Det var hennes tredje natt i grottan och totalt den sjunde natten om man räknade med natten hon for.

Det hade varit så svårt för henne att fara.

Hennes föräldrar som grät och hennes syster som höll om henne så hårt.

Och blicken från Bengt.

Än en gång kände hon hur tårarna kom så hon bet ihop.

Best hade visat henne vägen den där första natten.

Det hade gått mycket smidigare att ta sig fram än hon nånsin trott.

Själva resandet hade en välsignelse i sig eftersom hon då inte kunde sakna alla så mycket.

Men vad hade hon förväntat sig?

Detta var första gången hon var ifrån byn och ifrån sina föräldrar.

Den första soluppgången hade varit så vacker att hon för ett ögonblick inte kunde andas.

Den värsta kylan var över för vintern och det var inte länge innan det skulle bli vår.

Hon visste inte hur länge hon skulle vara ensam.

Detta var inte en resa, detta var hennes skolning.

Men platsen hade inte vart den rätta hur vacker den än var.

Dom hade vilat en stund och sen gett sig av igen.

På kvällen hade dom slagit läger vid en sjö.

Dom hade pimplat och fått sig lite fisk som dom delade på som kvällsmat. Hon ville inte röra maten hon hade med sig i onödan. Skogen var hennes skafferi.

På natten hade dom sovit tätt intill varandra i ett resetält hon hade med sig.

Det hade inte varit så varmt men dom hade klarat sig.

Utmattad hade hon somnat och haft en drömlös natt.

Morgonen hade vart så kall att hon knappt visste vad hon skulle göra.

Elden hade brunnit ut och det hade tagit allt för lång tid att få igång den igen.

Hon lärde sig.

Det tog betydligt längre tid för dom att komma iväg.

Trött och frusen hade färden gått långsamt framåt, fortfarande med Best som visade vägen.

Den natten hade hon gjort ändringar i brasan så när morgonen kom fanns det fortfarande glöd kvar, men natten hade fortfarande vart i kallaste laget. Det behövdes mer isolering från snön.

Stärk av att hon lärde av sina misstag och att ha fått i sig varm dryck och mat nästan direkt hade gjort dom båda på bättre humör.

Det var en vacker dag och Best fällde en stor hare som sprungit i snön.

Hon suckade missnöjt över att hon varit tvungen att lämna det vackra kanin skinnet men det hade inte vart praktiskt att ta med. Men hela kanien i övrigt tog hon reda på. Inte nog med att det blev en riktigt smaklig måltid för henne och Best men det blev oxå bitar till gryta och en stärkande buljong som var bra att starta dagen med efter kyliga nätter.

Den natten hade hon samlat ihop granris att lägga under tältet för att ytterligare skydda mot fukt och kyla som envisades med att tränga sig igenom den tjocka tältbotten. Ytterligare grenar satte hon runt tältet och skyfflade på isolerande snö.

Varm, torr och mätt hade hon legat där och inte kunnat sova.

Pressen kändes allt för stor och hon saknade sin familj så mycket.

Hur skulle hon kunna lära sig nåt här? Själv?

Best hade slickat bort hennes tårar.

Han fanns alltid vid hennes sida.

Hon var tvungen vara stark.

Hon var tvungen härdaut.

Detta var hennes utmaning.

Hon hade beslutat sig för att dagarna skulle hon göra allt för att lära sig mer om hennes förmåga och göra det bästa hon bara kunde av sin resa utan mål, bara en kort stund på kvällen fick hon tillåta sig själv att sakna sin familj.

Det var ju oxå för deras skull hon var här.

Vart nu här var någonstans.

Den natten hade hon drömt.

Vackra drömmar.

Skrämmande drömmar.

Drömmar om kärlek och drömmar om död.

Kriget kom allt närmare.

På morgonen hade det varit oväntat behagligt i tältet.

När dom hade kommit ut och satt sig vid elden hade hon kännt hur solens strålar värmde.

Temperaturen var kanske behagligare men färden blev svårare.

Den lilla släden som åkte bakom Best skar gång på gång igenom snön och fastnade i nån sten eller kvist eller nåt annat som hade legat gömd under snön.

Liv hade oxå snavat och ramlat.

Det gjorde henne rädd.

Vad skulle hända om hon blev skadad?

Hon var ju alldeles själv där ute i skogen.

Grottan hade kommit som en välsignelse från gudarna.

Det var en gammal jaktgrotta förstod hon av spåren av en eldstad.

Den var inte så stor att den skulle bli kall och dragig men nog stor för att hon och Best skulle kunna bo där bekvämt under en längre tid.

På kvällen hade dom suttit framför brasan.

Hon hade längtat efter Bengt och undrat hur han hade det.

Tillslut kunde hon se honom framför sig i elden.

Han såg så ensam och ledsen ut.

Utan att tänka sig för hade hon sträckt ut handen för att trösta honom bara för att bränna sig på lågorna.

Snyftande föll hon i sömn.

Dom följande dagarna hade hon ägnat att få grottan i ordning.

Hon kände att det var menat att dom skulle stanna här ett tag.

Och nu var det den tredje natten i grottan.

Det var fortfarande endel kvar att göra innan den skulle kännas som ett "hem" men Liv var nöjd ändå.

Det fanns gott om fisk i närheten och kaniner och fåglar.

Snart skulle snön vara borta och hon skulle kunna hitta nötter, rötter skott och annat att dryga ut sin kost med.

Hon log.

Tova stod ute i vinternatten.

Hennes ansikte vänt upp mot stjärnorna, armarna utsträcka åt sidorna och handflatorna vända uppåt som om hon var redo att fånga nånting.

Hon blundade och förde huvudet från en sida till den andra.

Hon lyssnade.

Sen sprack hon upp i ett stort leende och dansade runt runt runt i snön medan hennes skratt klingade som kristall.

-Mor!, Far!, ropade hon.. Liv kommer! Liv kommer.

Lafrs stora gestalt gled fram från trädens skuggor.

-Vad säger du mitt lilla hittebarn? frågade han och lyfte upp Tova över axlarna.

Hon skrattade av förtjusning.

-Liv kommer. LIV kommer!

-Är du säker? frågade Lafr.

-Det är klart jag är, sa Tova. Dom sa ju det!

-Vem sa det? undrade Lafr.

