Allvar var spända och nervösa allt eftersom dagen för namngivar cermonin närmade sig.

Det var inte ofta man firade med en annan by framförallt inte HOS en annan by.

Hundspannen hade fått arbeta hårt med att fara fram och tillbaka mellan byarna för att hämta människor och diverse fest tillbehör.

Samlingshuset hade blivit lagat lagom till festen och såg riktigt välkomnande ut.

Man hade kommit fram till att barnens far och mor föräldrar skulle hålla i själva cermonin (vilket var brukligt i den byn) och att Elsbeth skulle sköta själva festligheterna.

Liv hade fått den stora äran att tvätta barnen med silvervatten och hon kände sig rörd.

Som oftast är det någon nära familjen eller en helare eller barnmorska som får den äran.

Cermonin och festligheterna var av stor betydelse för att få tillbaka en känsla av trygghet och vardag över byn efter vad som hade hänt.

Även om sakdorna på hus osv var lagade så var man mer vaksam nu än förr.

Liv hade inte berättat för Bengt eller sin familj än men hon hade blivit kallad.

Efter festen skulle hon och Best lämna byn.

Ett par dagar efter striden när lugnet åter igen hade lagt sig och Best skulle överleva så hade hon börjat få drömmar.

Först hade dom var hemska. 

Stora ringlande röda ormar med giftiga långa vassa tänder som högg efter henne.

Eldsflammor som hade jagat henne och bränt allt i sin väg.

Brinnande förvridna kroppar som skrek efter nåd.

Men sen genom kaoset kunde hon urskilja en röst.

Först så svag att hon inte kunde höra den.

Men för varje dröm blev rösten lite starkare.

Istället för att vara rädd för ormarna så började hon kämpa mot dom.

Istället för att fly från elden försökte hon släcka den.

I den sista drömmen hon hade haft så hade hon besegrat ormarna och släckt elden.

Och ur askan hade det kommit en äldre fe.

Instinktivt visste Liv att detta var den stora älvmodern och föll ner på knä.

-Ställ dig upp barn, sade älvmodern och ändrade form till en kvinna i Livs storlek.

-Var hälsad kära älvmoder, sa Liv.

-Du har skött dig bra, mitt barn, sa älvmodern. Men detta var bara början.

Liv hade backat undan.

-Vad ska jag göra?, undrade hon.

-Det är dags för dig att göra din resa. Det är dags för dig att bli den du är menad att bli.

-Men vem ska jag bli? undrade Liv. Hur vet jag vart jag ska gå? 

-Vem du ska bli vet bara framtiden. Följ ditt hjärta så vet du vart du ska gå. Alla blir kallade på sitt eget vis. Detta är din kallelse mitt barn.

-Måste jag fara själv? frågade Liv och undrade hur hon skulle klara av att lämna sina föräldrar, Bengt och framförallt Best.

-Det är din kallelse så därför är det din resa. Men Best är bunden till dig så han följer med dig vart du går.

-Hur vet jag när jag är klar? frågorna snurrade i hennes huvud. Var hon verkligen redo för detta?

-Man blir aldrig riktigt färdig i sökandet efter sig själv, log den älvmodern krypiskt.

-Kommer jag nånsin komma hem igen?

-Följ ditt hjärta så hittar du alltid hem, och går du nånsin vilse så lita på att Best finner vägen. 

-När måste vi gå?

-Du gå på natten efter namncermonin har skett. Det är viktigt att du kommer i väg på din resa. Vi närmar oss ett krig, mitt barn, och du och Best måste vara redo.

-Varför just jag och Best? Jag är ingen speciell. Tänk om vi inte klarar detta. Jag vet inte vad jag ska göra.

Kan ni inte be någon annan?

-Varför är himlen blå? Varför är regnet blött? Såna frågor leder inte till något. Alla är vi speciella på vårt eget vis. Alla har vi våran del i livets pussel. När tiden är rätt så vet du vad du ska göra. Vill du verkligen lägga din börda på någon annans rygg? Älvmodern log överseende.

Liv sänkte huvudet.

-Nej det skulle jag inte vilja. OM du säger att detta är min VÅRAN väg att vandra så gör vi det.

Älvmodern tog Livs ansikte i sina händer.

-Må guden och gudinnan lysa över dig, må dina steg alltid vara lätta och din börda aldrig tyngre än att du orkar bära den. Älvmodern kysste Liv på kinden, förvandlade sig till sin vanliga form och bleknade bort.

När Liv hade vaknat den morgonen hade Best stått vid henne och tittat på henne.

Han visste att nåt var på gång.

Namngivar cermonin hade ännu varit några dagar bort så Liv hade kunnat förbereda sin resa.

Så försiktigt som möjligt hade hon packat ihop vad hon trodde sig behöva på färden.

Hon hade dock insett att hon inte själv skulle klara av att bära allt som behövdes för en sådan färd på egen hand när det fortfarande var vinter. Med hjälp av byns snickare hade dom tillverkat ett liten släde åt Best.

Vad Liv inte visste var att hon inte var ensam om att ha drömt om den stora älvmodern.

