Berg låg i det mjuka gräset och tittade på den blå himlen han kunde se genom hålet i taket.

Det var den vackraste platsen i hela berget.

Men det var också sjukavdelningens solgrotta.

Hit hade bara som svårt skadade tillträde för att fortare återhämta sig.

Berg kunde inte sluta frysa.

Solen värmde men kunde inte nå kylan han bar inomsig.

Kylan var i blodet, i själen.

Så fort han blundade kunde han höra skriken.

Han rös.

Flyttade blicken från himlen till den lilla sjön som var speciell för just denna grotta.

Den kom från silversjön genom berget.

Hela grottan var frön och frodig och i vattnet guppade små näckrosor.

Men allt han såg var kropparna som bars in.

Istället för vattnets mjuka kluckande så hörde han skriken från sina döda kamrater.

Han hostade i sin näsduk.

Slemmet var fortfarande en grå sörja men inget blod iallafall.

Utmattat blundade han.

Och mindes.

Som om han nånsin skulle kunna glömma.

Som om någon av dom skulle kunna glömma.

När hela berget skakade och så många dog.

Han hade varit trött och sliten.

Det var dom alla.

Men jobbet måste fås gjort.

Siljen behövdes.

Kroppen var stel och trött och täckt med damm som fastnat i svetten.

Armarna var nästan stumma och ryggen brann.

Men dom hade arbetat.

Sen utan förvarning hade ett skalv drabbat berget från djupet.

Det hände mellanåt att berget sa ifrån.

Skalv och ras var inte lika vanligt som före knackarnas tid men dom förekom.

Det var endel var livet i berget.

Det visste alla.

Men ett skalv som detta hade man inte hört talas om.

Sprickor hade bildats i väggarna och dom hade försökt fly.

Hela marken hade skakat.

Han hade grabbat tag i en av dom yngre dvärgarna. Han visste inte i vem först långt senare och tillsammans hade dom sprungit genom tunnlarna och försökt undvika att träffas av fallande stenblock eller falla i dom djupa sprickorna som öppnades under dom.

Men så var deras tur slut och taket föll ner på dom.

När han hade vaknat till hade han legat under ett lager sten och höll fortfarande den andra dvärgen i handen i ett hårt grepp.

Han kunde inte se honom under alla stenar, men han släppte inte taget.

Så länge dom höll fast i varandra så var dom inte ensam.

Det var svårt att andas.

Det var mörkt.

Han kunde inte se något.

Luften var tjock med damm och berget låg tungt över honom.

Han tänkte på Sigbris.

Runt omkring honom hörde han skriken från dom andra.

Dom var döende.

Han visste det och dom visste det.

Skulle han snart vara en av dom?

En av dom som skrek ut sin dödsångest?

Han ville inte dö.

Han ville inte dö!

Han pratade med dvärgen han höll i handen.

Han visste inte om han kunde höra honom.

Men han kände sig mindre ensam då.

Sen kunde han bara minnas bitvis.

Stenar som lyftes bort.

Bistra miner från andra dvärgar medan dom bar honom till sjukavdelningen. Det som fanns kvar av den.

I glimtarna hade han hört hur några hade pratat om att handen han hade klamrat sig fast i.. legat fler meter ifrån sin ägare.

Så mycket död.

Flera familjer hade utplånats i raset.

Släkten som aldrig skulle finnas igen.

Andra hade dött av giftiga ångor.

Vissa hade vart instängda med sina döda i rasmassorna i flera dagar.

Knackarna hade arbetat dygnet runt i flera veckor med att knacka på bergets väggar med sina kristall hammare för att höra vilka väggar som var säkra och vilka som fortfarande kunde ge efter.

Deras ljud hördes genom berget som dödsklockor.

Det var ett farligt arbete och fyra av dom hade redan dött.

Ibland när han hade vaknat till hade han sett Sigbris sitta brevid honom på en stol och arbetat med siljenlänkar.

Till hennes sång hade han somnat.

Hon hade tagit bort endel av smärtan. Endel av kylan.

Men ropen han hade hört där i mörkret. Ropen av dvärgar som visste att dom skulle dö. Dom kunde inte sången överrerösta.

Hostan var det värsta.

Han hostade och hostade och kunde knappt andas.

Och allt blod.

Helarna hade tittat oroligt på honom under flera dagar.

Hans andra skador hade inte vart så illa som han hade trott.

Lite småskadade revben.

Ett hack över ögat från ett fallande stenblock. Hade det träffat några cm åt sidan hade han dött, hade det istället träffat några cm längre ner hade han varit blind. Han hade haft tur.

Men nu lång han där i gräset.

Vid liv och åt återhämtade sig.

Han somnade i gräset och drömde om fallande stenar och skriken från dom döda.