-Stjärnorna förstås, sa Tova med ett tonfall som sa att nu tyckte hon pappa va bra dum ändå.

-Då är det bäst vi skyndar oss hem till mor så hon får veta det.

-Sååååå bråttom är det inte, sa Tova fundersamt. Hon måste ju få ha lite äventyr först.

-Jasså? Det måste hon? 

-Jaaaa det är väl klart, sa Tova.

-Då behöver inte mor bädda extra sängen på en gång då, sa Lafr. Det blir hon säkert glad att höra nu när det ändå är mitt i natten och små hitte barn ska sova! Han låtsades låta sträng.

-Pappa?

-Ja?

-Kan du berätta?

-Berätta vad?

-Du vet!

-Vet jag?

-Jaaaaa.

-Hm... Jag måste nog ha glömt. Han låtsades fundera.

-Pappa....

-Ja?

-Va du är fånig.

-Man blir så när man hittar en liten skatt som du. 

-Kan du berätta?

-Är du inte less på att höra den historien än?

-Näääää, sa Tova.

-När du ligger nedbäddad i sängen så ska jag och mor berätta.

-Lovar du?

-Jag lovar!

-På alla skatter i jorden?

-På alla skatter som finns i jorden, sa Lafr och sa trollens ed.

Med Tova fortfarande på axlarna gick dom ner i stugan.

Även om troll egentlien bor i hålor i marken så känns det alltid mer som en stuga än en håla eller grotta.

Troll har en stor passion för inredning.

Mor Rava stod vid elden och rörde i en gryta som puttrade.

-Jasså? Nu passar det att komma hem, sa Rava och låtsades låta sträng.

-Mor, mor, bubblade Tova. Liv kommer, Liv kommer.

Rava tittade på Lafr.

-Är det sant? frågade hon.

-Tova säger så, svarade han.

-När kommer Liv? frågade Rava Tova.

-Hon kommer med vårfloden, sa Tova och mumsade på ett äpple hon hade norpat åt sig.

-Vintern är snart slut, bekräftade Lafr. Alla tecken tyder på det.

-Då är det bara vi väntar och lyssnar, sa Rava. Hon vände blicken mot Tova som hade mumsat färdigt på äpplet och gäspade stort. Nu är det dags för somliga att sova, tror jag minsann, sa hon.

-Vem ska sova? unddrade Tova och gnuggade ögonen.

-Små hitte barn som heter Tova ska sova ifall hon vill höra "sagan", sa Lafr.

Rava lyfte försiktigt upp den lilla flickan och gav henne en puss på den kalla bleka kinden.

-Sov gott min lilla skatt.

-Gnatt mamma, mumlade Tova. Älskar dig!

-Älskar dig oxå min lilla snöprinsessa.

Lafr bäddade försiktig ner Tova i den mjuka varma sängen.

-Du lovade pappa.

-Jag gjorde ju visst det, log Lafr. Är du redo?

-Jaaaa, mumlade Tova.

Historien om Tova

-Det var en gång ett stort lufsigt troll som hette...Hum.. vad hette han nu igen.

-Men pappa då, fnissade Tova.

-Javisst ja, han hette ju Rafl?

-Nääääää.

-Hm... Flar?

-Pappa.....

-Jaja.. Lafr var det visst.

Och Lafr var upp över öronen förälskad i en vacker trollflicka som heter?

-Rava, fyllde Tova i.

-Rava, berkäftade Lafr.

-Och eftersom troll har stora öron så var han oxå riktigt kär.

Tova fnissade.

Hur som helst hade han sån tur att Rava såg honom och tyckte att jo visst, han kanske inte var så ful ändå.. Trots dom stora öronen menar jag.

-Pappa, du har inte så stora öron, skrattade Tova.

-Dom är större än dina, kontrade Lafr.

-Jag är ju så liten, fnissade hon.

-Ja det förstås. 

-Fortsätt nu... tyckte Tova otåligt.

-Rava och Lafr var alltså båda upp över sina stora öron förälskade i varandra, fortsatte han sagan.

Dom var såååååå kära att dom beslöt sig för att förenas.

-Jag vill oxå förenas när jag blir stor, mumlade Tova.

-Det vill jag oxå att du ska bli, sa Lafr.

Lafr och Rava var så lyckliga när dom bildade sitt gemensamma hem. Det var i en så vacker del av skogen. Men det allra vackraste saknade dom fortfarande.

-Vad saknade dom? undrade Tova fast hon hade hört historien tusen gånger.

-Dom saknade någon att älska. Dom ville såååå gärna ha ett barn.

-Mmm, mumlade Tova och lät allt tröttare.

-Men Lafr och Rava kunde inte få en liten trollunge hur mycket dom än försökte och önskade.

-Dom var ledsna, suckade Tova.

-Jo det var dom, sa Lafr. För dom hade så mycket kärlek att ge och ingen att ge den åt.

Men en mörk och kall vinternatt, precis som den här, var Rava ute i skogen för att titta till djuren, när hon fick höra ett märkligt ljud.

Försiktigt smög hon närmare. Hon hade ingen aning om vad det märkliga ljudet kunde vara för något.

Tänk om det var ett stort, farligt hemskt monster? 

-Men det var ju bara jag, sa Tova under täcket.

-Det var det vackraste barn som Rava nånsin hade sett. Och hon lår där alldeles ensam under stjärnorna i en korg. Rava förstod att stjärnorna hade sett hur mycket hon hade längtat efter ett barn och därför skänkte dom oss dig.

-För jag är eran skatt? mumlade Tova allt sömnigare.

-Du är den vackraste skatt i hela världen.

-Pappa?

-Vad är det min lilla snöflinga.

-Jag vet att det bara är en saga, men jag älskar er för att ni berättar den så.

-Det är ingen saga för oss, sa Lafr. Och nu ska du sova.

-Gnatt pappa.

-Gonatt gullunge.

Lafr smög sig ur rummet för Tova hade redan hunnit somna.

-Hon blir aldrig less på den där historien, sa Rava medan hon fortfarande rörde om i grytan.

-Men nu börjar hon bli nog stor för att veta att den inte är helt sann.

-Tror du hon förstår?

-Att någon lämnade bort henne? Att hon hade kunnat dö om i inte hittat henne? Vem vet vad stjärnorna berättar för henne?

Rava torkade en tår.

