Dwarg var i sitt rum och förberedde sig för ett möte med dvärgkungen.

Det tjocka rostbruna håret var kammat så att det blänkte och flätat i den typiska krigsflätan med en halvmåne och en sol av Siljen hängade från ett läderband som höll ihop flätan.

Solen och månen.

Livet och döden.

Och som krigare råder man över båda.

Bistert betraktade han sin bara överkropp i spegeln medan han funderade om gårdagens skjorta var nog ren för ett möte med kungen.

Hans kropp var full av ärr från olika mindre krig och övningar.

Att vara en kallad krigare är inget man önskar sig.

Träningen är rigorös och ansvaret är tyngre än någon man vill bära.

Men så kände han ju förstås inte när han var en ung spoling.

Då hade han vart en bråkstake och struttat runt som en stolt tupp när han hade blivit kallad.

Han skulle minsann bli den största krigaren dom nånsin hade sett.

Han hade njutit av varenda hårda övningsdag.

Han hade sugit in vart enda ord som sades om kroppen och dess svagheter och första gången han höll i en sabel hade han vart så stolt att han knappt kunnat stå still.

Skolningen om ansvar, medkänsla, etik och moral hade han slagit dövörat till.

Vad betydde medlidande i en strid annat än svaghet?

Första gången han var inblandad i en strid var det mot några unga Vättar.

Det var oxå då han dödade för allra första gången.

Han kunde se det framför sig.

Vätten som hette Selis Swartyn hade sett så förvånad ut när hans sabel hade gjort ett gapande sår tvärs över magen så att tarmarna buktade ut.

Han hade förgäves försökt hålla ihop sin kropp och tittat på Dwarg i sin dödsångest.

Dwarg hade bara iakttagit honom medan han väldigt långsamt låg där och dog.

Dwarg strök med fingret frånvarande över Selis märke.

Varje gång en kallad krigare dödar så får dom ett märke på den högra sidan av bröstkorgen.

Dwarg hade vart så stolt när dom hade hällt den frätande syran på kroppen.

Hans skrik hade inte varit ett skrik av smärta utan mer ett stridsvrål.

Hans överhuvud hade tittat på honom.

Han hade vetat bättre.

När en kallad krigare blir befäl får han oxå ansvar för dom i hans trupp.

Varje man i truppen blir endel av den kallades själv.

Och varje gång någon i truppen dör så måste den kallade få en en ny symbol.

Symbolen hamnar på den vänstra sidan av bröstkorgen för att vara nära hjärtat.

Hans första förlorade soldat var hans egen kusin.

Levin Evysson.

En pil hade träffat på en ömtålig plats i hans rustning.

Det hade tagit honom hela tre veckor att dö eftersom pilen var förgiftad.

Dom sista dagarna hade hans härjade kropp mer liknat ett skelett än den kraftfulla dvärg och krigare han en gång varit och han yrade.

Babblade som en fåne.

Skrattat och gråtit om vart annat.

Hans mor hade gett honom en blick han aldrig kunde glömma.

Levin hade varit under hans ansvar.

Det var hans fel att hennes son dog.

När syran hälldes på honom för det dödsfallet svor han till gudarna att han skulle göra vad som krävdes för att så få som möjligt skulle dö.. Vän eller fiende.

Det är därför symbolerna utdelas.

Varje liv har ett värde i sig själv.

Vän eller fiende.

Liv föder liv.

Död föder död.

Och en kallad krigare måste veta vad ett liv är värt.

Vad varje liv är värt.

Symbolerna han bar på var på tok för många.

Han mindes första gången hans mor hade sett honom utan tröjja.

Hur hon hade gråtit när hon hade sett alla ärr och alla symboler som fanns på hans kropp.

Hon hade alltid hoppats att han skulle finna någon att gifta sig med. Skaffa barn.

Men när hon såg hans krigshärjade kropp hade hon tystnat om sin längtan efter en sonhustru och barnbarn.

Vem skulle vilja förena sig med någon vars hela kropp var en ständig påminnelse om död?

Och hur många symboler skulle det inte bli denna gång?

Hur många liv skulle inte gå förlorade eller för alltid bli förändrade för alltid?

Och vapen av Siljen?

Han kände sig gammal.

Det knackade försiktigt på dörren.

-KOM IN, röt han, irriterad över att ha blivit avbruten i sina funderingar.

-Ursäkta mästare Dwarg, stammade kungens page. Det börjar bli dags för ert möte med Kungen.

-Jag kommer om tio minuter, sa Dwarg.

-Då ska jag genast framföra det, sa pagen och smet iväg på raska ben.

Dwarg kastade en sista blick i spegel och stängde skjortan.

Allt eftersom Berg bröt mer Siljens samlades allt fler dvärgar för att titta på.

Aldrig tidigare i dvärgarnas historia hade man brutit efter Siljen på det sättet.

Ingen sa nåt.

Dom stod där tysta med bistra miner och tittade på Berg som kämpade mot berget.

Siljen smedarna hade tänt eldarna och satt nu och väntade på den första omgången.

Det var en stor order som dom hade fått.

Pilspetsar, yxblad, svärdsblad, kastknivar, vanliga knivar, långa böjda blad, långa spjutspetsar med hullingar, brynjor för att passa alla folken och en massa annat.

