Väntan var det värsta tyckte Sigbris.

Så fort hon höll Siljen i handen skulle hon veta vad hon skulle göra.

Känslan var hennes viktigaste verktyg.

Hon tittade på beställningen hon hade fått från Dwarg.

Aldrig tidigare hade hon gjort en sån beställning utan att först träffa kunden.

Och hur gör man ett brynje åt en hund?

En väldigt stor hund oxå av beskrivnignen att dömma.

Brynjet åt kvinnan verkade enklare men hade sina svårigheter det oxå.

Siljen har i mångt och mycket samma egenskaper som järn inklusive vikten.

Ett brynje av Siljen kan därför bli obehagligt tungt, framförallt för en hund eller kvinna.

Men just eftersom Siljen är så starkt behöver ett brynje därför inte vara lika kraftigt som ett av järn och därmed kan man få ner vikten kraftigt.

Men att göra ett brynje med så tunna länkar är inte lätt.

Alla länkar måste vara lika starka.

Det får inte finnas några svagheter.

Hunden skulle få en en särskild bröstplatta och ett skydd över nosen.

Skulle han acceptera det?

Så vitt hon hade fått höra så var det ingen vanlig hund, men hon visste inte hur mycket hon skulle tro på det.

En hund är en hund.

Svärdet till kvinnan skulle bli aningen enklare att göra, men även där hade hon sina funderingar.

Var hon höger eller vänsterhänt? Har hon någon svärdsvana? Skulle det bli ett traditionellt rakt svärd eller en sabel? Långt eller kort?

Sigbris började få huvudvärk.

Det var fortfarande några timmar kvar innan det var dags att börja arbeta.

Hon passade på att gå upp till solplatsen för att få ordning på tankarna.

Berg satt lutad mot en sten och drack ur en bägare.

Sigbris satte sig brevid honom.

Han räckte över bägaren och hon drack girigt.

-Tack sa hon och torkade sig förläget om munnen.

-Ingen fara, sa han. Jag ser att du behöver andas ut lika mycket som jag.

-Jo det är inte varje dag man får en sån här order, sa hon och sträckte ut benen.

-Nej verkligen inte,sa Berg och sträckte ut sig brevid henne.

Och vi får hoppas vi aldrig får en igen när detta, vad det nu är äntligen är över.

-Mm, sa Sigbris. Men vi vet ju inte ens vad "detta" är och det oroar mig lika mycket som allt annat.

-Vi får nog veta när tiden är inne, sa Berg. Jag tror inte ens att självaste Kungen vet till fullo vad som pågår.

-Jag är rädd, sa Sigbris. Tänk om jag gör fel? Jag har aldrig arbetat så här tidigare.

Bengt tittade på himlen och tog försiktigt hennes hand. Den var varm.

-Jag tror, sa Berg, att när du är redo att börja arbeta så kommer du att veta hur du ska göra.

-Tror du det? frågade Sigbris.

-Jag tror på dig, sa Berg. Det har jag alltid gjort. Men framförallt är jag säker på att den storla älvmodern inte skulle ha satt dig på ett arbete hon inte är säker på att du klarar av.

Lita på hennes vishet.

Lita på dig själv.

Det gör jag.

Sigris log mot honom och han kände sig med ens blyg.

Dom hade aldrig pratat så här tidigare.

Dom hade egentligen inte pratat alls när han tänkte efter.

Varför var det så egentligen undrade han.

Sigbris ställde sig upp och räckte ut en hand till Berg och hälpte honom på fötter.

-Tack, Berg, sa hon. Jag är så glad vi pratade.

-Det är jag oxå, sa Berg.

Sigbris gick tillbaka med lättare steg.

Det är ju klart att den stora älvmodern inte skulle ha gett henne ett så stort uppdrag om hon inte var säker på att Sigbris kunde klara det.

Men när hom kom fram till sin plats och såg att den första laddningen med Siljen låg där och väntade på henne fick hon is i magen.

Hon tittade på den vackra och ack så dödliga metallen.

Hon blundade och smekte den lena, nästan mjuka ytan.

-Tala till mig, viskade hon åt Siljen.

I sitt inre fick hon en bild av Best och hur han rusade fram mot en ondska som låg dold i mörker och eld.

Brevid honom sprang en ung kvinna som måste vara Liv.

Dom bar hennes arbeten och hon kunde se hur pilar studsade av dom. Knivar som inte fick nåt fäste, och yxor som tappade sin kraft.

Kvinnan höll svärdet i sin högra högra hand, det var ett rakt halvlångt svärd och längs armen kunde hon se en liksom fläta av rötter eller nåt som en sorts märklig handske. I flätan kring handleden kunde hon se en lysande ametrin.

Bilden försvann och Sigbris visste hur hon skulle göra.

Hon sjöng för sig själv när hon plockade fram sina verktyg.

Elden brann.

Hon tog upp sin hammare och lät slagen mot metallen bli en del av hennes sång medan elden dansade och gnistor flög likt stjärnfall en vinternatt.

 

Lady

28 maj 2013 13:24

.. att tro på någon/något kan göra underverk :) .. eller att någon tror på en :) ..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kommer snart!     5e Oktober 2018           Från och med 5e Oktober 2018 finns den på följande ställen   cdbaby   Spotify   YouTube Music   Google Music Store   Apple iTunes   Amazon Mp3   *** ...

    More Peace       NOmore Pieces     

Man behöver inte alltid vara död för att vara ett spöke. *** Bara för att ens röst inte hörs innebär inte det att man inte skriker. *** Det kostar inget att lyssna. *** En kram botar så mycket mer än man tror. *** ...

Jag står och stryker över hans nakna bröstkorg. Vi ska få besök. Jag kan inte vara mer glad. Dom har aldrig hälsat på oss tidigare. Det ska bli så spännande. Jag hoppas att dom tycker om mig. Han avslutar samtalet. Jag vänder upp huvudet för at...

    Bättre att pissa i stuprännan *** än att *** Skita i stekpannan !   önskar ett alldeles härligt underbart 2018 :) ...