Första gången man såg Tova så kände man sig som oftast lite illa till mods.

Även om hon bodde hos trollen och dom älskade henne som en av deras egna så var hon ett människo barn.

Redan från det hon var liten hade dom vetat att hon inte var som alla andra människor. Det var nåt fel på henne.

Hennes hy var nästan lika ljus som snön och så genomskinlig att man såg ådrorna under huden som ett spndelnät. Hennes huvud hade bara fäckar av hår som var lika vitt och glänsande som snöflingor. Ögonen var onaturligt stora för att vara människa och hade samma färg som istapparna. Hon var blind.

Men allt som behövdes var att Tova log så blev man blind för alla hennes yttre "brister" och allt man såg var ett vackert barn med en vackrare själ. Tova var väl medveten om att hon var "annorlunda" men det var inget som störde henne. Alla var ju annorlunda på sitt vis. Och även om hon inte kunde "se" som vanliga folk så hade hon en inre syn. Tova hade förmågan att se själar och att lyssna på stjärnorna. Nu är det ju inte så att stjärnorna faktiskt pratar utan så att när Tova står ute i natten när stjärnorna glimmar så fångar hon upp dom vibrationer livet skickar ut.

Tova var nattens barn förutom skogens.

Hennes ljusa tunna hud gjorde henne allt för känslig för solens strålar.

Men hon hade natten. Och eftersom hennes syn inte var som andra folk så njöt hon lika mycket ändå.

Och varför skulle hon inte göra det? 

Detta var ju så hennes värld såg ut.

Man kände aldrig medlidande med Tova.

Man var aldrig ledsen för hennes skull.

Istället så smittades man av hennes glädje och hennes stora hjärta.

Istället för att tycka att Tova levde ett fattigt liv så kände man sig rikare för att man hade mött henne.

Och Tova lyssnade på natten.

Och hon visste att ett stort äventyr var på väg.

Det var en underbar kväll.

Den nyblivna familjen drog sig snart undan och eftersom följde övriga barnfamiljer.

Men dom äldre firade och stämningen var hög.

Man hade bestämt att eftersom det var vinter och fort blev mörkt så skulle dom gästande från den andra byn stanna över natten och följande dag skulle dom resa hem tillsammans med Hagar och Ingbry och tvillingarna.

Det var en vemodig fest för Liv och Bengt och deras familj och vänner.

Natten närmade sig och det var snart dags för Liv och Best att ensamma ge sig av ut i mörkret och kylan.

Men Liv var kallad och hon hade fått veta att det var på natten hon skulle ge sig av så man acceptera det utan frågor.

Alla blir kallade på sitt eget sätt.

Man kanske hade kunnat tycka att bli kallad att ge sig av mitt i natten mitt i vintern med bara en hund som sällskap är på gränsen till oansvarigt.

Men att få en förmåga kommer med stort ansvar.

Att bli kallad är att visa att man tar ansvar för den.

Hela orsaken att man blir kallad är att bli skolad.

Att Liv måste ge sig av "ensam" är helt enkelt för att hon ska lyssna på vad hennes förmåga lär henne.

Även om hon säkert skulle lära sig ett och annat inanför hemmets skyddande väggar så måste hon ge sig av för att förstå helt vad det innebär.

Det var fortfarnade ingen (inte ens den stora älvmodern själv) som till fullo förstod vad Livs förmåga innebär varken för henne själv, Best eller övriga i Silversjöarna.

Det var upp till Liv.

Och Liv var förberedd.

Att leva i en bondby ger en bra förberedelse att klara sig själv.

Alla måste lita på alla och man har inte råd att vara okunnig om hur livet och naturen fungerar.

Hon var inte rädd för den kalla vinternatten. Hon var inte rädd för att vara ensam i mörkret (dels hade hon fortfarande Best men att göra upp eld kunde hon även under svåra förhållanden). Hon var heller inte orolig för att svälta. Dels hade hennes familj och vänner sett till att hon hade med sig bra färdkost som skulle hålla sig länge och hade gott om nyttigheter, men Liv som så många andra var väl kunnig om vad som fanns i skogens skafferi. Liv var egentligen mer kunnig än dom flesta i det området eftersom hon helst hade spenderat sin tid där när hon var yngre.

Medan hon dansade med Bengt så minndes hon en händelse från när hon var yngre.

När Liv hade vart ungefär tio år hade hon smygit ut en sen kväll när hennes mor trott hon sovit och fått se  hur dom små lammen hade slaktats.

Liv hade vart helt förstörd och inte kunnat äta kött på väldig länge.

Hon hade inte heller vågat säga varför eftersom hon smygit ut utan lov.

Men hennes tankar vandrade ifrån att inte ta något levande liv till vad gav henne rätten att rycka ett äppple från sin kvist. Hade inte äpplet oxå rätt att leva? Och blommorna på marken? var det inte mord att plocka dom. Så gick hennes barna tankar och snart kunde hon inte äta nåt alls utan att brista ut i gråt.

Matt och svag av hunger hade hon berättat för sin far som oroligt frågat varför hon inte kunde äta om vad hon hade sett.

Fadern försökte förklara hur bondelivet fungerade och att det inte var nåt fel.

Men Liv var otröserlig och fortsatte svälten.

Tillslut hade Tor tagit med henne ut i skogen för att visa hur naturen fungerade.

Han visade hjorten som betade av gräset. Hur dess spillning gödslade marken och gav upphov till nytt liv för att inte tala om frön som följde med avvföringen och blev nya växter.

Han visade oxå hur rovdjuren tog sitt byte för att föda dom små i sin kull och därmed höll betes djuren ifrån att äta upp all växtlighet.

-Vi dödar inte djuren för nöjjes skull, förklarade han för Liv. Vi gör det med respekt för djuret. Så fritt från plågor som möjligt för att föda oss, fortsatten han. Och i vår tur ger vi fåren mat och beskydd från rovdjur. Vi skyddar dom mot den stränga kylan och tar hand om dom när dom är sjuka. 

-Men ni tar bejbisarna från deras mamma, sa Liv. Hon blir ledsen.

-Ja det kanske kan verka hemskt, sa Tor och funderade på hur han skulle förklara. Men, fortsatte han, Om vi hade dödat modern, hur skulle då den lilla klara sig? Tar man modern för även barnet. Tar man bara barnet kan modern få nya barn, försökte han förklara.