Sigbris kände hur kallsvetten rann längs ryggraden.

Hon visste att hennes smycken var uppskattade men vapen...

Hon ville inte göra vapen.

Men den stora älvmodern hade skickat bud att dom måste rusta för krig och om självaste älvmodern kommer med en sån befallning så gör man bäst i att lyssna.

Älvmodern var den allra första skapelsen.

Och det var ytterst sällan hon lade sig i vad som hände i övriga landet.

Få visste att Sigbris var kallad som Siljen smed. Man måste inte vara kallad för att bli smed eller ens för att bli en utomordentligt bra smed, men Sigbris var kallad.

Hon hade aldrig förstått varför men nu gjorde hon det.

Det var inte bara Siljenvapen hon skulle smida, dom skulle få magi från henne oxå.

Frågan var bara vad skulle hon väva in i smidandet?

Dörren öppnades och in kom Dwarg Sabel, han var kallad krigare.

Sigbris blev alltid så förvånad när hon såg Dwarg.

När man hör ordet "krigare" så förväntar man sig en stor muskulös, bestämd man som svingar ett svärd lika enkelt som han höjer en bägare mjöd.

Men att vara kallad till krigare gör inte att man på något sätt är mer aggressiv än andra eller har lättare att ta till vapen.

Egentligen är det tvärt om.

En verkligen krigare beöver sällan lyfta sin sabel eller vilket vapen denne nu må föredra.

En riktig krigare var en som förstod sig på själva kriget. Strukturen, sambanden, dom såg hela bilden och kunde därför som oftast inte bara minska onödiga strider, skador, svält och liknande utan en riktigt bra krigare sköt som oftast över dom krig dom hade undvikit inte dom som hade blivit av.

Men OM en kallad krigare drog ut i strid så var det ett hemskt skådespel att bevittna.

En krigare kan läsa vart i brynjet det är mest lämpligt att placera en pil på ett sånt avstånd att dom flesta inte ens kunde se att det var en person där.

En krigare kunde smidigt bryta nacken på en person och samtidigt hugga en yxa i en annan utan att nån av dom ens hann blinka.

Att se en krigare dra fram var som att bevittna självaste döden.

Dwarg tittade på henne och nickade.

-Jag har några special order åt dig, sa han och gav henne ett brev med älvmoderns egna sigill.

Med darrande hand öppnade hon brevet. Aldrig tidigare hade hon fått en beställning från självaste älvmodern. Nu måste det vara nåt speciellt.

Hon var tvungen läsa brevet flera gånger.

Hon förstod inte riktigt vad hon skulle göra, men ritningen var tydlig.

Och en order från älvmodern följde man.

Hon gav Dwarg en nick.

-Så fort en lämplig laddning Siljen kommer så börjar jag, sa hon.

-Första laddningen kommer direkt till dig, sa Dwarg. Ordern har högsta prioritet.

-Så blir det, sa Sigbris.

Dwarg gick utan ett ord.

I gruvan var Berg klar med första laddningen Siljen och den forslades bort i en hast han inte sett förr.

Han var dock allt för trött för att orka fundera vad det betydde.

Istället gick han upp till solplatsen för att äta och suga i sig så mycket av solens strålar som möjligt.

Trots att det var vinter så var platsen alltid bar och gräset ständigt grönt.

Han åt ett bröd bakat på gruvsvamp och örter med en skål varm hjort gryta.

Mätt och iallafall delvis belåten lada han sig ner i gräset och njöt av solen som tog bort den värsta kylan från grottan.

Ulliga moln drog så fridfullt över himlen att han för ett ögonblick glömde allt om krig.

Dwarg harklade och kallade på hans uppmärksamhet.

Motvilligt ställde sig Berg upp.

-Vi behöver mer Siljen, sa Dwarg och stövlade iväg.

Berg suckade.

Så mycket för den vilan.

Han slängde en längtansfylld blick på solen och gick ner till gruvan igen.

Berg svingade den tunga grovhackan mot den fuktiga bergsväggen.

Svetten lackade på den muskulösa bruna kroppen och han torkade svetten ur pappan.

Till skillnad mot vad man kanske hade kunnat tro så är dom flesta dvärgar bruna istället för bleka.

Detta har skett genom att deras kropp har utvecklat med hjälp av kosten en sorts extra känslighet för solen som gör att dom lättare absorberar solens strålar och dess välgörande egenskaper genom huden, vilket har lett till att dvärgarna får sin mörka färg.

Dessutom föredrar dom felsta dvärgar att sitta i dom upplysta delarna av grottorna så fort tillfälle ges för att på så sätt komma ifrån den råa kylan som ofta finns i dom djupa grottorna.

Berg Hammarson var av medellängd. Hans hår var tjockt och långt och för tillfället flätat i sedvanlig arbetsfläta. Han hade en brun muskulös kropp med kraftig hårbeväxt bröstkorg.

Högt upp på högra armen har han en vacker tatuering som visar att han är en av få som har tillstånd att bryta Siljen.

Siljen.

Berg drack en djup klung från vattensäcken han bar i sitt bälte.

Det var inte ofta man bröt Siljen.

Och att bryta såna mängder för att göra vapen hade man aldrig tidigare gjort.

