Finns det nåt bättre än en riktigt härlig dag?

Solen skiner, vinden fläktar istället för kyler, fåglarna kvittrar och himlen är så där härligt blå?

Retas bara.

Jag SKA fortsätta min historia.

Ni blev rätt nyfikna va?

Det hade jag blivit iallafall.

Jag kan alltså se spöken.

Inte fullt så dramatiskt som ni kan tro.

Det är inte som att dom kommer till mig och vill ha hjälp med saker eller försöker skrämma mig eller så.

På ett sätt är dom bara som vem som helst annars som springer runt på stan som man inte känner eller lägger märke till.

Hm.. Dalade intresset nu? Sry om jag gjorde er besviken.

När jag var 4 eller 5, (eller så skulle jag precis fylla fem eller så hade jag just fyllt fem?) så rymde jag hemifrån.

Jag var dramatisk redan då. haha.

Jag hade iallafall fått en lillebror och tyckte att hela världen hade glömt bort att jag ens existerade.

Jag kände mig ensam, bortglömd och vääääldigt avundsjuk mot min bror..

Så pass att jag stal hans lilla nalle och kastade bort den.

Men sen blev jag förstås rädd att dom skulle bli arg på mig så jag rymde.

Jag gick till lekplatsen och sen minns jag inte exakt vad som hände. Man tror att jag klättrade på rutchkanan och halkade.

Hur som helst föll jag och blev medvetslös.

När dom hittade min kropp så var jag inte längre i den. När jag berättade för mina föräldrar så sa dom att det bara var en konstig dröm och jag trodde dom först.

Jag såg hur dom hittade min kropp och att dom bar iväg den. Jag ropade och ropade men det var ingen som såg mig.

Jag var så liten att hur fort jag än sprang så hann jag inte fram innan dom körde iväg.

Och jag blev kvar.

Jag kände mig så otroligt ensam.

Jag visste att jag på nåt sätt var tvungen att hitta min kropp igen men jag visste inte hur.

Jag hade ingen tidsuppfattning då men mina föräldrar har berättat att jag svävade mellan liv och död i över en vecka.

Men när jag var där på lekplatsen så kom en man.

Han var så snäll och han lyssnade på mig.. Han förklarade att mina föräldrar inte alls hade glömt bort mig. Och han sa att jag var ju stora syster nu så jag hade ett ansvar.

Jag glömmer aldrig hur han bar mig hela vägen till sjukhuset och hur trygg jag kände mig.

Han sa att jag var tvungen att gå tillbaka till min kropp nu.

Att jag var tvungen vakna.

Jag var ju stora syster nu, sa han. Och mina föräldrar saknade mig såååå mycket.

Så jag tog tag i mig själv och sa att nu måste jag vakna.

Och då vaknade jag.

Innan han lämnade mig så tog han min hand.. Han var så varm.

Och sen försvann han.

Jag och min lillebror kom varann väldigt nära efter det.

Vi pratar minst en gång i veckan och iregel oftare än så.

Annars var mitt liv rätt vanligt.

Dom vanliga upp och nedgångarna..

När jag var ungefär 13 så var jag och min klass på väg hem från ett studiebesök på ett museum..

Till vår stora förvåning så hamnade vi mitt i ett rån i en guldaffär.

Alltså vi var inte i affären vi var ju i bussen..

Men rånarna kom körande i sin flyktbil jagade av polisen precis när vi kom.

Rånarna förlorade kontrollen över bilen och körde rakt in i ett hus..

Bussen stannade förstås och vi fick stränga order om att sitta kvar medan dom hämtade rånarna och kunde få bort bilen som hade ställt till med endel skada.

Vi satt som klistrade och tittade på.

När vi sitter där och stirrar på vad som händer ser jag hur 4 personer liksom glider fram mot bilen där rånarna fortfarande satt fast..

Jag kunde se hur dom böjer sig fram och får ut en av rånarna.

Men han är liksom genomskinlig och stretar emot allt han kan.. Fullständigt skräckslagen.

Så ser jag till min stora förskräckelse hur munnen liksom suddas ut.. Och sen försvinner näsan. Och sen ögonen.

Ansiktet är bara en slät hudfärgad yta.

Utan att ha vart medveten om det så har jag satt handen mot fönstret i bussen, och det måste ha hörts.

För dom 4 personerna vänder sig alla om och tittar rakt på mig.

Och dom har inga ansikten heller...

Sen vände dom sig bort och gick iväg med rånaren.

När jag har hämtat mig från chocken så har jag fortfarande handen mot fönstret. Och på handen har jag ett märke. det ser ut som ett tumavtryck..  Och det var varmt.

 

Lady

27 februari 2013 15:14

Spännande :)kan knappt vänta på fortsättningen *ler*
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...