Ju närmare dom kom bergen desto mer såg naturen mer ut som den dom var vana vid där hemma än den gröna frodiga natur som hade gjort dom så förstummad för bara några dagar sen.

Himlen var inte längre blå utan dom var åter igen omgivna av det eviga diset som i deras revir.

Detta var Gudens verk.

Istället för att färden blev allt besvärligare så fann dom till sin förvåning hur välanvända vägar ledde in mot bergen.

Dom tittade på varandra allt mer oroliga över vad dom skulle finna.

Dom passerade övergivna byar.

Kvarlämnor som måste vara tiotals kanske till och med hundratals år gammla.

Dom hade alltid vetat att dom var ett ungt folk, men vem hade levt här innan dom?

Och varför fanns dom inte kvar?

-Jema berättade en historia om ett folk som levde före oss, och hur Guden ledde dom i krig. Men dom var ett svagt folk så dom få som överlevde slaget utrotades av Guden. Han insåg sina misstag och sen skapade han oss för att vinna hans krig, berättade Jazie.

-Jag hörde en liknande historia när jag va valp, sa Jakkzarh men då sa man att det var två folk som skapades och även om det ena folket misslyckades i kriget så ska det andra folket fortfarande finnas här i bergen och vänta på att Guden ska väcka dom för nästa krig.

-Det var inte bara sagor?

-Nej. Det verkar inte så.

-Vi är verkligen inget annat än redskap för honom.

Jakkzarh svarade inte, men det behövde han inte heller. Tystnaden var nog talande.

Jazie rös när dom passerade ytterligare en övergiven boplats.

Det var som att gå genom historien.

Här hade engång bott ett folk.

Hade dom vart lik dom själva?

Skulle hennes eget folk möta samma öde ifall dom misslyckades med Gudens planer?

Jakkzarh tog tag i hennes arm.

-Titta, sa han och pekade mot en grotta som ledde in i berget.

Innan dom gick in i grottan tog dom en paus.

Dom åt under tystnad och gick igenom sina packningar.

Rep och yxor gjordes tillgängliga och dom tog med sig matrial för att kunna göra facklor.

Dom sa inget, men dom kunde läsa rädslan i varandras dofter.

Grottöppningen var stor nog att rymma flera personer både på höjden och bredden.

Jakkzarh tittade in i det okända mörkret.

Jazie tog hans han i sin och dom gick in.

Grottans väggar var inledningsvis målad med mystiska symboler i vad som verkade vara en blandning av blod och lera.

Jazie drog fingrarna längs ett tecken, som om hennes fingrar på något sätt skulle kunna förstå vad hennes ögon inte kunde läsa.

Brevid kunde hon se en primitiv målning.

Hon förde facklan närmare för att se bättre.

Bilder föreställande groteska varelser var blandade med lösa kroppsdelar.

Hon tittade på Jakkzarh.

Hans blick var lika mörk som grottan.

Dom följde grottan som blev en slingrande gång allt djupare in i bergen.

Oidentifierbara ljud ekade i gången.

Det oroade dom båda men dom tvingade sig allt längre in.

Gången delade på sig vid ett flertal tillfällen men dom beslöt sig för att följa huvudgången.

Det var ingen vits att dom gick vilse innan dom fick sina svar.

Dom kunde inte längre skilja natt från dag så dom sov i omgångar.

Tänk om dom inte hade tillräckligt med föda?

Tänk om vattnet tog slut?

En obehaglig doft slog emot dom från en av dom andra tunnlarna.

Ingången var rödmålad.

-Jag tror inte ingången skulle vara målad om den inte var speciell, sa Jakkzarh.

-Det luktar som en slakplats, sa Jazie och rynkade på näsan.

-Det kanske finns något att äta?

-Hur som helst bör vi nog kolla upp den innan vi går vidare.

Tunneln var betydligt smalare än tidigare och luften blev allt sämre.

Så öppnades tunneln i ett större rum.

-Vad i hela?, började Jakkzarh innan han vände sig om och kastade upp allt han hade ätit.

Jazie föll ner på knä av stanken.

Hon hade aldrig vart med om en slaktplats som hade luktat så fruktansvärt.

Dom flämtade och kämpade mot kräkreflexerna i vad som kändes som en evighet innan dom tog sig upp på fötter.

-Tänd en till fackla, sa Jakkzarh och kastade in sin fackla mot stanken i rummet.

Skuggorna kastades hotfullt på väggarna.

Överallt låg döda vanskapta, missbildade, söndersågade kroppar i olika stadier av föruttnelse.

Det verkade som om man hade försökt sammanföra olika djurarter till en varelse men misslyckats om och om och om igen.

Vargliknande varelser med vad som tycktes vara fastsatt med en tvåbent varelses underkropp.

Något som kanske en gång hade varit en hjort hade fått klor från en björn.

-Döda mig, snälla döda mig.

Jazie skrek högt när hon kände hur nånting grabbade tag i hennes fotled.

Jakkzarh morrade och lös med facklan.

-Vid allt mörker, det är Nemoz, flämtade han.

-Nemoz? men han har ju vart försvunnen i flera år.

-Döda mig, snälla döda mig, bad rösten.

Jazie tittade på vad som en gång hade vart Nemoz, en av många som hade försvunnit från flocken.

Men han var inte längre Nemoz. Detta var en makaber blandning av olika varelser.