Även Bengt hade haft drömmar.

I hans drömmar hade Liv och Best försvunnit allt längre och längre bort ifrån honom och hur mycket han än skyndade sig så hann han aldrig ikapp.

När han hade fallit ner utmattad i snön hade älvmodern uppenbarat sig för honom.

-Det är inte din resa Bengt, hade hon sagt åt honom.

-Men hur ska dom klara sig själv? Jag måste hjälpa henne.

Behöver solen månen för att visa när det är dags att bli dag? frågade hon honom.

-Nej sa Bengt

-Innebär det att solen och månen inte hör ihop?

-Nej, suckade Bengt.

-Tillhör ditt hjärta Liv?, frågade hon honom.

-JA, sa Bengt och insåg då vad han egentligen kände. 

-Ja, sa  han igen och kände att han menade det. Han tillhörde Liv.

Den stora älvmodern tittade på honom.

-Liv och Best har en väg att vandra som bara dom kan se, började hon. Det är lätt att älska när solen skiner och man går längs samma väg, men hur många hjärtan är inte svaga och ger efter för frestelsen när regnet faller och vägen delar sig?

Liv och Best behöver dig Bengt, men är du stark nog?

Bengt funderade.

-I början avskydde jag henne, sa han. Hon bara fanns där hela tiden. Jag kände henne i mitt inre utan att veta om det. När hon räddade mitt liv trodde jag att det var tacksamhet. När hon räddade mitt liv en andra gång trodde jag det var vänskap. Men, sa han och kände hur det stockade sig i halsen. Hon finns inom mig. Hon har alltid funnits inom mig. Hon kommer alltid att finnas inom mig. 

Älvmodern log. Hon hade ju förstås vetat hur han kände. Hon kunde se hur han och Liv var sammanlänkade och att Best delade denna länk. Den hade alltid funnits där. 

-Lyssna till ditt hjärta, sa hon till Bengt. Ditt hjärta känner Liv. Ditt hjärta längtar efter Liv. Du kommer att veta när hon behöver dig. 

När Bengt hade vaknat så hade han drömmen i tankarna.

Det slog honom att älvmodern hade sagt samma sak som den gammla gubben i stan som hade sålt honom Ametrinen som han hade gett åt Liv som tack för att hon hade räddat hans liv.

Hur hade han vetat?

Väntan var det värsta tyckte Sigbris.

Så fort hon höll Siljen i handen skulle hon veta vad hon skulle göra.

Känslan var hennes viktigaste verktyg.

Hon tittade på beställningen hon hade fått från Dwarg.

Aldrig tidigare hade hon gjort en sån beställning utan att först träffa kunden.

Och hur gör man ett brynje åt en hund?

En väldigt stor hund oxå av beskrivnignen att dömma.

Brynjet åt kvinnan verkade enklare men hade sina svårigheter det oxå.

Siljen har i mångt och mycket samma egenskaper som järn inklusive vikten.

Ett brynje av Siljen kan därför bli obehagligt tungt, framförallt för en hund eller kvinna.

Men just eftersom Siljen är så starkt behöver ett brynje därför inte vara lika kraftigt som ett av järn och därmed kan man få ner vikten kraftigt.

Men att göra ett brynje med så tunna länkar är inte lätt.

Alla länkar måste vara lika starka.

Det får inte finnas några svagheter.

Hunden skulle få en en särskild bröstplatta och ett skydd över nosen.

Skulle han acceptera det?

Så vitt hon hade fått höra så var det ingen vanlig hund, men hon visste inte hur mycket hon skulle tro på det.

En hund är en hund.

Svärdet till kvinnan skulle bli aningen enklare att göra, men även där hade hon sina funderingar.

Var hon höger eller vänsterhänt? Har hon någon svärdsvana? Skulle det bli ett traditionellt rakt svärd eller en sabel? Långt eller kort?

Sigbris började få huvudvärk.

Det var fortfarande några timmar kvar innan det var dags att börja arbeta.

Hon passade på att gå upp till solplatsen för att få ordning på tankarna.

Berg satt lutad mot en sten och drack ur en bägare.

Sigbris satte sig brevid honom.

Han räckte över bägaren och hon drack girigt.

-Tack sa hon och torkade sig förläget om munnen.

-Ingen fara, sa han. Jag ser att du behöver andas ut lika mycket som jag.

-Jo det är inte varje dag man får en sån här order, sa hon och sträckte ut benen.

-Nej verkligen inte,sa Berg och sträckte ut sig brevid henne.

Och vi får hoppas vi aldrig får en igen när detta, vad det nu är äntligen är över.

-Mm, sa Sigbris. Men vi vet ju inte ens vad "detta" är och det oroar mig lika mycket som allt annat.

-Vi får nog veta när tiden är inne, sa Berg. Jag tror inte ens att självaste Kungen vet till fullo vad som pågår.

-Jag är rädd, sa Sigbris. Tänk om jag gör fel? Jag har aldrig arbetat så här tidigare.

Bengt tittade på himlen och tog försiktigt hennes hand. Den var varm.

-Jag tror, sa Berg, att när du är redo att börja arbeta så kommer du att veta hur du ska göra.

