Är ni besvikna på mig nu?

För att jag bara vill leva ett vanligt "svensson" liv?

Och inte ett liv fullt med spänning och döda?

Jag varnade er från början att jag inte är nån "Melinda Gordon" eller nån annan tv karaktär.

Innan ni dömmer mig allt för hårt så tänk efter.

Hur skulle jag få mitt liv att gå ihop?

Hur ska man orka vara med sina vänner när man ljuger för dom hela tiden?

För man kan ju inte berätta sanningen.

Det är inte rätt mot dom.

Alla vill inte veta vad som händer efter döden.

Och hur uppmuntrande är d egetligen att veta att när du dör så finns ansiktslösa människor där ute som väntar på dig?

För att inte tala om eventuella otrevliga spöken.

Jamenar.. Jag dog nästan.

Och Jens och "hans vänner" bara stod där och tittade på.

Detta är inte det liv jag vill ha.

Jag har aldrig drömt om spänning osv.

Inte på den nivån iallafall.

Men det innebär ju inte att jag förnekar mig själv eller det jag "kan".

Och om nån behöver min hjälp så självklart att jag ställer upp.

Det är ju sån jag är.

Det behöver jag inga krafter för.

Men jag tänker inte gå ut och leta efter äventyr..

Det är inte vem jag är.

Så livet gick vidare.

Harriet började skriva små artiklar och krönikor för offensiv.

Hon hamnade i hetluften mer än en gång på grund av hennes starka åsikter om framförallt feminsim och homofobi.

Hon har alltid haft starka åsikter och hon vägrar låta sig tystas.

Hanna började designa silversmycken.

Dom var mjuka i formen. Väldigt kvinnliga och kärleksfulla men hon hade även smycken för män som inte alls blev feminin trots hennes estetik.

Jag är såååå avundsjuk på henne.

När hon arbetar med ja.. egentligen oavsett vad hon arbetar med..

Det är som att se poesi.

Jag jobbade på dagiset och gjorde endel arbeten för olika förlag.

Mina tidigare småjobb hade gett resultat och jag började göra mig ett namn.

Jag var ju inte särskilt stor men det var en början.

Jag jobbade särskilt ofta för ett förlag.

Och det var där jag träffade Måns.

Natten var slut och en ny dag hade tagit sin början.

Och inte bara en ny dag.

Kanske oxå ett nytt liv.

Tack och lov var jag fortfarande sjukskriven så jag behövde inte ringa jobbet och säga att jag inte kunde komma..

Jag kunde ju inte vara på ett dagis med halsen full av strypmärken.

Dessutom behövde jag rensa mina tankar.

Jag var dels fortfarande rädd, arg och bitter över att ha blivit satt i den situationen och sen som jag kände det mer eller mindre övergiven.

Men det var bara en del av vad jag kände.

Jag kände mig STARK!

Jag hade hamnat i en ohygglig situation och inte nog med att jag hade klarat mig jag hade tagit kontroll över den.

Men den stora fråga är,.... Är detta det liv jag vill ha?

Har jag styrkan att gå igenom fler situationer där jag slits mellan dom levande och döda?

Orkar och framförallt VILL jag ljuga för mina vänner om hur jag mår och vad jag har upplevt?

Skulle jag kunna berätta sanningen för dom?

Skulle det ens vara rättvist mot dom? Förutsatt att dom trodde mig alltså och inte fick mig inspärrad.

Det handlar ju inte bara om att jag ser döda eller folk som tar hand dom.

Det handlar ju om tro.

Liv efter döden.

Och det är väl inte rätt av mig att påtvinga dom vad jag vet?

Ändra deras syn på verkligheten?

Från tro till att veta är det ett stort steg.

Men det känns ju inte rätt att undanhålla vad jag vet heller.

Jag känner mig som en svikare och lögnare efter allt dom har gjort för mig.

Det är ju klart att vi har alla rätt till våran egna privata sfär och våra hemligheter.

Bara för att man har en hemlighet så innebär ju inte det nödvändigt vis att man på nåt sätt är oärlig.

Ibland kan ju en hemlighet oxå vara att hålla fast i nåt som gör en till en själv.

Förstår ni hur jag tänker?

Och även om jag tar bort mina vänner ur ekvationen.

Är det ett liv jag vill ha?

