Så fort dom hade lämnat flockens revir ändrades landskapet.

Dom invanda stigarna försvann och det ständiga diset som legat över deras hem tunnades ut och försvann.

Det var första gången dom verkligen hade sett solen och en blå himmel.

Först låg dom bara där.

Sida vid sida i gräset och njöt av den blå himlen och solen som värmde dom.

Dom skrattade som barn åt alla dessa nya intryck.

Men dom märkte snart att solens strålar var allt för stark för deras ovana hud och dom var tvungen att skydda sig.

-Hur kan vi ha missat allt detta? suckade Jazie och tittade på en färglad fjäril som flög mellan blomsorter ingen av dom hade sett tidigare.

-Det känns som jag kan andas, VERKLIGEN ANDAS, för första gången i mitt liv, sa Jakkzarh och tog ett djupt andetag.

Luften var ren och fräsch och doftade av gräs och blommor, till skillnad från hos flocken.

-Jag känner likadant. Vi måste få flocken att öppna ögonen.

-Guden kommer inte att tillåta att vi går emot honom. Och vem skulle tro oss?

-Hur kan vi ha vart så blinda???

-Hur kan vi inte ha vart det? Varför skulle vi ha tvivel på vår GUD?

-Vi måste visa dom. Vi måste finna bevis på att nåt är fel. Bevis på att han bara utnyttjar oss.

Dom tittade mot Bergen. svarta moln av aska dolde topparna.

När mörkret föll kände Jazie hur hon nästan förtärdes av en eld inifrån. Lustan brann i henne.

Hon kunde se att Jakkzarh bråttades med samma känslor.

Förblinande av sina begär kastade dom sig över varandra.

Slet och bet och morrade av upphetsning.

Under timmarna som följde fanns inget annat än deras lusta.

Dom märkte inte att kväll blev natt.

Dom märkte inte hur regnet föll och hur en blixt klöv ett träd bara några meter ifrån dom.

Allt dom kände var elden som förtärde deras kroppar inifrån.

Allt dom kunde göra var att släcka den i varandra.

När gryningen kom hade elden inom dom brunnit ut och det kändes som om bara aska var kvar.

-Offerkullen, sa Jazie och brast igråt.