-Tror du det? frågade Sigbris.

-Jag tror på dig, sa Berg. Det har jag alltid gjort. Men framförallt är jag säker på att den storla älvmodern inte skulle ha satt dig på ett arbete hon inte är säker på att du klarar av.

Lita på hennes vishet.

Lita på dig själv.

Det gör jag.

Sigris log mot honom och han kände sig med ens blyg.

Dom hade aldrig pratat så här tidigare.

Dom hade egentligen inte pratat alls när han tänkte efter.

Varför var det så egentligen undrade han.

Sigbris ställde sig upp och räckte ut en hand till Berg och hälpte honom på fötter.

-Tack, Berg, sa hon. Jag är så glad vi pratade.

-Det är jag oxå, sa Berg.

Sigbris gick tillbaka med lättare steg.

Det är ju klart att den stora älvmodern inte skulle ha gett henne ett så stort uppdrag om hon inte var säker på att Sigbris kunde klara det.

Men när hom kom fram till sin plats och såg att den första laddningen med Siljen låg där och väntade på henne fick hon is i magen.

Hon tittade på den vackra och ack så dödliga metallen.

Hon blundade och smekte den lena, nästan mjuka ytan.

-Tala till mig, viskade hon åt Siljen.

I sitt inre fick hon en bild av Best och hur han rusade fram mot en ondska som låg dold i mörker och eld.

Brevid honom sprang en ung kvinna som måste vara Liv.

Dom bar hennes arbeten och hon kunde se hur pilar studsade av dom. Knivar som inte fick nåt fäste, och yxor som tappade sin kraft.

Kvinnan höll svärdet i sin högra högra hand, det var ett rakt halvlångt svärd och längs armen kunde hon se en liksom fläta av rötter eller nåt som en sorts märklig handske. I flätan kring handleden kunde hon se en lysande ametrin.

Bilden försvann och Sigbris visste hur hon skulle göra.

Hon sjöng för sig själv när hon plockade fram sina verktyg.

Elden brann.

Hon tog upp sin hammare och lät slagen mot metallen bli en del av hennes sång medan elden dansade och gnistor flög likt stjärnfall en vinternatt.

Dwarg var i sitt rum och förberedde sig för ett möte med dvärgkungen.

Det tjocka rostbruna håret var kammat så att det blänkte och flätat i den typiska krigsflätan med en halvmåne och en sol av Siljen hängade från ett läderband som höll ihop flätan.

Solen och månen.

Livet och döden.

Och som krigare råder man över båda.

Bistert betraktade han sin bara överkropp i spegeln medan han funderade om gårdagens skjorta var nog ren för ett möte med kungen.

Hans kropp var full av ärr från olika mindre krig och övningar.

Att vara en kallad krigare är inget man önskar sig.

Träningen är rigorös och ansvaret är tyngre än någon man vill bära.

Men så kände han ju förstås inte när han var en ung spoling.

Då hade han vart en bråkstake och struttat runt som en stolt tupp när han hade blivit kallad.

Han skulle minsann bli den största krigaren dom nånsin hade sett.

Han hade njutit av varenda hårda övningsdag.

Han hade sugit in vart enda ord som sades om kroppen och dess svagheter och första gången han höll i en sabel hade han vart så stolt att han knappt kunnat stå still.

Skolningen om ansvar, medkänsla, etik och moral hade han slagit dövörat till.

Vad betydde medlidande i en strid annat än svaghet?

Första gången han var inblandad i en strid var det mot några unga Vättar.

Det var oxå då han dödade för allra första gången.

Han kunde se det framför sig.

Vätten som hette Selis Swartyn hade sett så förvånad ut när hans sabel hade gjort ett gapande sår tvärs över magen så att tarmarna buktade ut.

Han hade förgäves försökt hålla ihop sin kropp och tittat på Dwarg i sin dödsångest.

Dwarg hade bara iakttagit honom medan han väldigt långsamt låg där och dog.

Dwarg strök med fingret frånvarande över Selis märke.

Varje gång en kallad krigare dödar så får dom ett märke på den högra sidan av bröstkorgen.

Dwarg hade vart så stolt när dom hade hällt den frätande syran på kroppen.

Hans skrik hade inte varit ett skrik av smärta utan mer ett stridsvrål.

Hans överhuvud hade tittat på honom.

Han hade vetat bättre.

När en kallad krigare blir befäl får han oxå ansvar för dom i hans trupp.

Varje man i truppen blir endel av den kallades själv.

Och varje gång någon i truppen dör så måste den kallade få en en ny symbol.

Symbolen hamnar på den vänstra sidan av bröstkorgen för att vara nära hjärtat.

Hans första förlorade soldat var hans egen kusin.

Levin Evysson.

En pil hade träffat på en ömtålig plats i hans rustning.

Det hade tagit honom hela tre veckor att dö eftersom pilen var förgiftad.

Dom sista dagarna hade hans härjade kropp mer liknat ett skelett än den kraftfulla dvärg och krigare han en gång varit och han yrade.

Babblade som en fåne.

Skrattat och gråtit om vart annat.