-Så om jag dör, funderade lilla Liv, så kan ni bara skaffa ett nytt barn?

-Min kära lilla flicka, sa Tor och tog henne i famnen. Det fungerar inte så. Naturen kan vara grym, började han. Framförallt i djurvärlden. Men du måste minnas även om vi inte åt fåren så skulle vargen göra det, eller räven. Men lika väl kan det vara så att ett djur faller i skogen och kanske bryter ett ben och då måste dom andra gå vidare. 

-Och vi tar hand om djuren, fortsatte lilla Liv.

-Allt liv har ett värde, sa Tor. Från minsta lilla maskros till största björn eller minsta människa eller vätte.

Vi dödar bara för att vi måste. För att få mat. Om vi måste beskydda oss. För att få kläder som skyddar mot den stränga kylan. Eller om något djur är för skadat för att bli frisk och bara ligger och plågas. Vi dödar aldrig för att det är roligt eller för att nåt bara inte förtjänar att leva. Man måste visa naturen respekt för annars visar inte naturen oss respekt.

Lilla Liv hade lyssnat och tagit till sig det fadern hade berättat. Det hade oxå format henne till den hon var. Det var hans ord om respekt för allt levande som hade fått henne att gå emellan när Jaerald skulle döda Best. Efter det hade lilla Liv vart uten i naturen så mycket hon bara kunde. Hon hade suttit i timmar och betraktat räven och hennes ungar. Hjortarna som betade vid bäcken. Fåglarna som flög över himlen, men oxå dom små djuren. Myrorna som mödosamt släpade hem godbitar till stacken. Fjärilen och krängde sig ur sin puppa, fisken som hoppade i strömmen och bina som surrade runt blommorna.

Så Liv var inte rädd för skogen.

Liv var inte rädd för vinternatten.

Och Liv hade Best. 

Och hon hade Bengt.

Men framförallt hade hon kärleken till sin familj.

Kärlek är styrka.

Hon kramade om Bengt lite extra.

Han viskade nåt i hennes öra men hon var för full av kärlek för att kunna höra honom.

Hur mycket kärlek ryms egentligen i en person, undrade hon för sig själv.

Som i efterhand insåg hon vad Bengt hade sagt.

-Jag älskar dig, hade han viskat.

-Jag älskar dig oxå, svarade hon tillslut.

Han skrattade tyst.

-Jag trodde inte du hörde mig sa han.

-Det gjorde jag inte först, sa Liv. Jag var upptagen.

-Med vad?, undrade Bengt.

-Med att älska dig, svarade Liv.

Tor avbröt dom med att försiktigt harkla sig.

-Det är dags, sa han.

Liv kände sig inte bekväm med att vara i blickfånget.

Det var en sak när hon kunde göra något praktiskt för att hjälpa, för då var det hennes kunskap eller förmåga som bedömdes, men att stå här framför alla, i en namngivar cermoni.

Även om hon nu hade allas respekt och vänskap så var hon ju fortfarande Liv.

Den fula ankungen.

Hon kände sig plågsamt medveten om hennes matta barkbruna hår. Hennes hy hade heller inte samma friska glans som många av dom andra kvinnornas.

Elsbeth och Elba hade hjälpt henne med att hitta en passande klänning och ordnat med hennes vilda hår.

Varje by hade sina egna speciella färger och material beroende på vilka växter som fanns och vad man odlade och liknande.

Sen var det ju oxå så att olika sammankomster lockade fram vissa typer av kläder för att inte tala om årstider förstås.

Nu var det mitt i vintern och namngivar cermoni.

Ljusa kläder används oftast vid namngivar cermonier och förenings cermonier för att symbolicera att man startar en ny del av sitt liv. Man är renad och redo för framtiden.

Ett oskrivet blad om man så vill.

Nu är det ju så att vitt är inte praktiskt i nåt bonde samhälle men ljusa färger skattades högt.

Liv bar en ljus mossgrön lång klänning (eftersom det var vinter) med en smickrande uringning och en blek gammelrosa kofta som framhävde hennes figur samtidigt hon slapp frysa.

I håret som var samlat i en fläta på ryggen hade hon en krans av vintergröna och röda bär.

Elsbeth och Elba log och sa att hon såg ut som en skogsälva medan Liv bara kände sig obekväm.

Hon förstod att  hon skulle sticka ut bland alla vackra unga kvinnor som hade vackert glänsande hår och en frisk glans i hyn.

Hon passade inte in.

Det hade hon aldrig gjort.

Tänk om Bengt såg henne nu, och jämförde henne med alla andra uppklädda kvinnor och såg henne för vad hon var?

Hon skulle aldrig passa in.

Tänk om han tog tillbaka allt det vackra han hade sagt?

Hon kände hur tårarna steg.

Hur kunde en enkel liten klänning få henne att känna sig så ful?

Den var ju vacker.

Men hon var inte här för sin skull.

Hon var här för byns och framförallt barnens skull.

Och sen skulle hon ge sig av!

Det var bara att bita ihop och försöka att inte bli allt för förnedrad.

Hon tog ett djup andetag och sträckte på sig.

När hon ställde sig med dom andra på den nybyggda cermoni scenen skämdes hon så mycket att hon inte vågade se någon i ögonen.

En äldre släkting till det unga paret sträckte upp armarna för att tysta mumlet i församlingen.

Det var dags.

-Vi är samlade här tillsammans, började den äldre kvinnan, för att uppta två nya liv i vår gemenskap och presentera dom för Guden och Gudinnan.

Föräldrarna bar först fram flickan till Liv som tog det sovande barnet i sin famn.

Hon gick fram till karet och började försiktigt tvätta henne.

Den lilla flickan slog genast upp ögonen och skrek.

Liv viskade lugnade åt den lilla som tystnade och fann sig i att tvättas av denna nya kvinna i hennes lilla lilla värld.

När flickan var ren lindades hon först in i en alldeles vit handduk (vilket används endast till namncermonier och ofta går i arv) och räcktes till den äldre kvinnan.

Kvinnan höll försiktigt upp barnet till församlingen och forsatte,

Inför Guden och Gudinnan och denna församling visar jag er detta rena flickebarn. Hjälp henne att växa upp, Hjälp henne att finna sin väg i livet.