Aldrig.

Han hade blivit alldeles kall inombords när dom fick nyheten.

Dom skulle rusta för krig.

Det var bara en handfull av kungens trognaste som visste hela historien men det hade gått rykten om en okänd ondska och en kvinna dom hette Liv.

Krig.

Han rös och lyfte upp hackan och började arbeta.

I slaget om Garr hade hans släkt förlorat många.

Dom hade nästan blivit utrotade.

Krig fick dom flesta att rynka på näsan av obehag men hos Berg spred sig skräcken som en iskall bäck genom ådrorna.

Han var glad att hans mor inte levde längre, hon hade inte orkat med denna hemska nyhet.

Bergs far Hammar var inom kungens närmaste krets och han hade sett ytterst sammanbiten ut efter kungens rådslag.

Han hade satt båda händerna på Bergs axlar och tittat honom djupt i ögonen.

Han hade inte sagt nåt, bara stått så.

Sen hade han rufsat om Bergs hår som om han vore en liten igen och sagt -Du är en bra grabb. Sen hade han gått iväg.

Berg svingade hackan.

Slag på slag på slag.

Tidigare hade han hittat en mindre ametrin åder, men trots att ametrin är en av dom mer värdefulla halvädelstenarna så hade han bara visslat till sig en av om andra och bytt plats.

Han hade naturligtvis brutit efter Siljen förr, annars hade han inte fått kvalificera sig som Siljen brytare, men då hade det alltid handlat om mindre mängder till smycken.

Det enda som är svårare hos dvärgarna än att bli Siljen brytare är att bli Siljen smed.

Bara fem Siljen smeder fanns i hela Silversjöarna.

Dvärgkungens tredje kusin Sigbris var en av dom fem.

Hon var en vacker kvinna tyckte Berg.

I hennes arbeten, som klassades som en av finaste på senare tid, kunde han ana hennes själ.

Det fanns en känsla i hennes arbeten som saknades hos många av dom andra, även hos dom mest tekniskt kunniga.

Hans dagdrömmar avbröts när hackan gick i bitar.

Han hade hittat en Siljen åder.

Sakta sträckte han ut sin hand och smekte Siljen.

Siljen ser ut ungefär som silver men har en mjukare glans.

Ett stort flak hade lossnat där hackans sista slag hade tagit.

Det verkade vara en stark åder.

Siljen kändes mjuk och len under hans försiktiga fingertoppar.

Tidigare om man funnit en så stor åder hade man bara tagit det man behövde och lämnat resten.

Men nu skulle han få arbeta.

Den glädje han annars skulle ha kännt över att hitta en så fin åder hade ersatts av en smak av galla längst bak i halsen.

Detta fynd skulle inte leda till några vackra smycken eller brynje åt någon stor konung eller ens en cermomiell kniv åt en präst.

Denna Siljen skulle formas till vapen.

Vapen som skulle döda.

Denna Siljen skulle inte leda till några lyckliga leenden utan bara till att blodet skulle flyta.

Han grävde i sin arbetsväska och plockade fram ytterligare en hacka.

Blicken var hård och hans min kall.

Beslutsamt höjde han hackan.

Efter striden hade stormen bedarrat.

Solen sken och det kom några riktigt underbara vinter dagar.

Snön glittrade som renaste Siljen och barnen byggde snögubbar och hade snöbollskrig.

Dom vuxna försökte reda ut det stormen hade förstört in sin väg.

Förutom att samlingshuset var förstört så hade flera hus fått skador.

Oftast var det frågan om krossade fönster och skador på taket.

I ett fall hade ett stort träd blåst om kull och ramlat över ett hus och förstört en stor del av farstun.

Men som man gör i såna situationer så biter man ihop och alla hjälps åt.

Men arbetet kändes inte så tungt som man hade kunnat tro.

Inom sig bar dom flesta en känsla av glädje, stolthet och kärlek.

Dom hade vunnit den första ronden mot en ondska ingen av dom kände till.

Liv hade visat sig vara mycket starkare än många hade kunnat ana men ändå var det inte hennes förmåga som dom flesta inspirerades av utan hennes person.

Destomer man såg av Livs gåva destomer såg man att styrkan inom henne inte kom från gåvan utan henne själv.

Hennes omtanke, hennes sätt och att hon VILLE lära sig hade alltid funnits där, tyvärr så hade ingen brytt sig nog om att se igenom hennes "vardagliga" yttre för att se personen som alltid hade funnits där.

Hon var ju fortfarande "bara Liv".

Hennes hår hade fortfarande samma färg som barken på träden. Inte glänsande som dom flesta unga kvinnor (och män för den delen) strävar efter utan ett mer matt kraftfullt hår.

Hon var ett natur barn.

Man skämdes över hur ytlig man hade varit.

Det var ju inte hennes fel att hon hade fötts under såna ovanliga förutsättningar.

Och det var inte hennes fel att ingen hade kunnat se hur speciell hon alltid hade varit förmågor eller ej.

Och Best.

Olyckan som aldrig borde ha fått leva.

Nu var han inte bara byns hjälte efter att första ha kämpat mot stormen för att Hagar skulle finna vägen, han hade oxå helt utan en tanke på sin egen säkerhet kastat sig framför modern och barnen för att skydda dom mot ormarna.

