Berg och Sigbris satt så avsides som dom kunde i den fullsatta matsalen.

Sen berget skakade hade man varit tvungen stänga ner stora delar av dom delar som annars användes för boende och därför hade man varit tvungen sätta upp tillfälliga läger i dom större salarna.

Till och med Kungen hade fått anpassa sig och åt med dom övriga.

Det var ingen som klagade, man kände en viss trygghet att vara samlade.

Berg höll Sibris hand hårt i sin och tittade på deras tatuering som visade att dom var förenade.

Hon hade funnits vid hans sida hela tiden.

Hon hade hållt honom sällskap under dagarna, hon hade tröstat honom när han vaknat skrikande.

Torkat hans svett när hostan nästan tog ihjäl honom.

Och det hade varit nära.

Hans skador hade först inte varit så illa men hostan hade försvårat läkningen.

Så en dag hade han hostat så kraftigt att han svimmat och ett av hans trasiga revben hade punkterat en lunga.

Läkarna hade inte trott han skulle överleva.

Berg ville inte överleva.

Men det ville Sigbris.

Och hon fanns där.

Hon gav aldrig upp.

Så en dag hade han märkt att han log.

En dag upptäckte han att han inte bara höll hennes hand utan även strök med tummen över hennes små fingrar.

Det kändes så intimt.

Blygt hade han dragit åt sig handen så tvärt att Sigbris tittat på honom.

När hon såg hur generad han var hade hon bara lett sitt vackra leende och kysst honom.

-Din stora dummar, sa hon.

Att förena sig så hastigt var inte egentligen vad Berg ville.

Sigbris var en underbar kvinna och förtjänades att uppvaktas som en.

Men hon hade insisterat.

-Jag var nära att förlora dig, sa hon. Inte bara en gång, utan två.. Tro inte att jag släpper dig så lätt när jag äntligen har fångat dig.

Så vad hade han kunnat göra?

Det var inte lönt att motsätta sig när hon väl hade bestämt sig.

Föreningen skedde i solrummet och alla som rymdes var där för att se.

Man behövde en orsak att fira efter all död.

Så nu satt dom här i matsalen.

Förenade.

Berg suckade över allt ljud.

Han var fortfarande bitter över att inte kunna vara till någon nytta.

Ilskan blossade upp till raserianfall av orättvisan över all död.

Sigbris strök hans hand.

Dom hade just börjat repa sig när Älvorna röck sina vingar.

Berget hade åter igen skakat och orsakat stor panik och växterna i solrummet var nära att dö ut.

Det sög musten ur honom.

Det var som om allt liv försvann ifrån dom.

Nästan hela sitt liv hade han bott där.

Det var hans hem.

Men hemmet ska vara en trygg plats, och trygg kände sig ingen av dom längre.

Han gjorde sitt bästa för att hjälpa till att vårda dom växter som fanns kvar.

Även om han inte var helare eller kallad så finns det magi i allt man gör av kärlek, så med hans hjälp och många med honom så började växterna frodas igen.

Och ju friskare växterna blev ju mer försvann bitterheten inom honom.

Men än fanns ett stort mörker inom honom.

Det gnagde i honom.

Frätte honom inifrån och ut.

Hotade med att förstöra allt det vackra som ändå fanns där.

Och nu kände han ur ilskan blossade upp.

Måste ungarna väsnas så förskräckligt???

Plötsligt ställer sig en av dvärgarna upp och sliter tag i ett barn och skriker åt honom att vara tyst.

Berg slet tag i mannen och tröck upp honom mot väggen.

Han var röd i ansiktet av ilska.

-Berg? Sigbris tittade bedjande på honom.

Mannen såg rädd ut och barnet grät imoderns famn.

Berg släppte mannen.

Allas blickar var på honom.

Han ställde sig upp på ett bord och stod tyst tills han hade allas uppmärksamhet.

-Ni vet alla vem jag är, började han.

Ni vet alla vilken bitterhet och mörker jag har burit inom mig sen det hemska raset.

Dom nickade allvarligt.

-Trots att jag har denna vackra underbara kvinnan vid min sida, fortsatte han och gav Sigbris ett varmt leende, så vinner mörkret jag bär inom mig ibland.

Jag skäms för att erkänna att det hade lika gärna kunnat vara jag som hade grabbat tag i barnet.

Och jag vet jag inte är ensam om det.

Han tittade ut över församlingen och kunde se hur många vände bort blicken i igenkännande skam.

-Men när jag såg den här mannen grabba tag i barnet, precis som jag själv just velat göra var det som om något inom mig brast.

Vi har alla överlevt nåt fruktansvärt.

Vi har förlorat släkt, vänner, älskade. Ja, hela släkten har vi sett försvinna.

Och nu har älvorna ryckt sina vingar och våra växter har sagt ifrån.

Vi orkar inte mer!

Och som inte det vore allt så närmar sig det STORA HOTET fortare än vi hade trott och önskat.

Är det så konstigt att vi har svårt att förstå hur barnen kan skratta och stojja när så mycket har hänt? När så mycket kommer att hända? När så många fler kommer att försvinna ifrån oss?

Han sträckte ut sin hand till barnet som tog den och kramade Berg.

-Men, sa Berg. Det är ju för barnen vi kämpar. Det är för barnen, för allas vår framtid vi kämpar. Och vad är bättre sätt att bekämpa mörkret både inom oss och utifrån än med skratt?

Han lyfte upp barnet så den kiknade av skratt.

Berg log stort.

Spridda skratt hördes i salen.

-Så vi ska glädjas åt att dom små fortfarande kan hitta glädje och skratt i dessa osäkra tider.

Finn styrkan i skrattet. Njut av kärleken. Lev livet.

Om vi inte gör det,.. så varför kämpa?

Han klev ner från bordet och sträckte fram handen mot mannen han hade tryckt upp mot väggen.

-Hej jag är Berg, jag ber så hemskt mycket om ursäkt och jag hoppas du kan förlåta mig.

-Hej Berg, jag är Anton, och jag har redan förlåtit dig och hoppas i min tur modern till barnet och barnet själv kan förlåta mig. Jag visste inte att mörkret inom mig var så starkt.

Barnet tittade på Anton och gav honom en blyg kram.

-Jag har en blomma, sa han och sträckte fram sin lilla hand mot Anton. Visst är den fin?

-Den är jätte fin, sa Anton.

Sigbris tittade mot Berg.

-Du kan få den, sa barnet och gav blomman till Anton.

-Det var den finaste present, sa Anton med gråten i halsen.

-Du är välkommen att sitta med Erik och mig och dela vår måltid, sa barnet Eriks mor Evyna.

-Jag tackar ja med glädje, sa Anton.