Bengt hade vart tvungen att överge sig häst fortare än han hade önskat.

Han hade lämnat den på ett värdshus och hans far skulle hämta den så fort han kunde.

Resan till Garr var lång och svår.

Ju närmare Garr man kom desto mer otillgänglig blev det.

Efter det stora slaget hade dom flesta flyttat och vägar och stigar hade tagits tillbaka av naturen.

Han hade fortfarande veckor kvar av färden.

En plötslig storm hade drabbat honom hårt, men just som han trodde att hans sista stund var kommen hade han till sin stora förvåning fått syn på ett litet värdshus där mitt inne i skogen.

Han kunde knappt tro sina ögon när en ung söt kvinna öppnade dörren.

Hennes ansikte var hjärtformat och nästan docklikt. Det blonda håret såg ut som hamrat guld med en stänk koppar.

Bengt kände sig tafatt där han stod och blötte ner golvet.

Hon hade bara lett varmt och välkomnat honom in.

För att han skulle bli varm placerade honom vid en stor eld som brann.

Efter hon hade ordnat med lite mat åt honom så satte hon sig i en fåtölj intill.

Förtillfället var det bara hon som skötte värdshuset sa hon med ett beklagande leende, inte för att hon hade något emot det, men hon var rädd att standarden inte skulle vara lika hög som hon hade önskat.

Hennes far låg sjuk och hennes mor, som hade varit iväg för att hämta medicin verkade ha blivit hindrad av stormen, men eftersom det inte var så många gäster var det inte några problem tyckte hon och ryckte leende på axlarna.

-Dina föräldrar måste vara stolta över att ha en så hjälpsamm och duktig dotter.

-O,nej. Det är jag som har haft tur som har så kärleksfulla och tålmodiga föräldrar, log Alaina och drog upp benen under sig. Jag är inte lika duktig som min mor, är jag rädd, men jag gör så gott jag kan.

-Maten kan då ingen klaga på, sa Bengt och tog en stor tugga. Maten smakade verkligen härligt så han var lite förvånad över att hon hade så kritiska föräldrar.

Dom satt där vid elden och samtalade.

Bengt berättade lite vagt om vem han var och vart han var på väg.

Alaina berättade om värdshuset och sina drömmar om att en gång sköta det med sin egen familj.

-Du har ingen förenad? frågade Bengt och rodnade.

-Nej, sa Alaina, det är inte så många som vill bo så här, sa hon och syftade på värdshuset och skogen. Dom flesta verkar vilja ha så stressigt i livet. Ta mig inte fel, jag beundrar dom som lever sina liv som om det vore ett äventyr, men jag vill ha ett lugnt liv som jag kan dela med min familj.

-Det låter alldeles underbart tycker jag, sa Bengt.

Alaina gav honom ett varmt leende och hennes ögon gnistrade i skenet från elden.

På natten drömde han om Liv.

Det var en dröm om deras framtid.

Men det var en mörk framtid.

Dom gled ifrån varandra.

Han ville ha familj som hon inte kunde ge honom.

Hon var alltid iväg för att hjälpa någon nånstans.

Han kom alltid i andra hand.

Hon behövde honom inte.

Och alla dessa gräl.

När han vaknade på morgonen var han blöt i svett.

Han försökte intala sig att det bara var en dröm.

En dröm och inget mer.

Men drömmen hade sått ett frö av tvivel inom honom.

Hur skulle deras framtid se ut när allt var över.

När dom var sig själva igen och livet återgick till det vardagliga?

Alaina Ojjade sig över hur sliten han såg ut när han kom ner för frukost.

Dom övriga gästerna hade redan ätit och pysslade med sitt.

Alain kom med en stor frukost bestående av stekt korv och ägg på ett nybakat varmt luftigt bröd och en stor varm kopp kryddat kaffe.

-Du skämmer bort mig, strålade han mot henne.

