Allt fler samlades runt Garr.

Det var en spänd men samtidigt förväntansfull stämning.

Tält slogs upp och man gick runt och hjälpte och hälsade på varandra.

Sen blev det plötsligt helt tyst.

Ut ur skogen dom en kärra dragen av en ponny som var fullastad med diverse saker.

Ekipaget styrdes av en dvärgkvinna som bar en underbar pilbåge över axeln.

Men det som gjorde att alla tystnade var det som kom bakom henne.

RseVtare hade kommit.

Folken gick genast ur vägen för ekipaget och dom flesta bugade djupt av respekt.

Vissa fällde tårar för det offer detta nya folk hade varit tvungna att göra.

Liv gick fram till dom.

Hennes blick gick förstås genast till det nya folket.

Även hon kände både respekt och sorg över att detta nya folk vart tvunga att skapas.

Men så fick hon syn på dvärgen som tittade blygt på henne.

-Ting! ropade hon och kastade sig i kvinnas famn.

-Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, sa Ting blygt.

-Du är sååå vacker, sa Liv och tittade på henne.

-Men jag skulle ju vara en av dom, sa hon och pekade mot RseVtare.

-Du ska bara vara dig själv, sa Liv. Och det ser ut som att du har hittat dig.

Dwarg kom fram och tittade förvånat på kvinnan som en gång var Ting.

-Förlåt, sa Ting med hududet nedböjt. Jag visste inte ens själv hur jag kände för dig. Jag vet att vi inte har pratat med varandra på det sättet. Jag vet att detta är inte vad du har väntat dig eller vad du har bett om. Jag kan gå min väg och hålla mig undan så du slipper vara i närheten av mig, sa hon med darrande röst och vände sig om för att gå.

Dwarg var som förstenad.

Han kunde inte finna några ord för vad han kände.

Han visste nog inte ens vad han kände.

Men inga ord behövs när hjärtat vet vad det vill.

Han tog tag i hennes arm för att hindra henne från att gå och när hon vände sig mot honom så möttes hon av hans varma läppar.

-Det var tametusan på tiden, sa mäster Esa.

Tillsammans gick dom bort mot Livs läger för att prata ut och få vila.

Liv såg dom andras blickar.

Vissa tittade på henne som om hon var sänd av Gudarna.. Som om hon på nåt magiskt sätt skulle vifta med ett trollspö och vips skulle det onda bara försvinna.

Andra tittade på henne med misstro. Vem trodde hon egentligen att hon var???

Båda fick henne att känna lika stort obehag.

På kvällen hade man gjort upp en stor brasa där alla samlades.

Dofter av nybakat bröd, grillat kött blandades med doften av rök, djur och människor.

Liv tog ett djupt andetag.

-Vissa av er ser på mig som om jag vore skickad av Gudarna för att på nåt magiskt sätt få allt detta att bara försvinna..

Andra av er tittar på mig med misstro. Vad har jag att göra här?

Det undrar jag också.

Vad gör jag här?

Jag är ingen speciell.

Jag är ingen krigare, ingen helare, ingen trollkarl. Jag är inte ens en trubadur.

En dag gick jag en promenad i skogen, precis som jag alltid gör, och räddade en hund från att bli avlivad.

Och i ett enda drag gick jag från att vara bara jag, till att bli kallad.

Hon tittade ut över församlingen vars ansikten verkade dansa i skenet från elden.

Men inte ens jag vet exakt vad det är meningen att jag ska bli.

Hon slog frustrerat ut med armarna.

Men, fortsatte hon. Jag har fått höra att detta är min strid. Det är här jag ska vara. Och vem är jag att ifrågasätta Gudarnas önskan? Och vad vore jag för person om jag bara vände mig om och gick bara för att inte har hittat min plats än?

Dwarg är en kallad krigade från dvärgarna. Han är ett stort namn bland alla folket så han ska leda oss i striden.

Inte jag.

Ni vet bäst själva vilka era starka och svaga sidor är.

Tills jag har hittat min rätta plats så kommer jag göra allt jag kan, oavsett om det är att laga mat eller hela eller vad det må vara.

MEN JAG TÄNKER STÅ HÄR! JAG TÄNKTE KÄMPA FÖR VÅRAN FRIHET. DETTA ÄR INTE BARA MIN STRID. DETTA ÄR ALLAS VÅRAN STRID. VI STÅR HÄR, REPRESENTANTER INTE BARA FRÅN ALLA FOLKEN UTAN ÄVEN DETTA NYA FOLK. OCH VI SLÅSS FÖR SILVERSJÖARNA!

Folken klappade i händerna och stampade med fötterna.

Inne i skogen dold bland träden stod en gammal man som strök Best över huvudet.

-Min dotter, viskade han med stolthet i rösten.

Jazie och Jakkzarh gick längs Yss strand.

Himlen var klar så stjärnorna lös med all sin glans.

Det hade kunnat vara ett kärlekspar ute på en romantisk promenad till ljudet av vågorna som slog mot stranden.

Men det var inte vågornas kluckande man hörde utan slagen från hammare och order som ropades ut.

Istället för att blicka upp mot den vackra stjärnklara himlen så tittade dom på dom stora katapulterna som hade släpats ner på stranden.

Isa och Maarakhus tittade på dom från balkongen.

Isa hade funnit en vän i denna kvinna som trots deras olikheter ändå var så lik henne själv.

-Trollen kommer! ropade plötsligt en röst.

Isa tittade på Maarakhus.

-Det är nånting jag måste berätta för dig.

 

Born to run

20 december 2013 15:30

Helt fantastiskt skrivet ! känner det som en oerhörd förmån att va en av dom första att läsa en framtida bestseller ...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...