Nu låg han hemma hos Liv och kurerade sig.

Och med Livs omvårdnat och hela byns angagemang skulle han snart vara frisk och stark igen.

Det hade sett oroligt ut ett tag.

Men Liv hade matat honom med buljong (byborna hade kommit med sina finasta köttbitar för att han skulle få äta och finna styrkan, men Liv hade sagt att avfallet från deras egna måltider skulle räcka mer än väl) och sjungit för honom så nu skulle han snart vara frisk och stark igen.

Ingbry, Hagar och tvillingarna mådde efter omständigheterna uttmärkt och förberedde sig för hemresan.

Dom skulle vänta ytterligare några dagar för att rusta släden, låta hundarna vila ut ordentligt efter stormen men det skulle oxå bli en namngivar cermoni innan dom åkte.

Traditionellt så ordnas den av far och morföräldrarna men efter vad som hade hänt kändes det tryggare att döpa barnen innan färden hem igen.

En namngivar cermoni innebär inte bara att man ger barnen sina namn utan enligt tradition skyddar den oxå mot ondska.

Innan man har sitt namn är själen fri och kan korrupteras.

När namngivar cermonin hålls och hur den genomförs är därmed olika från by till by.. Alla har sina egna traditioner.

Extra speciellt skulle det bli under denna cermoni eftersom barnen skulle tvättas med det vatten som var kvar från silversjön.

Barn tvättas alltid som en del av cermonin (just det är lika i alla byar.) för att tvätta bort allt som kan ha skadat dom (deras själar) under deras tid som oskyddade.

Andra tvättade dom för att rena dom inför presentationen för guden och gudinnan (namn är viktiga och har ofta en speciell betydelse och i vissa traditioner innebär en namngivar cermoni att man oxå presenterar barnen för guden och gudinnan)

I särskilda fall har det hänt att en person har "vuxit ur sitt namn" och därmed byter och ingår en ny namngivar cermoni men då handlar det som oftast om präster eller trollkarlar möjligen färdigskolade trubadurer.

Under en namngivar cermoni mottags oftast gåvor för föräldrar och barnen för att hjälpa med deras framtid.

Det kan vara allt ifrån praktiska saker som skallror, vaggor, kläder, husgeråd till föräldrarna men oxå råd om barnaskötsel huskurer och liknande.

Liv är en gåva men oxå ett ansvar.

Man hade gemensamt beslutat att man ville hålla namngivar cermonin i samlingshuset inte bara för att alla ville vara med utan oxå för att jaga bort känslan av ondska och otrygghet som fortfarande fanns där.

Eftersom alla arbetade tillsammans mot ett gemensamt mål gicka arbetet fortare och smidigare än vad man hade räknat med.

Gemenskap ger värme.

Värme ger trygghet.

Trygghet ger kärlek.

Familj är allt.

I dvägarnas gruvor brann eldarn.

Hos trollen färgade man håren.

Folken rustar för krig.

Liv rusade fram till Best som fortfarande låg orörlig där han föll efter att ha blivit biten av en av ormarna när han försökte skydda den nya familjen.

Liv visste inte vad hon skulle göra.

Det var Best som låg där.

Hennes Best.

Hennes baby på ett sätt.

Hon böjde sig ner och tog han stora huvud i sina händer.

-Titta på mig Best, viskade hon.

Runt om henne började människorna komma i ordning efter all kalabalik och nu var dom nästan lika oroliga för Best som Liv var.

Han hade börjat som en Best som egentligen inte borde ha fått leva, till att bli en hjälte.

Dom flesta hade nära till gråten när dom såg Liv sitta där med Bests orörliga kropp i famnen.

-Best, kallade Liv om och om igen.

-Best kom tillbaka till mig.

Bengt kom fram med en filt som han lade över Livs axlar.

Hon tog bort filten och bredde den om Best istället.

-Best, viskade hon medan tårarna rann över hans ansikte och ner i den tjocka pälsen.

Hon begravde ansiktet i pälsen och snyftade.

En våt tunga försökte slicka bort hennes tårar.

Best försökte mödosamt komma tillbaka.

Han hade hört hur Liv hade kallat på honom.

Han hade skyndat, skyndat, skyndat och nu var han äntligen hos sin Liv.

Nu var det knappt ett ögat torrt i hela samlingshuset.

Ingbry vågade sig fram och gav det stora djuret en varm kram.

-Tack, sa hon med tårarna rinnande för hennes kinder. Du räddade våra barn. Du räddade oss alla.

Best buffade henne med nosen.

Runt om skrattade man lättat.

Bengt och Tor kom med en snabbt ihopbygd bår att forsla Best på hem igen.

Samlingshuset hade förlorat större delen av taket under striden och det låg bråte och glassplitter överallt.

Eftersom det värsta verkade vara över var det dags för alla att återvända till sina hem.

Ingbry, Hagar och tvillingarna skulle bo med Liv och hennes familj tills dom var starka nog att resa hem.

Best såg ganska obekväm ut där han låg på båren.

Han ville inte ligga still där, han ville gå brevid Liv som han alltid gjorde.

Liv tittade bara på honom, han slokade med huvudet och låg stilla.