Självklart att bara för att man ser döda så behöver man ju inte engagera sig, men det hindrar ju inte dom från att engagera MIG vare sig jag vill eller inte som jag just har fått bevisat.

Jag är ingen hjältinna.

Jag har inga superkrafter.

Jag är ingen räddare i nöden eller spännings sökare.

Jag är bara alldagliga lilla jag.

Jag vill måla.

Kanske tom börja skriva.

Skaffa tonvis med barn. Nja men två iallafall..

Jag är vuxen nu.

Jag har min framtid att tänka på.

Ett jobb att gå till.

Räkningar att betala.

Och i den ingår inga spöken!

Eller?

Jag satta mig rätt upp i sängen, slog vilt omkring mig och lyckades nästan ramla ur sängen.

Jag flämtade efter luft.

Vilken fruktansvärd dröm.

Sen känner jag hur det fortfarande svider på benet.

Såret finns där och det sipprar lite blod.

Omtöcknat går jag ut i köket och plåstrar om mig.

På vägen passarar jag en spegel och ser till min stora förskräckelse hur jag har blåmärken runt halsen.

Förvirrad.

Rädd.

Och väldigt väldigt ARG!

Jag har inte bett om det här!

Jag gör en stor mugg snabbkaffe och går tillbaka till sängen.

Jag behöver fundera.

Jag behöver...

Jag vet inte vad jag behöver.

Men jag behöver nåt!

JAG KUNDE JU HA DÖTT!

Jag nästan ramlar ner i sängen och lyckas med nöd och näppa undvika att drälla ut kaffet som jag ställer på sängbordet.

Jag gömmer huvudet i händerna och snyftar till.

Jag känner en sval hand mot min kind.

Jason.

-Du är så stark, säger han.

-STARK???? JAG DOG NÄSTAN!

-Du är starkare än du tror, säger han. Hur många tror du skulle inse att det var en dröm som du gjorde och dessutom ta kontrollen?

-Fattar du hur rädd jag var?

-Ja, sa han.

-Varför gjorde ni inget? Ni bara lät han... Han... jag tog ett djupt andetag. Varför gjorde ni inget frågade jag tyst. Jag var rädd och ensam. Han kunde ha dödat mig.

-Vi kunde inte göra något förrän du hade släppt in oss. Vi har ingen kontroll över vad som händer i drömarnas värld.

-Så ni hade bara stått där och tittat på tills jag hade dött utan att lyfta ett finger? jag var bitter. jag var rädd. jag var förvirrad.

Han bara tittade på mig.

-Då vet man hur mycket man är värd sa jag med hård kall röst.

-Du är värd så mycket mer än du tror.. Och du är så mycket starkare än du tror.

-JAG VILL INTE VARA STARK, skrek jag. Jag har inte valt det här! Jag är ingen hjältinna i nån jävla bok!

Jag kunde ha dött på riktigt! Fattar du? Men det skiter väl du i.. Du är ju redan död. Nu var jag orättvis. Men jag hade fått hela mitt liv upp och nervänt och nästan dött. Och han hade bara stått där och tittat på.

Det fanns inget han kunde säga.

Allt jag hade sagt var sant.

Han tittade på mig.

Jag blängde på honom.

Han bara satt där och tog emot all "galla" jag hävde ur mig.

-Varför räddade du mig inte? frågade jag och titta ner i täcket.

-Jag kunde inte, försökte han förklara.. Men det innebär inte att vi inte ville. Men du var tvungen att rädda dig själv. Du var tvungen öppna dörren för oss. Och vi var redo.

-Hade du verkligen inte gjort nåt om jag inte klarat det själv? Hade du bara låtit mig dö? HADE DU BARA LÅTIT MIG DÖ?????

-Vi får inte göra något, sa han. Det är ditt liv och bara du kan avgöra ditt öde.

-BRA! sa jag hårt.. Då vet jag xakt hur mycket man är värd! Följ reglerna.. Om nån dör på vägen så what ever. Dom får skylla sig själv när dom har valt att dö? Är det så? Blir du mördad är det ditt eget fel? Brottslingarnas nya försvar.. Men dommaren.. det var ju hennes eget fel.. hon valde ju själv att dö.....

Han bara tog emot.

-Jag förstår att du är arg, började han.

-FÖRSTÅR DU, men OJ så bra.. Verkligen underbart att höra.. DU förstår att jag är arg... WOW.

Han tog tag i mig.