Hans mor hade gett honom en blick han aldrig kunde glömma.

Levin hade varit under hans ansvar.

Det var hans fel att hennes son dog.

När syran hälldes på honom för det dödsfallet svor han till gudarna att han skulle göra vad som krävdes för att så få som möjligt skulle dö.. Vän eller fiende.

Det är därför symbolerna utdelas.

Varje liv har ett värde i sig själv.

Vän eller fiende.

Liv föder liv.

Död föder död.

Och en kallad krigare måste veta vad ett liv är värt.

Vad varje liv är värt.

Symbolerna han bar på var på tok för många.

Han mindes första gången hans mor hade sett honom utan tröjja.

Hur hon hade gråtit när hon hade sett alla ärr och alla symboler som fanns på hans kropp.

Hon hade alltid hoppats att han skulle finna någon att gifta sig med. Skaffa barn.

Men när hon såg hans krigshärjade kropp hade hon tystnat om sin längtan efter en sonhustru och barnbarn.

Vem skulle vilja förena sig med någon vars hela kropp var en ständig påminnelse om död?

Och hur många symboler skulle det inte bli denna gång?

Hur många liv skulle inte gå förlorade eller för alltid bli förändrade för alltid?

Och vapen av Siljen?

Han kände sig gammal.

Det knackade försiktigt på dörren.

-KOM IN, röt han, irriterad över att ha blivit avbruten i sina funderingar.

-Ursäkta mästare Dwarg, stammade kungens page. Det börjar bli dags för ert möte med Kungen.

-Jag kommer om tio minuter, sa Dwarg.

-Då ska jag genast framföra det, sa pagen och smet iväg på raska ben.

Dwarg kastade en sista blick i spegel och stängde skjortan.

Allt eftersom Berg bröt mer Siljens samlades allt fler dvärgar för att titta på.

Aldrig tidigare i dvärgarnas historia hade man brutit efter Siljen på det sättet.

Ingen sa nåt.

Dom stod där tysta med bistra miner och tittade på Berg som kämpade mot berget.

Siljen smedarna hade tänt eldarna och satt nu och väntade på den första omgången.

Det var en stor order som dom hade fått.

Pilspetsar, yxblad, svärdsblad, kastknivar, vanliga knivar, långa böjda blad, långa spjutspetsar med hullingar, brynjor för att passa alla folken och en massa annat.

Sigbris kände hur kallsvetten rann längs ryggraden.

Hon visste att hennes smycken var uppskattade men vapen...

Hon ville inte göra vapen.

Men den stora älvmodern hade skickat bud att dom måste rusta för krig och om självaste älvmodern kommer med en sån befallning så gör man bäst i att lyssna.

Älvmodern var den allra första skapelsen.

Och det var ytterst sällan hon lade sig i vad som hände i övriga landet.

Få visste att Sigbris var kallad som Siljen smed. Man måste inte vara kallad för att bli smed eller ens för att bli en utomordentligt bra smed, men Sigbris var kallad.

Hon hade aldrig förstått varför men nu gjorde hon det.

Det var inte bara Siljenvapen hon skulle smida, dom skulle få magi från henne oxå.

Frågan var bara vad skulle hon väva in i smidandet?

Dörren öppnades och in kom Dwarg Sabel, han var kallad krigare.

Sigbris blev alltid så förvånad när hon såg Dwarg.

När man hör ordet "krigare" så förväntar man sig en stor muskulös, bestämd man som svingar ett svärd lika enkelt som han höjer en bägare mjöd.

Men att vara kallad till krigare gör inte att man på något sätt är mer aggressiv än andra eller har lättare att ta till vapen.

Egentligen är det tvärt om.

En verkligen krigare beöver sällan lyfta sin sabel eller vilket vapen denne nu må föredra.

En riktig krigare var en som förstod sig på själva kriget. Strukturen, sambanden, dom såg hela bilden och kunde därför som oftast inte bara minska onödiga strider, skador, svält och liknande utan en riktigt bra krigare sköt som oftast över dom krig dom hade undvikit inte dom som hade blivit av.

Men OM en kallad krigare drog ut i strid så var det ett hemskt skådespel att bevittna.

En krigare kan läsa vart i brynjet det är mest lämpligt att placera en pil på ett sånt avstånd att dom flesta inte ens kunde se att det var en person där.

En krigare kunde smidigt bryta nacken på en person och samtidigt hugga en yxa i en annan utan att nån av dom ens hann blinka.

Att se en krigare dra fram var som att bevittna självaste döden.

Dwarg tittade på henne och nickade.

-Jag har några special order åt dig, sa han och gav henne ett brev med älvmoderns egna sigill.

Med darrande hand öppnade hon brevet. Aldrig tidigare hade hon fått en beställning från självaste älvmodern. Nu måste det vara nåt speciellt.

Hon var tvungen läsa brevet flera gånger.

Hon förstod inte riktigt vad hon skulle göra, men ritningen var tydlig.

Och en order från älvmodern följde man.

Hon gav Dwarg en nick.

-Så fort en lämplig laddning Siljen kommer så börjar jag, sa hon.

