I tunnlarna spred sig nervositeten.

Det var allt svårare att smyga ut och hämta vad man behövde utan att riskera att Ables eller vildarna att upptäckte dom.

Dom skulle snart vara utan både mat och vatten och det blev allt svårare att ta hand om dom skadade och göra sig av med latrinavfall. Stanken skulle snart avslöja dom om inte löparna* gjorde det.

Jazie och Jakkzarh passade inte in i dom trånga gångarna, dom var vana vid öppna slätter. Att dessutom stå utanför själva striderna var nästan outhärdligt för det stridstränade alfa paret. Men dom hade givit sitt ord på att dom skulle skydda IsaMabirse och Tova och dom stod vid sitt ord. Och allt för snart skulle striderna nå även dom.

Liv var trött smutsig och kladdig av blod.

Dom hade förlorat mäster Esa under nattens anfall. Den modiga vätten hade lyckats fälla en Ionet som var nära att ödelägga lägret.

Matheous hånade henne.

Mardrömmarna hon hade haft var nu verklighet.

Hur mycket dom än kämpade så verkade som att fienden bara blev fler. Och starkare.

På dagarna slogs dom, på nätterna slogs dom och där emellan slogs dom lite till.

Dom få stunder där emellan sov dom där dom stod.

Men Liv hade Bengt och hon hade Best. Hur skulle hon klara sig utan dom?

Hon sneglade på Dwarg och Ting. Hon log trött åt deras nyupptäckta kärlek.

Hopp.

Det var precis vad dom behövde.

Och vad ger större hopp än kärlek i en tid som denna.

En signal ljöd och Liv höjde blicken.

Dags för strid.

Hon lyfte svärdet och gjorde sig redo.

Mattheous galna skratt ljöd genom hela lägret och fick henne att rysa.

Vildar, Ables och levande döda kom stormande från skogen. Ingen kunde förutsäga vart ifrån dom skulle komma, dom fanns bara där. Magi.

Liv gav upp ett krigsvrål och rusade mot dom anfallande.

Svärd mot svärd.

Blod som sprutade.

Fruktansvärda läten från fallna kamrater, döende, torterade.

Hon var kall inombord.

Hur länge skulle dom orka?

Tova vände upp blicken mot Isa.

-Mamma viskade hon och pekade.

Sen vällde det in vildar och levande döda.

Jazie morrade högt och kastade sig in i striden.

Hon skulle slåss till döden för att skydda Isa och barnet.

Jakkzarh stod vid hennes sida.

Dom var överallt.

Vildar, Ioneter, Ables.

Tog det aldrig slut undrade Marakhus när han puttade bort en död vilde.

Han gav Lafr och Rava en nick. Han hade kommit att få stor respekt för dom.

Han kunde även se Shar och Tressie. Shar höll i en stor sabel och Tressie ett svärd hon hade fått av hans far.

Liv satte av efter Mattheous.

Han skrattade åt henne.

Hånade henne.

Plötsligt ser hon i ögonvrån hur en Ionet höjjer sin enorma klubba mot Bengt.

Innan hon hinner göra något kastar sig Best fram och får hela träffen av klubban.

Smällen är fruktansvärd och hon se hur en av dom kraftiga spikarna träffar honom just under frambenet mot bröstet, enda platsen där siljentrustningen hade ett glapp. En kraftfull stråle med blod sprutade från såret och han kastades i marken.

Bedövad.

Sen rasande.

Iskallt hat.

Hon vände all sin ilska mot Mattheous.

Han skrattade åt hennes smärta och tog sats och flög över lägret.

Liv knuffade i från med fötterna och utan att märka det själv flög hon efter honom.

Hans skratt blev allt muntrare och galnare när han såg hennes hopplösa kamp.

Han tröttade ut henne.

Hon svingade svärdet och missade.

Hur skulle hon kunna träffa?

Han lockade henne närmare och dök bort igen.

Han sög i sig hennes hat som den ljuvaste nektar.

Han livnärde sig på henne.

Ju starkare hon hatade ju starkare blev även han.

Berusande.

-Liv.

Hon skakade bort rösten hon hörde i sitt inre.

-Liv!

Hon vägrade att lyssna.

-Liv! Glöm inte vem du är.

Ash röst fick henne att minnas vem hon var.

Hon stannade upp.

-Inser du äntligen att du har förlorat flicka lilla? Mattheous skrattade hånfullt.

-Jag är Liv. Bonddotter.

Hennes röst ekade så hela silversjöarna hörde henne.

-Men jag är även dotter av Gudarna.

-Du kan aldrig vinna över mig! hånade Mattheou.

-Kanske inte, men så länge jag lever kommer jag att kämpa!

Solen träffade hennes siljenrustning och bländade Mattheous ett ögonblick.

Hon sträckte ut armarna och rustningen sprack i tusentals små bitar och föll av henne.

Hennes kraftarmband spred sina rötter över hennes arm, formade en ny rustning.

Hon tittade på Mattheous.

Han skrek av ilska och skickade iväg stora eldsklot mot henne och lägret.

Liv blundade och höjde på armarne..

Vattenpelare steg upp från silverjöarna och släkte kloten innan dom nådde sina mål.

Hon vände blicken mot Mattheous och skickade iväg en energi våg som skickade iväg honom.

I lägret flydde moståndarna i panik.