Tvingade mig att möta "hans blick"

Plötsligt såg jag honom som han måste ha sett ut en gång.

Gråblå ögon, brunt hår med aningen självfall och en mun som såg ut att ha lätt för att le.

Men nu såg ögonen ut som en himmel just innan det börjar åska. Jag såg hur ledsen han var. Jag kunde se hur han led för min skull. Jag kunde se honom.

-Förstår du inte hur mycket jag hade velat hjälpa dig bara jag hade kunnat? hans röst var sorgsen.

Vi var tvungna stå där ute och titta på medan han plågade dig utan att kunna göra något.. Men dörren var stängd för oss.. Det var din dröm och bara du kunde släppa in oss.. Vi KAN inte tränga oss in i drömmar, du måste släppa in oss.. Ibland kan det ske omedvetet men just den natten var inte så.. Dörren var stäng tills du valde att öppna den.

Jag lyssnade.

Jag förstod.

Jag ville inte förstå men jag gjorde det.

Men hur skulle jag orka leva så här? Jag är ingen hjältinna i en bok som orkar hur mycket som helst. Jag är bara jag. Jag är människa! Kött och blod. Såra mig och jag gråter, stick mig med en kniv och jag blöder. Mörda mig och jag DÖR! Jag vill inte dö.  Jag vill bara leva, vara lycklig med mina vänner.. Hitta någon att älska som älskar mig.. Skaffa barn.. Måla och kanske tom skriva.. vem vet? Men att se spöken och onda andar som kan klampa in i mina drömmar hur som helst?

-Jag är ingen hjältinna, sa jag.

-Det är du för mig.

-Jag orkar inte det här.

-Du är så mycket starkare än du tror.

-Jag vet inte vem jag är längre.

-Du är precis den du ska vara. Det kan varken jag eller någon annan ändra på.

-Ska du gå nu?

Han tittade på mig. Nu var han ansiktslös igen.

-Du vet vart du hittar mig..

Förresten.. Jag heter Jens.

Jag låg i sängen och väntade på att sömntabletten skulle börja värka.

Sömntabletter har alltid gjort mig nervös så detta är allra första gången jag provar.

Jag tittade i taket och funderade hur lång tid det skulle ta innan jag somnade.

Skulle jag få vakna pigg och utvilad för första gången på månader?

Skulle jag få biverkningar.

Jag gäspade stort och fluffade till täcket och blundade.

När jag öppnade ögonen igen befann jag mig i en stuga jag aldrig sett tidigare.

Eller stuga och stuga.

Fyra timmerväggar och ett tak plus några fönster och en dörr.

Inga möbler, inget kök eller något annat som fick det att verka på nåt sätt bebott.

Plötsligt ser jag hur någon liksom sakta sakta kommer igenom väggen.

Det är HAN!

Han glider igenom väggen och tittar mot mig.

Han ler elakt.

I handen håller han en kniv.

Den blänker och ser väldigt vass ut.

Han kommer mot mig.

Viftar med kniven och skrattar rått.

Han njuter.

Jag bara stirrar.

Jag kastar mig mot dörren och öppnar den, men han hinner rispar mig och jag blöder.

Stugan är i en stor skog.

Det är vinter men det finns några gatulyktor så det är inte kolmörkt.

Till min stora förvåning finns det en telefonkiosk.

Jag lyfter luren men den fungerar naturligtvis inte.

Jag tittar på mitt ben och det ser inte så allvarligt ut som jag trodde.

Jag börjar inse att jag drömmer.

Detta måste vara en dröm.

Det finns ingen annan logisk förklaring.

Jag väntar.

Men jag vaknar inte.

Om det var en dröm borde jag inte vakna när jag inser det då?

Benet svider.

Varför vaknar jag inte?

Till min stora förvåning kommer det körande en buss längs skogsvägen.

Å nä..

Så dum är jag inte.

Jag har minsann sett skräckfilmer.

Och så fort hjältinnan tror hon har funnit en räddare i nöden så är det mördaren istället.

Bussen kommer körande mot mig i hög fart.

Jag kastar mig undan och den sladdar bort och till slut kraschar den i ett dike.

Det är alldeles tyst.

Jag funderar.

OM detta inte är en dröm så kanske det finns människor i bussen.

Skadade människor.

Men om det är en dröm och jag går fram då är ju mördaren där.