-Första laddningen kommer direkt till dig, sa Dwarg. Ordern har högsta prioritet.

-Så blir det, sa Sigbris.

Dwarg gick utan ett ord.

I gruvan var Berg klar med första laddningen Siljen och den forslades bort i en hast han inte sett förr.

Han var dock allt för trött för att orka fundera vad det betydde.

Istället gick han upp till solplatsen för att äta och suga i sig så mycket av solens strålar som möjligt.

Trots att det var vinter så var platsen alltid bar och gräset ständigt grönt.

Han åt ett bröd bakat på gruvsvamp och örter med en skål varm hjort gryta.

Mätt och iallafall delvis belåten lada han sig ner i gräset och njöt av solen som tog bort den värsta kylan från grottan.

Ulliga moln drog så fridfullt över himlen att han för ett ögonblick glömde allt om krig.

Dwarg harklade och kallade på hans uppmärksamhet.

Motvilligt ställde sig Berg upp.

-Vi behöver mer Siljen, sa Dwarg och stövlade iväg.

Berg suckade.

Så mycket för den vilan.

Han slängde en längtansfylld blick på solen och gick ner till gruvan igen.

Berg svingade den tunga grovhackan mot den fuktiga bergsväggen.

Svetten lackade på den muskulösa bruna kroppen och han torkade svetten ur pappan.

Till skillnad mot vad man kanske hade kunnat tro så är dom flesta dvärgar bruna istället för bleka.

Detta har skett genom att deras kropp har utvecklat med hjälp av kosten en sorts extra känslighet för solen som gör att dom lättare absorberar solens strålar och dess välgörande egenskaper genom huden, vilket har lett till att dvärgarna får sin mörka färg.

Dessutom föredrar dom felsta dvärgar att sitta i dom upplysta delarna av grottorna så fort tillfälle ges för att på så sätt komma ifrån den råa kylan som ofta finns i dom djupa grottorna.

Berg Hammarson var av medellängd. Hans hår var tjockt och långt och för tillfället flätat i sedvanlig arbetsfläta. Han hade en brun muskulös kropp med kraftig hårbeväxt bröstkorg.

Högt upp på högra armen har han en vacker tatuering som visar att han är en av få som har tillstånd att bryta Siljen.

Siljen.

Berg drack en djup klung från vattensäcken han bar i sitt bälte.

Det var inte ofta man bröt Siljen.

Och att bryta såna mängder för att göra vapen hade man aldrig tidigare gjort.

Aldrig.

Han hade blivit alldeles kall inombords när dom fick nyheten.

Dom skulle rusta för krig.

Det var bara en handfull av kungens trognaste som visste hela historien men det hade gått rykten om en okänd ondska och en kvinna dom hette Liv.

Krig.

Han rös och lyfte upp hackan och började arbeta.

I slaget om Garr hade hans släkt förlorat många.

Dom hade nästan blivit utrotade.

Krig fick dom flesta att rynka på näsan av obehag men hos Berg spred sig skräcken som en iskall bäck genom ådrorna.

Han var glad att hans mor inte levde längre, hon hade inte orkat med denna hemska nyhet.

Bergs far Hammar var inom kungens närmaste krets och han hade sett ytterst sammanbiten ut efter kungens rådslag.

Han hade satt båda händerna på Bergs axlar och tittat honom djupt i ögonen.

Han hade inte sagt nåt, bara stått så.

Sen hade han rufsat om Bergs hår som om han vore en liten igen och sagt -Du är en bra grabb. Sen hade han gått iväg.

Berg svingade hackan.

Slag på slag på slag.

Tidigare hade han hittat en mindre ametrin åder, men trots att ametrin är en av dom mer värdefulla halvädelstenarna så hade han bara visslat till sig en av om andra och bytt plats.

Han hade naturligtvis brutit efter Siljen förr, annars hade han inte fått kvalificera sig som Siljen brytare, men då hade det alltid handlat om mindre mängder till smycken.

Det enda som är svårare hos dvärgarna än att bli Siljen brytare är att bli Siljen smed.

Bara fem Siljen smeder fanns i hela Silversjöarna.

Dvärgkungens tredje kusin Sigbris var en av dom fem.

Hon var en vacker kvinna tyckte Berg.

I hennes arbeten, som klassades som en av finaste på senare tid, kunde han ana hennes själ.

Det fanns en känsla i hennes arbeten som saknades hos många av dom andra, även hos dom mest tekniskt kunniga.

Hans dagdrömmar avbröts när hackan gick i bitar.

Han hade hittat en Siljen åder.

Sakta sträckte han ut sin hand och smekte Siljen.

Siljen ser ut ungefär som silver men har en mjukare glans.

Ett stort flak hade lossnat där hackans sista slag hade tagit.

Det verkade vara en stark åder.

Siljen kändes mjuk och len under hans försiktiga fingertoppar.

Tidigare om man funnit en så stor åder hade man bara tagit det man behövde och lämnat resten.

Men nu skulle han få arbeta.

Den glädje han annars skulle ha kännt över att hitta en så fin åder hade ersatts av en smak av galla längst bak i halsen.