-Vi hjälper henne svarade församlingen med en röst.

-Detta flickebarn hedrar Gudinnan med att kallas Lyssa*.

-Vi välkomnar Lyssa, svarade församlingen.

Sen var det dags för gossebarnet att tvättas.

Han hade vaknat av sin systers skrik och var därför lugnare än sin syster under tvättningen.

Den äldre kvinnan sa igen;

-Inför Guden och Gudinnan och denna församling visar jag upp detta rena gossebarn. Hjälp honom att växa upp, Hjälp henne att finna sin väg i livet.

-Vi hjälper honom, svarade församligen.

-Detta gossebarn ska hedra Guden med att kallas Arash*.

-Vi välkomnar Arash, svarade församlingen.

-Barn är våran framtid, sa den äldre kvinnan. Men dom speglar även dom vi är. Vi är alla ansvariga för liven som lämnas i vår vård av Guden och Gudinnan. Vi är alla ansvariga att hjälpa alla nya liv att finna vägen, att finna lyckan, att finna kärleken men framförallt att finna sig själva, fortsatte hon.

Församlingen nickade.

Elba funderade på vad kvinnan sa.

Det låg mycket sanning i det.

Deras egna namncermoni liknade inte alls denna, men hon fann den passande med tanke på allt som hade hänt.

Och stämmer det inte att vi alla bär ett ansvar för barnen? Och i sanningen, speglar sig inte då tidens människor i framtidens barn?

Den äldre kvinnan fortsatte.

-Ingbry och Hagar, Lovar ni att att vara den lysande sol som visar er barn vägen i livet?

-Vi lovar, svarade dom med en röst.

-Ingbry och Hagar, Lovar ni att vara den vakande månen som skyddar era barn mot farorna?

-Vi lovar, svarade dom igen.

-Jag vänder mig till Guden och Gudinnan, så som solen och månen ber jag er ta hand om dessa barn och ledsaga dom på vägen genom livet.

Ingbry och Hagars föräldar slog i var sin silverklocka.

När plinget dött ut fortsatte kvinnan;

-Lyssa och Arash, jag hälsar er välkomna till vår församling.

Hagar och Ingbry höll i sina barn och dom lyste av den kärlek som bara nyblivna föräldar kan känna.

Namncermonin var över.

Liv slank iväg innan nån han börja prata med henne.

Hon stod ute i mörkret och tittade på stjärnorna.

Månen var full och kändes på ett sätt tröstande.

Det var snart dags för henne att börja sin resa.

Ensam.

Dörren öppnades och Bengt ställde sig tillsammans med Best brevid henne.

-Varför försvann du?, frågade han.

Liv funderade vad hon skulle svara utan att verka allt för svag men allt som kom ur henne var den bittra sanningen.

-Jag vet hur jag ser ut, sa hon. Jag kommer aldrig ha det blänkade hår eller hälsosamma strålande hy som dom andra kvinnorna har.

Jag ser ut som en pajas. Nån som försöker låtsas vara vacker.

-LÅTSAS VARA VACKER???? Bengt kunde inte tro vad han hörde. Har du inte sett dig själv? undrade han.

-Ja jag såg, sa Liv med tunn röst. Det var slöseri att ge mig en så vacker klänning. Jag gör den ful.

-Men hur kan du säga så? sa Bengt. Hörde du inte hur alla pratade när du kom in?

-Dom tyckte säkert oxå att jag såg ful och klumpig ut. sa Liv med sänkt blick.

Jag var rädd att du skulle skämmas för mig, fortsatte hon. Att du ska ångra alla fina ord du har sagt när du jämförde mig med alla andra vackra kvinnor som skulle passa dig bättre.

-Nu får du sluta prata såna dumheter, sa Bengt och tvingade upp hennes huvud. Hur kan du vara så blind att du inte ser hur vacker jag tycker du är? Hur kan du vara så döv att du inte hör hur alla beundrade dig? Hur kan du vara så elak mot dig själv? Och tror du inte bättre om mig än så?

-Jag är inte vacker! skrek Liv och rusade ut i mörkret. Hon halkade på en fläck och föll gråtande omkull i snön.

Bengt och Best var strax framme vid henne. Best slickade försiktigt hennes tårar och Bengt räckte fram sin hand för att hjälpa henne upp.

Liv slog undan den.

-Jag klara mig själv! Du behöver inte kalla mig "vacker" sa hon med spydig röst.

jag minns nog hur ni skrattade åt mig när det var fest. Jag minns nog hur ni kallade mig troll och bortbyting. Att jag var så matt i håret och hyn så att om man satte mig i skogen skulle ingen se mig..

Bengt skämdes.

Dom hade vart precis så grymma som hon sa. Och värre.

-Jag minns varenda korkat elakt förnedrande ord jag har sagt, sa han. Vad jag än säger så är det redan sagt. Det kan inte göras ogjort.

-Nej det kan det inte, sa Liv.

-Jag var kanske dum som trodde att du skulle se igenom den korkade, småaktiga pojke och man jag en gång var och se den man som står här och tycker att du är den vackraste kvinna han nånsin har sett.

-Jag är inte vacker, snyftade Liv. Jag är ett fult troll.

-Du är inget troll! Ja, ditt hår kanske har samma färg som barken och din hy kanske inte har glans som dom flesta. Jag hade fel som kallade dig troll.. Jag var dum och blind. Om något så är du en skogsälva. Du är MIN skogsälva. Och om det så ska ta mig hela livet så ska jag få dig att se den vackra kvinna som jag ser framför mig. Och jag ska bevisa för dig att den korkade elaka småaktiga pojken inte finns längre.

Liv såg på Bengt.

-Tycker du verkligen att jag är vacker? frågade hon. På riktigt?

-Du är inte bara vacker, sa Bengt. Du strålar.

Han hjälpte henne upp och borstade snön från hennes klänning.

Liv smög sig in i hans famn.

-Är jag verkligen vacker? frågade hon mot hans skjorta.

-Du ser ut som skogens gudinna, sa Bengt och menade varenda ord. Jag är så väldigt ledsen övet att jag har fått dig att känna dig nåt annat än den vackra kvinna du är. Hade jag kunnat göra det ogjort så skulle jag ha betalat vilket pris som helst för att göra det. Jag skäms. Och jag hoppas du nångång kan förlåta mig och tro mig när jag säger hur vacker du är.