Hur ska jag göra?

Men detta MÅSTE vara en dröm.

Vad skulle jag göra mitt ute i skogen i en okänd stuga alldeles ensam om det inte var en dröm?

Med en död mördare dessutom.

Alltså måste detta vara en dröm och allt jag behövar göra är att vakna så är jag trygg hemma i min säng.

Jag ser hur det börjar röra sig kring bussen.

HAN är på väg.

Nu måste jag vakna.

-VAKNA, skriker jag åt mig själv.

VAKNA NU!

DU MÅSTE VAKNAAAAAAAAAAA.

Men inget händer.

Och nu är HAN ute ur bussen.

Vad ska jag göra?

Jag skriker om och om igen. VAKNA VAKNA VAKNA VAKNA DÅ!!!!!

Men jag är fast i drömmen.

Jag nyper mig i armen, det gör ont men jag är fortfarande i min dröm.

Jag gnuggar armarna med snön för att kylan ska få mig att vakna.

Fortfarande ingen reaktion.

Mördaren kommer allt närmare.

Tänk om jag inte drömmer.

Det måste vara en dröm.

Men tänk om?

Han grabbar tag runt min hals och börjar strypa mig.

Jag kraxar medan jag kämpar efter luft och försöker klösa mig lös.

Han bara skrattar och trycker hårdare.

Han tittar mig rakt i ögonen och jag ser ondskan i honom.

Han har ingen själ.

Ögonen är själens spegel och han har ingen själ.

Hans ögon är döda.

Jag känner hur jag börjar domna bort.

Jag är snart medvetslös.

Vad händer om man dör i en dröm?

Jag kan inte andas.

Jag börjar inse att jag ska dö och jag gråter.

Och ju mer jag gråter desto högre skrattar han.

Hans skratt ekar inom mig.

Men så inser jag.

OM detta är en dröm, då är det ju MIN dröm.

MIN fantasi. JAG som har kontrollen.

Det dryper ondska från honom.

Men så är det plötsligt JAG som har kontrollen.

Han ser förvånad ut.

Jag grabbar tag i honom och håller honom hårt.

Han kan inte röra sig.

Han väser åt mig.

-Du gjorde ett stooooort misstag, grabben, om du trodde Du skulle få övertaget på MIG i MIN värld. Jag blänger på honom.

Här är det JAG som bestämmer och du är INGENTING här.

Jag är så arg att jag kokar.

Precis som du var medan du levde!

Han kämpar men jag har honom fast.

Du är ett patetiskt litet virus och du är DÖD!

Och nu ska du försvinna för gott.

JASON skriker jag..

4 Hämtare inklusive "Jason" glider fram genom skogen.

Mördaren kämpar av alla sina krafter men jag släpper honom inte.

Hämtarna tar honom och försvinner.

I nästa stund ligger jag åter trygg i min säng.

Dagarna gick sin lilla gång.

Jag hörde av dom Engelska utredarna angående vad jag egentligen hade uppfattat inne på puben och ute på parkeringsplatsen angående det misstänkte försöktet till kidnappning och händelsen som slutligen tagit förövarens liv.

Jag sa som det var.

Jag tyckte flickan hade sett påverkad ut i puben och faktist vart på väg efter dom för att kolla så hon var ok när lamporna hade börjat explodera.

När jag väl kom till parkeringsplatsen var det svårt att få nåt riktigt grepp om vad som egentligen hände med tanke på alla chockerade människor och att jag själv var chockad.

Men så vitt jag hade uppfattat händelsen så hade han försökt få in henne i bilen och att hon gjort motstånd men vad som sen fick bilen att komma i rullning visste jag inte för vid det tillfället uppfattade jag det som att flickan låg på marken.

Med tanke på den bevisning som redan fanns ansåg dom att det inte fanns någon anledning för mig att åka ner till englad och hade dom fler frågor skulle dom höra av sig men det var inte troligt.

Utöver det så var det rätt mycket vardag.

Att jobba på dagiset var allt jag kunnat önska och lite till.

Xtra jobbet för förlaget gick utmärkt och jag fick allt fler kreativa uppdrag där så småningom oxå fick mer att säga till om.

Så kom huvudvärken.

Det var inte så mycket att prata om till en början..

Jamenar.. Lite huvudvärk har ju ingen dött av.

Men den ville inte släppa.