Elsbeth och Elba hjälpte Ingbry med barnen.

Hagar gick långsamt brevid, alldeles omtumlad efter sina upplevelser.

Han hade blivit pappa! Inte bara pappa utan far till tvillingar. Tvillingar som ingen hade trott skulle födas levande. Och här var dom. Två perfekta små varelser som nu var i hans vård. Hans och Ingbrys.

Han var så full i tankar att han först inte hörde Liv fråga om han inte ville hålla barnen.

Han bara tittade på henne och funderade vad hon försökte säga.

Hålla dom.

Hålla vad?

Han försökte ordna sina tankar.

Sen sprack han upp i ett stort, stolt och lättat leende.

-JAG HAR BLIVIT PAPPA, ropade han och gav Ingbry en blöt puss och tog några danssteg.

JAG HAR BLIVIT PAPPA.

-Sluta nu gapa, pappa, sa Ingbry leende. Du skrämmer dina barn, som du fortfarande inte har hållt i.

Med ett litet fånigt leende satte sig Hagar ner och tog försiktigt emot de små liven.

-Hej där, viskade han åt dom så som tittade allvarligt på honom. Det är jag som är eran pappa.

Ingbry skrek och kastade sig av och an.

Hon gjorde allt för att hålla tillbaka barnen innan Hagar kom fram.

Liv hade gett henne en avslappnande dryck men för att skona barnen och Ingbry hade den varit svag och inte gjort så mycket effetk som man hade hoppats på.

Liv satte sig vid elden och tittade i lågorna.

Hon försökte känna efter Best.

Hon fick en bild av hur dom skyndade fram genom den vinaden stormen.

Gång på gång körde dom fast i dom allt djupare drivorna men dom kämpade.

På grund av den kraftiga stormen och det kompakta mörkret kunde Liv först inte avgöra vart dom var, men strax fick hon se en hoppfull syn.

-Skynda er ut och tänd så många lyckor ni bara kan undvara, ropade hon.

Dom är snart framme.

Ingbry suckade av lättnad.

Nu fanns det hopp.

Inne i städerna låg paniken tjock.

Stormen och mörkret hade nu pågått i flera dagar.

Barnen var rädda och så även om vuxna även om dom försökte hålla god min åt dom små.

Dom flesta hade hade samlats hos nära och kära.

Det är lättare att hålla känslan av trygghet uppe när man är bland vänner än ensam.

Prästerna hade försökt lugna folket, men förgäves. Dom hade fått stränga order om att inte berätta vad som pågick. 

Det sista som behövdes var ytterligare panik eller att nån övermodig ynglig eller desperat skulle försöka trotsa stormen och bege sig till Sommarlunda i tron att dom kunde hjälpa till.

Best staplade in på gården.

Dom var hemma.

I samlingshuset drog man en djup suck av lättnad när en trött och sliten Hagar staplade in genom dörren hjälpt av två män.

Tor och Bengt bar dom två krusen och Best lunkade sakta efter.

Hagar gick genast fram till Ingbry och gav henne en kyss.

Hon log genom värkarna.

Liv tog krusen och förberedde sig.

Hon började med att ösa upp vatten i en skål som var för att tvätta Ingbry. I andra skålar var vattnet dels för dryck inte bara för Ingbry utan även för Hagar och Liv.

Silvervattnet skulle binda dom samman och all deras kraft skulle behövas om dom skulle kunna besegra mörkret och rädda barnen.

Vattnet var oxå för att tvätta tvillingarna när dom väl kom ut. Vattnet skulle skydda dom den första tiden mot ondskan som låg i luften.

Kvinnorna gjorde dom traditonsenliga förberedelserna.

Hagar, Ingbry och Liv drack ur vattnet.

Vinden skakade huset.

Ingbry skrek.

Nu skulle det börja.

I träd gården gick den stora älvmodern i tankar.

Folken hade lämnat dom och älvorna var ensam kvar.

Ondskan hade ännu inte nått hit. 

Hon smekte dom ståtliga träden.

Hon kände naturen genom barken.

Den var i plågor.

Älvor är bundna till naturen som naturen är bundna till älvorna.

Hon höll fram sin hand.

Den darrade lätt.

Ondskan påverkade även henne.

Hon började känna sig urholkad.

Hennes vingar var inte lika glänsande och spänstiga som dom brukar.

En älvas vingar är hennes stolthet men oxå ett teckens på hennes hälsa.

Vingarna ska ha spänst och glans.

Den gamla älvmodern kände hur kroppen blev allt tröttare.

Träden sträckte ut sina grenar och tog försiktigt emot hennes kropp när hon medvetslös föll ihop.

Hagar baddade Ingbrys panna.

Hon var så varm.

Liv sjöng och höll sina händer ovanför magen.

När fostervattnet gick så tog det inte lång tid innan det första skriket hördes.

-Det blev en flicka, sa Elsbeth. Hon är så vacker. ett perfekt litet flickebarn.

Ingbry och Hagar log mot varandra.

Liv fortsatte sin sång och vinden ven allt hårdare.

Ett ögonblick senare hördes ytterligare ett skrik.

-En stor och stark gosse minssan, sa Elba med gråten i halsen.

Man tog hand om barnen och efterbörden på traditionsenligt vis.

