Så vi satt där.

Han och jag.

En levande en död.

Ingen av oss sa nåt.

Först var det en tung tryckt tystnad.

Det jag hade sagt hängde som en blöt filt över oss.

Jag var så arg, så besviken på livet, så besviken på döden oxå.

Jag ville ha hämd!

Han sa inget.

Inga dömmande blickar. (alltså även om han nu inte har nåt ansikte så kan man ju ändå "se" om nån tittar på en.)

Inga försök till att övertala mig att tänka annorlunda.

Inga hot om evig förbannelse om jag fortsatte mitt tankesätt.

Inga löften om att "Gluggen" skulle få sitt straff efter döden.

Det var han, jag och tystnaden.

Sen kändes inte tystnaden lika tung längre.

Hatet inom mig ersattes av en sorts tomhet.

Han tittade på mig men sa inget.

Han visste att jag började tänka om men han pressade mig inte.

Tomheten ersattes så småningom av sorg.

Jag började gråta.

Han höll om mig.

Vi satt där.

Jag torkade mina tårar.

Tog ett djupt andetag som darrade av tillbaka hållen gråt.

Han hjälpte mig upp från golvet.

Hans hand var sval.

Han bleknade bort och försvann innan jag hann säga tack.

Men jag vet att han kände hur tacksam jag var.

Finns det hopp finns det liv.

Och framtiden kändes inte lika mörk längre.

Vi skulle vara förbannade, ledsna, tomma, arga.

Vi skulle sörja, och så småningom le och när vi minst anade skulle vi skratta igen.

Vi skulle inte glömma men vi skulle gå vidare.

Jag gick tillbaka till mina vänner.

Hur säger man till nån på tal om ingenting.. Jag vet att det finns ett liv efter döden för jag kan se döda?

Jamenar, även om nu vi konstnärer har ett "friare" sinnen än kanske andra och även om dom var mina bästa vänner så.. Tja... Man kan inte tro på allt.. Hur bra vänner man än är.

Dessutom var det ju inte som att jag såg döda eller hämtare varje dag eller nåt.

På dom åren som hade gått mellan vårt första möte och när jag delade lägenhet med Hanna och Harriet hade jag bara sett hämtare en handfull gånger.

Jag vet att både Hanna och Harriet misstänker nåt. Dom har ju inte kunnat undgå att se att jag ibland verkar titta på nåt som inte finns hur diskret jag än försöker vara.. Det är nackdelen med att känna nån riktigt bra. Det är nästan omöjligt att ha hemligheter för varandra. Men är man riktigt goda vänner så respekterar man oxå behovet av "hemligheter" en privat sfär om man så vill.

Och det gjorde dom..

Jag visste att dom skulle lyssna om jag ville prata och dom visste att ville jag prata skulle jag komma direkt till dom.

Det var ju inte som att jag och mannen utan ansikte (jag kallade honom Jason i mitt huvud, för att hans ansiktslösa ansikte fick mig att tänka på jason från fredag 13, kanske inte så smickrande men men..) träffades för en fika eller nåt.

Nästa gång jag träffade honom och fick prata med honom så hade det gått säkert 5år.

En tjej på skolan tog livet av sig.

Hon hade vart mobbad under flera år och trots att vi försökte hjälpa henne så orkade hon inte tillslut utan tog en näve piller.

Många tyckte förstås att det var sååå tragiskt (och ändå hade dom inte gjort nåt medan hon levde) medan andra tyckte att hon var feg som tog den lätta vägen ut.

Det gjorde mig så förbannad att jag nästan kokade över.

Mobbar patrasket hade inte ens vett nog att se d minsta skyldiga ut till d dom hade gjort.

Harriet blev så jävla arg när hon hade hört dom skämta om den döda tjejjen att hon gick fram till den sk ledaren, Spottade honom i ansiktet och undrade om han var nöjd nu... Och att han egentligen skulle sitta i fängelse för mord.

För det var så vi såg på det.. Det må ha variet hennes eget beslut att ta sitt liv.. Men det var dom som fick henne dit.

Dom kunde lika gärna ha tvingat i henne pillren.

Dom mördade henne.

"Ledaren" hade kastat en överlägsen blick på Harriet och sagt om hon fick lite kuk i sig skulle hon inte vara en sån fjollig kärring.