Både jag själv och min familj antog att det var sviterna efter hela englandsäventyret och att jag bara behövde komma tillbaka till fasta rutiner, dricka och sova ordentligt så skulle jag snart vara mitt vanliga själv igen.

Men trots det fortsatte den.

Och blev värre.

Jag fick börja ta tabletter för att orka igeom dagen.

Alltså inga tunga tabletter utan bara panodil.

Det hjälpte för stunden.

Men då började mardrömmarna.

Jag minndes dom sällan när jag vaknade utan det var små glimtar här och var jag minndes.

Skog.

Mörker.

En hemsk blick.

Och ibland kunde jag ha ett fruktansvärt skrik i öronen när jag vaknade.

Jag blev blek och gick ner i vikt.

Jag kände mig snäsig på jobbet vilket gav mig fruktansvärd ångest med tanke på att det är barn jag jobbar med.

Jag träffade Hanna och Harriet på fiket.

Jag berättade för dom vad jag "egentligen" hade upplevt när baren började brinna.

Varken Hanna eller Harriet visste vad jag hade sett.

Naturligtvis berättade jag inte ALLT som hade hänt.

Hanna tittade på mig och tyckte att det var ju en förklaring till min huvudvärk.

Dom tyckte jag skulle prata med någon om mina drömmar och vad som hade hänt.

Att se någon nästan bli bortförd, sen se en man dö som till råga på allt är en seriemördare samtidigt som en bar brinner..

Hallå liksom...

Jag var lite skeptisk men jag gjorde som dom sa.

Det var skönt att få prata av sig.

Jag berättade oxå att jag sett honom dö och inte kunnat röra mig. (Sa förstås inte att det var en av dom döda flickorna som hållit fast mig).

Hon förstod och kom med insiktsfulla kommentarer.

Jag började slappna av.

Verkade som om huvudvärken skulle ge med sig.

Men så en kväll när jag var med familjen på middag så svimmade jag.

Fullkomligt utmattad.

Jag fördes till sjukhus men dom kunde inte hitta något.

Jag blev sjukskriven en vecka och fick sömntabletter.

Jag har alltid avskytt tabletter.

Har jag inte väääldigt ont i huvudet eller ont i halsen så tar jag inte ens en panodil.

Men jag var så trött.

Både läkaren som skrev ut dom och hon som jobbade på apoteket försäkrade mig om att tabletterna var så ofarliga som det bara gick att få och att jag inte skulle åka på några större biverkningar.

Så den kvällen bet jag i det sura äpplet.

Jag tog en tablett till ett glas vatten och lade mig för att sova.

Förhoppningsvis skulle jag vara pigg och utvilad för första gången på länge.

Jag hade fel.

Flygresan gick bra och vips var vi hemma i lilla sverige igen.

Sommaren var över och vardagen tog över.

Dom flesta i Dont't shoot the rabbit gick tillbaka till sina utbildningar eller jobb och fick nöjja sig med att spela helger och vissa kvällar.

Harriet arbetade vidare med politiken och Hanna skulle plugga.

Själv fick jag två drömjobb på en gång nästan.

Till att börja med fick jag deltid på ett dagis i närheten.

Jag hade praktiserat hos dom tidigare.

Jag har alltid älskat barn så dagis är rena drömmen för mig.

Meeeen.. Blöjjorna hade jag kunnat klara mig utan haha.

Inte nog med det så hörde jag av förlaget i england som jag hade praktiserat hos under sommaren och dom hade lite små jobb åt mig oxå.

Vad kan jag säga annat än wow!

Jag menar nu inte att det bara gick att släppa allt som hade hänt i england bara så där.

Då ljuger jag.

Det tog tid.

Jag följde noga all information jag kunde hitta om om vad som nu kallades den värsta serie mördaren England hade sett sen Jack the ripper.

Tjejen dom hade hittat vid liv skulle få men för livet.. Men hon levde.

Det var ett mirakel enligt läkarna som interjuvades.

Hade hon hittats bara några timmar senare så hade hon vart en av dom döda, men nu istället var hon inte bara en överlevande utan oxå ett vittne som kunde berätta om vilket helvete dom hade utsatts för.

Och det var ingen trevlig bild hon målade upp.

Händelsen hade gjort henne så traumatiserad att hon hade utvecklat nervösa tics vilket förstärkte allvaret i hennes historia.

