Den gamla kvinnan i buren sjöng alltjämt, men Matheous visste att sången var mer än vanlig sång.

I alla sånger finns det magi, och nåt han visste med säkerhet var att denna gumma hade magi.

För att undvika att vakterna smittades böts som ut med jämna mellanrum och fick stränga order om att inte gå allt för nära henne.

Trots detta så var det mer än en vakt som påverkades av hennes magi och började uppvisa ett självständigt tänkande utanför vad hans ramar tillät.

Dom vakterna tog han genast bort.

Hans *Ablez måste vara perfekta.

Kvinnan gjorde honom illamående.

Han blev fysiskt sjuk i hennes närhet.

Trots detta kunde han ännu inte avrätta henne och ännu mindre släppa henne fri.

Något han hade lärt sig av misstagen från slaget om Garr var att så länge ljuset var fritt så skulle hon försvara dom.

Men ljuset blev allt svagare.

Han kunde se det.

Han kunde känna det.

Han kunde nästan känna smaken av det.

Men hon skulle leva nog länge för att se hennes älskade Silversjöarna skövlas.

Han skulle jämna det med marken.

Han blickade bort mot lavabergen.

Där förvarande han sin sista överraskning.

Något som inte ens flocken kände till.

Men varför skulle dom det?

Dom var ju bara hans Ablez.

Berget skakade och en plym av rök och aska sköt upp.

Han skrattade.

*Till flockens kännedom är Ablez helt enkelt namnet på dom.. Ungefär som Dvärgar, eller Troll eller Människor, men på gudarnas egna språk betyder det Pjäs, Kärl, Redskap. Något man bara använder utan egentligen eget värde. En pjäs eller reskap man inte har nåt emot att offra eller använda för sina egna syften.