Efter det var hans nya smeknamn gluggen.

Nu förespråkar jag inte våld.. verkligen inte.. Men när hon gav honom den där fet högern.. Fan va gott jag mådde. Sry men jag är inte mer än människa.

Vi höll en form av anti våld (hmf) mobbing sorge vaka den natten.

Vi stod där ett helt gäng med tända ljus och sörjde.

Jag tog några glas för mycket och blev lite väl rund under fötterna kanske.

Jag var ledsen arg bitter.

Jag ropade på "Jason". Han kom.

Men då visste jag förstås inte vad jag ville få sagt.

Så vi satt där tysta en stund.

Är det en dödssynd att ta livet av sig? frågade jag tillslut. Tog hon den lätta vägen ut? Kommer hon till himlen?

-Varför skulle det vara en dödssynd att ta livet av sig? Det är inte alls fegt. Det är däremot en av dom största tragedierna i livet när någon väljer att avsluta livet innan det knappt ha börjat. Men fegt? Den lätta vägen? En av dom absolut största instinkten hos människan är viljan att leva. Vi vill leva! Vi är skapta för att leva. Och sen har vi hoppet.. Människor söker desperat efter hopp även när det verkar vara som allra mörkast. Minsta lilla hopp att klamra sig fast vid. Så hur desperat måste hon inte ha varit för att lämna sin familj sina vänner på det sättet? Vilken ångest måste hon inte ha kännt när hon mycket väl vet vilken smärta hon orsakar? Så att säga att hon tog den lätta vägen ut? Nej det är fel. Om hon kommer till "himlen"?, det är hon själv som avgör sitt öde.. Bara hon kan bestämma det. Hon kan lika gärna välja att hon vill ha en ny chans med livet.

-Hur kan såna som gluggen tillåtas leva? Varför gör ni inget?

-Vad ska vi göra? Vi är inga poliser som säger åt er hur ni ska leva era liv. Ni väljer själva era öden.

-SKA HAN BARA FÅ GÅ FRI DÅ? jag var så arg att jag skrek. HAN MÖRDADE JU HENNE, även om det var hon som tog tabletterna.

-Alla liv har ett värde, sa Jason.

Jag ville strypa honom.

Jason tittade på mig.

Jag var arg.

Han sa inget.

Han bara satt där och väntade.

-Jag vill att han ska straffas väste jag. Jag vill att han ska må lika dåligt som hon gjorde.

-Skulle du må bättre då?

-JA!

-Och på vilket sätt skiljer du då dig från honom? OM du njuter av att han plågas då är du ju som honom.

-Det skiter jag i sa jag.

-Ilska och hat är fullkomligt naturligt. Men att faktist njuta av någon annans lidande.. Är det verkligen den väg du vill gå?

-Just nu vill jag det sa jag tyst.

Hur går man vidare med sitt liv när man faktist vet med 100% säkerhet att det finns en fortsättning efter döden?

Och inte nog med det, Du väljer själv hur den fortsättningen kommer att bli beroende på hur du lever nu.

Mannen hade sagt att det största hotet inte var hat våld krig och sånt som man skulle kunna tro, utan likgiltighet.

Så jag såg till att bry mig.

Inte så mycket för att jag kände mig på nåt sätt tvingad för att hamna i himlen eller nåt.

Jag började faktist läsa bibel efter jag pratat med mannen men kom fram till att bibeln gav inte mig nåt.

Och jag behöver inte tro på bibeln för att vara en bra person.

Men jag ville visa att jag hade hört det han hade sagt och jag brydde mig.

Inte bara om mig utan alla andra där ute oxå.

Världen är bra mycket större än bara jag.

Och bryr jag mig kanske jag lyckas få någon annan att by sig oxå.

Så jag gjorde allt för att engagera mig.

Men när man bara är en person kan man bara gör sååå mycket.

Man måste leva för sig själv oxå inte bara andra.

Om man bränner ut sig så är man inte till hjälp för nån.

Och det var precis vad jag gjorde.

Första året på gymnasiet hade jag så många bollar i luften att jag knappt hann med att andas.

Skolarbetet blev lidande och jag tappade lite fotfästet om mig själv.