Detta fynd skulle inte leda till några vackra smycken eller brynje åt någon stor konung eller ens en cermomiell kniv åt en präst.

Denna Siljen skulle formas till vapen.

Vapen som skulle döda.

Denna Siljen skulle inte leda till några lyckliga leenden utan bara till att blodet skulle flyta.

Han grävde i sin arbetsväska och plockade fram ytterligare en hacka.

Blicken var hård och hans min kall.

Beslutsamt höjde han hackan.

Efter striden hade stormen bedarrat.

Solen sken och det kom några riktigt underbara vinter dagar.

Snön glittrade som renaste Siljen och barnen byggde snögubbar och hade snöbollskrig.

Dom vuxna försökte reda ut det stormen hade förstört in sin väg.

Förutom att samlingshuset var förstört så hade flera hus fått skador.

Oftast var det frågan om krossade fönster och skador på taket.

I ett fall hade ett stort träd blåst om kull och ramlat över ett hus och förstört en stor del av farstun.

Men som man gör i såna situationer så biter man ihop och alla hjälps åt.

Men arbetet kändes inte så tungt som man hade kunnat tro.

Inom sig bar dom flesta en känsla av glädje, stolthet och kärlek.

Dom hade vunnit den första ronden mot en ondska ingen av dom kände till.

Liv hade visat sig vara mycket starkare än många hade kunnat ana men ändå var det inte hennes förmåga som dom flesta inspirerades av utan hennes person.

Destomer man såg av Livs gåva destomer såg man att styrkan inom henne inte kom från gåvan utan henne själv.

Hennes omtanke, hennes sätt och att hon VILLE lära sig hade alltid funnits där, tyvärr så hade ingen brytt sig nog om att se igenom hennes "vardagliga" yttre för att se personen som alltid hade funnits där.

Hon var ju fortfarande "bara Liv".

Hennes hår hade fortfarande samma färg som barken på träden. Inte glänsande som dom flesta unga kvinnor (och män för den delen) strävar efter utan ett mer matt kraftfullt hår.

Hon var ett natur barn.

Man skämdes över hur ytlig man hade varit.

Det var ju inte hennes fel att hon hade fötts under såna ovanliga förutsättningar.

Och det var inte hennes fel att ingen hade kunnat se hur speciell hon alltid hade varit förmågor eller ej.

Och Best.

Olyckan som aldrig borde ha fått leva.

Nu var han inte bara byns hjälte efter att första ha kämpat mot stormen för att Hagar skulle finna vägen, han hade oxå helt utan en tanke på sin egen säkerhet kastat sig framför modern och barnen för att skydda dom mot ormarna.

Nu låg han hemma hos Liv och kurerade sig.

Och med Livs omvårdnat och hela byns angagemang skulle han snart vara frisk och stark igen.

Det hade sett oroligt ut ett tag.

Men Liv hade matat honom med buljong (byborna hade kommit med sina finasta köttbitar för att han skulle få äta och finna styrkan, men Liv hade sagt att avfallet från deras egna måltider skulle räcka mer än väl) och sjungit för honom så nu skulle han snart vara frisk och stark igen.

Ingbry, Hagar och tvillingarna mådde efter omständigheterna uttmärkt och förberedde sig för hemresan.

Dom skulle vänta ytterligare några dagar för att rusta släden, låta hundarna vila ut ordentligt efter stormen men det skulle oxå bli en namngivar cermoni innan dom åkte.

Traditionellt så ordnas den av far och morföräldrarna men efter vad som hade hänt kändes det tryggare att döpa barnen innan färden hem igen.

En namngivar cermoni innebär inte bara att man ger barnen sina namn utan enligt tradition skyddar den oxå mot ondska.

Innan man har sitt namn är själen fri och kan korrupteras.

När namngivar cermonin hålls och hur den genomförs är därmed olika från by till by.. Alla har sina egna traditioner.

Extra speciellt skulle det bli under denna cermoni eftersom barnen skulle tvättas med det vatten som var kvar från silversjön.

Barn tvättas alltid som en del av cermonin (just det är lika i alla byar.) för att tvätta bort allt som kan ha skadat dom (deras själar) under deras tid som oskyddade.

Andra tvättade dom för att rena dom inför presentationen för guden och gudinnan (namn är viktiga och har ofta en speciell betydelse och i vissa traditioner innebär en namngivar cermoni att man oxå presenterar barnen för guden och gudinnan)

I särskilda fall har det hänt att en person har "vuxit ur sitt namn" och därmed byter och ingår en ny namngivar cermoni men då handlar det som oftast om präster eller trollkarlar möjligen färdigskolade trubadurer.

Under en namngivar cermoni mottags oftast gåvor för föräldrar och barnen för att hjälpa med deras framtid.

Det kan vara allt ifrån praktiska saker som skallror, vaggor, kläder, husgeråd till föräldrarna men oxå råd om barnaskötsel huskurer och liknande.

Liv är en gåva men oxå ett ansvar.

