Bengt kunde inte ta sina ögon ifrån Liv.

Han visste inte hur länge han hade stått där och bara tittat på henne.

Hon stod på en sten med ett svärd i handen och gjorde olika balansövningar.

Det såg ut som en märklig långsam dans och han var som förtrollad.

Han upptäckte att han hade hållit andan och tog ett djupt andetag.

Då tittade Liv åt hans håll.

Hon gav upp ett tjut av ren och skär lycka, satte smidigt fast svärdet i bältet och kastade sig i hans famn.

Han höll om henne.

Hårt.

Insöp dofter som bara var hennes.

Hon doftade som skogen.

Som blommorna.

Som Liv.

Hon passade så bra i hans famn.

Så förvandlades världen till ett kaos.

Marken mullrade och dom kastades omkull.

Det var som om hela naturen plågades, skrek i smärta.

-Älvorna har ryckt sina vingar, skrek Mäster Esa och skyndade fram för att lugna den vettskrämda ponnyn.

Best kröp samman på marken och ylade av skräck.

Dwarg föll ner på knä.

-Ting, viskade han om och om och om igen.

Så föll skogen samman.

Träden föll som dominobrickor runt om dom och hotade med att krossa dom alla.

Liv sträckte sig instinktivt efter Bengts hand och satte den mot jorden.

Deras armband flätades samman och letade sig långt ner i myllan.

Allt hon hade lärt sig hos trollen fanns inom henne.

Hon talade med naturen.

Tröstade den.

Helade den.

Och hon var inte ensam

Hon kände energin från andra.

Troll.

Människor.

Älvor.

Dvärgar.

Alver.

Det var helare, trollkarlar, präster, trubadurer.

Alla band sina krafter samman för att hjälpa naturen.

För att hela detta fruktansvärda sår.

Liv kände hur hennes krafter sinade.

Hon skulle inte orka.

Men i myllret av energier kände hon Bengts kärlek.

Han tittade på henne.

Kärleken styrkte dom båda.

Det kändes som timmar, men var över på bara några ögonblick.

Omtöcknade ställde dom sig upp.

Förstörelsen var fruktansvärd.

Men redan nu fanns det hopp om liv.

Och träden som hotat att krossa dom alla hade blivit hindrat.

En enorm silverek hade skjutit upp och bredde ut sina starka grenar och skyddade dom.

Liv tittade på Bengt.

-Var det du som gjorde det där? frågade han och tittade storögt på trädet.

-Det var VI som gjorde det, rättade Liv.

Best smög försiktigt fram till dom med svansen mellan benen.

Han skämdes för att han inte hade skyddat dom han älskade.

Bengt log mot honom och kliade honom bakom öronen.

Best höjde på svansen och gav honom ett riktigt blött välkomnande.

-Nu är vi tillsammans, sa Liv och kröp in i Bengts famn.

-Nu är vi tillsammans, viskade Bengt i hennes hår.