När hon vittnade om vad som hade hänt ryckte hon till varje gång hon skulle nämna HANS namn. Det såg ut som hon fick en örfil varje gång.

Man måste nog vara riktigt känslokall för att inte bli rörd av hennes viljestyrka och äcklas över att såna människor faktist finns, här, mitt ibland oss.

När hans arbetskompisar berättade om honom så var han som vilken "svensson" som helst.

Han var hjälpsam och trevlig. Var som oftast alltid i tid och sällan sjuk. Alltid lätt till skratt och bjöd gärna på en fika osv.

Han gillade foboll och guinnes.

En vanlig kille med andra ord.

Vad polisen hittade i hans lägenhet var någon helt annan än vad dom hade beskrivit.

Naturligtvis vid första anblicken så var hans lägenhet som vilken annan.

Helt ok möblerat. Inte pedantiskt städat kanske men verkligen ingen slarver heller.

Han hade en bokylla full i böcker om allt ifrån fotbolls historia till tom clancy.

Han hade foton på sin familj och tekningar som syskonbarn hade målat.

Men när dom hade öppnat en garderob i sovrummet hade dom hittat något helt annat.

Där fanns trasiga blodiga underkläder.

Avklippta hårslingor och även ett avklippt finger.

Foton fanns där oxå men dom fick man aldrig se, tack och lov.

OM han inte hade dött i den märkliga olyckan (olycka, jo visst) så trodde polisen att han skulle ha fortsatt i flera år till.

Dom var fortfarande intresserade av att komma i kontakt med det anonyma vittnet, (dvs jag) eller andra som kunde tänkas veta något.

Jag led lite med hans familj.

Det måste vara fruktansvärt att få reda på att ens son, bror, morbror, vän, någon man hade litat på och haft i ens närhet är ett monster.

Man fick se bilder på hans föräldrar.

Reportrarna var obarmhärtigt närgångna med sina kameror och påträngande frågor.

Hade dom verkligen inte kunnat gissa till sig vad han hade gjort?

Hur hade dom kunnat undgå att veta?

Försökte dom dölja sanningen?

Hans föräldrar såg så små och rädda ut.

Familjen till offren i sin tur såg både lättade (av att veta vad som hade hänt deras döttrar och inte behövde leva i ovisshet längre) men ilskan, saknade och den oerhörda sogen som dom måste kännas syntes i deras ansikten.

Deras små flickor var döda.

Dom hade ingen framtid längre.

Livet skulle föralltid vara förändrat för dom.

Mina föräldrar kunde knappt sluta krama mig efter dom hade hört vad som hade hänt.

En seriemördare.

Inte bara i samma land som där deras dotter just hade varit.

Utan på samma pub.

Samtidigt.

I deras ögon hade jag lika gärna kunnat vara ett av offren.

Hade det inte vart för att jag hade ett jobb att sköta och min egna lilla fina lägenhet så är jag säker på att mamma och pappa hade tvingat mig att flytta hem igen och då hade dom nog aldrig släppt ut mig.

Men livet är ju lite så när man tänker efter.

Man vet aldrig från ena dagen till den andra vad som kommer att ske.

Det behöver ju inte vara nåt så fruktansvärt som en mördare.

Behöver inte vara krig eller nån hemsk sjukdom.

Har man riktigt otur räcker d ju med att halka i duschen så är det över.

Nu menar jag ju inte att man ska gå omkring och vara rädd för allt.

På ett sätt tvärt om faktist.

Livet är NU.

Vad som händer i morgon vet vi inte än.

Så njut av livet.

Det ska iallafall jag göra.

Jag kände mig alldeles iskall i kroppen.

Precis när Hämtarna hade nått fram till henne hade hon sagt en sista sak.

-Jag var inte ensam.

Herregu, det fanns fler offer.

Jag satt fastfrusen på bänken i säkert två livstider.

I verkligheten var det kanske några minuter.

Plötsligt spyr jag bara.

Jag spyr och gråter tills jag är alldeles tom.

Jag måste ringa polisen.

Jag måste ringa polisen.

JAG MÅSTE RINGA POLISEN!

Jag hade lovat henne.

Och om det ligger fler våldtagna och mördade kvinnor/flickor där ute.

Herregu..

Jag frös.

Jag svettades.

Jag skakade.

Jag skrek rakt ut.

Sen tog jag ett djupt andetag.