Liv snörvlade.

-Jag beter mig visst väldigt fånigt, sa hon.

-Nej, sa Bengt. Det är inte du som är fånig. Det var jag som var fånen. Jag ville såra dig och det gjorde jag. Jag ville få dig att känna dig ful och jag lyckades. Jag ville få dig att känna att du inte dög och jag lyckades. Men den som var ful och inte dög var jag.

-Du är inte ful, sa Liv.

-Mitt inre var fult, sa Bengt. Och vad är egentligen viktigare än det? Se på dig. Du är vacker inifrån och ut. Och det är en speciell sorst skönhet som inte alla har.

-Du har oxå en vacker insida, sa Liv.

-Då är det du som har gjort den vacker, sa Bengt.

Hon log.

-Nu går vi in och har trevligt, sa hon. Jag måste åka snart.

Bengt tog hennes hand i sin och gick med stolta steg in i salen.

* Att döpa barn (framförallt tvillingar) efter deras Guden och Gudinnans namn anses både lyckosamt och hedrande, men man använder alltid liknande namn och aldrig dom riktiga namnen för att visa respekt.

Elsbeth såg ut över folksamlingen som hade bildats i samlingshuset.

Trots stormen och striden förstört så mycket så såg det vackert och inbjudande ut.

Hon tittade mot dörren efter Liv och Bengt.

Hon suckade för sig själv.

Nånstans inom sig hade hon alltid vetat att Liv och Bengt hörde ihop även om dom inte visste det själva.

Men om dom nu skulle komma till insikt om det nu när det var dags för Liv att ge sig av kändes så... Hon kände sig lurad helt enkelt. Lurad för sin sons skull.

Ung kärlek är stark, men skulle den orka när Liv gav sig av så tidigt?

Vem visste hur lång tid det skulle ta.

Och om det nu blev krig.

Elsbeth rös.

Efter vad som kändes som en väldigt lång tid kom tillslut Liv och Bengt.

Elsbeth suckade.

Det hon både hade längtat efter och fruktat hade inträffat.

Liv och Bengt hade tillslut insett vad dom kände för varandra.

Det stod skrivet över hela dom.

Och Best såg så nöjd ut där han gick mellan dom.

Sen fick hon syn på Bengts handled och såg att han hade en mindre version av Livs kraft armband. Ametrin och allt.

Hur var det möjligt?

Kunde det vara så att det som fanns mellan Liv och Bengt var mer än bara kärlek? Var dom bundna till varandra? Hon visste att det ofta skedde bland dom andra folken, men att människor var bundna till varandra var inte vanligt även om det nu hade hänt mer än en gång.

Liv kom fram till Elsbeth och gav henne en varm kram.

Elsbeth fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Måtte Livs prövning vara lindrig och kort.

Liv avbröt hennes funderingar.

-Ska vi börja med namncermonin? undrade hon.

Liv ordnade nervöst med sina kläder.

Hon oroade sig allt mer för namngivarcermonin men oxå för avresan.

Allt var ordnat.

Eller allt vad hon trodde hon behövde iallafall.

I sista stund hade hon beslutat sig för att berätta för dom övriga om hennes kallelse.

Hennes familj hade bara nickat. Dom hade förstått att kallelsen skulle komma när som helst.

Dom hade hjälpt henne med så mycket av det praktiska som möjligt.

Hon hade oxå berättat för Bengts föräldrar.

Elsbeth hade snyftat och gett henne en stor kram.

-Du kommer alltid vara som en dotter för mig, sa hon.

Bengts far Engar hade hjälpt henne med diverse praktiska saker hon kunde behöva.

Tillsammans fann dom en passande yxa och såg som hon kunde ta med sig och en rejäl kniv som både skulle vara praktiskt när det gällde att få eventuella bytesdjur och som vapen ifall hon råkade på rövare.

Det var rörande att se hur byn gick samman för att hon skulle få så bra förutsättningar som möjligt för sin resa.

Men så kom det till Bengt.

Hur skulle hon kunna lämna Bengt?

Att lämna föräldrarna och hemmet var svårt nog, men det är ju ändå en naturlig utveckling. Förr eller senare lämnar man ju sina föräldrar.

Men Bengt.

Hon hade förstått att hon älskade honom.

Hon hörde ihop med honom.

Hur skulle hon kunna lämna det?

Och kände han ens samma?

Han hade stått lite avsides och tittat på henne.

Hon kunde inte läsa honom.

Vad än han tänkte så höll han det hemligt.

Så mötte han hennes blick.

Och alla hans hemligheter blev uppenbara.

Hon flämtade till.

Hon behövde inte fråga.

Han behövde inget säga.

Han tog hennes händer i sina och lyfte upp dom till läpparna och kysste dom.

Hans läppar var så varma.

Henner armband började fläta sig och med ens låg dom över hans högra hand och lindade fast sig runt hans handled.

Ametrinen hade delat sig i två perfeka halvor och ena delen satt nu i armbandet som hade flätats över hans handled.

Nu hade dom var sitt armband.

-Hur gjorde du det där? undrade Bengt.

-Jag gjorde inget, sa Liv.

-Vi är en del av varandra, sa Bengt. Nånstans har jag alltid vetat det. Jag tror det var därför jag var så elak mot dig. Du har alltid funnits inom mig, jag var bara för dum för att förstå på vilket sätt.

-Du har alltid funnits hos mig också, sa Liv. Men det känns så orättvist att vi upptäcker det nu.

Bengt höll om henne en lång stund.

-Detta är inte bara din kallelse, sa han. Det är våran. Älvmodern sa att det är lätt att älska när solen skiner och man vandrar på samma väg. Och nu delas våra vägar. Men jag finns alltid med dig ändå.

-Och jag finns alltid med dig, sa Liv.

Ett gläfsande fick dom att rycka till och börja skratta.

-Tro inte att jag glömmer dig, din Best, sa Bengt och rufsade om Best i pälsen. Ta hand om Liv, fortsatte han allvarligt. Hon är ditt ansvar nu.

Best tittade allvarligt påhonom.

-Jag tror att han förstår mig, sa Bengt.

-Det är klart han gör, sa Liv.

-Där är ni, sa Elba och kom gående med Tor. Vi undrade just vart ni var.