Efterbörden och navelsträngarna skulle ligga på en vit duk så man kunde undersöka den och sen begrava den vid ett träd. En gåva till naturen.

Liv föder liv.

Barnen tvättades i silvervattnet och räcktes sedan till dom stolta och lättade föräldrarna.

Dom levde.

Vinden ökade och slet loss delar av taket.

Skrik hördes och Hagar skyddade Ingbry och barnen med sin kropp.

Liv sträckte ut sin hand och hennes armband flätade ett skyddande tak över den nyblivna familjen.

Bengt försökte skydda hennes kropp mot fallande bräder.

En hånfull röst skrattade i vinden.

Sen verkade allt hända på en gång.

Resterna av taket slets loss och paniken var total.

Människor sprang skräckslaget omkring bland fallande bråte och ondskan som virvlade runt i rumet.

Sen hör dom hur Ingbry skriker i vild panik.

På duken där efterbörden borde ha legat med navelsträngarna låg nu två stora ormar och dom var på väg mot barnen.

Den ena ormen högg efter den lilla gossen men Best kastade sig fram och fick bettet i bogen.

Han föll livlös ihop på marken utan ett ljud.

Liv sträckte ut sin hand och armbandet blev en förlängning av henne.

Hon fångade dom båda ormarna och knäckte deras nackar i en rörelse och slängde in dom i elden.

Hon sträckte ut händerna i luften.

Armbandet bildade ett nät över dom som fanns kvar där inne och hon sjöng.

Hon sjöng om årstiderna, OM livet och kärleken. Familjen och vänskapen. Ljuset i allas hjärtan.

Och det verkade faktiskt som om det blev ljusare.

Eller var det bara inbillning.

Ondskan kom närmare men Liv bara sjöng. 

Hon hade en styrka i sitt inre.

Hon kände stödet från inte bara människorna i byn men utan från naturen själv.

-Du har kanke vunnit denna strid, hånade rösten i vinden.

Men kriger har inte ens börjat än.

Solen trängde igenom dom tunga molnen och stormen bedarrade.

I träd gården reste sig den stora älvmodern mödosamt upp.

Hon tackade träden för deras hjälp.

Hon prövade sina vingar.

Dom kändes spänstiga.

Första striden var vunnen.

I samlingshuset var man nära hysteri.

Fönstrena skallrade.

Man hörde röster.

Plötsligt gick alla fönster i tusen bitar och glassplitter blandades med snön.

Och det blev mörkt.

Först blev det knäpptyst utöver stormens vinande.

Sen kunde man höra hur Ingbry skrek av skräckblandad smärta.

Liv höjde händerna och i handflatorna hade hon två ljusklot.

-Spika för fönstrena, komenderade hon. Se till att elden kommer igång så fort som möjligt. Blev någon skadad av glaset?

Det fanns några lättare skador men inget man inte kunde ta hand om själv.

Liv kastade in ett av eldkloten som fick brasan att tända till igen.

-Vi viker oss inte, skrek Liv ut i stormen. Ni får varken Ingbry, Hagar eller barnen. Ni kan lika gärna ge er av.

En röst skrattade hånfullt i stormen.

-Flicka lilla, du som inte ens har blivit kallad än.. Du som inte ens vet VAD du är, tror du att VI är rädda för  DIG? 

Ett lugn spred sig i Liv.

-Ja må inte ha blivit kallad än, sa hon. Men tvivla inte på att jag vet VEM jag är, För det vet jag! Jag är LIV och dom är under MITT beskydd!

Rösten i stormen skrattade.

-Nå väl "Liv", hånade rösten. Vi får se hur mycket "liv" det är kvar här sen!

Skrattande lämnade han samlingshuset.

Liv rusade fram till Inbry som flämtade.

-Hagar, viskade hon om och om igen. Rädda barnen. RÄDDA BARNEN....

Hagar och spannet hade satt av hemåt igen.

Stormen ven lika hotfullt som innan men nu hade dom hopp och det lilla hoppet gjorde att dom alla fick nya krafter.

Måtte dom bara hinna i tid.

Han hade bilden kvar i sitt inre av att se Ingbry ligga där i verkar. Måtte dom bara hinna i tid.

Mörkret och stormen höll fortfarande sitt grepp och han visste inte om det var dag eller natt.

Allt han visste var att Ingbry behövde honom.

Skynda, skynda, skynda.

I den stora träd gården (inte trädgård) höll dom olika folken på att komma i ordning.

Aldrig tidigare hade någon satt sin fot här som inte var älva.

Stämningen var tryckt.

Den stora älvmodern tittade ut över folken.

Hennes min var bister.

-Folk, började hon. 

Tystnaden lade sig omedelbart.

-Det är med sorg i hjärtat jag har kallat er hit till träd gården för allra första gången.

Det nickades runt om i den stora salen.

-Naturen är i uppror, fortsatte hon. Vi är ALLA under attack. Mörkret har lagt sig över våran värld och borta i Sommarlunda kämpar en ensam kvinna själv för allas våran framtid.

Upprörda röster hördes.

-Lugn, sa den stora älvmodern och höjde sina händer. Denna kvinna är mycket starkare än någon nånsin kunnat ana, sa hon. Aldrig tidigare har det funnits någon med hennes förmågor.