Jag hade i all min strävan efter att hjälpa andra finnas där tappat bort mig själv.

Vem var jag egentligen?

Det var då jag träffade Hanna och Harriet.

Jag satt och grät i ett hörn i källaren på skolan. Kände mig fullständigt vilse.

-Vi funderade just hur länge du skulle orka utan att bryta ihop sa Hanna och räckte fram en näsduk.

-Du måste leva lite själv oxå, sa Harriet och hjälpte mig på fötter.

-Jag har så mycket att göra snyftade jag föga 6igt med snoret rinnande från näsan..

-Det enda du behöver göra, sa Hanna, är att komma med oss till fiket och ta en stooooor latte och slappa en stund.

-Men jag har lektion om 20min sa jag.

-Det är lika bra du gör som hon säger, sa Harriet. Det var nämligen inte en förfrågan. Det var en order!

-Japp, sa Hanna. Så torka näsan fixa makeupen så går vi.

Till min förvåning så började jag skratta och följde med dom.

Det bästa val jag nånsin har gjort för vi har vart vänner sen dess.

Och vilka vänner sen.

Det var faktist Hanna som fick mig att börja måla. Jag har alltid älskat att måla men mina lärare har aldrig tyckt att jag var säskilt duktig så mina betyg i bild var inget att hurra för.

Jag lyckades aldrig lära mig dom olika stilarna.. Kunde inte säga vilken konstnär som målade vad under vilken period och jag brydde mig inte heller.

För att inte tala om skuggning..

Suuuck.. Vet inte huuuur många samtal jag och mina lärare pratade om det.

Det Hanna såg i det jag målade var inte att det var perfekt.. Hon såg mina brister och var inte rädd för att säga vad hon tänkte, men vad hon såg var att jag målade en känsla. Och DEN fanns i allt jag målade.

Harriet lärde mig att dels säga nej till mig själv men oxå att säga ja till livet.

-Vad är livet till för om inte levas?, sa hon..

Och hon hade förstås rätt.

Naturligtvis ville jag fortfarande visa världen vikten av att bry sig.. Vikten av känslor. Vikten av att räcka ut en hand åt nån.

Vi blev dom tre musketörerna.

Vi höll ihop i alla väder.

Och det behövdes verkligen.

För livet är inte alltid så lätt att leva.

Om ni inte redan har förstått det så är Hanna och Harriet ett par.

Och trots att vi lever i ett modernt sammhälle så är det tyvärr inte alla som accepterar "den sortens relation". Har aldrig förstått mig på såna om jag ska vara ärlig.

Spelar väl ingen roll vilken läggning man har så länge det är av egen fri vilja och man inte tränger sig på nån?

När Harriets föräldrar fick veta hur det var så kastade dom helt sonika ut henne på gatan.

Hon var inte välkommen längre.

Hur tänker endel egentligen?

Hur kan man göra så mot sitt eget barn?

Lev ditt liv som JAG vill annars dra???

Förstår ni hur himla övergiven hon måste ha kännt sig?

Hur illa ens föräldrar än är så är dom ju ändå ens föräldrar.

Det är ju dom man ska kunna lite på i alla väder.

Om man inte kan lite på dom vem ska man då kunna lita på?

Men vi fanns där.. Jag och Hanna.

Och inte bara det.

Mina föräldrar fanns oxå där och så även Hannas.

Vi tog hand om henne.

Och slutligen skaffade vi tre våran första lägenhet tillsammans..

Nu vill jag ju inte få det att låta som om livet var perfekt för det var det inte.

Det är inte så lätt att dela lägenhet även om man är vänner.

Framförallt inte när två är konstnärer som behöver utrymme och en är trummis.

Men har sagt att livet är lätt att leva?

Jag brukar säga att livet är som en dans på rosor..

VARNING FÖR TAGGAR.

Men vi klarade det.

Men jag berättade aldrig för dom om vad jag hade vart med om.

Den biten höll jag för mig själv.

Ni kan ju säkert gissa vilken uppståndelse det blev.

En klass med småungar som hamnar mitt i ett dramatiskt rån där en dessutom avlider under en biljakt.

Det blev förstås polisförhör men vi hade ju förstås inte sett så mycket och så blev d massa interjuver i tidningen osv.

