Jazie vaknade av att Jakkzarh höll för hennes mun.

Knappt en steglängd ifrån dom passerade en av dom odöda.

Jazie piggnade till fortare än hon nånsin hade trott var möjligt.

-Vad är det som pågår? frågade hon.

-Det verkar som dom har tänkt sätta ankar.

-Menar du?

-Det verkar som dom har nått sitt mål.

-Men det måste ju vara länge kvar tills offerkullen är redo?

-Vågen måste ha fört iväg dom fortare än om hade kunnat ana.

-Vi måste ta oss av skeppet. Vi måste varna dom.

-Om vi väntar tills däcket är fritt så borde vi kunna ta oss till följebåten.

-Bra ide. Vi kan klättra längs repet och bara skära av det sen.

Dom odöda satte ankar och tog ner seglen. Dom var obehagligt snabba och smidiga med tanke på deras långsamma ryckiga rörelser.

Det var som om att dom behövde ett mål för att kunna utnyttra sin rörlighet.

Så fort dom inte hade en specifik uppgift stod dom bara stilla eller rörde sig väldigt långsamt, som om dom inte visste vart dom skulle ta vägen. Som att dom helt saknade en egen vilja.

Men det fanns inget tvivel på att dom var både dödliga och hänsynslösa.

Gudens perfekta redskap.

När däcket var tomt smög dom sig fram till följebåten.

Månen var full så dom smög försiktigt i skuggorna för att inte riskera att bli upptäcktta ifall nån ur besättningen hade orsak att gå upp på däcket.

Linan hängde slak mellan skeppet och följebåten så det var svårare än dom först trodde att ta sig över.

Jakkzarh som var först var nära att klämmas mellan dom när en våg slog emot.

Han fick anstränga sin kattlika kropp till det yttersta för att svinga sig upp i den mindre båten innan den träffade honom.

Han låt ett ögonblick och flämtade av ansträngning.

Han höll repet noga sträckt så Jazie kunde ta sig ner utan komplikationer.

Dom tittade på varandra.

Jazie skar av repet.

Nu fanns det ingen återvändo.

Maarakhus tittade ut genom ett fönster och fick se IsaMabirse på stranden.

Han hade inte tänkt spionera på henne, men nu kunde han inte slite blicken ifrån henne.

Hon gick på stranden och vinden slet i hennes hår.

Han hade aldrig kunnat förstå varför hon alltid ville vara på stranden när månen var full, och hon hade inte kunnat förklara det heller.

Hon visste nog inte helt själv trodde han.

Men detta var allra första gången han såg henne.

Eftersom det var natt så behövde hon inte sin skyddande huva.

Det var förtrollande att se henne i månens sken med håret böljande.

Hon vände ansiktet mot månen på samma sätt som många njuter av solen en varm och härlig dag.

Detta var hennes sol, förstod Maarakhus.

Han skulle precis vända sig om för att respektera hennes privatliv när hon tog av sig kläderna.

Han stod som förstenad.

Han hade förstås sett hennes kropp tidigare men i skenet av lampor.

Här, badande i månskenet kom hon till sin fulla rätt.

Hans far hade nog rätt.

Hon såg ut som en varelse som just kommit från havet.

Eller från rymden.

Hon var månens dotter.

Han hörde hur hon skrattade sitt hesa skratt och så sprang hon ut i vågorna.

Hon såg så fri ut.

Så.... Vanlig.

Men samtidigt så var hon allt annat än vanlig.

Hans hjärta bultade hårt.

Plötsligt hördes ett högt kraxande från snöskatan som flög i cirklar ovanför henne.

Hon hade fått syn på något.

Isa skyndade upp hur vattnet och klädde på sig.

En liten båt var på väg iland.

Maarakhus ropade på vakterna och sprang ut.

När Maarakhus och vakterna nådde stranden var båten nästan iland.

Till hans stora förskräckelse så gick Isa helt orädd båten till mötes och hjälpte dom iland.

Vakterna stod redo med vapen och Maarakhus visste inte vad han skulle tro.

Aldrig hade någon kommit från havet tidigare.

Varelserna som klev iland var olik allt annat någon av dom hade sett tidigare.

Vakterna spände strängarna i sina bågar och höjde sablarna, men Isa höjde avvisande på armarna.

-Stopp, skada dom inte. Dom är inte här för att göra någon illa!

-Hur kan du vara så säker på det? frågade Maarakhus tvivlande.

-Jag kan känna deras avsikter, sa hon.

Jazie morrade.

Detta folk såg ut som dom odöda och doftade helt annorlunda än hon var van vid.

Jakkzarh var redo för strid.

Isa sträckte ut båda sina händer mot Jazie och visade att hon inte dolde något vapen.

Jazie sträckte fram sina och upprepade proceduren.

Hon tog ett steg fram till Isa och drog in hennes doft.

Maarakhus höde sin sabel men Isa hindrade honom.

-Låt henne känna min doft, sa hon.

Jakkzarh bedömde Maarakhus med blicken. Han kunde se denna märkliga varelse beskydda sin hona men också att han respekterade henne. Dom måste vara förenade.

-Jakkzarh, sa Jakkzarh och slog sin hand mot bröstet.

-Jakkzarh, upprepade Maarakhus och tog försiktigt på Jakkzarhs bröstkorg. Maarakhus, fortsatte han och pekade på sig själv.

-Mahrahus... MAarakhus, försökte Jakkzarh igen. Maarakhus.

Isa log försiktigt åt Jazie som log tillbaka.

-IsaMabirse, Isa, sa Isa och pekade på sig själv.

-Jazie, sa Jazie och pekade på sig själv. Vi kommer från andra sidan havet.

-Ni är här för att varna oss för det stora hotet? undrade Isa.

-Ja, sa Jazie. Hon tittade ner på marken. Sen höjde hon blicken och mötte Isas. Det är vi som är det stora hotet fortsatte hon.

Författaren skriver;

Tusen tack till skåningen som gav mig inspirationen att komma över den sista (hoppas jag) tröskeln. Ibland behöver man en liten knuff för att ta sig vidare.