Krig är inte vackert.

Krig stinker.

Bokstavligen.

Sammhällen slås ut och normala saker som hygien, och ta hand om avfall kommer långt ner i listan.

Så krig stinker.

Oavsett hur bra information man tror sig ha, oavsett hur välförberedd man tror sig vara så dyker det alltid upp oväntade saker som försvårar läget.

Allt detta vet man när man förbereder för krig.

Matransporter kan bli anfallna.

Skördar kan brännas, skövlas eller helt enkelt råka ut för dåligt väder.

Bristande hygien kan orsaka stora utbrott av sjukdommar som tar liv trots att dom under normala omständigheter skulle gå att bota rätt enkelt.

Men det kan också vara så att lojaliteter ändras.

Personer eller länder man trodde var på sin sida byter lojalitet för att rädda sitt eget land eller för att skaffa sig fördelar på annat sätt.

Krig stinker.

Och när krig är över så har nya förbund skapats.

Nya lagar.

Nya städer.

Nya kungar och ledare.

Man samlar ihop avfallet.

Man begraver kropparna och går vidare.

Krig var inget nytt i Silversjöarna även om det var länge sen.

Och även om man inte krigade så fanns det fortfarande vanliga bantiter och mer organiserade rövarband både i skogarna och längs floderna som man var tvungen att kämpa mot ibland.

Men även krig följer vissa regler.

Även krig har sina lagar.

Kriget är över när någon viker sig.

Man kan byta fred mot varor, gränser eller i vissa fall tom människor.

Det är inget man tycker om men det är något man accepterar.

Så hur bekämpar man ett hot som inte går att diskutera med?

Ett hot som inte bryr sig om några skatter eller gränser eller makt.

Hur kämpar man mot ett hot vars enda mål är att krossa allt som finns?

Någon som inte bara bryter mot alla lagar som finns utan även går emot själva naturen.

Vildar, levande döda, Ables och Ioniter drog över Silversjöarna som en flock med gräshoppor och förstörde allt i sin väg.

Värst drabbade var städerna.

Trollkarlar arbetade hårt för att upprätta skyddsbariärer samtidigt dom fortfarande försökte hålla galenskapen som drabbat dom innan mörkret.

Präster läste böner för att upprätthålla naturens balans och lugna folket som sökte sig dit. Och dom var många.

Alla kämpade mot ett hot som hotade att förstöra dom alla.

Ständigt kom det information om hela familjer som blivit slaktade som djur.

Män, kvinnor och barn.

Ingen lämnades.

Hela byar som sattes i brand så doften av grillat kött stank långa vägar.

Och då passade rövarbanden på.

Som asätarna väntade på att slita det ruttnade köttet av ett kadaver plundrade dom hus vars ägare redan blivit dödade av vildar eller lyckats fly.

Fanns det någon överlevande kvar så var det en lätt sak att slå ihjäl dom också.

Den stora Älvmodern såg hjälplöst på när hennes älvor blev sjuka när naturen skövlades på detta fruktansvärda och onödiga sätt.

Dom riskerade alla att dö ut.

Hennes egna vingar hade tappat all sin glans och kändes torra och spröda trots att hon behandlade dom med en salva av honung och rosenolja.

Hon var tvungen att göra nåt innan det var försent.

En präst omkom när han använde sina sista krafter för att upprätta en skyddskupol runt kyrkan som höll på att falla ihop på dom stackars människor som sökt skydd där, bara för att dom sen skulle slaktas av dom levande döda som väntade utanför.

Tilloch med dvärgarna råkade ut för rövarna.

Varken vildar, Ioneterna, ables eller dom levande döda hade lyckats ta sig dit.

Men det gjorde rövarna.

Berg som fortfarande återhämtade sig efter gruvraset, efter att ha blivit sämre ytterligare en gång, kunde inte göra annat än att lyssna på skriken som ekade i grottorna.

Rövarna var för få för att kunna ta över hela grottan men dom tog många dvärgars liv.

Inklusive Bergs egen far.

Även Livs och Bengts by drabbades av rövare.

Förlusterna blev dock små eftersom dom fick förstärkning från Ingbry och Hagars by.

Sen Liv räddat tvillingarna hade ett starkt band vuxit byarna emellan.

Men huset som Bengt så kärleksfullt hade byggt åt sig själv och Liv brann ner till grunden.

I samlingshuset satt man samlade från båda byarna.

Tvillingarna hade vuxit sig stora på den korta tiden och redan nu kunde man se att dom skulle bli något alldeles särskilt.

Deras ögon hade en vakenhet som barn i deras ålder saknar.

Och dom spred ett lugn omkring sig.

Meraz tittade på dom små och strök sig över magen.

Hon kände en liten rörelse och log.

Hon hade alltid velat bli mor.

Från det hon var liten hade hon vyschat dockorna och till och med försökt ha katten som bäbis, vilket den inte hade uppskattat särskilt mycket till hennes stora besvikelse.

Och nu väntade hon äntligen sitt första barn med hennes förenade och barndoms vän Göran.

Trots att hon var på väg att få allt hon någonsin önskat sig så önskade hon till sin sorg att barnet inte fanns. Hur skulle hon klara av ett barn i dessa tider? Hon skämdes för sina tankar och hoppades att barnet hon bar på skulle förlåta henne för dom.

En liten, liten hand sträcktes ut och grabbade tag i hennes finger.

Lyssa höll hårt i hennes finger och Arash tittade på henne med sina mörka ögon.

Meraz kände hur hennes oro sjönk undan och Lyssa släppte taget.

-Tack viskade hon till dom små.