Dom gick tillsammas till palatset.

Maarakhus och Isa i täten och Jazie och Jakkzarh strax efter tätt följd av beväpnade vakter.

Jazie och Jakkzarh tittade sig storögt omkring och drog in alla nya dofter.

Det luktade så mycket här.

Helt andra dofter än vad dom var vana vid.

Till en början stack det i näsan och doften av rädsla fick dom att känna sig obekväma.

Dom gick in i ett stort rum som lystes upp av otaliga ljus.

Isa visade dom till en bekväm soffa där dom satte sig.

Vakterna var fortfarnade lite för nära för att dom skulle känna sig bekväma.

Isa gav Maarakhus en menande blick och han gav order om att vakterna skulle flytta sig en bit.

-Ska vi tillkalla rådet? undrade befälet över nattvakten.

Maarakhus tittade på Jakkzarh.

-Är det nödvändigt? frågade han.

-Nej, sa Jakkzarh. Ett anfall är fortfarande flera dagar bort. Det är bara en slump att vi redan är här.

-Dåså, sa Maarakhus åt befälet. Ingen ide att väcka dom om det inte är absolut nödvändigt.

-Då återgår jag till min tjänst om jag inte behövs här, sa befälet.

-Gör så.

Maarakhus och Jakkzarh tittade på varandra. Värderande.

Isa insåg dock att den som hade den verkliga makten var Jazie. Det syntes på hennes hållning.

-Hur många skepp är det där ute? frågade Isa och nickade åt havet.

-Än så länge är det bara ett, svarade Jazie. Det är som sagt en slump att vi är så tidiga. Ett anfall är fortfarande dagar kanske veckor borta än. Men en våg tog tag i skeppet och förde ut oss till havs.

Isa och Maarakhus tittade på varandra. Kunde det ha varit när älvorna röck sina vingar?

-Vet ni hur många skepp som kommer? Vad är det för typ av besättning? Hur har ni tänkt att anfalla? Maarakhus riktade sina frågor till Jakkzarh.

-För det första, det är inte VI som har tänkt anfalla.. VI sitter här och försöker varna ER. Jakkzarh blängde på Maarakhus. Vi vet inte varken hur många skepp som kommer eller hur stor besättning det är men alla är beredda på att följa Gudens order utan att bry sig om sina egna liv. Han spottade ur sig ordet Guden. Men det är inte heller vårat folk som är på skeppen. Det är erat!

Maarakhus andades häftigt.

-VÅRAT? skrek han. VAD MENAR DU???

Isa tittade på Jazie.

-Dom är inte längre erat folk, sa Jazie. Guden har tagit dom och gjort dom till sitt folk. Dom är inte längre ett eget folk. Dom är inte längre levande.

Maarakhus ställde sig upp och gick omkring i rummet.

Det gjorde Jakkzarh rastlös.

-Hur hamnade ni här? Isa riktade frågan åt dom båda.

Dom berättade för Isa om sin resa. Dom övergivna byarna. Offerkullen som var på väg. Och om styggelserna inne i berget.

-Vid allt mörker, sa Maarakhus och rev sig i håret. Jag vet inte vad jag ska tro.

-Det är sent, sa Isa. Vi är säkert alla trötta och skulle må bra av att sova. Varför tar vi inte och gör just det så kan vi återuppta diskussionen imorgon när vi alla är utvilade och har klara tankar och kan samla rådet? Vi kan skicka duvorna, folken behöver få veta. Men sen måste vi få ordning i våra tankar, och bästa sättet är att vila ut ordentligt.

-Men, sa Maarakhus.

-Inga men, sa Isa. Hotet är fortfarande långt borta, och vi är alla trötta. Hotet är kvar imorgon också men då är vi utvilade och har bättre ordning på våra tankar. Och våra gäster måste vara trötta och hungriga efter allt dom har varit med om.

-Vi kan inte låta dom gå fria, måste du väl ändå förstå, sa en av vakterna förfärat.

-Nej, sa Maarakhus. Vi kan ta dom till källaren.

-Maarakhus! Isa tittade på honom och slet av sig sjalen och drog upp sin dräckt så hon visade sina ärrade handleder och hals. Jag tillåter dig inte att låsa in dessa modiga folk mot deras vilja!

-Men du måste ju förstå...

NEJ! DU måste förstå. Jag kan inte förstå att jag av alla människor måste påminna dig om hur det är att bli inlåst mot sin vilja utan anledning bara för att någon tycker det är dennes rätt! Du om någon borde kunna se modet dom visar genom att gå emot sitt eget folk, SIN GUD, för att varna oss.

Jazie tittade uppskattande mot Isas ärr och kraftfulla person. Detta var en riktig alfa! Hon kände igen sig i denna kvinna från ett annat folk.

Maarakhus slog undan blicken.

Han visste att han hade förlorat.

Jakkzarh räddade hans stolthet genom att inskjuta,

-Vi förstår att vi måste verka hotfulla när vi kommer från havet och varnar för ett anfall av vårat folk. Vi accepterar att bli inlåsta, eftersom vi säkert skulle ha behandlat er på samma sätt. Vi förstår att ni sätter ert folks trygghet i första hand precis som man ska göra.

Maarakhus gav Jakkzarh en uppskattande blick.

-Tack, sa han. Men Isa har rätt. Ni har kommit till oss helt frivilligt. Ni hade inte behövt varna oss. Vi kommer inte att låsa in er utan behandla er som dom modiga gäster som ni faktiskt är. Låt oss få visa er till ett rum där ni kan få mat, tvätta er om det behövs och vila ut ordentligt så pratar vi vidare imorgon när vi alla är utvilade och klara i tanken.

-Ni är förenade? kom Isa på att fråga.

Jazie gav henne en menande blick och dom skrattade tillsammans.

-Imorgon, sa Jazie och nickade åt Isa.

-Imorgon, sa Maarakhus och nickade åt Jakkzarh.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...