-Nemoz? kan du förstå mig? Jazie hukade sig brevid men svårt plågade kroppen och höll fram sin vatten säck.

-Nemoz? skrattade rösten gällt. Nemoz, Nemoz, NEMOZ NEMOZ NEMOZNEMOZNEMOZNEMOZ!!!!!!

-Shyssss, lugnade Jazie och strök varelsen över håret. Vi är vänner Nemoz. Vi kan hjälpa dig. Vi kan ta dig här ifrån.

-Hjälp? rösten lät svag som ett barn. Det finns ingen hjälp. DÖDA MIG! Rösten blev svag igen. Snälla, bönade han. Döda mig.

-Vi ska inte döda dig, sa Jakkzarh. Vi ska hjälpa dig. Du är trygg nu.

-Vad är det som har hänt?

-Nemoz är bättre nu. Nemoz ska bli starkare än Ables. Nemoz är utvald. Nemoz är misslyckad, rösten var knappt en viskning.

Jakkzarh morrade hotfullt.

-Det är GUDEN som har gjort detta mot dig? Han spottade fram ordet gud.

-Nemoz är stark. Nemoz är utvald. Nemoz ska hjälpa att vinna kriget. Shyssssssssssssss. Han tittade på dom med uppspärrade ögon. Det är en hemlighet.... Shyssssssss, viskade han igen. Ioneterna lysssssssnar. Ioneterna höööööööööör. Shyssssssssss.

-Vad är Ioneterna? Jazie var förbryllad.

-Dom är Gudens första. Ioneterna är stooooora, berättade han. Ioneterna bara lyder honom.

Han kastade sig mot Jazie med utfällda klor på armar som inte hade tillhört honom.

-DÖDA MIG, skrek han.

Först nu såg dom honom ordentligt.

Hans huvud var så urmärglat att skinnet var nästan genomskinligt. Håret hängde i tunna toffsar. Han borde egentligen ha vart död sen länge. Kanske fler år?

Jazie hade tårar i ögonen när hon höjde yxan.

-Döda mig, viskade Nemoz.

Jazie lät yxan falla och separerade Nemoz huvud från hans kropp. Hon föll mot Jakkzarh och grät.

-Akta dig! skrev Jakkzarh och kastade undan henne.

Nemoz kropp, som enligt alla naturlagar borde ha legat död reste sig upp och gick mot dom med staplande steg.

-Nej, nej, nej, nej, Jazie kunde inte tänka klart.

-Det är magi! skrek Jakkzarh. Jag känner det på lukten.

Jazie tog upp yxan som hon hade lämnat på marken brevid Nemoz huvud.

Hon svingade yxan mot kroppen. Hon högg och högg och högg och högg och högg. Hon slutade inte förrän allt som fanns kvar av den groteska varelsen var slamsor av kött och benflisor.

Hon tittade på Jakkzarh. Båda var täckta av blod och slamsor och av saker dom inte ville veta vad det var.

Dom stapplade ut från rummet och sprang vidare in i berget.

Dom flydde från vad dom hade sett i rummet.

Dom sprang ifrån stanken.

Dom sprang ifrån sin rädsla.

När dom tillslut stannade höll dom om varandra.

Minnesbilderna jagade dom. Drog all värme ur dom.

Dom lade sig på grottans golv och sov utmattat tätt, tätt omslingrade.

När dom sen vaknade var dom så inne i sina egna tankar att dom inte pratade på flera timmar.

Dom åt under tystnad.

Dom plockade ihop utan att säga ett ord.

Och när dom gick var allt man kunde höra deras fotsteg.

Efter några timmar, eller var det dagar? så kunde dom höra vatten.

Dom log försiktigt mot varandra. Vatten var alltid ett bra tecken.

När dom närmade sig vattnet kunde dom även höra röster.

Röster på främmande språk skrek ut order.

Dom smög försiktigt fram.

På en flod inne i berget kunde dom se flera större skepp.

-Dom förbereder för kriget, viskade Jazie.

-Vad är det för några?

-Jag tror det är fångar från havet. Jema berättade att märkliga folk hade kommit från havet och Guden hade tagit dom.

-Tror du det är dit vi ska?

-Enligt Jema så är dom från andra sidan.

-Han tänker anfalla från två håll, konstaterade Jakkzarh.

-Se, viskade Jazie och pekade.

En från besättningen passerade bara några få steg ifrån dom.

Han såg inte ut som en av dom men ändå inte så olika som man hade kunnat tro när man föreställde sig ett hotfullt folk från andra sidan havet.

Dom visste inte vad dom hade förväntat sig men även om dom aldrig hade sett en av hans sort tidigare förstod dom båda att det var något fel på honom.

Ögonen stirrade oseende framåt och armarna hängde slappa längs sidorna. Kroppen vara inte bara blek som ett lik, kroppen VAR ett lik.

-Vi måste varna flocken, viskade Jazie.

-Hur ska vi hinna det? Offerkullen är snart redo. Vi hinner aldrig tillbaka.

Jazie pekade.

-Vi åker med den där.

Ett av skeppen verkade göra sig redo att ge sig av.

-Jag är säker på att detta är floden som går i närheten av reviret. Jag kan känna det på doften, sa hon.

Försiktigt smög dom ombord på skeppet bara minuter innan det kastade loss.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...