Hon fnissade åt honom och gick för att titta till dom övriga gästerna.

Undra om Liv skulle göra det för mig, undrade Bengt där han satt.

Stormen fortsatte lika hårt som tdigigare och dörren blåste upp.

Alaina skyndade genast fram men slogs omkull av dörren.

Bengt skyndade till hennes sida och med hjälp av dom övriga gästerna var snart dörren reglad ordentligt.

Alaina hade tackat alla så mycket för hjälpen.

Sen gick hon iväg för att ordna något varmt att dricka.

Men Bengt tyckte att hon dröjjde oroväckande länge så han gick för att titta till henne.

Hon stod i köket och tittade ut mot stormen.

Han la försiktigt en hand på hennes axel. -Alaina? viskade han ömt. Är du okey?

Hon snurrade förskäckt om.

Han tyckte sig se nåt i hennes blick men var inte säker på vad.

Hon tryckte sig mot honom och snyftade.

-Jag är så glad att du är här Bengt, viskade hon. Jag vet inte om jag hade klarat detta själv.

-Oroa dig inte, sa Bengt och strök hennes mjuka hår. Jag är här.

Hon log mot honom och tog ett steg tillbaka.

-Nu kan jag ju inte stå här hela dagen, sa hon. Även om det var väldigt trevligt, fortsatte hon med ett litet skratt. Jag måste ju faktiskt ta hand om gästerna.

Bengt log lite förvirrat och hjälpte henne duka fram den varma drycken.

På natten drabbades han igen av mardrömmar.

Avståndet mellan han och Liv bara ökade.

Hon var starkare än honom. Hon var helare. Hon var utvald.

Hur kunde han förvänta sig att hon skulle vara hemma och ordna med maten? Gå på onödiga middagar hos hans föräldar när hon kunde bota sjuka eller rädda skördar?

Klarade han verkligen inget själv?

Vad var han för man egentligen?

På morgonen kände han sig tom inombords.

Hur mycket han försökte intala sig att det bara var en dröm så kände han hur avståndet till Liv bara växte.

Vad skulle han kunna göra för henne?

Som vanligt möttes han av Alainas varma leende och hela han blev varm.

Hennes hår doftade som honung och nybakat bröd. Livs hår.. Han försökte skaka bort tankarna. Han älskade ju Liv.

Under dom följade dagarna växte hans vänskap till Alaina. Hon hade varit ganska upptagen eftersom fler gäster hade sökt sig dit för att skydda sig mot stormen som fortsatte utan att verka försvagas.

Ibland när han försökte hjälpa henne hade hon försökt dra sig undan, men lite senare hade hon lett ett av sina varma leenden och han hade smält inombords.

Han kände sig nästan svartsjuk när hon tog hand om dom övriga gästerna och var snabbt vid hennes sida för att hjälpa till.

Drömmarna på nätterna ändrades från mardrömmar om Liv till drömmar om Alaina. Drömmar som han knappt vågade erkänna för sig själv.

Liv blev förvandlad till nån sorts avvisande främling medan Alaina fanns där med sitt mjuka hår och varma leende.

Men så en natt när han drömde att han låg i Alainas nakna famn hörde han ljuset; Det är lätt att älska när solen skiner och man går längs samma väg, sa rösten. Men hur många hjärtan är inte svaga och ger efter när regnet faller och när vägen delar sig?

På morgongen kunde han inte riktigt minnas vad han hade drömt.

Men på nåt sätt verkade allt annorlunda.

Det var som om han såg Alaina med andra ögon.

Hennes leende var precis lika varmt som tidigare.

Hon var lika söt som innan.

Hennes hår hade fortfarande den där underbara doften av honung och nybakat bröd.

Men det var som om något fattades med henne.

På nåt sätt bad hon aldrig om hjälp men ändå lydde han hennes minsta vink.

Hon höll honom på avstånd samtidigt som hon lockade honom till sig.