Liv och Bengt tittade på varandra.

-Din mor säger att nu får ni skynda er, sa Tor. Det är dags för namncermonin.

-Vi kommer, sa Liv och dom började gå till samlingshuset.

-Såg du Bengts handled? undrade Elba.

-Ja, sa Tor.

Allvar var spända och nervösa allt eftersom dagen för namngivar cermonin närmade sig.

Det var inte ofta man firade med en annan by framförallt inte HOS en annan by.

Hundspannen hade fått arbeta hårt med att fara fram och tillbaka mellan byarna för att hämta människor och diverse fest tillbehör.

Samlingshuset hade blivit lagat lagom till festen och såg riktigt välkomnande ut.

Man hade kommit fram till att barnens far och mor föräldrar skulle hålla i själva cermonin (vilket var brukligt i den byn) och att Elsbeth skulle sköta själva festligheterna.

Liv hade fått den stora äran att tvätta barnen med silvervatten och hon kände sig rörd.

Som oftast är det någon nära familjen eller en helare eller barnmorska som får den äran.

Cermonin och festligheterna var av stor betydelse för att få tillbaka en känsla av trygghet och vardag över byn efter vad som hade hänt.

Även om sakdorna på hus osv var lagade så var man mer vaksam nu än förr.

Liv hade inte berättat för Bengt eller sin familj än men hon hade blivit kallad.

Efter festen skulle hon och Best lämna byn.

Ett par dagar efter striden när lugnet åter igen hade lagt sig och Best skulle överleva så hade hon börjat få drömmar.

Först hade dom var hemska. 

Stora ringlande röda ormar med giftiga långa vassa tänder som högg efter henne.

Eldsflammor som hade jagat henne och bränt allt i sin väg.

Brinnande förvridna kroppar som skrek efter nåd.

Men sen genom kaoset kunde hon urskilja en röst.

Först så svag att hon inte kunde höra den.

Men för varje dröm blev rösten lite starkare.

Istället för att vara rädd för ormarna så började hon kämpa mot dom.

Istället för att fly från elden försökte hon släcka den.

I den sista drömmen hon hade haft så hade hon besegrat ormarna och släckt elden.

Och ur askan hade det kommit en äldre fe.

Instinktivt visste Liv att detta var den stora älvmodern och föll ner på knä.

-Ställ dig upp barn, sade älvmodern och ändrade form till en kvinna i Livs storlek.

-Var hälsad kära älvmoder, sa Liv.

-Du har skött dig bra, mitt barn, sa älvmodern. Men detta var bara början.

Liv hade backat undan.

-Vad ska jag göra?, undrade hon.

-Det är dags för dig att göra din resa. Det är dags för dig att bli den du är menad att bli.

-Men vem ska jag bli? undrade Liv. Hur vet jag vart jag ska gå? 

-Vem du ska bli vet bara framtiden. Följ ditt hjärta så vet du vart du ska gå. Alla blir kallade på sitt eget vis. Detta är din kallelse mitt barn.

-Måste jag fara själv? frågade Liv och undrade hur hon skulle klara av att lämna sina föräldrar, Bengt och framförallt Best.

-Det är din kallelse så därför är det din resa. Men Best är bunden till dig så han följer med dig vart du går.

-Hur vet jag när jag är klar? frågorna snurrade i hennes huvud. Var hon verkligen redo för detta?

-Man blir aldrig riktigt färdig i sökandet efter sig själv, log den älvmodern krypiskt.

-Kommer jag nånsin komma hem igen?

-Följ ditt hjärta så hittar du alltid hem, och går du nånsin vilse så lita på att Best finner vägen. 

-När måste vi gå?

-Du gå på natten efter namncermonin har skett. Det är viktigt att du kommer i väg på din resa. Vi närmar oss ett krig, mitt barn, och du och Best måste vara redo.

-Varför just jag och Best? Jag är ingen speciell. Tänk om vi inte klarar detta. Jag vet inte vad jag ska göra.

Kan ni inte be någon annan?

-Varför är himlen blå? Varför är regnet blött? Såna frågor leder inte till något. Alla är vi speciella på vårt eget vis. Alla har vi våran del i livets pussel. När tiden är rätt så vet du vad du ska göra. Vill du verkligen lägga din börda på någon annans rygg? Älvmodern log överseende.

Liv sänkte huvudet.

-Nej det skulle jag inte vilja. OM du säger att detta är min VÅRAN väg att vandra så gör vi det.

Älvmodern tog Livs ansikte i sina händer.

-Må guden och gudinnan lysa över dig, må dina steg alltid vara lätta och din börda aldrig tyngre än att du orkar bära den. Älvmodern kysste Liv på kinden, förvandlade sig till sin vanliga form och bleknade bort.

När Liv hade vaknat den morgonen hade Best stått vid henne och tittat på henne.

Han visste att nåt var på gång.

Namngivar cermonin hade ännu varit några dagar bort så Liv hade kunnat förbereda sin resa.

Så försiktigt som möjligt hade hon packat ihop vad hon trodde sig behöva på färden.

Hon hade dock insett att hon inte själv skulle klara av att bära allt som behövdes för en sådan färd på egen hand när det fortfarande var vinter. Med hjälp av byns snickare hade dom tillverkat ett liten släde åt Best.

Vad Liv inte visste var att hon inte var ensam om att ha drömt om den stora älvmodern.

Även Bengt hade haft drömmar.

I hans drömmar hade Liv och Best försvunnit allt längre och längre bort ifrån honom och hur mycket han än skyndade sig så hann han aldrig ikapp.

När han hade fallit ner utmattad i snön hade älvmodern uppenbarat sig för honom.

-Det är inte din resa Bengt, hade hon sagt åt honom.

-Men hur ska dom klara sig själv? Jag måste hjälpa henne.

Behöver solen månen för att visa när det är dags att bli dag? frågade hon honom.

-Nej sa Bengt

-Innebär det att solen och månen inte hör ihop?

-Nej, suckade Bengt.

-Tillhör ditt hjärta Liv?, frågade hon honom.

-JA, sa Bengt och insåg då vad han egentligen kände. 

-Ja, sa  han igen och kände att han menade det. Han tillhörde Liv.

Den stora älvmodern tittade på honom.