Man hade gemensamt beslutat att man ville hålla namngivar cermonin i samlingshuset inte bara för att alla ville vara med utan oxå för att jaga bort känslan av ondska och otrygghet som fortfarande fanns där.

Eftersom alla arbetade tillsammans mot ett gemensamt mål gicka arbetet fortare och smidigare än vad man hade räknat med.

Gemenskap ger värme.

Värme ger trygghet.

Trygghet ger kärlek.

Familj är allt.

I dvägarnas gruvor brann eldarn.

Hos trollen färgade man håren.

Folken rustar för krig.

Liv rusade fram till Best som fortfarande låg orörlig där han föll efter att ha blivit biten av en av ormarna när han försökte skydda den nya familjen.

Liv visste inte vad hon skulle göra.

Det var Best som låg där.

Hennes Best.

Hennes baby på ett sätt.

Hon böjde sig ner och tog han stora huvud i sina händer.

-Titta på mig Best, viskade hon.

Runt om henne började människorna komma i ordning efter all kalabalik och nu var dom nästan lika oroliga för Best som Liv var.

Han hade börjat som en Best som egentligen inte borde ha fått leva, till att bli en hjälte.

Dom flesta hade nära till gråten när dom såg Liv sitta där med Bests orörliga kropp i famnen.

-Best, kallade Liv om och om igen.

-Best kom tillbaka till mig.

Bengt kom fram med en filt som han lade över Livs axlar.

Hon tog bort filten och bredde den om Best istället.

-Best, viskade hon medan tårarna rann över hans ansikte och ner i den tjocka pälsen.

Hon begravde ansiktet i pälsen och snyftade.

En våt tunga försökte slicka bort hennes tårar.

Best försökte mödosamt komma tillbaka.

Han hade hört hur Liv hade kallat på honom.

Han hade skyndat, skyndat, skyndat och nu var han äntligen hos sin Liv.

Nu var det knappt ett ögat torrt i hela samlingshuset.

Ingbry vågade sig fram och gav det stora djuret en varm kram.

-Tack, sa hon med tårarna rinnande för hennes kinder. Du räddade våra barn. Du räddade oss alla.

Best buffade henne med nosen.

Runt om skrattade man lättat.

Bengt och Tor kom med en snabbt ihopbygd bår att forsla Best på hem igen.

Samlingshuset hade förlorat större delen av taket under striden och det låg bråte och glassplitter överallt.

Eftersom det värsta verkade vara över var det dags för alla att återvända till sina hem.

Ingbry, Hagar och tvillingarna skulle bo med Liv och hennes familj tills dom var starka nog att resa hem.

Best såg ganska obekväm ut där han låg på båren.

Han ville inte ligga still där, han ville gå brevid Liv som han alltid gjorde.

Liv tittade bara på honom, han slokade med huvudet och låg stilla.

Elsbeth och Elba hjälpte Ingbry med barnen.

Hagar gick långsamt brevid, alldeles omtumlad efter sina upplevelser.

Han hade blivit pappa! Inte bara pappa utan far till tvillingar. Tvillingar som ingen hade trott skulle födas levande. Och här var dom. Två perfekta små varelser som nu var i hans vård. Hans och Ingbrys.

Han var så full i tankar att han först inte hörde Liv fråga om han inte ville hålla barnen.

Han bara tittade på henne och funderade vad hon försökte säga.

Hålla dom.

Hålla vad?

Han försökte ordna sina tankar.

Sen sprack han upp i ett stort, stolt och lättat leende.

-JAG HAR BLIVIT PAPPA, ropade han och gav Ingbry en blöt puss och tog några danssteg.

JAG HAR BLIVIT PAPPA.

-Sluta nu gapa, pappa, sa Ingbry leende. Du skrämmer dina barn, som du fortfarande inte har hållt i.

Med ett litet fånigt leende satte sig Hagar ner och tog försiktigt emot de små liven.

-Hej där, viskade han åt dom så som tittade allvarligt på honom. Det är jag som är eran pappa.

Ingbry skrek och kastade sig av och an.

Hon gjorde allt för att hålla tillbaka barnen innan Hagar kom fram.

Liv hade gett henne en avslappnande dryck men för att skona barnen och Ingbry hade den varit svag och inte gjort så mycket effetk som man hade hoppats på.

Liv satte sig vid elden och tittade i lågorna.

Hon försökte känna efter Best.

Hon fick en bild av hur dom skyndade fram genom den vinaden stormen.

Gång på gång körde dom fast i dom allt djupare drivorna men dom kämpade.

På grund av den kraftiga stormen och det kompakta mörkret kunde Liv först inte avgöra vart dom var, men strax fick hon se en hoppfull syn.

-Skynda er ut och tänd så många lyckor ni bara kan undvara, ropade hon.

Dom är snart framme.

Ingbry suckade av lättnad.

Nu fanns det hopp.

Inne i städerna låg paniken tjock.

Stormen och mörkret hade nu pågått i flera dagar.

Barnen var rädda och så även om vuxna även om dom försökte hålla god min åt dom små.

Dom flesta hade hade samlats hos nära och kära.

Det är lättare att hålla känslan av trygghet uppe när man är bland vänner än ensam.

