Trollens facklor lös i mörkret och Tovas skratt klingade ikapp med stjärnorna på natthimlen.

Man hade kunnat tro när man såg dom stora trollen att dom borde höras på långa vägar, men utöver Tovas skratt och flöjterna som spelade en ack så sorgsen men ändå hoppfull melodi så rörde dom sig tystare än den milda nattbrisen.

Inte så mycket som en blomma gick sönder under deras fötter på deras vandring.

Människorna kunde inte låta bli att stirra på detta storslagna folk.

För trollen var inte bara stora i sig, utan hela deras personlighet var lika storslagen.

Dom bar med sig en del av naturen i sig själva.

Men denna natt, var dom till skillnad från sina vanliga naturnära färger en skrämmande syn att se.

Deras hår var färgade i en röd färg som fick dom mest sprakande höstlöven att se bleka ut i jämförelse.

Deras ansikten var täckta med en grå lera under ögonen och ned över ansiktet och ändå ner på skäggen hos männen. Det var deras dödsmask.

IsaMabirse och Maarakhus stod tysta och väntade på att trollen skulle komma till dom.

Isa tröck Maarakhus hand och han besvarade tryckningen.

-Jag finns här min älskade, viskade han. Var stark.

Rava och Lafr som hade Tova på axeln var dom första som nådde fram.

-Mamma!!!! ropade Tova och kastade sig handlöst från Lafrs axel i IsaMabirses öppna famn.

Isa kunde inte prata. Hon hade så många känslor, så mycket hon ville säga till detta vackra barn, HENNES barn att hon blev stum.

Hon bara stod där och höll om sin dotter medan tårarna rann.

Maarakhus höll om dom båda.

Han hade vetat att Isas hemlighet var att hon hade fött ett barn, det hade en av kvinnorna som tog hand om henne berättat, så hon skulle kunna få rätt vård, men alla hade antagit att barnet hade dött. Men när han såg denna flicka som var så lik sin mor, så även om han hade försökt, hade han inte kunnat hindra sitt hjärta från att smälta vid denna återförening.

Rava och Lafr tittade på återföreningen med blandade känslor.

Dom hade nog innerst inne alltid vetat att denna dag skulle komma.

Hur kunde dom annat än le åt Tovas glädje över att få träffa sin mor? Men nog fanns där ändå en rädsla över att förlora barnet dom kallade sin egen.

När dom första stormen av känslor var över så gick Isa fram med Tova till Rava och räckte över barnet.

Det var en gest som sa mer än ord kunde göra.

Dom två mödrarna tittade värderande på varandra och sen sprack dom upp i lika varma leenden.

Maarakhus bugade för Lafr och sa -Trollen välkomnas varmt till Yss och vi beklagar alla att det inte kunde ske under gladare omständigheter.

Lafr bugade tillbaka.

-Kan ett möte ske under så mycket gladare omständigheter än att se en mor förenas med sin dotter?

-Våra familjer knyts samman, sa Maarakhus eftersom barnet även är dotter till min fars bror. Han var dock inte värdig ett så vackert barn som detta.

-Finns den mannen här? frågade Rava försiktigt.

Isa tittade ner i backen.

-Nej, sa Maarakhus. Han bröt mot vårt folks lagar på det grövsta sätt så jag hade inget val än att döda honom för att rädda IsaMabirses liv.

-Det låter som det finns en historia här som är värd att höras, sa Lafr. Vad säger ni om att dela en måltid med oss under stjärnorna?

-Det gör vi mer än gärna, sa Isa.

Dom gick under tystnad till stranden där Lafr och Maarakhus snart hade tänt en stor eld medan Isa och Rava dukade fram filtar att sitta på och mat att äta.

Tova hade smygit upp i Maarakhus famn när dom hade satt sig till rätta och hennes blinda ögon tittade långt in i hans själ.

Isa berättade sin historia.

Den började på samma sätt som Maarakhus hade hört den tidigare, men när den kom till hennes flykt blev det en stor skillnad.

-Men tillslut efter alla hans övergrepp upptäckte jag att jag var med barn.

Isas blick letade sig till Tova som myste hos Maarakhus trots den hemska berättelse hon fick höra. Hon var trygg där hon satt och det syntes.

-Det var en sak att han utnyttjade mig och min förmåga och gjorde vad han ville med min kropp. Men jag skulle aldrig låta honom komma i närheten av mitt barn. Hennes blick var fylld av trots. Jag kunde känna att Tova var speciell. Han skulle utnyttja henne på samma sätt som han utnyttjat mig. Snöskatan lyckades stjäla en nyckel åt mig så en natt fick jag äntligen chansen att fly.