Dom flesta i min klass som var med tyckte ju förstås att det var döööö cooolt. När man är 13 så känner man sig rätt odödlig.

Men inte jag.

Jag var fullkomligt skräckslagen.

Jag hade ju sett dom ansiktslösa som släpade iväg med den döda rånaren.

OCH DOM HADE SETT MIG!

Vad skulle hända nu?

Jag började minnas vad som hade hänt när jag var liten.

Och anledningen att jag hade sett honom var ju för att jag var döende och inte i min kropp så att säga.

Innebar det att jag var döende nu oxå?

Varför skulle jag annars kunna se dom?

Jag kunde knappt andas, så rädd var jag.

Skulle jag dö nu?

Och i så fall.. Skulle dom ta mitt ansikte oxå?

Jag kunde ju inte prata med nån om det heller..

Jamenar.. vad skulle jag säga?

Jag såg 4 ansiktslösa "spöken" som släpade bort rånaren och stal hans ansikte????

Vem skulle tro mig?

Jag vaknade skrikande på nätterna av jätte hemska mardrömmar om att mitt ansikte försvann.

Mina stackars föräldrar och lärare trodde förståss att det var nån märklig form av ptsd och försökte förklara att rånarna kunde inte skada mig osv.. 

Men dom kunde inte förstå varför jag plötsligt var livrädd för allt..

Jag tuggade maten tonvis av gånger för att vara säker på att jag inte skulle sätta i halsen och kvävas.

Minsta lilla sår jag fick var jag säker på att jag skulle få en dödlig infektion.

Tillslut hamnade jag hos en barnpsykolog som försökte få mig att prata om vad d nu var som gjorde mig så rädd..

Men jag kunde ju inte säga nåt till henne heller.

En natt när jag satt fullt påklädd i min säng (så jag skulle hinna ut om hustet tex började brinna) så dyker dyker det plötsligt upp ett ansiktslös spöke upp i mitt rum.

Jag skrek rätt ut men jag förstod att ingen kunde höra mig.. Jag hade råkat kasta en blick på min klocka och den hade stannat.

-Du behöver inte vara rädd. Mannens röst (både rösten och det övriga utseendet gjorde klart att det var en man trots bristen på ansikte) hördes i mitt huvud snarare än kom från honom.. Han saknar ju ändå mun.

-Ska jag dö nu? Frågade jag.

Ska du ta mitt ansikte?

-Varför skulle jag göra det? 

-Jag såg vad ni gjorde med rånaren. Och jag kan se er.. Så jag är väl oxå döende?

-Kommer du ihåg vad som hände på lekplatsen?

-Ja, sa jag. Och då dog jag nästan.

-Kommer du ihåg hur han tog i din hand och sa hej då innan han gick?

Jag tittade på märket på min hand.

-Ja jag minns.

-När han tog din hand så förde han över gåvan av att kunna se oss utan att han visste om det.

-Jaha. Jag funderade. 

-Hade du var någon annan än den du är så hade inget hänt.

-Vad är det för fel på mig?

-Det är inget "fel" på dig. Men du har ett väldigt öppet sinne och öppet hjärta.. Du är väldigt empatisk. Så därför när han tog i dig så öppnade han upp dina ögon på ett sätt du kanske inte var redo för. 

-Så om han inte hade gjort det så hade jag inte kunnat se er?

-Det är mycket möjligt att du hade kunnat se oss ändå så småningom. Men nu blev det så här istället.

-Ska du ta bort det han gjorde?

-Hur skulle vi kunna göra det? Det är ju endel av den du är.. Ungefär som dina blåa ögon. 

-Men jag är rädd.

-Vad är du rädd för?

-För att ni ska ta mitt ansikte oxå.. För att jag ska dö. 

-Vi ska inte ta ditt ansikte.. Och du har såå mycket liv i dig så du ska inte dö.

-Är du säker?

-Alla människor styr sina egna öden. Men vissa har ingen respekt för livet andra människor eller ens sig själva.. Mannen hade själv levt och dött på ett sånt sätt att han detta öde.

-Men.. Jag funderade hur jag skulle uttrycka mig..

-Du behöver inte oroa dig.. Du måste inte vara perfekt.. Du kan mycket väl bli arg, bråka, ljuga tom hata. Känslor är mänskligt och en del av livet. Du ska inte vara rädd att känna eller att göra fel. Hur skulle du annars lära dig saker? Och vad vore livet utan känslor.