Jag måste ringa polisen.

Jag kan inte låta dom ligga där ute.

Darrande tog jag mig fram till en teleautomat och slog numret till polisen.

Jag vet inte riktigt vad jag sa.

Men jag sa nåt om att jag hade hört killen mumla för sig själv innan han försökte släpa med sig flickan.

Nåt om en plats där dom skulle få vara ostörda (och så nämnde jag platsen som hon hade gett mig.)

Jag sa att han hade haft en otäck glimt i ögonen när han hade sagt d.

När dom frågade om mitt namn sa jag att jag ville vara anonym och la på.

Tänk om dom inte skulle bry sig?

Tänk om dom trodde att "jag" på nåt sätt är inblandad.

Tänk om dom inte hittas?

Jag höll mig lite ifrån dom andra resten av natten.

Jag skyllde på att jag hade druckig lite för mycket och inte mådde så bra.. Vilket var delvis sant iallafall.

När vi var tillbaka på vandrarhemmet och vi hade lagt oss så vaknar jag en stund senare av att Hanna öppnar rummet för att se hur jag mådde..

Omtänksam som hon är kom hon med en hink och ett glas vatten.

Jag låtsades sova.

Hon trodde mig inte.

Följande dag vanade jag med en fruktansvärd huvudvärk.

Men det var jag inte ensam om.

Dom flesta kände sig lite slitna efter nattens avskeds festande.

Och nu var det bara att packa ihop och åka hem igen.

Grejjerna skulle skickas och vi skulle ta flyget hem.

Jag har alltid älskat att flyga.

Men idag var jag bara rastlös.

Jag gick av och an och surfade mellan radio och tv kanaler för att höra om dom hittat henne.

Dom andra var för upptagna för att märka att jag var konstig.

Och fick jag en blick så gav jag dom bara en attans vad jag är bakis min och så skrattade vi.

Men mitt skratt smakade falskt och galla.

När vi var på flygplatsen, bara några minuter innan det var dags att kliva ombord så kom äntligen nyheterna.

Det var en live sändning från platsen.

Tack vare att anonymt tips hade flera döda unga kvinnor hittats i ett skogsparti.

Dom visade bilder på ett flertal poliser som gick med hundar.

Och så får man se hur en massa poliser plötsligt ser väldigt upprörda ut.

En av kvinnorna har visat sig vara nätt och jämt vid liv!

Jag rusade in i närmsta badrum där jag stod framför spegeln och bara skakade.

En levde.

EN LEVDE!

Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle skratta eller gråta.

Tårarna vann.

En levde.

EN LEVDE.

Vi satte oss i planet och flög hem.

Konserten hade varit sååå lyckad.

När ljuset hade släkts efter sista låten hade publiken blivit helt galna.

Nu satt bandet och festade i baren och firade att "turnen" var över och imorgon var det dags att åka hem till kära lilla svergie igen.

Hanna höll på att packa ihop det sista av hennes scen prylar med Harriet och jag gick ut.

Kände att jag ville komma ifrån lite.

Blicken jag hade fått av Hanna tidigare hade gett mig en klump i magen som jag inte lyckades bli av med.

Men vad skulle jag säga till  henne?

Jag vet det inte var du som orsakade branden.

Det var ett spöke???

Nog för att hon älskar mig.

Men hon skulle ju låsa in mig och kasta bort nyckeln ifall jag kom med en sån historia.

Och jag hade ju egentligen inte "sett" nån.

Jag hade ju bara "kännt" en väääääldigt arg närvaro.

Vilket naturligtvis låter ännu mer koko.

Jag satt där ensam i mörkret på en bänk när jag ser en vacker ung kvinna komma gående.

När jag tittar närmare så ser hon "fel" ut på nåt sätt.

Hon verkar halta och hennes huvud liksom hänger på nåt sätt..

-R u allright? frågar jag på min knaggliga engelska.

Should i call for help?

-U can see me? Frågade hon men det var egentligen ett konstaterande. Hennes röst lät hes och skrovlig.

VARFÖR FÖRSÖKTE DU HINDRA MIG IGÅR? (ursäkta jag tar mig friheten att översätta samtalet till svenska men jag lovar er.. det blir bättre så här) Hon skrek åt mig.

Jösses det var spöket. Vad gör jag nu?

-Du hade kunnat skada nån, försvarade jag mig.

