hon inte hade sett hos någon här sen hennes mormors tid.

Hon var förvånad.

Han gick ner på knä framför henne och blottade sin hals.

-Jag är Jakkzarh, den nya alfan för hanarna. Accepterar du mig som partner?

Jazie blinkade till men visade annars ingen min.

Det är bara alforna som får bestämma sig vilka inom flocken som får bilda par och skaffa ungar till flocken, men det innebar inte att dom automatiskt bildade par med varandra.

Hennes förra partner hade vart en äldre hane som hade behandlat henne och flocken väl men han hade vart död i mer än tio år och hon hade inte haft en partner sen dess.

Ville hon verkligen ha en partner?

Hon hade inte sett så mycket från denna Jakkzarh för att kunna bedömma hans karaktär annat än vad hon uppfattat genom hans doft.

Att ingå ett partnerskap kunde innebära att hon sa upp endel av hennes makt över flocken och att bitar av sin självständighet som hon var van vid.

Om hon var tvungen, kunde hon besegra honom i öppen strid?

Hon var inte beredd att ge upp sin frihet.

Hon hade kämpat för hårt för att nå den.

-Jag accepterar dig som partner, sa hon och tog hans hals i sin mun och bet precis så att det bröt skinnet.

Hon kände smaken av hans blod i sin mun.

Han ställde sig upp och upprepade proceduren med henne.

Dom var förenade.

Flocken vrålade av bifall.