Jag funderade och nickade.

-Meeeen.. 

-Det största felet en människa kan göra är att sluta känna.. Det största hotet mot lycka kärlek osv är inte hat krig våld.. Det är likgiltighet. Det är när man slutar bry sig som den riktiga "ondskan" vinner. Och så ar det med den där mannen. Han var hel likgiltig både om sitt eget liv alla runt ikring honom, han var tom likgiltig för dom som var med honom.

-Men varför har inte ni nåt ansikte? Är det bara dom onda som hämtas av er? Jag hade så många frågor som snurrade i huvet.

-Vi är anonyma. Vi har inget behov av ansikten. När man dör och man är redo att gå vidare så möts man av oss. Men beroende på hur du har levt ditt liv så blir det olika på hur man hämtas. Mannen som var likgiltig för allt blev av med sitt ansikte just för den sakens skull, men det betyder inte att tex du skulle få det. Vi är hämtare.. Se oss som en taxichafför, eller en vän som visar vart du ska.

-Utan ansikten så ser ni inte särskilt vänliga ut påpekade jag.

-Det är för att du ser oss genom dina ögon och du lever än. Du ser oss så här eftersom du är inte redo för nåt annat.

-Hmf tyckte jag. 

Jag kunde höra hur han skrattade.

-Känns det bättre nu? frågade han. Du behöver inte vara rädd för oss. 

-Kommer jag att se er fler gånger?

-Ja det kommer du att göra.

-Kan jag prata med er om jag vill? Kommer ni att prata med mig? Ska jag bara glömma att ni finns? Vad ska jag göra???

-Tänk dig att vi är som vilka arbetare som helst.. Föreställ dig att vi är tex poliser.. Så när du ser oss så är vi på ett arbete. Blir det enklare då?

-Joo kanske.

-OM du vill prata med oss så kommer vi. Och om du vill att vi ska prata med dig så kommer vi att göra det oxå. Men det innebär ju inte att det kommer att ske varje dag eller så.. Tiden betyder inte så mycket för oss. Vi lever inte under samma förutsättningar som ni levande gör. Vi flyter runt i tiden dit vi behövs.

Nu var jag mer förvirrad än tidigare men jag kände mig lugnare. Jag skulle inte dö..Det var ingen som var arg på mig och jag skulle inte förlora mitt ansikte. 

-Nu är det dags för mig att gå. Jag vill inte ge dig för mycket att tänka på. Men kom ihåg. Vi är inte farliga, du behöver inte vara rädd för oss..Vi är som vem som helst. Och du är en mycket speciell människa. Lev ditt liv som den du är. Var lycklig, var ledse, var arg, glad och allt där emellan.

Han bleknade bort och försvann och lämnade mig ensam kvar i rummet med mina tankar.

Finns det nåt bättre än en riktigt härlig dag?

Solen skiner, vinden fläktar istället för kyler, fåglarna kvittrar och himlen är så där härligt blå?

Retas bara.

Jag SKA fortsätta min historia.

Ni blev rätt nyfikna va?

Det hade jag blivit iallafall.

Jag kan alltså se spöken.

Inte fullt så dramatiskt som ni kan tro.

Det är inte som att dom kommer till mig och vill ha hjälp med saker eller försöker skrämma mig eller så.

På ett sätt är dom bara som vem som helst annars som springer runt på stan som man inte känner eller lägger märke till.

Hm.. Dalade intresset nu? Sry om jag gjorde er besviken.

När jag var 4 eller 5, (eller så skulle jag precis fylla fem eller så hade jag just fyllt fem?) så rymde jag hemifrån.

Jag var dramatisk redan då. haha.

Jag hade iallafall fått en lillebror och tyckte att hela världen hade glömt bort att jag ens existerade.

Jag kände mig ensam, bortglömd och vääääldigt avundsjuk mot min bror..

Så pass att jag stal hans lilla nalle och kastade bort den.

Men sen blev jag förstås rädd att dom skulle bli arg på mig så jag rymde.

Jag gick till lekplatsen och sen minns jag inte exakt vad som hände. Man tror att jag klättrade på rutchkanan och halkade.

