Hela världen låg i mörker.

Även under dom bistraste vinternätterna kunde man ändå söka tröst i stjärnornas ljus och månens bleka sken.

Men nu fanns det bara mörker.

Som om någon hade tagit hela världen och satt den i en säck.

Men runt om Portalen och i lägret brann fortfarande eldarna och alla facklorna och även Portalen spred en sorts sken.

Det var ett sjukligt, hotfullt sken men hur som helst en ljuskälla i det kompakta mörkret.

Och det var inte bara skenet som var hotfullt.

Från Portalen kom en sorts stank

En stank av död.

Dom yngtsta och mest oerfarna kräktes våldsamt där dom stod när dom nåddes av doften.

Men Dwarg tyckte inte dom hade nåt att skämmas över.

Han fick själv svälja några gånger för att komma över stanken.

Blod och död.

Hur mycket blod skulle inte snart flyta här?

Plötsligt kom ett objek flygande genom portalen.

Det studsade på marken och rullade en bit innan det slutligen stannade några få meter från Dwarg.

Han blinkade.

Skuggorna i det fladdrande skenet från eldarna gjorde det svårt att se var det var.

Men nånstans inom sig visste han.

Men hjärnan vägrade acceptera vad ögonen såg.

Så sveptes mörkret bort och hjärnan kunde inte längre förneka vad det var den tittade på.

Dom som stod närmast objektet bara tittade på varandra.

Dom kunde inte ens skrika.

Ett nyfött barn.

Ett blodindränkt nyfött barn.

Navelsträngen var fortfarande kvar.

Huvudet var nästan helt separerat från den lilla lilla kroppen.

Dwarg fick hindra sig själv från att backa undan.

Han höjde på handen.

Tecknet på att dom skulle förbereda sig.

Så började det hagla in kroppar av nyfödda dödade små barn.

Vissa hade inte ens lemmarna kvar.

Paniken spred sig i leden och många skrek och flydde i panik.

Och ur Portalen strömmade en våg av galna vildar.

Striden hade börjat.