Det blev snabbt uppenbart att dom som kom med skeppen inte hade några planer på att återvända med dom. Dom var här antingen för att segra eller för att dö.

Dom flesta av skeppen var liksom Tranan mer flodbåtar med en platt botten som var skapt för att lätt glida över vassa klioppor snarare än riktiga havsskepp. Silversjöarna hade aldrig haft behov av större skepp än så. Det enda "riktiga" skepp som kom med den anfallande flottan var Svalan, som hade varit försvunnen i över hundra år.

Det gamla skeppet var inte byggt för dom vassa klipporna utan gick på grund när dom närmade sig land och bröts sönder som en torr kvist.

Varelserna ombord verkade dock inte bry sig när deras kroppar föll i vattnet.

Dom övriga skeppen gled upp på land, hafsigt gjorda landgångar fälldes ut och dom levande döda började långsamt hasa sig av skeppen.

Fredo stod redo med sin sabel när han såg vad som en gång hade varit hans enda och älskade son komma staplande mot honom med en spikklubba i handen.

Sonen hade vart en av besättningen från Tranan.

Trots att han förstod att denna halvt förmultnande kropp inte längre var hans son kunde han inte förmå sig att höjja sin sabel för att försvara sig.

Runt omkring dom kämpade soldater och frivilliga mot vågen av dom levande döda.

Vissa skrek av fasa när dom såg försvunna släktingar.

Andra flydde av skräck när dom såg dom halvt isärfallna kropparna som kom emot dom.

Man kämpade för sina liv.

Men i Fredos värld fanns bara sonen.

-Mathos?

Namnet han en gång älskat att säga kändes nu ovant och klumpigt i hans mun.

-Mathos, känner du igen mig?

Varelsen kom allt närmare och gjorde ingen min av att minnas mannen som en gång vart hans far.

-Mathos, snälla se mig. Minns du mig inte? Jag är din pappa.

Varelsen höjde sin klubba.

-Mathos, snälla, minns du inte hur vi läste lilla kanin när du var liten? Minns du inte mammas köttfärspaj som du alltid fick när du fyllde år? Mathos?

Men kroppen som en gång var Mathos hade inga minnen längre.

Klubban träffade hår i huvudet och slog Fredo i marken. Flämtande, med blodet sprutande kämpade han emot yrseln och smärtan för att ta sig upp.

Minnen av hans sons första steg.

Ytterligare ett slag med klubban träffade hans axel och gjorde armen obrukbar.

Hans sons första ord.

Ett slag träffade i ansiktet och slog sönder hans näsa och flera tänder ramlade ut.

Han skakade. Världen blev suddig och mörk och han förstod att han snart skulle vara död.

Han förskte fokusera blicken för att få en sista skymt av sin son.

Klubban föll igen.

Kroppen ryckte till och var sen stilla.

Det blev inga fler minnesbilder.

Bara mörker.

Och slutligen död.

Varelsen som en gång var Mathos tittade på kroppen som en gång varit hans far.

Han konstaterade att han var död och gick sen vidare till nästa.