Som om hon förstått att man pratat om henne kraxade snöskatan och flaxade med sina vingar.

Vi färdades på natten eftersom jag inte tål solen. Jag visste inte vart jag skulle, bara att jag var tvungen att komma så långt borta från honom som jag bara kunde. Jag kunde känna hur barnet inom mig växte sig starkare trots den bistfälliga maten jag lyckades hitta. Hon gav mig styrkan att fortsätta. Det var för henne jag levde. Men allt eftersom hon blev större och jag närmade mig slutet på min graviditet blev det allt svårare att färdas. Hon var ganska duktig på att sparkas.. Isa log varmt mot Tova. En natt råkade jag se er i skogen. Jag var först rädd, så jag gömde oss. Men jag hörde er prata och förstod att ni var vänliga så jag höll mig i närheten.

Lafr och Rava tittade på varandra. Dom kunde minnas den tiden just innan dom hittat Tova hur en snöskata hållt sig ovanligt nära.

-Det var en svår förlossning men så fort hon öppnade ögonen visste jag att all smärta jag hade kännt var värd det. För finns det någon mer värdig skatt än livet? Jag höll henne tätt intill mig. Jag berättade att jag skulle vara tvungen att lämna henne ifrån mig för att skydda henne. Och jag kände att hon lyssnade och förstod. Hon var speciell redan då. Men det svåraste jag har gjort var att lämna henne ifrån mig. Men jag visste att jag snart skulle bli funnet och att hon inte skulle vara trygg med mig. Jag matade henne en sista gång och bredde om henne så varmt jag bara kunde. Men hur skulle jag kunna lämna henne ifrån mig? Jag kände sån ångest att jag inte kunde lämna henne ifrån mig. Men så sträckte hon upp sina små händer och tog tag i mitt hår. Hennes ögon mötte mina. Och även om hon bara var några dagar gammal kunde jag höra hennes röst inom mig. Hon försäkrade mig om att jag gjorde rätt val. Hon var lika säker som jag att ni skulle kunna ge henne den kärlek och styrka jag inte kunde. Isa snyftade fram orden så dom knappt hördes. Så jag bäddade ner henne där jag visste att ni skulle se henne och väntade. Hon tittade Rava i ögonen, när jag såg din blick när du tog upp henne, när jag kunde höra henne jollra mot dig så visste jag att jag hade gjort rätt val.

Rava tog Isas händer i sina.

Båda snyftade.

Dom hade inga ord som kunde säga den tacksamhet som kände för varandra.

Kärleken dom delade till detta barn band dom samman för evigt.

Dom var tillsammans mödrar.

Dom blev systrar.

Maarakhus kände hur det knöt sig inom honom när han tänkte på vad som kunnat hända ifall hans fars bror funnit detta speciella barn.

-Han var en ond man, sa Tova till honom precis som om hon hade hört hans tankar. Han var aldrig min pappa,  men det blev du när du räddade min mamma. Om du vill, tillade hon blygt.

-Jag skulle bli stolt över att få vara din pappa, sa Maarakhus med så mycket känslor att han var tvungen harkla sig både en och två gånger. Och vill du veta en sak? Du är en prinsessa nu.

-Är jag en prinsessa??? Tova gjorde så stora ögon som bara barn kan.

-Du är en alldeles tvättäkta prinsessa, försäkrade Maarakhus.

Isa tittade på Lafr och Rava som såg oroliga ut.

-Jag är Tovas mor, sa hon. Men det är ni som är hennes föräldrar. Jag har inte tänkt ta henne ifrån hennes hem och familj. Det är ingen som kan undgå att se hur mycket hon älskar er och hur mycket ni älskar henne. Annars hade jag aldrig kunnat lämna henne hos er. Jag hoppas att vi tillsammans kan ge henne det bästa av båda världar.

Jazie och Jakkzarh närmade sig försiktigt gruppen.

Dom ville inte tränga sig på men dom kunde känna den speciella doften från barnet så dom var nyfikna.

Efter en komplicerad presentation gick Jazie fram till Tova och drog in hennes doft.

-Hon är väldigt speciell. Hennes doft liknar kvinnan som guden håller fången.

-Magi, sa Jakkzarh och vädrade. Ren magi.

-Hon är blind, sa Jazie men hon ser mer än någon av oss.

Tova lät sina fingrar glida över Jazies ansikte. Jazies blick mötte hennes och dom delade ett ögonblick.

Jazie visade upp halsen i ett tecken på underkastelse och backade där ifrån.

-Hon kommer att bli en stor ledare, sa Jazie.

Plötsligt var det som om Tova kastades omkull och hon skrek av smärta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...