Bengt räckte vattenrenseln till Liv.

Hon skakade på huvudet.

Senast hon drack hade hon nästan genast spytt upp det igen.

Istället fuktade han en trasa och hon torkade sig tacksamt om pannan och nacken.

Hon räckte tillbaka trasan och tryckte hans hand.

Helst hade hon velat kyssa honom men detta var inte rätt tillfälle.

Istället rättade hon till sin utrustning.

Dom var redo för strid.

Galenskapen som hade spridit sig som en löpeld över Silversjöarna hade inte drabbat dom lika hårt.

Dels var det inte så många familjer i bland dom, men dom var också bättre förberedda än dom övriga.

Dwarg som hade hållt vakt vid portalen hade kommit skyndande och berättat att den hade börjat glimma.

Ett märkligt lugn hade lagt sig över dom.

Väntan var snart över.

Bengt och Liv hade tillbringat nätterna tätt omslingrade.

Viskat kärleksfulla ord till varandra.

Planerat deras framtid som om dom inte hade nån oro i världen.

Best hade sett så generad ur när dom kysstes att han smet ut ur tältet.

Dwarg kände än en gång på sin klinga för att känna om den var vass nog.

Han hade gjort allt han hade kunnat.

Men dom flesta här var inga riktiga soldater och det visste han.

Silversjöarna var stort. Kriget skulle inte bara vara här. Soldater behövdes överallt.

Hur många av dom skulle dö här?

Hur många skulle överleva?

Ting tittade på honom och gav honom ett stöttande leende.

Hon trodde fullständigt på honom.

Han hade vart säker på att att skulle gå igenom livet ensam, så han hade aldrig varit särskilt nervös inför en strid.

Men nu var han skräckslagen.

Inte för sin egen skull utan för att förlora Ting.

När kriget var över skulle han ha många nya symboler på sin kropp.

Skulle Ting vara en av dom?

Han bet ihop.

Tappade han kontrollen över sina känslor var han inte till nytta för någon.

Han tittade mot portalen.

Han hade aldrig förstått hur stor den skulle vara.

Minst 50man skulle kunna gå i bredd.

Och hög var den också.

Gryningen var på väg.

Det verkade som att det skulle bli en vacker dag.

Men inga fåglar sjöng och skogen var stum.

Marken runt om portalen var död.

Här växte inget.

Hade det varit så hela tiden eller var det efter slaget om Garr den hade dött?

Han visste inte.

Men hur kusligt det än var med en död mark så gjorde bristen på växtlighet att det skulle bli lättare att strida.

För det var ett stort område som hade dött..

En gång hade det legat en by här minndes han från dom gamla kartorna.

Ruiner fanns fortfarande kvar om man visste vart man skulle titta men även husen hade vittrat sönder och försvunnit.

Som om hela byn hade utplånats.

Som när man som barn ritade i sanden och vågorna sköljde bort det.

Han tittade mot bågskyttarna.

Dom nickade åt honom.

Dom var redo.

Ting gav honom en sista blick innan hon ställde sig bland dom.

Hennes pilbåge blänkte i hennes hand.

Mäster Esa lyssnade i vinden. Det var som om han hade hört nåt.

Han skakade på huvudet.

Han hade kunnat svära på att han hört en kvinna.

Så blev hela världen svart.

Och portalen öppnades.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...