Hur som helst föll jag och blev medvetslös.

När dom hittade min kropp så var jag inte längre i den. När jag berättade för mina föräldrar så sa dom att det bara var en konstig dröm och jag trodde dom först.

Jag såg hur dom hittade min kropp och att dom bar iväg den. Jag ropade och ropade men det var ingen som såg mig.

Jag var så liten att hur fort jag än sprang så hann jag inte fram innan dom körde iväg.

Och jag blev kvar.

Jag kände mig så otroligt ensam.

Jag visste att jag på nåt sätt var tvungen att hitta min kropp igen men jag visste inte hur.

Jag hade ingen tidsuppfattning då men mina föräldrar har berättat att jag svävade mellan liv och död i över en vecka.

Men när jag var där på lekplatsen så kom en man.

Han var så snäll och han lyssnade på mig.. Han förklarade att mina föräldrar inte alls hade glömt bort mig. Och han sa att jag var ju stora syster nu så jag hade ett ansvar.

Jag glömmer aldrig hur han bar mig hela vägen till sjukhuset och hur trygg jag kände mig.

Han sa att jag var tvungen att gå tillbaka till min kropp nu.

Att jag var tvungen vakna.

Jag var ju stora syster nu, sa han. Och mina föräldrar saknade mig såååå mycket.

Så jag tog tag i mig själv och sa att nu måste jag vakna.

Och då vaknade jag.

Innan han lämnade mig så tog han min hand.. Han var så varm.

Och sen försvann han.

Jag och min lillebror kom varann väldigt nära efter det.

Vi pratar minst en gång i veckan och iregel oftare än så.

Annars var mitt liv rätt vanligt.

Dom vanliga upp och nedgångarna..

När jag var ungefär 13 så var jag och min klass på väg hem från ett studiebesök på ett museum..

Till vår stora förvåning så hamnade vi mitt i ett rån i en guldaffär.

Alltså vi var inte i affären vi var ju i bussen..

Men rånarna kom körande i sin flyktbil jagade av polisen precis när vi kom.

Rånarna förlorade kontrollen över bilen och körde rakt in i ett hus..

Bussen stannade förstås och vi fick stränga order om att sitta kvar medan dom hämtade rånarna och kunde få bort bilen som hade ställt till med endel skada.

Vi satt som klistrade och tittade på.

När vi sitter där och stirrar på vad som händer ser jag hur 4 personer liksom glider fram mot bilen där rånarna fortfarande satt fast..

Jag kunde se hur dom böjer sig fram och får ut en av rånarna.

Men han är liksom genomskinlig och stretar emot allt han kan.. Fullständigt skräckslagen.

Så ser jag till min stora förskräckelse hur munnen liksom suddas ut.. Och sen försvinner näsan. Och sen ögonen.

Ansiktet är bara en slät hudfärgad yta.

Utan att ha vart medveten om det så har jag satt handen mot fönstret i bussen, och det måste ha hörts.

För dom 4 personerna vänder sig alla om och tittar rakt på mig.

Och dom har inga ansikten heller...

Sen vände dom sig bort och gick iväg med rånaren.

När jag har hämtat mig från chocken så har jag fortfarande handen mot fönstret. Och på handen har jag ett märke. det ser ut som ett tumavtryck..  Och det var varmt.

Hm.

Hur börjar man nåt sånt här egentligen?

Hoppas ni har tålamod med mig för jag är ny på d här.

Jag är en rätt privat person av mig så att lämna ut mig på det här sättet kommer inte direkt naturligt.

Men hej på er iallafall.

Jag kan ju börja med att säga att jag är ingen Melinda Gordon.

Jag är ingen söt snäll som går om kring ständigt leende medan jag försöker göra världen bättre och få rastlösa andar att gå "in i ljuset".

Jag är inte heller nån sookie eller Elena som jagas/beskyddas av tokkära, tokkåta blodsugare som tappar kläderna i tid och otid..

Faaaast ser ni nån sexig vampyr som letar efter nån att bli kär i så skicka honom till mig.. Mums.

Skämt å sido.. Dom enda blodsugarna som surrar runt mig är mygg.. Och dom klarar jag mig utan.

Blev ni besvikna nu?