Prästerna hade försökt lugna folket, men förgäves. Dom hade fått stränga order om att inte berätta vad som pågick. 

Det sista som behövdes var ytterligare panik eller att nån övermodig ynglig eller desperat skulle försöka trotsa stormen och bege sig till Sommarlunda i tron att dom kunde hjälpa till.

Best staplade in på gården.

Dom var hemma.

I samlingshuset drog man en djup suck av lättnad när en trött och sliten Hagar staplade in genom dörren hjälpt av två män.

Tor och Bengt bar dom två krusen och Best lunkade sakta efter.

Hagar gick genast fram till Ingbry och gav henne en kyss.

Hon log genom värkarna.

Liv tog krusen och förberedde sig.

Hon började med att ösa upp vatten i en skål som var för att tvätta Ingbry. I andra skålar var vattnet dels för dryck inte bara för Ingbry utan även för Hagar och Liv.

Silvervattnet skulle binda dom samman och all deras kraft skulle behövas om dom skulle kunna besegra mörkret och rädda barnen.

Vattnet var oxå för att tvätta tvillingarna när dom väl kom ut. Vattnet skulle skydda dom den första tiden mot ondskan som låg i luften.

Kvinnorna gjorde dom traditonsenliga förberedelserna.

Hagar, Ingbry och Liv drack ur vattnet.

Vinden skakade huset.

Ingbry skrek.

Nu skulle det börja.

I träd gården gick den stora älvmodern i tankar.

Folken hade lämnat dom och älvorna var ensam kvar.

Ondskan hade ännu inte nått hit. 

Hon smekte dom ståtliga träden.

Hon kände naturen genom barken.

Den var i plågor.

Älvor är bundna till naturen som naturen är bundna till älvorna.

Hon höll fram sin hand.

Den darrade lätt.

Ondskan påverkade även henne.

Hon började känna sig urholkad.

Hennes vingar var inte lika glänsande och spänstiga som dom brukar.

En älvas vingar är hennes stolthet men oxå ett teckens på hennes hälsa.

Vingarna ska ha spänst och glans.

Den gamla älvmodern kände hur kroppen blev allt tröttare.

Träden sträckte ut sina grenar och tog försiktigt emot hennes kropp när hon medvetslös föll ihop.

Hagar baddade Ingbrys panna.

Hon var så varm.

Liv sjöng och höll sina händer ovanför magen.

När fostervattnet gick så tog det inte lång tid innan det första skriket hördes.

-Det blev en flicka, sa Elsbeth. Hon är så vacker. ett perfekt litet flickebarn.

Ingbry och Hagar log mot varandra.

Liv fortsatte sin sång och vinden ven allt hårdare.

Ett ögonblick senare hördes ytterligare ett skrik.

-En stor och stark gosse minssan, sa Elba med gråten i halsen.

Man tog hand om barnen och efterbörden på traditionsenligt vis.

Efterbörden och navelsträngarna skulle ligga på en vit duk så man kunde undersöka den och sen begrava den vid ett träd. En gåva till naturen.

Liv föder liv.

Barnen tvättades i silvervattnet och räcktes sedan till dom stolta och lättade föräldrarna.

Dom levde.

Vinden ökade och slet loss delar av taket.

Skrik hördes och Hagar skyddade Ingbry och barnen med sin kropp.

Liv sträckte ut sin hand och hennes armband flätade ett skyddande tak över den nyblivna familjen.

Bengt försökte skydda hennes kropp mot fallande bräder.

En hånfull röst skrattade i vinden.

Sen verkade allt hända på en gång.

Resterna av taket slets loss och paniken var total.

Människor sprang skräckslaget omkring bland fallande bråte och ondskan som virvlade runt i rumet.

Sen hör dom hur Ingbry skriker i vild panik.

På duken där efterbörden borde ha legat med navelsträngarna låg nu två stora ormar och dom var på väg mot barnen.

Den ena ormen högg efter den lilla gossen men Best kastade sig fram och fick bettet i bogen.

Han föll livlös ihop på marken utan ett ljud.

Liv sträckte ut sin hand och armbandet blev en förlängning av henne.

Hon fångade dom båda ormarna och knäckte deras nackar i en rörelse och slängde in dom i elden.

Hon sträckte ut händerna i luften.

Armbandet bildade ett nät över dom som fanns kvar där inne och hon sjöng.

Hon sjöng om årstiderna, OM livet och kärleken. Familjen och vänskapen. Ljuset i allas hjärtan.

Och det verkade faktiskt som om det blev ljusare.

Eller var det bara inbillning.

Ondskan kom närmare men Liv bara sjöng. 

Hon hade en styrka i sitt inre.

Hon kände stödet från inte bara människorna i byn men utan från naturen själv.

-Du har kanke vunnit denna strid, hånade rösten i vinden.

Men kriger har inte ens börjat än.

Solen trängde igenom dom tunga molnen och stormen bedarrade.

I träd gården reste sig den stora älvmodern mödosamt upp.

Hon tackade träden för deras hjälp.

Hon prövade sina vingar.

Dom kändes spänstiga.

Första striden var vunnen.