Dom vilda hölls i inhängnader.

Dom skulle inte kontrollera sig tills offret var gjort.

Han hade satt en handfull Ioneter att vakta dom vilda medan resten höll sig i bakrunden med Ljuset.

Han skrattade ett högt gällt skratt.

Hade flocken inte redan varit så påverkade av brygden så hade dom kunnat höra hur galen han var, men dom var redan så långt borta själva.

Männen höll sig på avstånd medan honorna låg och vred sig i födsloplågor.

Dom honor som vart för unga eller för gamla eller av någon annan orsak inte kunnat få en egen kull hjälpte till så gott dom kunde, lika påverkade av brygden.

Snart hördes dom första kvidande ljuden som visade att ett nytt oskyldigt liv kommit till världen.

Hanarna vädrade och drog in den nya doften.

Dom fick kämpa hårt för att stå emot sina instinkter att skydda dom nyfödda.

Honorna var fortfarande allt för påverkade av brygden för att kunna göra annat än att stirrada blint ut luften.

Nya kvidande ljud hördes.

Fler liv kom till världen.

Det var ingen som tog upp dom i famnen.

Ingen som viskade små ord fyllda av kärlek som nyblivna föräldrar gör.

Ingen som kollade så att dom var hela och friska.

Dom honor som inte födde fort nog fick hjälp på ett eller annat sätt.

Stönande ljud hördes hos dom kvinnor som fick sina valpar brutalt uppslitna eller skars upp för att det skulle gå fortare.

När tillslut alla kullar var födda togs valparna upp av honorna.

Dom höjde sina knivar.

Och slaktade valparna.

Mezai hade inte fått i sig fullt lika mycket av brygden som dom andra, så nånstans inom henne fanns hennes själv ändå kvar.

Hon tittade på kroppen hon höll i famnen.

Hennes första kull.

Hennes enda också verkade det som.

En enda valp.

Nu insåg hon vad Jazie förlänge sen hade förstått.

Guden var galen.

Och vad var då inte hon?

Hon, alfa, moder, som hade offrat inte bara sin egna lilla valp, utan även hela sin flock?

Hon skrek ut sin ångest och tröck den lilla lilla kroppen mot sitt bröst.

Det var så mycket blod överallt.

Hon tittade på den stora kniven hon höll i handen.

I en snabb hård rörelse högg hon den i sitt hjärta.

Hon dog omedelbart och föll i hop på den bloddränkta marken med sin lilla valp fortfarande i famnen.

Hon slapp se när vildarna bröt sig ut ur inhängnaden och förenades med männen i slakten av valparna.

Och mitt i allt blod stod Matheous, och hans galenskap lyste lika klart som en fyr i natten.

Först när Tova hade kolappsat hade vakterna kastat sig mot Jazie som hade stått närmast barnet, trott att hon på nåt sätt var ansvarig.

Isa hade varit tvungen att ställa sig framför henne och försäkrat dom att Jazie var oskyldig.

Vad som än pågick så var det inte deras fel.

Men att se det lilla barnet kasta sig av och an i fruktansvärda plågor var mer än någon av dom kunde bära.

Rava hade stått som fastfrusen.

Hon visste inte vad hon skulle göra.

Helarna kunde inte hitta något fel på henne och hur mycket trubadurerna än sjöng så kunde dom inte lindra hennes plågor.

Isa satte sig brevid sin dotter och tog upp hennes lilla hand i sin.

-Mitt barn, viskade hon. Mitt älskade barn. Släpp in mig. Försiktigt så satte hon barnets hand mot sin lilla panna och sin egen hand lade hon försiktigt på Tovas svettiga bleka panna.

Isa flämtade och röck till av chocken av dom fruktansvärda bilderna som utspelades i Tovas inre.

-Så mycket blod, viskade hon.

Jazie gav Jakkzarh en blick.

-Offerkullen, sa hon.

Panik utbröt runt om i Silversjöarna.

Barn vände sig plötsligt utan orsak mot sina föräldrar.

Döttrar vände sig emot sina mödrar och söner mot sina fäder.

Våld och skärck spred sig dom en löpeld.

Präster, helare och trubadurer arbetade i timmar för att återsälla lugnet och bota Silversjöarna från den sjukdom som måste ha drabbat dom.

För nån sorts sjukdom måste det ju vara.

Men allt dom fick var en kuslig stillhet.

Som när havet blir spegelblankt just innan stormen kommer.

När gryningen kom den andra dagen och galenskapen äntligen hade lugnat sig i Silversjörna öppnade Tova sina ögon.

Hon sträckte ut en svag arm mot dimman som rullade in med vågorna.

-Dom kommer, viskade hon.

Och då blev hela världen svart.

 

63aJens

15 januari 2014 08:37

vackert skrivet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...