Hon visste att detta bara var en tillfällig seger.

Mattheous skulle vara tillbaka när som helst, men nu skulle hon få en chans att ta farväl av Best.

Hon sjönk till marken och sprang till Best.

Han låg nedbäddad i ett tält och flämtade tungt.

Rött blod bubblade ut för varje andetag och trots att han var kraftigt badagerad skulle han dö. Hon förstod det.

Han tittade på henne och viftade ynkligt på svansen och gnydde.

Hon satte sig hos honom. Begravde huvudet i hans tjocka blodiga päls och grät.

-Du får inte lämna mig, viskade hon. Du får inte lämna mig.

Han slickade henne försiktigt i ansiktet och hostade upp mer blod.

Bengt stod brevid henne. Hans ansikte var en grå mask och stilla tårar föll för hans kind.

Han satte sig brevid henne och dom satt där tillsammans medan Best dog.

-Neeeej! skrek Liv och kastade sig över Best.

Bengt höll om henne.

Deras kärlek till varandra och till detta djur var så stark att armbanden som en gång varit ett, flätade sig samman. Dom for rakt igenom Best skadade bröst och ner i marken. Och rötterna spred sig. Och med dom spred sig kärleken. Och med kärleken spreds även liv.

Plötsligt långt borta i fjärran hördes gråten från ett barn.

Best päls föll i sär och en ung pojke tittade upp mot Liv.

-Mamma viskade han.

I tunnlarna hade vågen av vilar och levande döda bytts ut mot Ables.

Jakkzarh mådde illa av att behöva slåss mot sina egna, men detta krig var skapade av Deras gud, så det var också upp till dom att avsluta detta.

Men just när dom skulle mötas så hördes i fjärran gråten från ett barn. Det var inte vilket barn som helst utan det var gråtan från en Valp.

Hur var det möjligt?

Gråten från valpen väckte dom stridande Ables ur sin drogade förtrollning och dom tittade sig förvirrat om.

-Ables!!! Lyd! Jazies röst lämnade inget utrymme för tvekan.

-Ables, detta är inte vår strid. Vi har följt en galen gud i fördärvet. Släpp vapnen.

Ables släppte sina vapen, vana att följa Alfans order.

Liv och Bengt hörde hur det mullrade i fjärran.

Mattheous var tillbaka.

Bengt tog beskyddande gossebarnet i sin famn och Liv rusade ut.

Vildar, levande döda och Ioneter kom mot dom.

Dom var fler än dom någonsin hade varit.

Nu tar det slut, tänkte Liv. Vi har förlorat.

På den nu torra och hårda marken låg en ensam liten valp och grät.

Mezai hade i sitt drogade tillstånd inte förstått att hennes lille valp fortfarande varit vid liv.

Hennes kropp hade legat skyddande över honom och instinktivt hade han lyckats finna hennes bröst och fått i sig den sista droppen av näring som fanns i henne innan hon dog. Sen hade han fallit i dvala, nästan död. Men Livs rötter hade nått även dit och väckt honom. Och marken brevid honom började gnistra. Det var som en massa diamanter plötsligt kom till liv. En osynlig vind fick dom att dansa och virvla runt. För Livs rötter och deras kärlek hade lyckats väcka ljuset.

Gudinnan Lys log mot den lilla valpen som sträckte upp sina små varmar mot henne.

Tillsammans gick dom genom portalen.

Mattheous blev vit av skräck när han såg hur portalen öppnades. Han förstod att den enda som kunde komma igenom var Lys.

Och när hon klev ut genom protalen möttes hon av Ash.

Lys log mot honom och gick fram till Dwarg och Ting.

-Jag lämnar detta värdefulla barn i er vård. Se till att han finner rätt hem. Varken Dwarg eller Ting kunde säga något utan nickade bara och höll försiktigt den allt för magra lilla valpen.

-Neeeeeeeeeeeej, skrek Mattheous. Nej, nej nej neeeeeeeej. Jag hade vunnit!

-Mattheous, Lys röst var mild. Du kan inte vinna över oss.

-Och vi kan inte vinna över dig, sa Ash.

-Vi är endel av varandra, sa Lys.

-Naturen kräver balans, sa Ash.

Mattheous blickade hetsigt omkring sig för att hitta en väg ut. han var fast.

Lys tittade ut över folken som hade samlats.

-Utan mörker finns heller inget ljus, sa hon med sin milda röst. Så länge vi finns, finns även Mattheous.

-Det är dags att ni får leva era liv på riktigt, sa Ash.

Dom stod tillsammans med en besegrad Mattheous emellansig. Sen steg dom upp mot himlen.

Högre och högre upp.

Och så exploderade dom i oändligt många bitar och försvann.

Vildarna sprang planlöst omrkring. Utan Mattheous som ledde dom hade dom inte längre något uppgift.

Levande döda och Ioneter dog där dom stod. Utan Mattheous som livnärde dom fanns det inget kvar i dom.

IsaMabirse stod tätt sammanslingrad med Marakhus.

Dom tittade ut över dom brinnande ruinerna av deras stad.

Isa tittade mot honom.

-Vad gör vi nu? frågade hon.

-Vi tar hand om våra sårade, vi begraver och sörjer våra döda och bygger upp våran stad igen.

-Och sen?

-Och sen tar vi hand om våra nya liv, sa han och lade sin hand beskyddande över hennes mage.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...