Ett hav av viskningar böljade i salen. En ny förmåga? Vem är hon? VAD är hon?

Älvmodern tittade ut över folken.

-Hon heter Liv, fortsatte hon som svar på folkens frågor. I sitt inre var hon ändå lugnad över att se alla här. Representanter från Troll, älvor, dvärgar, vättar, alver och människor stod sida vid sida. Hon har även en följeslagare, fortsatte hon. Hon har en vargblandning som heter Best som även han har magiska gåvor till följd av att Liv räddade honom när hon fick sina förmågor. Vi står vid ett avgörande, sa hon och tystnade för att orden skulle gå in. 

Tystnaden var total.

-ÄVEN om Liv vinner mot mörkret denna gång så är detta bara en första strid i ett krig som ännu inte har brutit ut.

-Vad kan vi göra? frågade trollens sändebud.

-Det är dags vi smider vapen av Siljen*!, kom det från dvärgarnas sändebud.

-Siljen får inte smidas som vapen, sa vättarnas sändebud. Det är emot lagen!

-Vi måste sammarbeta, sa den stora älvmodern. Vi måste skydda våra folk och naturen.

I samlingshuset skrek Ingbry. 

Best skyndade fram genom stormen.

Skynda, skynda, skynda.

-Vi måste använda oss av ljuset vi alla bär inom oss, sa den stora älvmodern. Vi måste lita på våran intre styrka. Vårda våra relationer med folken, naturen och livet. Det är inte en slump att flickan heter Liv, fortsatte hon. Hon är gudarnas skapelse. 

Nu hördes ett myller av röster. Gudarnas skapelse. Det har inte hänt sen folken skapades i sitt ursprung.

Den stora älvmodern lyfte än en gång sina händer för att dämpa rösterna.

-Krigens vindar må blåsa, sa hon. Och mörkret må ligga tjockt över oss. Men vi måste sätta vår tillit till Liv och gudarna. MEN, vi måste rusta för KRIG. Hon tittade skarpt på dom en och en. Aldrig förr i vår historia sen våran skapelse har vi stått inför ett liknande hot. Allas vår framtid står och väger på vad som kommer att hända. Jag säger inte att det blir ett krig idag, eller ens imorgon. Det kan dröjja flera år innan hotet kliver ur mörkret och ett fullskaligt krig bryter ut.

Men vi måste förbereda oss NU, sa hon med kraft bakom vartenda ord.

Jag har pratat med dom styrande över sjöarna och prästerna, helarna och trollkarlarna.

Hon drog efter andan.

Nästa mening skulle bli den svåraste att säga.

-Lagen har ändrats. Siljen SKA smidas till vapen!

*Siljen är en ovanlig metall som dvärgarna bryter långt inne i bergen. Den ser ut som silver och behandlas som järn men Siljen är så stark att det finns inget som skyddar mot ett vapen av silje, förutom ett brynje som också är av Siljen. Eftersom det är en så stark och ovanlig metall så bestämde dom styrande över sjöarna tillsammans med den stora älvmodern, representanter från alla folken, prästerna, helarna och trollkarlarna att Siljen aldrig skulle tillåtas att brytas för vapen.

Snön och vinden gjorde att han knappt kunde se Best längst fram i ledet.

Lyktorna gjorde att han kände sig mindre utsatt men tyvärr bättrade dom inte på sikten.

Han litade på Best.

Han hade aldrig förr litat på ett djur som han gjorde på honom.

Best hade satt sig i respekt hos dom andra hundarna direkt han hamnade i selen och inte ens hans vanliga ledar hund Gare hade opponerat sig på sin nya plats.

Hundarna verkade veta att dom måste sammarbeta.

Hagar behövde inte göra mycket annat än hålla släden balanserad medan hundarna hetsade fram.

Måtte dom bara hinna i tid.

Det var som om naturen själv motarbetade dom.

Hans ögon tårades, inte bara av den hårda vinden utan även av rädsla för att inte räcka till.

Hans fru, hans livspartner, hon var solen som gick upp varje morgon. Hon var regnet som svalkade den törstande jorden. Hur skulle han klara sig utan henne?

Han fick inte tänka så.

Liv hade sagt att Best skulle hitta.

I Samlingshuset var man nu färre än tidigare.

Alla familjer och äldre hade uppmanats att gå hem.

Det kunde bli farligt.

Liv hade tittat dom i ögonen.

-Det ligger en ondska i luften, sa hon. Det är inte naturen som styr nu. Jag vet inte varför, men dom är ute efter Ingbry och barnen och vi måste skydda henne tills Hagar är tillbaka med vattnet.

Men vi kan inte riskera familjer med barn eller äldre och sjuka.

Håll er inne tills Hagar är tillbaka.

Öppna inte dörren för någon okänd.

Lyssna inte på rösterna i vinden.

Vi kommer att bli prövade.

Vi måste sätta våran tillit på Hagar.

Familjerna som gick hem var rädda.

Man beslöt att sova flera familjer tillsammans för att känna sig tryggare.

Ingen hade tidigare varit med om något liknande.

Dom äldsta pratade och inte ens under hela deras livslängd hade dom hört talas om nåt liknande.

