Mörkret skärmde inte Shar där han stod och tittade ut över havet.

Han hade vart med om mörker tidigare.

Dom långa mörka vintrarna i norr för att inte tala om mörkret som funnits i hans inre under hans uppväxt.

Kungens bågskyttar fick order om att skjuta brinnande pilar för att man skulle kunna bedömma avstånden till skeppen som gled in i mörkret.

Bågskyttarna spänden bågen och sköt en väg en våg av pilar.

Dom liknade stjärnfall mot den svarta natten.

En av pilarna träffade ett segel som snabbt tog eld och brann som en fackla.

Shar sänkte sin tubkikare och gnuggade sina trötta ögon innan han tittade igen.

Skeppet som kom glidande brinnande mot dom var "Tranan".

Shar släppte kikaren som föll hårt i marken och rullade bort.

Han sprang som han aldrig sprungit förr. Jagad av det förflutna och för att rädda den enda kvinnan han nånsin hade älskat.

Shar var ingen liten man på något sätt.. Med sina 2.30 var han den längsta och största mannen i hela Yss, men kvinnan han sprang för att rädda var trots sin längd hans jämlike på mer än ett sätt och hans överman på många.
Dessutom hade hon hans hjärta.

Bakom honom hade mörkret än en gång fått ge vika för ljuset och solen var på väg upp.

Värdshuset brevid floden som mynnade ut i havet sod i brand.

Dom hade blivit lurade. Fienderna fanns inte bara på skeppen, dom var redan här!

Han trotsade elden och röken och slet upp dörren.

Tressie var som vanligt redan uppe och fullt påklädd, men istället för att mötas av hennes leende så var hon upptagen med att slåss mot några varerlser han aldrig tidigare hade sett. Han antog det var samma sorts folk som dom som kommit för att varna dom alla för hotet från havet, men detta var inga vänner.

Koba och Semen, två av Tressies män låg döda, så gjorde även tre varerlser.

Tressie svingade sin stora köttkniv med ena handen och parerade ett slag med styckyxan.

Yxan hade varit en gåva från Etos visste han.

Och snart skulle Etos vara tillbaka, för Tranan hade varit hans skepp.

Shar drog sin sabel och snart hade han och Tressie gjort slut på varerlserna som var kvar.

Elden som inte hade vart så kraftig som han först hade befarat hade dom snart släkt.

Utmattade satt dom i köket.

-Du har halltid haft bra tajming, sa Tressie.

-Du hade nog klarat dig lika bra utan min hjälp, sa Shar och torkade hennes blodiga kind.

-Dom vet verkligen hur man slåss.. Såg du deras klor?

Han sneglade på kropparna.

-Dom verkar vara skapade för att kriga, rös hon.

-Och ändå hade dom ingen chans mot dig, log han.

-Säg det åt Koba och Semen.

-Hade dom bara skött sitt jobb så hade det inte funnits några kvar för dig att slåss mot! Han ställde sig upp.

Jag gissar att dom var fulla som vanligt?

Hon ryckte på axlarna och vände sig bort. Detta samtal hade dom haft förr.

-Dom var Etos vänner, sa hon.

-Dom var mina vänner också!, sa Shar, men dom borde ändå inte få vara kvar om dom inte kan sköta sina jobb.

-Men nu behöver du inte oroa dig för den saken mer!

Han vände bort blicken.

-Shar?

Han älskade hur hennes röst lät när hon sa hans namn.

-Skeppen har kommit, sa han. Dom har snart nått land. Ett av dom är Tranan, mumlade han.

-Va?

-Ett av dom är Tranan!

-Tranan?

-Ja.

-Men?!?

-Tror du inte jag känner igen Tranan???

Hon sjönk ihop på stolen och gömde ansiktet i händerna.

Han ställde sig på knä framför henne.

Hon tittade upp och strök hans kind med sin hand.

Han tänkte tillbaka på en annan gång han hade kännt hennes hand mot sin kind.

Dom hade just lastat av Tranan efter han gjort sin första tur med henne. Etos hade bjudit honom om mannarna till Värdshuset. Han hade blivit handlöst förälskad i servitrisen som visade dom till deras bord och bara för att få ha henne nära hade han beställt ena glaset efter det andra av deras berömda honungswhisky och snart hade han vart lika berusad som han var kär.

Hans vänner hade utmanat honom att stjäla en kyss. Han hade aldrig kunnat säga nej till en utmaning, framförallt inte när det gällde nåt han längtade efter att får göra.

Så han smög upp bakom henne, sade sin arm om hennes midja och lyfte upp henne och gav henne en kyss.

Vännerna hade jublat.

Servitrisen hade svarat med att ge honom en så rungande örfil att hans kind hade vart ilsket röd i tre dagar.

Vännerna hade skrattat glatt åt honom ohc sen hade Etos, hans kapten, presenterat honom för sin syster.

Eftersom han fortfarande hade henne i sin famn hade han nästan tappat henne i marken.

-Nå sa hon och gav honom en kaxig blick.

Försiktigt hade han släppt ner henne.

Han hade inte vetat vart han skulle titta.

Han hade aldrig skämts så mycket ihela sitt liv.

Vad hade han gjort?

Mot sin kapten?

Och mot en kvinna?

Mot hennes vilja.

-Suputer finns det här så det räcker, sa Tressie och spände blicken i honom. Ska du uppvakta mig så får du se till att du beter dig som en riktig man och inte en tölp.

Han hade inte funnit orden.

Kapten hade skrattat åt honom och dunkat honom i ryggen.

-Ryck upp dig gossen, hon gillar dig!

-Öhhh?

-Hon sa ju att du kunde uppvakta henne din gås.

-Öhhh?

-Gå och lägg dig, så kanske du kan få fram nåt vettigare än en massa Öööön tills imorgon. Och ta med en hink. Det lär du behöva efter all honungswhisky som du har hällt i dig.

Dagen efter hade han skämts som en hund och vart mer bakis än han nånsin hade varit i sitt liv.

Han smög ner till köket och bad Tressie om ursäkt.

-Jag vet inte vad som flög i mig. Jag lovar, jag har aldrig behandlat en kvinna på det sättet tidigare. Men dina läppar var så inbjudande.. Och dom utmanade mig. Och jag drunknade i dina ögon. Men jag hade ingen rätt.

-Nej det hade du inte, sa hon. Mina kyssar tar man inte. Dom är mina att ge. Hon gav honom en blick och vände sig om.

-Och hur gör man för att förtjäna en sån? frågade han.

-Det är för dig att ta reda på, sa hon.

Det var då.

Och han hade vunnit hennes kyssar. Och till slut även hennes hjärta. Och den dagen Etos hade förenat dom hade mörkret i hans inre slutligen ersatts av ljuset.

-Tror du han kommer att vara ombord på tranan?

Tressies röst väckte honom ur hans tankar.

-Jag hoppas inte det, sa han.