Du skadade nästan mina vänner för att inte tala om mig och publiken.

-Det var bara en som behövde oroa sig för mig! OCH DU FÖRSÖKTE RÄDDA HONOM!

-Vad skulle jag göra? Låta dig döda honom?

-Varför inte. HAN hade inga problem med att döda MIG! Hennes ansikte förvreds i ett hatiskt leende.

Men nu kan han inte skada nån igen.

-Är du säker på att det var han? Korkat jag vet men jag hade redan kastat ur mig frågan innan jag tänkte mig för.

-OM jag är säker? Hur jävla dum får du bli? Det är väl klart jag är säker. Du tror inte man minns när nån dödar en????

-Du hade kunnat skada flickan oxå, påpekade jag.

Hon fnös.

-Inte mer än vad HAN skulle ha gjort ifall jag inte hade stoppat honom.

DU VET INTE VAD HAN GJORDE MOT MIG!

Hon kom närmare.

Plötsligt är det som om nån sliter av hennes kjol.

Hennes trosor går sönder.

Ansiktet kastas plötsligt åt sidan och hon blöder från munnen.

Hon kvider. Eller är det jag som kvider?

Hennes jacka slits av så hårt att jag tror att hennes arm ska gå av.

En osynlig kniv skär av hennes bh mellan kuporna.

Uppenbarligen var han inte försiktig för det började rinna blod.

Det här händer inte.

Jag började må illa.

Under vad som verkade en livstid fick jag se hennes vackra unga kropp och själv förvandlas till nån sorts Jag vet inte vad jag ska kalla det.

Men det var ohyggligt.

Hur kan man behandla nån så här?

Det började rinna blod längs insidan av hennes lår.

Fler knivsår dök upp.

Vid ett tillfälle verkade någon ha använt henne som en kombination av askkopp eller fotboll.

Nya sår och blåmärken dök upp allt eftersom.

Hon kom närmare och närmare.

Tårarna rinner längs mitt ansikte.

Jag kan knappt andas.

Hon måste ha varit så fruktansvärt rädd.

Jag sträcker ut min hand till henne men hon slår bort den.

Hon blänger på mig och tvingar mig att se ändå till slutet.

Jag ser två fruktansvärda märken dyka upp på hennes hals..

Det är händer.

Herregud.. Nån stryper henne!

Jag klarar inte mer.

Det smakar galla.

Jag kan höra hur hon rosslar.

Hon kämpar för att kunna andas.

Hennes ögon blir röda medan ansiktet får en obehaglig lila ton.

Hon klöser efter osynliga händer.

Jag kan höra hur fort hennes hjärta slår.

Det ekar i huvudet.

Sen slår det allt långsammare.

Jag kan höra henne flämta.

Och sen är det tyst.

Hon faller ihop i en hög på marken.

Det ser ut som om nån sparkar henne i bröstkorgen.

Hon får en spottloska i ansiktet.

Jag kan inte röra mig.

Jag känner mig förstenad.

Med ryckiga rörelser ställer hon sig upp.

-Han lät mig ligga som ett dött djur i en buske.

-Men polisen då? Det bultade i mitt huvud.

-"Men polisen då?" upprepade hon med en fnysning.

Dom sa till mina föräldrar att jag säkert hade rymt hemifrån.

-Har ingen hittat dig?

-Det är ingen som har brytt sig om att leta..

-Dina föräldrar då?

-Ja? Mina FÖRÄLDRAR DÅ? Hon skrek. Dom tror att jag har lämnat dom! Mamma gråter på nätterna och pappa är arg för att jag har gjort detta mot dom.

-Du kan inte nå dom? Jag tänkte att kunde hon nå mig så kanske hon kunde nå dom?

-Dom hör mig inte. Hon lät sorgsen.

-Vet du vart du finns? Jag kan ringa polisen och säga vart dom kan hitta dig.. Jag kan säga att du var med honom.

Hon sa inget men jag fick en adress i huvudet.

-Jag ska ringa polisen. Jag lovar.

Hon tittade på mig och sa inget.

Plötsligt känner vi hur luften tjocknar omkring oss.

Huvudet bultar lika hårt som om jag hade varit i en av Harriets trummor nu.

Fyra hämtare kliver fram.

Hon tittar trotsigt på mig.

- JAG ÅNGRAR INGENTING!

Sen för dom bort henne.