Inte sen slaget om Garr hade man upplevt något som ens kom i närheten.

Framtiden kändes oviss.

Och stormen ökade i styrka.

Samtidigt vid silversjön Ting hade den stora Älvmodern kallat till sig sitt råd.

Naturen var i uppror.

Sjöarna var på väg att frysa och det hade aldrig förr hänt.

Hon kände sig för första gången gammal.

Hon var guden och gudinnans första skapelse.

Hon var deras barn.

-Vi måste förbereda oss, sa hon och tittade ut över rådet.

Vi måste skicka bud till alla folken.

Det är ondska i luften.

Vi är alla hotade!

Det är dags för älvorna att förbereda för strid!

Det hördes skräckslagna rop i rådet.

Älvorna hade aldrig vart i strid förr.

Inte ens under slaget om Garr hade dom blandat sig i.

Dom hade gett råd men längre än så hade dom inte sträckt sig.

Men nu var hela naturen hotad.

Älvorna skulle ut i strid!

Best flämtade av ansträngning.

Pälsen var våt och han var hungrig som en varg..

Men Liv hade sagt det var bråttom.

Och han älskade Liv.

Han skulle göra allt för henne.

Och sjön kallade på honom.

Han var säker på tassen och lät sig ledas av lockropen.

Ingen tvekan.

Bara skynda, skynda, skynda.

Mörkret låg kompakt även när dagen skulle ha grytt.

Hemma i husen snyftade barnen av rädsla och pratade om röster som hade viskat elaka saker under natten.

Alla var sammanbitna.

Alla väntade.

Dom var rädda.

I samlingshuset låg Ingbry i plågor.

Ingen av kvinnorna som var kvar trodde att det var normala förlossnings plågor.

Detta var något annat.

Hon frös och svettades om vart annat.

Ibland verkade prata med någon men ingen hörde varken vad hon sa eller vad hon hörde.

Liv satte sig vid Ingbry.

Hon höll handen skyddande över hennes mage och sjöng för dom små liven där inne.

Hon sjöng även för Ingbry och för Hagar vart han nu var.

Hon sjöng för dom alla.

Måtte dom hinna i tid.

Trots hennes ansträningar blev Ingbry knappt bättre.

Hon orkade ge Liv ett blekt leende men det var allt.

Han orkade inte mer och kände hur benen vek sig i snön.

Dom andra hundarna kolapsade med honom.

Han flämtade som om bröstet skulle sprängas.

Han hade misslyckats.

Han tänkte på Liv och ylade.

Hagar gick fram till Best.

Dom behövde alla mat och vila.

Hagar själv hade varit nästan medvetslös en stund men vaknat till ljudet av sång.

Han hade genast förstått att det var Liv.

Snabbt gav han hundarna mat och vatten och strök deras såriga tassar med salva.

Dom hade bara en halv dag kvar sen skulle dom vara framme.

Hur han visste det kunde han inte svara på.

Men han kände det.

Hundarna blev stärkta av den lilla vilan dom fick.

Nu kunde dom alla känna hur sjön kallade.

Skynda, skynda, skynda...

På natten i samlingshuset skrek Ingbry.

Hon hade fått värkar.

Inne i dom djupa bergen satt dvärgarnas kung Lag på sin tron.

Hans hustru hade aldrig förr sett honom så här.

Budet från Älvorna hade gjort honom stum i flera minuter.

Han hade satt sig på sin tron och blivit ask grå i ansiktet.

Frånvarande hade han tagit sin hustrus hand och höll den i ett fast grepp.

Älvornas bud hade bara skickat en kort mening.

Rusta för krig.

Och det hade haft älvdrottninges personliga sigill.

Hur illa måste det inte vara om älvorna lägger sig i?

Efter slaget om Garr där så många dvärgar hade dött hade dvärg folken dragit sig undan konflikter.

Folken fick ha sina duster bäst dom ville.

Dvärgarna stannade i sina berg.

Nu kunde dom inte gömma sig längre.

Han ställde sig långsamt upp.

-TILLKALLA RÅDET, sa han med bestämd röst.

Ju närmare silversjön dom kom ju mildare blev vädret.

Det var som om stormen inte kunde nå ända fram.

Hundarna behövde inte slita lika illa.

Och där låg den.

Spegelbland med en dimmslöja som svävade ovanför.

Hagar hade aldrig sett nåt så respekt ingivande.

Han bar ned dom två stora krusen till sjön och fyllde dom med vatten.

När han tittade i den blanka sjön kunde han se Ingbry ligga på bädden och vrida sig i plågor.

Han såg hur Liv sjöng för henne medan kvinnorna sprang omkring och utförde olika sysslor.

Han såg hur Livs mun formade orden, hon har verkar.

Han kunde knappr röra sig.

Barnen var på väg.

Benen bar honom inte.

All kraft rann ur honom.

Det var försent.

Han kände hur kinden blev blöt och han förväntade sig tårar.

Men det var Best som slickade honom i ansiktet.

Spannet hade kommit ända till sjön.

-Vi måste skynda oss, sa han till Best.

Barnen är på väg.

Han lade i kärlen i släden och gjorde fast dom ordentligt.

Sen bar det av igen.

Skynda, skynda, skynda.