-Liv och Best har en väg att vandra som bara dom kan se, började hon. Det är lätt att älska när solen skiner och man går längs samma väg, men hur många hjärtan är inte svaga och ger efter för frestelsen när regnet faller och vägen delar sig?

Liv och Best behöver dig Bengt, men är du stark nog?

Bengt funderade.

-I början avskydde jag henne, sa han. Hon bara fanns där hela tiden. Jag kände henne i mitt inre utan att veta om det. När hon räddade mitt liv trodde jag att det var tacksamhet. När hon räddade mitt liv en andra gång trodde jag det var vänskap. Men, sa han och kände hur det stockade sig i halsen. Hon finns inom mig. Hon har alltid funnits inom mig. Hon kommer alltid att finnas inom mig. 

Älvmodern log. Hon hade ju förstås vetat hur han kände. Hon kunde se hur han och Liv var sammanlänkade och att Best delade denna länk. Den hade alltid funnits där. 

-Lyssna till ditt hjärta, sa hon till Bengt. Ditt hjärta känner Liv. Ditt hjärta längtar efter Liv. Du kommer att veta när hon behöver dig. 

När Bengt hade vaknat så hade han drömmen i tankarna.

Det slog honom att älvmodern hade sagt samma sak som den gammla gubben i stan som hade sålt honom Ametrinen som han hade gett åt Liv som tack för att hon hade räddat hans liv.

Hur hade han vetat?

Väntan var det värsta tyckte Sigbris.

Så fort hon höll Siljen i handen skulle hon veta vad hon skulle göra.

Känslan var hennes viktigaste verktyg.

Hon tittade på beställningen hon hade fått från Dwarg.

Aldrig tidigare hade hon gjort en sån beställning utan att först träffa kunden.

Och hur gör man ett brynje åt en hund?

En väldigt stor hund oxå av beskrivnignen att dömma.

Brynjet åt kvinnan verkade enklare men hade sina svårigheter det oxå.

Siljen har i mångt och mycket samma egenskaper som järn inklusive vikten.

Ett brynje av Siljen kan därför bli obehagligt tungt, framförallt för en hund eller kvinna.

Men just eftersom Siljen är så starkt behöver ett brynje därför inte vara lika kraftigt som ett av järn och därmed kan man få ner vikten kraftigt.

Men att göra ett brynje med så tunna länkar är inte lätt.

Alla länkar måste vara lika starka.

Det får inte finnas några svagheter.

Hunden skulle få en en särskild bröstplatta och ett skydd över nosen.

Skulle han acceptera det?

Så vitt hon hade fått höra så var det ingen vanlig hund, men hon visste inte hur mycket hon skulle tro på det.

En hund är en hund.

Svärdet till kvinnan skulle bli aningen enklare att göra, men även där hade hon sina funderingar.

Var hon höger eller vänsterhänt? Har hon någon svärdsvana? Skulle det bli ett traditionellt rakt svärd eller en sabel? Långt eller kort?

Sigbris började få huvudvärk.

Det var fortfarande några timmar kvar innan det var dags att börja arbeta.

Hon passade på att gå upp till solplatsen för att få ordning på tankarna.

Berg satt lutad mot en sten och drack ur en bägare.

Sigbris satte sig brevid honom.

Han räckte över bägaren och hon drack girigt.

-Tack sa hon och torkade sig förläget om munnen.

-Ingen fara, sa han. Jag ser att du behöver andas ut lika mycket som jag.

-Jo det är inte varje dag man får en sån här order, sa hon och sträckte ut benen.

-Nej verkligen inte,sa Berg och sträckte ut sig brevid henne.

Och vi får hoppas vi aldrig får en igen när detta, vad det nu är äntligen är över.

-Mm, sa Sigbris. Men vi vet ju inte ens vad "detta" är och det oroar mig lika mycket som allt annat.

-Vi får nog veta när tiden är inne, sa Berg. Jag tror inte ens att självaste Kungen vet till fullo vad som pågår.

-Jag är rädd, sa Sigbris. Tänk om jag gör fel? Jag har aldrig arbetat så här tidigare.

Bengt tittade på himlen och tog försiktigt hennes hand. Den var varm.

-Jag tror, sa Berg, att när du är redo att börja arbeta så kommer du att veta hur du ska göra.

-Tror du det? frågade Sigbris.

-Jag tror på dig, sa Berg. Det har jag alltid gjort. Men framförallt är jag säker på att den storla älvmodern inte skulle ha satt dig på ett arbete hon inte är säker på att du klarar av.

Lita på hennes vishet.

Lita på dig själv.

Det gör jag.

Sigris log mot honom och han kände sig med ens blyg.

Dom hade aldrig pratat så här tidigare.

Dom hade egentligen inte pratat alls när han tänkte efter.

Varför var det så egentligen undrade han.

Sigbris ställde sig upp och räckte ut en hand till Berg och hälpte honom på fötter.

-Tack, Berg, sa hon. Jag är så glad vi pratade.

-Det är jag oxå, sa Berg.

Sigbris gick tillbaka med lättare steg.

Det är ju klart att den stora älvmodern inte skulle ha gett henne ett så stort uppdrag om hon inte var säker på att Sigbris kunde klara det.

Men när hom kom fram till sin plats och såg att den första laddningen med Siljen låg där och väntade på henne fick hon is i magen.

Hon tittade på den vackra och ack så dödliga metallen.

Hon blundade och smekte den lena, nästan mjuka ytan.

-Tala till mig, viskade hon åt Siljen.

I sitt inre fick hon en bild av Best och hur han rusade fram mot en ondska som låg dold i mörker och eld.

Brevid honom sprang en ung kvinna som måste vara Liv.

Dom bar hennes arbeten och hon kunde se hur pilar studsade av dom. Knivar som inte fick nåt fäste, och yxor som tappade sin kraft.

Kvinnan höll svärdet i sin högra högra hand, det var ett rakt halvlångt svärd och längs armen kunde hon se en liksom fläta av rötter eller nåt som en sorts märklig handske. I flätan kring handleden kunde hon se en lysande ametrin.

Bilden försvann och Sigbris visste hur hon skulle göra.

Hon sjöng för sig själv när hon plockade fram sina verktyg.

Elden brann.

Hon tog upp sin hammare och lät slagen mot metallen bli en del av hennes sång medan elden dansade och gnistor flög likt stjärnfall en vinternatt.