Tja, vad kan jag säga? Välkommen till mitt liv..Jag önskar det var mer sexigt osv men som singel är den enda jag har sex med mig själv.. Hm.. 2much information där tror jag.. Jaja,.. nu vet ni ytterligare en sak om mitt trissta liv..  Eller trissta liv.. Trissta sexliv iallafall.. Mitt vanliga liv är nog allt annat än tråkigt.

Sååå...

Jag är en rätt vanlig tjej.. Med tanke på att jag är konstnär alltså.

Nyfyllda 30.. (ni skulle ha vart med på festen.. jag lovar jag var bakis i 3 dagar.. huuuu)

Jag bor i en rätt trevlig 2a med min lilla blandras katt Lady L. Hon är en härlig pälsboll som är en korsning mellan ragdoll och nån gatumix.. Toksöt.

Egentligen skulle hon bara heta Liv eftersom dom trodde hon skulle dö när hon föddes,  men när jag badade henne första gången och hennes päls var alldeles slickad och stripig så blängde hon så snorkit på mig att från den dagen blev hon Lady L.. Eftersom jag bor i stan är hon innekatt så min inredning är katt anpassad. Jag har tom ett katthjul som jag köpte efter jag såg ett program på tv. Om ni inte vet vad ett katthjul är så tänk er ett hamster hjul, men större.. Hon älskar den. Med hjälp av mina bästa vänner har jag även ett stort "katt träd" åt henne.

Min allra bästa vän Hanna är mångkonstnär så hon och hennes flickvän Harriet hjälpte mig att designa ett träd/bokhylla som står på var sin sida om soffan med grenar som möts över soffan och flera mysiga platser för Lady L att vila på. Jag önskar ni fick se den.. Hanna är otroligt påhittig.

Hanna och Harriet är som sagt mina absolut bästa vänner.. Har kännt dom i minst tusen år (+ - några hundra år kanske ;) )

Hanna är som sagt mångkonstnär och Harriet är trummis och frontfigur i industri/punkbandet don't shoot the rabbit.. Coolt namn va? Du har säkert inte hört dom men dom har släppt några hyffsat kända låtar. Ni har kanske hört "Raper ape" eller "kick the hate habit"? Hon är den absolut coolaste människa jag känner.. Ni ska bara se henne på scen. Nu kanske man inte ser en trummis särskilt bra men hon är hursom helst tok cool. Henne är det ingen som kaxar mot.

Hanna är en sån där person som man kan ringa mitt i natten om man behöver prata men samtidigt kan hon ge sina vänner en rejäl känga i arslet om hon tycker att det behövs.

Personligen är jag nog rätt vanlig.

Inte direkt lång men inte jätte kort heller.. Jag är varken mullig eller spe även om jag personligen inte skulle ha nåt emot att gå ner ett par fem kg kanske. Eller iallafall omfördela dom.. Men om jag ska vara ärlig.. Jag gillar god mat och snask på tok för mycket för att vara så smal som jag skulle önska..  Å andra sidan.. Var jag så smal som jag ville så skulle jag säkert hitta nåt annat att klaga på.. *S* Hopplös va?

Det är nu inte så att jag går omkring och trycker ner mig själv, men vill inte ni ska få fel bild i huvet.

Jag har märkt att även om ni bara ser mig i text format så verkar vissa tycka att man måste vara toksnygg för att man ska orka läsa.. Mysko va??

Nu är jag ju inte ful heller.. Med smink rätt frisyr osv.. så är jag inte så pjåkig.. Inte enligt min egen smak iallafall.

Men klart.. Om utseende feen kom och frågade om jag var nöjd så nog skulle jag be henne vifta med sitt trollspö.

Oj vad jag babblar nu.. Sry ska försöka skärpa mig..

Så vart var jag.. Hm... 30år.. men det har jag sagt. singel... hm.. Tja jag är konstnär.

Målar tavlor och frilansar hos olika förlag med att rita bilder till barnböcker..

Jag älskar barn. Men jag kan tyvärr inte få egna.. Snälla fråga inte.. Det är ett känsligt ämne och jag vill helst inte prata om det.

Men jag har mina vänner och Lady L. Hon är min bäbis.. *S*

Vad kan jag mer berätta om mig själv?

Visst ja...

Jag kan se spöken.