Den stora modern tittade ut över fältet där en nya rasen hade samlats.

Hon led med dom.

Dom hade förlorat hela sin identitet, inte för att bilda sig en familj utan för att försvara ljuset, för att försvara allas frihet.

Dom hade fått tält och förnödenheter så det skulle inte gå någon fysik nöd på dom, men den känslomässiga skadan var en annan sak.

Det skulle inte räcka med ett gemensamt mål.

Det skulle inte räcka med mat och kläder.

Dom behövde något större.

Dom behövde en egen identitet.

Alla behövde gemenskap, en familj, ett folk.

Hon rös av ljudet till klingor som slog mot varann.

Måtte offret vara värt det.

Segraren från övningsstriden höjde sin klinga i en hälsning.

Hon tvingade sig att le och vinka av stolthet.

Detta var hennes verk.

En tår letade sig ner över hennes kind så hon vände sig bort innan någon kunde se den.

Dom förtjänade hennes respekt, inte hennes tårar.

Och hon var stolt över dom.

Hon gick fram till sin siljenspegel.

Tog fram en skål, också den i siljen.

Skålen fyllde hon med vatten från silversjön ur en kanna i ren kristall.

Hon tände ett ljus och lät det flyta i vattnet och tittade in i spegeln.

Det var en gåva från Guden och Gudinnan att dom lät henne se vad som var dolt för andra.

Det hon kunde se var inte en klar bild av framtiden utan mer en viskning om vad som komma skall.

Men allt hon såg var mörker.

Ljusets låga lös svag och fladdrade osäkert i en bris som inte fanns.

Skräcken gick genom henne som om någon hade fyllt hennes ådror med isvatten.

Det knackade mjukt på hennes dörr.

Hon blåste ut ljuset och öppnade dörren.

För första gången på hela dagen log hon ett uppriktigt leende.

-Ting, sa hon och släppte in den nyblivna dvärgen.

-Jag är så ledsen att jag har svikit dig stora moder, sa Ting med gråten i halsen.

-Du har inte sviktig någon.

-Jag ville slåss för vårat folk, för allas våra folk, snyftade Ting. Och se på mig nu.. Hon snurrade och visade upp sin nya kropp.

-Jaha, sa modern. Så du menar att dvärgar inte kan slåss?

-Nej, nej, det var inte alls så jag menade. Men jag skulle ju bli en av dom nya. Jag skulle bli en riktig krigare.

-Och vad kallar du Dwarg?

-Men Dwarg är kallad.

-Är inte du kallad till Dwarg?

Ting rodnade.

Hon hade aldrig erkännt för någon hur hon kände för Dwarg, inte ens för henne själv, men nu gick det inte att dölja. Hennes själv hade hittat sin partner oavsett vad Ting hade avsett med förvandlingen.

-Tror du verkligen att din själv skulle ha valt en partner du inte kan matcha?

-Jag vet inte hur det är möjligt, sa Ting. Jag visste inte hur jag kände, och jag vet inte hur Dwarg känner heller. Tänk om han blir arg på mig?

-Dwarg är en kallad krigare. Han vet mycket väl att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Han vet hur man tar till sig information och hur man bearbetar den.

-Men det är skillnad på att få veta att en ny soldat har kommit än att få veta att någon har valt en som sin förenade.

-Kanske det. Men vad ska du göra? Vad KAN du göra?

-Tänk om jag far till honom och han avvisar mig?

-Tänk om du inte far till honom och förlorar din partner?

Den stora modern gick fram till ett skåp och hämtade ett väl inslaget paket som hon räckte över till Ting.

Kärlek är aldrig fel, sa hon. Och kärlek om något är värt att kämpa för. Håller du inte med?

Ting öppnade paketet och flämtade.

Inuti låg en underbar pilbåge.

-Bågen är från Silvereken* och strängen är flätad Siljentråd med ett av mina egna hårstrån. Jag har alltid vetat att den är ämnad åt dig. Jag gjorde den natten när du föddes.

Ting tog upp bågen och höll den i sina darrande händer.

Den passade henne perfekt.

Prövande spände hon strängen.

Bågen började sjunga.

Den hörde hemma hos henne.

-Nu är det dags för dig att ge dig av mitt barn. Dwarg, Liv, Best och mäster Esa väntar på dig.

-Jag ger mig av omedelbart, sa Ting och gick.

Kärlek, hopp och tro, tänkte modern där hon stod i rummet. Det är vad vi alla behöver.

Hon gick ut till fältet där alla hade samlats.

Det nya folket stod på led och betraktade henne.

-Mina barn, började hon. Som alla mödrar känner jag en stolthet när jag ser er här franför mig som inte kan jämföras med något annat.

Ni har helt osjälviskt ryckt era vingar för att slåss för allas vår frihet.

För ljuset.

För allas vår framtid.

Ni har gjort så utan att förvänta er något i gengäld.

Ni har offrat er familj, ert hem och kanske till och med era liv.

Men NI har inte offrat eran framtid.

Alla folk behöver gemenskap.

Alla folk behöver ett hem.

Alla folk behöver en familj.

Och alla folk behöver ett namn.

Och vad är mer passande namn åt detta nya modiga folk än RseVtare, för vad är ni, om inte Ljusets väktare?

*Silvereken är alla Älvors ursprungs hem. Det är där dom föds och växer upp innan dom lämnar trädet för att bosätta sig där deras själ hör hemma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...