Gett honom varma leenden när hon var nöjd med honom och vänt honom ryggen så fort nåt var fel bara för att han skulle komma krypande.

Hon hade behandlat honom som en hund.

Han hade bara hört talas om såna kvinnor.

Såna som utnyttjade sitt utseende för att få män i sin makt.

Visst, dom var alltid trevliga, full i charm, men nu när han kunde se...

Hur hade han ens kunnat komma på tanken att jämföra henne med Liv?

Visst hon var söt som socker och hår som guld.

Men hon var tom.

Värmen i hennes röst, glimten i hennes ögon, den var inte äkta.

Omtanken hon utstrålade fanns bara där så länge man gjorde som hon ville.

Liv kanske inte hade hennes uppenbara skönhet, men allt hon gav honom var genuint.

Hon hade inga dolda motiv.

Det fanns inget manipulativt hos Liv.

Hon kanske inte var perfekt, hon var kanske osäker av sig och hade ett hetsigare humör än han kanske hade önskat. Men hon var Hans Liv.

Alain kom fram till honom och log sitt inbjudande leende.

-Jag är så glad att du är här Bengt, kvittrade hon i  hans öra. Tänk om du ändå vore min man... Henns läppar nuddade han öra.

Han tog ett steg ifrån henne.

-Mitt hjärta är redan taget, sa han.

-Jasså? blinkade Alaina. Är du verkligen säker?

-Ja det är jag, sa Bengt och var lika säker inom sig som han lät.

Alaina fnissade tillgjort och vände sig om för att gå tillbaka till gästerna.

Men så vände hon sig mot honom.

-Vad ska du kunna göra för att hjälpa Liv? spottade hon ur sig.

Bengt ryggade undan. Detta var mörkret.

-Du är en ynklig man, fortsatte hon med hård kall röst. Du är svag.

- Men jag kunde ändå stå emot dig!

-Ha, sa mörkret. Hade inte ljuset viskat till dig så hade du legat i min famn och glömt bort Liv.

-Aldrig! sa Bengt. Med stora kliv gick han upp till sitt rum och tog sin ränsel.

Han la pengar på bänken och gick ut i stormen.

Nästan direkt han kom från värdshuset bedarrade stormen och molnen gav efter för en klarblå himmel.

Men Bengt var skadad.

Hade hans kärlek inte vart starkare än så?

Hade han verkligen kunnat motstå Alaina om inte ljuset viskat åt honom?

Han föll på knä och grät.

Arbandet lät sina rötter gräva ned sig i jorden och snart såg han Liv framför sig.

Han vågade knappt möta hennes blick.

-Jag har vart så orolig för dig, sa hon och sträckte ut sin hand.

Han vek bort blicken.

-Vad har hänt? Vad är det som är fel?

-Jag har sviktig dig, sa han med tung röst.

Bengt berättade allt som hade hänt. Han dolde inget. Varken sina tvivel på deras framtid eller begäret efter den andra kvinnan.

Liv lyssnade utan att avbryta.

Han vågade inte se på henne.

-Tänk om mörkret hade rätt? Hade jag verkligen kunnat säga nej om inte Ljuset hade viskat till mig?

-Du blev manipulerad av mörkret, sa Liv. Det du kände för henne var inte äkta. Att ljuset behövde viska till dig var inte ett tecken på att du är svag utan på att du blev anfallen av mörkret. Men nu vet du att du i framtiden kan se när någon är uppriktig istället för att förblinads av kvinnlig list och manipulationer. Dina tvivel på vår framtid, dom är normala. Vad får dig att tro att framtiden alltid kommer att vara ljus? Varken du eller jag är perfekta, vi KOMMER att ha våra duster, men det hör till.

Hon log mot honom.

Och han kunde känna kärleken hon utstrålade.

-Jag älskar dig, sa han.

-Jag älskar dig oxå, strålade hon mot honom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...